EUPHORIA


När Alicia Vikander teamar upp med regissören som gjorde henne till den hon är (ja, jag hävdar fortfarande att rollen som Erika i Hotell är den bäst skrivna rollen Alicia fått till dags dato – även om hon gjorde det jättebra även i Till det som är vackert), Lisa Langseth, så är det klart att jag hajar till.

Tredje gången gillt i samarbeten, det är klart dom känner varandra bra vid det här laget. Så pass bra att det är Alicia Vikanders produktionsbolag Vikarious Productions som står bakom Euphoria med manus och regi av Lisa Langseth.

Historien handlar om systrarna Ines (Vikander) och Emelie (Eva Green) och om en resa som visar sig vara den sista dom gör tillsammans. Emelie är svårt sjuk och det vet lillasyster Ines inte om. Inte heller vet hon om storasysters mål med resan men det ska hon – och vi som tittar – snart bli varse.

Kanske har du redan läst dig till vad filmen handlar om, kanske inte, men hur som helst vill jag inte spoila något här. Jag vill hellre att du tittar på filmen för jag tycker verkligen att den är VÄRD att tittas på.

Filmens ”svaghet”, som verkligen inte är en svaghet men som säkert klassas som en i boxoffice-mått mätt, är att den är tung, alltså – faktiskt – jättetung. Precis som i Hotell behandlas här riktigt svåra djupa frågor men där Hotell bjöd på en berg-och-dalbana i känslor och ibland var sådär skönt lättsamt och dråpligt rolig där tar Euphoria sig själv på stort allvar från början till slut. Inget fel i det MEN det kanske inte gör att den lockar några stora skaror att köpa/hyra den? Tyvärr, måste jag tillägga, för denna typ av film är oftast givande och ger minnen för livet men man måste också ge av sig själv för att nå dit. Man måste orka släppa in den och det är inte alltid man gör det. Inte jag heller.

Jag som normalt sett inte är något fan av Eva Green måste passa på att ge henne all cred och alla applåder jag kan för hennes insats. Herrejesus vad bra hon är här! Hon, Alicia och Charlotte Rampling är skådespelarna filmen är upphängd på och denna stabila trio fixar detta utan minsta problem – och utan smink! Det slog mig efter ett tag hur skönt det var att se dessa kvinnor i närbild och dom är helt….rena. Filmen blir på nåt sätt ännu mer mänsklig när dom bjuder på varenda por, varenda rynka, varenda ryckning som finns i ansiktet. Jättefint.

Betygsmässigt står filmen och vajar mellan en stark trea och en fyra men jag tror den får landa på en trea trots att jag känner mig lite snål. En mycket BRA film är det hur som helst och jag hoppas den når ut till filmtittare både här i Sverige och annorstädes. Den är verkligen värd det.

Betyg på filmen:

Betyg på Alicia Vikander:

Igår skrev jag om Kärlek över haven med Alicia Vikander och imorgon kommer ännu en film med henne i huvudrollen, dock i en heeeelt annan genre. 

Fredagsfemman #289

5. Blekinge får en alldeles egen filmfestival!

Jamensermanpå! Blekinge ger sig in i filmfestivalmatchen och kör igång Carl International Film Festival i Karlskrona 8-13 september. Det premiärvisas The Nile Hilton Incident som invigningsfilm (och det känns spontant som en bra start) plus att det är fokus på finska filmer under programpunkten Focus Finland. Bland annat. Festivalmedlemskapet kostar blott 20 spänn och varje biljett 50 (40 för studenter och pensionärer). Ett festivalpass kostar 250 kr. Känns som rena rama Ullared-rean jämfört med Stockholms Filmfestival. Kolla in hela festivalprogrammet här.

.

.

.

4. Veckans matiné på bio

Jag såg reklam för Veckans matiné när jag var på bio i onsdags, stora pappskärmar som visade att Veckans matiné skulle man kunna se för 85 kr (tror jag det var) och mer info samt biljettbokning kunde ske i appen samt på sf,se. Jag letade. Och letade. Och letade. Och googlade. Ingenstans hittar jag info om detta. Jag twittrade om den i hopp om att SF skulle ge mig svar (eller en karta och kompass så jag kunde komma rätt) men i skrivande stund har jag inte gått något svar. Nån som läser detta som är bättre detektiv än jag? Nån som läst nåt om denna BRA och nya idé? För jag tycker ju den är BRA annars hade jag inte blivit nyfiken och velat veta mer. Matinéer passar många och 85 spänn är billigt för ett biobesök. Men, som sagt, man behöver vara på Sherlock och Watson för att hitta rätt i SF:s informationsdjungel.

.

.

.

3. Tips på tre riktigt jäkla tokbra sommarprat

Jag gav inte upp Sommar i P1, inte helt och inte alls trots att jag stängt av många många sommarprat i år. Jag ger dom en kvart sen är det giljotinen om det inte funkar. Men här kommer tips på tre suveräna sommarprat (om du inte redan hört dom): William Spetz, Lisa Langseth och Fredrik Backman. Jag TROR att även Tommy Ivarssons sommarprat är exceptionellt bra, jag har inte hört hela än, jag satte nämligen på programmet efter ett biobesök på Rigoletto i Stockholm och när jag kom till korsningen Sveavägen/Kungsgatan var jag så söndergråten att jag var tvungen att stänga av. Fan, folk glodde ju. Jag fulgrät sådär så ansiktet korvade sig. Så jag har hört max tio minuter och ska absolut lyssna klart. Jag ska göra det samma dag som jag ser The Road i ett streck. En dag när jag är stark som granit inombords alltså. Oklart när.

.

.

.

2. Världens bästa film som utomhusbio

Imorgon smäller det! Imorgon visas Det stora blå som utomhusbio i Rålambshovsparken.  En film som tål att ses hur många gånger som helst. Jag hoppas bara att den gör sig i utomhusformat, att ljudet blir okej och att folk kan koncentrera sig på historien, det är nämligen den enda filmen jag gett betyget 6/5. Den är ofelbar tamejtusan.

.

.

.

1. Idris Elba
Ja för tusan hakar. Filmvärldens svar på Robbie Williams bara måste upp på första plats denna vecka. Robbie Williams?? kanske du tänker och ja, Robbie Williams! Precis som Robbie så är Idris en såndär man som ALLA kvinnor OCH ALLA män gärna skulle tillbringa en natt med. Eller två. Eller längre än så, eller kortare än en natt också om den krävdes. Han har en såndär manlighet som inte retar någon, som inte behöver tävlas med, som bara är självklar, varm och helt freaking underbar. Imorgon blir det recension av The Dark Tower här på bloggen förresten. Mer Idris då alltså.

Fredagsfemman #226

5. Million Dollar Listing New York

Säsong fem av mäklarserien från New York tickar på och Fredrik, Ryan och Luis säljer lyxlägenheter som om det inte fanns vare sig en morgondag eller nåt limit på bankkontona. Jag kan inte låta bli att finna serien otroligt intressant. Det är som att titta på ufon som ska köpa perfekta lägenheter som knappt verkar vara anpassade till ett vanligt liv MEN som gör sig väldigt bra på bild. Att jobba på provision är kanske inte så dumt ibland, i alla fall inte för dessa tre herrar.

.

.

.

4. Game of Thrones såhär långt

Inte SÅ pjåkigt väl? Jag känner mig i alla fall rätt nöjd såhär långt, betydligt nöjdare än med förra säsongen. Ramsay Bolton är en frisk fläkt, han får Joffrey att kännas som en söndagsskoleelev och det är alltid uppiggande att känna geniunt HAT när man tittar på TV.

.

.

.

3. En vecka till matchstart!

(Tilläggstext fullkomligt onödig)

.

.

.

.

.

2. Lisa Langseth

Jag kan inte riktigt smälta det här, jag tycker bara det är SÅ JÄVLA BALLT! Den svenska manusförfattaren och regissören Lisa Langseth har alltså skrivit tre långsfilmsmanus varav hon castat Alicia Vikander i huvudroller samtliga tre. Den första filmen var Alicia Vikanders första roll i en långfilm – Till det som är vackert – och den andra filmen var fantastiska Hotell. 2017 kommer film nummer tre, Lisas första engelskspråkiga film, Euphoria, med Alicia och Eva Green i huvudrollerna

.

.

.

1. HÅKAN PÅ ULLEVI!!

För jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

Så avslutade jag min recension av dokumentären som gjordes av Håkans förra spelning på Ullevi, 7 juni 2014. Jag och min dotter satt på bion och såg filmen och förbannade att vi inte varit där på plats och sett konserten live. Håkan på Hovet var fantastiskt men Håkan på Ullevi är något heeelt annat. Idag tar min dotter studenten och på söndag cashar hon in presenten som egentligen är till oss båda. Hej Göteborg! Hejhej Håkan!

Det finns en plats
Jag vet att ingen bryr sig om den
den är bara min
Bakom ögonlocken
skulle tatt dig dit
Om vägen var rak, men vägen är skruvad som en psykopat min vän
Stig till toppen av världen
Där änglar leker
Res dig efter varje smäll
Du har en ängel på din axel
Din tid kommer
Din tid kommer

.

.

FILMSPANARTEMA: SVENSKAR I HOLLYWOOD

 

Det är himla härligt med alla dessa begåvade svenska filmarbetare som tar sig in och tar plats i Hollywood just nu. Stora namn i ännu större produktioner, svinduktiga skådespelare och regissörer som sätter Sverige på kartan på ett betydligt trevligare sätt än att man numera inte ens kan handla på IKEA utan att riskera att bli mördad.

Vilka som är våra största hollywoodnamn just nu känner alla redan till och därför tänker jag till dagens tema försöka mig på att göra en önskelista. Det finns nämligen många svenska namn som BORDE kunna göra succé over there, som är så speciella i sin utstrålning och i det dom gör att det skulle förvåna mig om den stora filmdörren inte öppnas snart.

 

Med en miniroll i Kathryn Bigelow´s Zero Dark Thirty, en lite större i Dying of the Light (mot Nicolas Cage) och en ännu lite större i TV-serien Tyrant så känns det som att Alexander Karim står i startblocket för att brejka stort over there. Här hemma har vi sett honom i Andra Avenyn, Äkta människor, i Arne Dahl och Johan Falk-filmerna och som Vanheden i nya Jönssonligan.

 

Jag skulle kunna sätta en hundring på att Madeleine Martin kommer bli nästa stora skådespelarexport. Hon är den perfekta mixen av allt som gör en kvinnlig skådespelare intressant. Nu kan man se henne på bio som Em i filmen Odödliga och hon spelade Nadja i Snabba Cash 2 och 3.

 

Andreas Öhman är kanske den mest begåvade unga manusförfattaren och regissören vi har i det här landet OCH han har en fingertoppskänsla när det gäller att casta skådespelare som man väldigt sällan ser. Efter filmerna I rymden finns inga känslor, Bitchkram, Remake och Odödliga har han nu gett sig av till USA och tamejtusan om det inte kommer smälla till ordentligt snart? Han om någon förtjänar det!

 

 

Nu när jag får önska fritt så är det precis vad jag tänker göra. Jag skulle vilja se Sofia Helin åka till Hollywood, bli vän med Nic Pizzolatto, få honom att skriva in Sofias paradroll som ”Saga Norén länskrim Malmö” i nästa säsong av True Detective och göra henne till den ena polisen i en duo där Jessica Chastain är den andra.

 

Varje gång jag ser en Ulf Malmros-film så tänker jag ”tänk om han hade kunnat få göra precis den här filmen fast med amerikanska skådisar och med hollywoodpengar”. Jag tror nämligen att det som vi uppfattar som så väldigt ”typiskt svenskt” med lätthet skulle kunna göras ”typiskt amerikanskt” också. Och Malmros sätt att filma och känsla för personregi skulle behövas over there.

 

 

Här snackar vi star quality av ett nästan omänskligt slag. Felice Jankell var det enda sevärda i TV-serien The Hundred Code, hon spelade Sophie i Unga Sophie Bell, Fabienne i Alena och hon var banne mig självlysande i Från djupet av mitt hjärta. Hur långt Felice Jankell kommer gå tror jag enbart beror på vilka roller hon kommer tacka ja till. För roller lär hon få, i massor. Om det är jag fullständigt övertygad!

 

Jag VILLVILLVILL att Lisa Langseth ska få möjligheten att göra film i USA. Jag skulle tycka att det var SÅ spännande att se vad hon skulle kunna göra med sina idéer i det där stora moralpanikslandet. Herregud, det var Lisa som gav Alicia Vikander sin första långfilmsroll och sen gjorde hon Hotell, detta MÄSTERVERK!

 

En annan dröm jag har är att nån svinrik hollywoodmänniska ska ge John Ajvide Lindqvist ett förskott  på en miljon dollar för att skriva ett långfilmsmanus. Inget som är baserat på en bok, ingen TV-serie, bara ett originalfilmmanus som innehåller ALLT som är grogrunden i hans författarskap. Läskigheter, kalla kårar men ändå….vardag. Och sen vill jag att hans manus till Bröderna Lejonhjärta ska bli film såklart – om det nu finns nåt manus och om det nu någonsin blir nån film.

Jag kan inte låta bli att undra vad mannen som ligger bakom Johan Falk-filmerna skulle kunna åstadkomma med hollywoodbudget. Nu är det inte kreativitet och idéer som kostar pengar men tänk om, tänk OM Anders Nilsson kunde få gå actionbananas utan att behöva tänka på stålarna, jag skulle vilja veta hur bra det kan bli. Eller så blir det ingen skillnad? Sånt vet man aldrig förrän efteråt.

Idag skriver resten av filmspanargänget om samma tema. Klicka dig vidare för att se hur dom valt att närma sig ämnet.
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Filmitch

HOTELL

Det är nåt med den här filmen som är helt fel.

När jag frågade en ny bekantskap på Malmö Filmdagar om han sett filmen fick jag till svar: ”Är det den där filmen om den psyksjuka teatergruppen?” När en man som försörjer sig som filmkritiker hörde vår diskussion kom han fram till mig och sa: ”Svensk klyschig ångest har man fått nog av. Den där filmen har jag sett massor med gånger förut. Jag kommer absolut inte att se den”.

Båda dessa reaktioner är intressanta och de bevisar min tes om att nåt är fel. Hade jag inte sett filmen hade jag nämligen skrivit under på alltihop och det enbart av att ha sett trailern och läst en kort synopsis. Filmen är nämligen inte lik trailern på en fläck och är inte i närheten av så ångestdrypande och tung som filmförklaringen säger. Jag är rädd att många biobesökare kommer tveka inför att se Hotell då vanligt icke-filmnördigt-fölk kanske inte tror att den är sevärd/underhållande nog för en random filmkväll och det är såååå synd. Det är så väldigtmycketjättesynd.

Det är nämligen mycket med den här filmen som är så himla rätt. Ja, det mesta faktiskt.

Äsch. Vad tusan håller jag inne på känslorna för? Efter filmen ville jag ju bara samla alla mina homies och dansa jenka genom hela Malmö med fjäderboa, gummistövlar och tokploinkande i mungiga, alternativt våldsamt blåsande i hockeytuta. Jag ÄLSKAR den här filmen. Hade jag varit högt uppsatt politiker och förespråkare för tvång hade jag klubbat igenom en lag som sa att Hotell var en del av den svenska filmallmänbildningen, på samma sätt som Sällskapsresan och Fanny och Alexander.

Lisa Langseth har skrivit manus och regisserat filmen och med sig har hon Alicia Vikander (som långfilmsdebuterade i Langseths förra film Till det som är vackert) i en extremt välskriven och svårspelad huvudroll. Hon spelar Erika, en högravid inredningsarkitekt som tillsammans med sin sambo Oskar (Simon J Berger) ser fram emot att bli föräldrar för första gången. Men allt går inte enligt planerna, förlossningen blir ett trauma på många sätt och Erika hamnar i en djup depression.

Hade Hotell varit en ”vanlig svensk film” hade Erika blivit deprimerad, utstött nåt brunstvrål och sen satt sig i en pulka, åkt nedför misärberget ända in i nån brun självmordssörja där hon fastnat till tonerna av undergångsmusik och själv hade man velat tvätta sig med mix av galltvål och T-röd för att inte känna sig smutsig på väg hem från bion. Men nu är inte Hotell en vanlig film, den är inte vanlig nånstans. Hotell har nämligen ett utmärkt manus med både huvud- och bikaraktärer som utvecklas under filmens gång och en grundhistoria som verkligen berör. Jag vet inte när jag såg detta sist på bio? Bitchkram? Hotell lyckas även med något så ovanligt som att gasa igång många känslor samtidigt. Igenkänning till viss mån, medkänsla (i alla fall om man är förälder själv), irritation, frustration, ilska och sen den känsla som gör filmen komplett: glädje.

Hotell är en dråplig film, en fnissig film, en film som gör att du ibland kommer slingra dig som en elektrisk ål i biofåtöljen. Kanske kommer du – som jag – att skratta dig tårögd, kanske kommer du ”bara” le stort i smyg, kanske fastnar skrattet i halsen, kanske kommer du vara med om helt andra kroppsliga reaktioner än jag men det jag kan lova är att du får en filmupplevelse utöver det vanliga när alla pratar svenska.

Att Alicia Vikander kommer att nomineras till en guldbagge för sin roll som Erika är jag bombsäker på, lika säker som att David Dencik kommer få en för sin tolkning av Rikard, mannen som härmed ger mayaindianernas fanclub ett ansikte. Sen hoppas jag att Lisa Langseth får en guldbagge för bästa originalmanus. Det är hon värd. Att Roxettes Pretty woman-låt It must have been love används i en scen som är så väldigt fin och känslosam gör mig glad. Nu kan jag associera låten till Hotell istället för den där andra filmen.

Det är helt enkelt världsklass på den här filmen! Pallra dig iväg och se den, det finns inget att skylla på. Seså. App-app-app. Heja heja, ploink ploink.

Litar du inte helt och fullt på min filmsmak och vill ha en second opinion, här finns en hel liten drös recensioner: Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito,  Fripps filmrevyer, Flmr och Har du inte sett den (pod).