UPGRADE

Leigh Whannell, snubben som startade hela Saw-franschisen (och även Insidious), har skrivit och regisserat en ny film. Upgrade. Om det blir som jag tror så kommer det säkerligen en Upgrade 2 eller Upgrader om nåt år eller så.

Upgrade utspelar sig i en rätt så nära framtid där mycket ser ut som vi är vara vid men mycket är betydligt mer high tech. Grey Trace (Logan Marshall-Green) är gift med Asha (Melanie Vallejo) och det verkar som att det är hon som drar in storkosingen i familjen. Grey meckar gamla bilar som han sen säljer till folk som kan betala. Som den förmögne inåtvände kufen, uppfinnaren Eron Keen (Harrison Gilbertson). Han har kommit på nån form av självtänkande chip som kan opereras in i kroppen och som liksom lagar och ”tar över” det som behövs fixas. Uppgraderar, liksom.

Det är väl knappast en spoiler om man skriver att det är Grey som får en uppgradering? Det är ju bara att titta på postern. Men mer än så tänker jag inte skriva om handlingen.

Det är ”nåt” med den här filmen som gör att det inte klickar helt för mig trots att den på många sätt är bra. Den känns påkostad i effekter och så, ändå får jag lite B-vibbar. Logan Marshall-Green är bra men han känns fortfarande som en lågprisvariant av Tom Hardy. Och Harrison Gilbertson, skulle det inte egentligen ha varit Dane De Haan men han hade inte tid/var för dyr?

Njaaaaaaah, jag kanske är lite sur nu, vad vet jag? Jag kanske är lite väl pjåkig? Filmen är ju bra, vad bråkar jag för? Ähh, jag bråkar inte, jag försöker bara analysera icke-klicket. Men en trea är ett bra betyg och filmen är helt klart sevärd.

THE INVITATION

I den här filmen är Logan Marshall-Green i sin roll som Will, mannen som blir bjuden hem till sitt ex tillsammans med sin nuvarande flickvän och en samling gamla vänner, otroligt lik Tom Hardy. Alltså, han är så sjukt lik Hardy att jag fastnar i vinkelvolten och långa stunder inte kan tänka annat än ”men guuud vad dom är lika, dom mååååste ju få spela bröder i nån film snart!”

Det är en dum tanke att fastna i när man ser en film som är så pass skum som The Invitation. Filmen behöver nämligen ens fulla koncentration och ja…min drog iväg ibland, det gjorde den. Det tar nämligen en bra stund innan det ”händer nåt” i filmen och jag skriver ”händer nåt” inom ”” för att det är en sanning med modifikation. Det händer grejer precis hela tiden men det bubblar mest under ytan. Filmen flyter på men har inget tydligt mål. Jag famlar liksom i mörkret och minns sånt jag läst om filmen, att det är en ”rysare”, att den är ”jätteläskig”, en ”nagelbitare”.

Jag tycker inte filmen är nåt av det men jag tycker den är ”intressant creepy”. Det är ett luddigt kammarspel med en samling personligheter som egentligen inte säger mig nåt men när John Carroll Lynch kommer in handlingen förstår jag att shit is about to come down. Shit kommer alltid när John Carroll Lynch är i närheten. Det där är en man så typecastad som ”an ordinary looking very bad guy” att det skulle gå att blåsa honom ren på inälvor och gjuta tennsoldater i hans kropp som föreställer ”ordinary looking very bad guys på film”.

Det finns mycket att fundera på med den här filmen. Den stannar kvar hos mig. Den är otvetydigt en skummis och jag är inte helt hundra säker på dess kvalitéer men godkänt blir det trots allt. En liten film att bita i helt enkelt.

Vill du höra mer om denna film så pratar både jag och Steffo om den i avsnitt 35 av podcasten Snacka om film.

 

PROMETHEUS

Så var den då signed, sealed, delivered, äntligen. Prometheus, försommarens film med stort F är upplevd, sedd och något sånär smält i sinnet och jag sitter här och knapprar på tangenterna och känner mig som Dr Jekyll och Miss Hyde. Det är mycket antingen eller i min skalle just nu, jag känner mig sjukt velig och det är inte likt mig. Jag må vara mycket men just velig är jag inte. Jag väljer, jag bestämmer mig, jag genomför. Oftast. Inte nu. Nu är jag flummigt comme ci, comme ça här i min Prometheuschock.

Jag gillar verkligen Ridley Scott som regissör, jag älskar Alien, vad jag tycker om Michael Fassbender och Charlize Theron vet alla som följer min blogg så det är klart att Prometheus var en våt dröm för mig precis som för många många andra men det jag funderar kanske mest på såhär efteråt är att jag vill ta på allt på samma sätt som Noomi Rapace gör. Jag vill ta på allt men inte med hela handen eller med fingertopparna utan med den översta tredjedelen av fingrarna. Noomi gör så. Jämt. Hon har såna balla händer, helt klart den kvinnliga motsvarigheten till George Clooneys och på nåt sätt är hennes händer synonymt med hela hennes sätt att agera. Hon är liksom….sig själv. Inga långa lösnaglar, inte en massa lullull och silikon, inte en massa smink och överdrivna gester. Noomi Rapace duger precis som hon är och tack Ridley Scott för att du – också – sett det.

Elisabeth Shaw (Rapace) är en doktor-forskare-arkelolog-typ-ish som tillsammans med sin pojkvän Charlie Holloway (Logan Marshall-Green) hittar en grottmålning i Skottland som får dom att förstå ett sammanhang mellan väggmålningar världen över där den gemensamma nämnaren är teckningar som föreställer ett annat solsystem och nåt slags ”bevis” för att det finns liv där. Sökandet efter mänsklighetens ursprung börjar och detta på ett rymdskepp på väg mot ”okänd destination” med iskalla Meredith Vickers (Charlize Theron) som expeditionsledare, kaptenen Janek (Idris Elba) som håller humöret uppe med sitt lilla dragspel och roboten David (Fassbender) som är programmerad av sin ”pappa” Peter Weyland (Guy Pearce i grotesk mask). Självklart finns det fler personer på skeppet men dom är mer eller mindre bifigurer,  inte på något sätt felcastade eller ointressanta för historien bara inte viktiga att skriva om här och nu.

Nu känns mitt velande viktigare. Jag har nämligen en hel del som måste uuuuuut.

Filmen är med sina 126 minuter ungefär en timme för kort. Ja, du läste rätt. För KORT. Jag älskar tempot i Alien, hur den börjar i koma för att avslutas i fyrverkeriactionexplosion. Sakta sakta byggs berättelsen upp och blir mer och mer spännande ju längre tiden går. Prometheus är i princip uppbyggd på samma sätt men det finns ett gäng solklara ”nödklipp” som jag retar mig på. Vissa delar av filmen går jättefort, vissa i behagligt tempo men hela tiden känner jag att det fattas scener. Det är många lösa trådar  som jag skulle vilja se tvinnas till ett tjockt garn för jag är övertygad om att virknålen finns och att Ridley har hela bordsduken glasklar på hornhinnan men av någon anledning måste han klippa, kapa och sudda och det känns inte riktigt bra.

Sen är det det där med effekterna. Helt makalöst fenomenala effekter blandas med hysteriskt skrattretande diton där Guy Pearces Weyland får J.Edgar att kännas som oscarsmaterial. Många fniss hördes i salongen även åt Fassbenders David men då hade jag full fokus på jubelidioten snett framför mig som uppenbarligen tyckte att facebookuppdateringar var intressantare än filmen.

Men hur jag än vrider och vänder på Prometheus som film så känner jag en enorm beundran för Ridley Scott som återigen så fint och läskigt lyckas gestalta tomhet och tystnad utan att det blir tråkigt (karljäveln framför mig skulle säkert inte hålla med mig om detta men det struntar jag högaktningsfullt i). Jag sitter och tittar och hela min kritiskt tänkande del av hjärnan försöker streta emot och tänka ”det där finns inte i verkligheten”, ”rymdskepp existerar inte”, ”såna monster finns inte, det är bara slajm”, ”dom är inte alls ensamma i en kladdig grotta, dom är i en filmstudio med tusen miljarders kameramän omkring sig” men filmen käkar sig in i sinnet, in i nackhåret, in i ryggmärgen och när Elisabeth trycker in sig i den där operationskapseln då kan jag inte sitta stilla. Med hela magen full av häftklamrar vet jag vad svaret är när en sköterska säger: 

”Nu ska du gå och kissa”.

HAHA. NÄE.

”Nu SKA du gå och kissa.”

Äru galen? Jag blev uppskuren för fem timmar sen, här ska fan inte gå och kissas nånstans. Jag kissar här, du får byta lakan.

”DU SKA RESA DIG UPP NU OCH DU SKA HASA DIG UT PÅ TOALETTEN. NU!”

Okejrå.

Och sen hasade jag mig upp ur sängen och ut på toan och sen dog jag. Typ. Elisabeth Shaw dör inte. Hon tar på sin uppskurna mage med översta delen av fingertopparna och hon ger sig fan på att överleva den här skiten. Också. jävla tuff tjej det där!

Prometheushypen föll inte platt, inte för mig. Prometheushypen håller och jag längtar redan efter den där jättelånga Director´s cut-version. Det knepiga är att där Dr Jekyll säger ”ge den en trea” där säger Miss Hyde ”snåljåp, det är en superstark fyra”. Så jag leker diplomat med mig själv och ger filmen en fyra – med slajm på toppen.

Nu börjar Prometheustexterna rasa in på bloggarna omkring mig och det är ju alltid intressant att läsa andras åsikter så här kommer ett gäng länkar till recensioner jag hittills läst: Except Fear, Fripps filmrevyer, film4fucksake, Glory Box, All film ska ses, Allvarligt talat, Bra film, Captain Charismas filmblogg, Syndare i filmparadiset, Toppraffel, Viktor Jerner, The Velvet Café, Jojjenito, Movies-Noir och Yam Magazine.