HAPPY END

Den filmen jag var mest säker på att jag ville se på hela Stockholm Filmdagar var Michael Hanekes nya film Happy End. Säga vad man vill om gubben Haneke, alla hans filmer är kanske inte superbra men dom är alltid intressanta.

Han har liksom en baktanke med allt han gör även om jag ärligt talat kan säga att jag inte alltid förstår vad han vill berätta. Filmer som Funny Games, Bennys video, Dolt hot, Amour, Det vita bandet, Den sjunde kontinenten, Vargens tid och Pianisten skojar man inte bort även om dom betygsmässigt fyller ut hela skalan från 1 till 5.

Nåja.

Happy End var det ja.

Här återanvänder Haneke en av sina favoritskådespelare, bäckengångaren* Isabelle Huppert (Pianisten, Amour och Vargens tid) och blandar in 87-årige Jean-Louis Trintignant (från Amour) i leken ihop med en drös andra skådespelare av diverse nationaliteter. Toby Jones till exempel. Han har inte ett korrekt doserat skallben direkt. Fy fan för mig som retar upp mig på småsaker som denna när det egentligen ska skrivas om filmen men TOBY JONES HUVUD ÄR INGEN SMÅSAK! Det är en STOR SAK.

Det finns så mycket som irriterar mig med Happy End att jag knappt vet var jag ska börja. Kanske med att jag blev innehavare av det svenska rekordet i snabbsömn på bio när jag såg filmen. Den otroooligt sega inledningen ihop med att jag för första gången på 1,5 månad satt ner på dagtid i en skön fåtölj med avstängd mobil, mätt, nöjd och avslappnad gjorde att jag somnade blixtsnabbt – och skönt var det också! När jag vaknade trodde jag att jag hade sovit bort halva filmen men till min förvåning – och förbannelse – kan det inte ha varit mer än en kvart. Det var SÅ mycket skitfilm kvar, den tog liksom aldrig slut.

Folk vred på sig i salongen, några gick, andra fipplade med mobilerna, blundade och suckade så går jag efter den samlade känslan i rummet var det fler än jag som hade brutalt tråkigt under visningen. Det stora problemet med Happy End är nämligen att den är så satans spretig. Det är så många trådar och samtliga trådar berättas extremt sakta i väldigt fula scener med jobbigt kameraarbete. Att titta när farfar Georges (Trintignant) ska hasa sig fram i rullstol på en trottoar och han rullar längst bak i bild med en trafikerad gata mellan honom och kameran, alltså det känns urtypiskt Haneke men det är SÅ IRRITERANDE att beskåda minut efter minut efter minut. Och det är MÅNGA och LÅNGA såna scener i filmen. Obegripligheter. Och jag orkade liksom inte med denna psykiska misär-flum-men-samtidigt-diskbänksrealistiska-men-i-överklassmiljö. Jag orkade inte. Jag orkade inte då och jag orkar inte nu.

Filmen är piss MEN inte helt rätt igenom. Det finns vissa scener som glänser upp detta tragiska mörker och som gör att filmen klarar sig från det allra lägsta betyget men oj oj oooooj det är nära.

Jojjenito har också skrivit om den här filmen. Och Sofia.

(* ordet bäckengångare kanske behöver en förklaring? Det finns passgångare, diagonalgångare och bäckengångare. Bäckengångare går precis som ordet säger, med bäckenet först. Den mest kända bäckengångaren är just Isabelle Huppert. Kanske är hon även ensam om detta? Jag har i alla fall inte uppmärksammat fler. Kommer du på någon mer? Mejla ditt förslag till bäckengångare@fiffisfilmtajm.se)