AFTERMATH

Postern påminner om Maggie, både i färgerna och en fårig Arnold. Det finns dock inte så värst många andra beröringspunkter än att Arnold Schwarzenegger i båda fallen spelar en pappa som hamnar i en situation som är både extremt sorglig och som kräver beslut en människa sällan behöver ta i sitt liv.

I Aftermath handlar det om en flygolycka i vilken Roman (Arnold) förlorar både sin fru och sin gravida dotter. I en parallellhandling får vi följa flygledaren Jake (Scoot McNairy) som går ner sig fullständigt efter kraschen då den hände under hans arbetspass. ”Gemene man” beskyller honom för tjänstefel, sprayar ”KILLER” på hans hus och det blir till slut omöjligt för frun (Maggie Grace) och sonen att bo kvar hemma. Samtidigt försöker Roman få ordning på liv och känslor.

Två män, två i sanning förkrossade män som båda försöker gå vidare med sina liv – dock på två väldigt olika sätt. Aftermath handlar om detta och inte så mycket mer. Och precis som med filmen Maggie, har du väntat dig en actionfylld spänningsrulle med snabba klipp och coola stunts så upplevs säkert filmen som urdålig. Tänker du dig däremot ett temposänkt känslosamt drama finns det en större chans att filmen faller dig på läppen.

Jag gillar Arnold i den här typen av filmer, jag tycker om den där instängda känslosamma farbrorn han har blivit. Sammanbiten, tyst, maffig, samtidigt förstår man allt som bubblar på insidan. Han upplevs mänsklig på ett sätt han aldrig gjorde i Rovdjuret eller Total Recall (även om jag gillade honom där också. Såklart.)

Jag inser att det inte är särskilt insäljande för filmen att skriva såhär men förbereder du dig på ett otrooooligt långsamt tempo kan det bli en riktigt bra upplevelse det här. Har du myror i brallan, bråttom till nåt eller känner för en actionfilm, välj för guds skull något annat. Alltså försök inte ens.

Filmen finns att se på Netflix.

THE HURRICANE HEIST

Efter den fruktansvärda inledningen fortsätter den fruktansvärda filmen. Historien börjar för 25 år sedan när två små bröder, fruktansvärt dåligt (över)spelade av skådespelare jag inte ens tänker bemöda mig att namnge, får se din (över)spelande pappa omkomma i en orkan med flygande bilar, hus, skräp och träd som är så dåligt CGI:ade att det ser ut som scener ur Pixels. Fast där var ju tanken att det skulle vara pixligt och halvkackigt gjort. Här är det bara….B.

Sen fortsätter filmen med att 25 år har gått och att den ena brodern (såklart), Will (Toby Kebbell) ska leka hjälte och överbemanna både rånare och orkan med pappans död i ”färskt” minne. Lite kvinnlig fägring får vi i Casey (Maggie Grace) men att bara skriva in en kvinna i manus hjälper inte för god karma, det är sen gammalt.

Det har gått 22 år sedan Twister hade biopremiär och effekterna i den filmen håller bättre än i The Hurricane Heist. Det här är nämligen en film som i mina ögon är helt OBEGRIPLIG att den får biopremiär. Det här är en B-film. Det här är en katastroffilmernas Sharknado. Så. Jävla. Illa. Är. Det.

 

 

Filmen har biopremiär idag, i alla fall i Stockholm. Mitt råd: lägg inte dina skattade pengar på den här skiten! 

TAKEN 3

Är det inte finemangs egentligen att gå och se en film på bio som jag tror är bajs? Jo, det är faktiskt inte dumt alls.

När Jojjenito skulle välja lördagens filmspanarfilm och det blev Taken 3 kunde jag välja mellan att: 1. Vägra gå (skulle i och för sig aldrig hända men det är ändå ett val) 2. Skölja skallen med lut och vägra minnas vad jag tyckte om Taken och Taken 2 (vars sammanlagda betyg är 1,5/5) och helt enkelt se fram emot en mysig biostund med gänget.

Jag valde tvåan. Såklart. Allt kändes bra. Rigoletto 1 är en schysst biograf, filmspanarvännerna exemplariska att se film tillsammans med, att vara bortkopplad från världen i 100 minuter är lyxigt meeeeeeeen det är fanimej inte lätt att tänka positivt när det som visas på vita duken är så rätt igenom heldumt. Jag ska ge några några exempel.

* Det finns ett lik. Liket är dött. Bryan Mills (Liam Neeson) är i chock, en såndär liten kontrollerad chock, en sån som liksom inte syns utanpå. Men liket är dött och Bryan är en handlingens man, han försöker givetvis få liv i hen men hur gör han? Hjärt-och-lung-räddning? Mun-mot-mun-metoden? Hahaha, neeeeeej. Han SLÅR HEN PÅ HANDLEDEN några gånger.

* Liket är fortfarande dött och finns nu på bårhuset. Bryan smyger omkring, han är sneaky deaky som en vandrande vålnad och verkar inte behöva bry sig om varken låsta dörrar, gravitation, sprängmedel eller logik men han tar sig in på bårhuset för att ta DNA från liket (ett DNA-prov som han mig veterligen inte använder till nåt). Hur gör han? Jo! Han drar ut båren från kylen, lyfter bort lakanet, tar upp ett litet glasprovrör ur fickan och drar det under håret på liket fram och tillbaka några gånger. När provröret zoomas in innehåller det lite vitt pulver på botten. Spännande, tänker jag. Och kaxigt att ha så mycket mjäll!

* Att återigen göra the bad guys till ryssar är inte bara dumt, det är rent tröttsamt. Den värsta apskallen heter Oleg (haha, really?) Malenkov och förutom dom klassiska svinfula och karakteristiska (såklart) handtatueringarna ser han ut som en mix mellan Jan Rippe, Boris Becker och nån av Ron Weasleys äldre kusiner från landet som kommit upp sig i smöret men ändå fortsätter gå i urtvättade landstingskalsonger. Behöver jag ens tillägga att vi får se Oleg i en jacuzzi med två brudar? Nej, jag tänkte väl det.

Ojojojojoj, det finns så mycket dumheter i den här filmen att jag skulle kunna skriva den längsta recensionen i bloggens historia men det tänker jag inte göra, det får räcka här. Det finns nämligen en grej som gör Taken 3 till en något bättre filmupplevelse än dess föregångare. Jag såg denna film på bio, jag såg dom andra två filmerna på TV, det är enda skillnaden men det är också anledningen till att Taken 3 får ett betyg den inte hade förtjänat vid en hemmatittning. Det här är beviset för att film ÄR bäst på bio.

 

.

.

Är mina filmspanarvänner lika snälla som jag, tycker dom rent av om filmen eller kan man känna lukten av motorsåg ända hit?

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

The Nerd Bird

Har du inte sett den (pod)

 

Fiffis filmtajm jämför: Det tyska och det amerikanska experimentet

Fjorton frivilliga män blir utvalda att vara med på ett experiment. Dom har alla svarat på en annons i en tidning  där dom blivit erbjudna 4000 mark för att vara försökskaniner i ett socialpsykologiskt test, i verkligheten kallad Standfordexperimentet efter universitetet där detta genomfördes 1971 under ledning av forskaren Philip Zimbardo (du kanske minns honom från när han besökte Skavlan, annars kan du alltid kolla in detta intressanta klipp om du vill veta vad han är för figur.)

Experimentet utspelar sig i ett fiktivt fängelse. Sju av männen blir slumpvis utvalda att vara fångvaktare, sju blir interner och tillsammans kommer dom att befinna sig där – och bara där – i fjorton dagar, övervakade dygnet runt. Tanken var att studera hur människan fungerar, instinktivt, i olika roller. Hur fort ställer en Elvis-imitatör om och blir en sadistisk plit? En taxichaufför, en starkströmselektriker, en pilot, hur fort acklimatiserar dom sig till ett liv på sex kvadratmeter utan medborgerliga rättigheter?

I den tyska filmen Das Experiment (från 2001) är det regissören Oliver Hirschbiegel som tar med mig ner i katakomber av stål och psykisk instabilitet. Fånge nr 77, taxichauffören Tarek (Moritz Bleibtreu) har lite av en huvudroll eller filmas åtminstone som spindeln i nätet. Med specialtillverkade filmkameraglasögon dokumenterar han allt som händer för att kunna skriva ihop en artikel om testet och sedan sälja det dyrt.

Filmen börjar nästan lite Gröna-milen-mysigt med ystiga grabbar som på tjommigt vis närmar sig varandra och för att försöka bli vänner. Det är ju bara en lek, det är bara pengar som ska intjänas och våld får absolut inte brukas, det här experimentet kan väl inte vara så farligt? Dom tyska männen ser verkligen tyska ut (jag försöker filmen igenom att förstå exakt vari det ”tyska” sitter men jag kan inte riktigt sätta fingret på det) och det är befriande att jag inte känner igen så värst många skådespelande ansikten.

Ljussättningen och färgsättningen är exemplarisk. Det är svinkallt filmat men i stort sett varje scen har en färgklick (en lampa, en post-it-lapp, en fläkt, en målad vägg, ett kylskåp, en stol osv) som gör att jag som tittar förstår att det inte är en episod av Prison Break jag tittar på och det är dessa färger som gör allt så himla läskigt. Färgtonerna får mig att fatta att experimentet – fängelset – inte är verkligt, ändå beter sig dessa män som djur och förändringen sker visserligen gradvis men graderna ökar i ett jävla tempo.

I den amerikanska versionen The Experiment (från 2010) är det regissören Paul Scheuring som sköter spakarna och han har vanan inne från  fängelsemiljöer eftersom han faktiskt skrev en del manus för den just nämnda TV-serien Prison Break.

Adrien Brody spelar Travis, fånge 77 dvs den amerikanska Tarek, som inte är taxuchaufför utan precis har fått sparken från sitt jobb på ett äldreboende. Forrest Whitaker blev fångvaktare, Clifton Collins Jr den hemlighetsfulle och lite otäcke fången (piloten i den tyska versionen) och Cam Gigandet är den där översittarjäveln till vakt, den som jag inbillar mig alltid finns.

I den här versionen är det 26 frivilliga som delas upp i två lag om tretton. Förberedelserna inför inlåsningen som i den tyska versionen tog nästan fyrtio minuter tog här sjutton. Det är ingen rast, ingen ro och jag som trodde det var tyskarna som var dom snabba och effektiva av dessa två nationaliteter, men icke, inte när det gäller den här historien. Amerikanerna är dock lika ”rå-amerikanska” i den här versionen som dom tyska är übertyska i sin. Sen är The Experiment filmad mer som en ”ordinär fängelseaction” än Das Experiment är och det är kanske där filmen tappar mig. För mig är detta ingen actionfilm, det är studie i mänskligt förfall.

Den amerikanska versionen en knapp halvtimme kortare än den tyska och det märks, det gör en hel del för känslan av det hela. Jag kommer aldrig in i experimentet, jag bryr mig inte. Sen är det så att ingen av filmerna är sann. Båda är ”inspirerade” av Zimbardos experiment men ingen av filmerna visar det som verkligen hände. I det här fallet var verkligheten kanske inte skruvad och otäck nog?

Den tyska versionen är så utflippad mot slutet att den starka fyra som jag bra länge hade i beredskap för filmen sakta sjönk i värde och stannade på en ganska medioker trea. Den amerikanska filmen däremot, den börjar på en tvåa och håller sig kvar där trots Adrien Brodys stjärnglans och det faktum att det amerikanska slutet är hästlängder bättre än det tyska.

Här kan du läsa Doktor Zimbardos egna ord om experimentet, om vad som hände och varför  dom där dagarna 1971.

Das Experiment (2001)

The Experiment (2010)