PADDLETON

Obegripligt segt drama om en mustaschman med cancer och hans granne som pratar som om han har gröt i halsen.

Mark Duplass och hans elaka ögon har jag vant mig vid och jag skulle faktiskt vilja säga att jag tycker om honom som skådespelare nuförtiden men Ray Romano tål jag bara inte. Paddleton har då ett stort problem ur min synvinkel eftersom dessa två män är i bild oavbrutet och dom pratar minst lika ofta och mycket.

Filmen är givetvis inte helt utan små plus, den kan säkert ses som mysigt indie-gubb-härlig men för mig är det kantboll på lägsta betyget. Segt som sirap men ändå inte sött.

Fredagsfemman #322

5. Wild wild country

Bröderna Duplass har gjort en Netflix-dokumentär om en sekt långt ute i ingenstans, en sekt som var ganska så mycket speciell. Sekten hette Bhagwan-rörelsen och höll till i Oregon, USA och detta var på 80-talet. Det är en imponerande stycke berättad historia i sex delar. På Twitter är serien redan en riktig snackis (eller så är Mark Duplass bara mer än lovligt duktig att klicka på retweet-symbolen) och ja, det handlar alltså om precis samma sekt som Ted Gärdestad flyttade/flydde till när han bytte namn till Sangit Upasani, namnet han fick av sektledaren himself, Bhagwan Shree Rajneesh.

.

.

.

4. Hjälp! Är det värt eller inte?

Jag har läst en hel del hyllningar av HBO-dokumentären The Zen Diaries of Garry Shandling, Judd Apatows film om Garry Shandling. Jag har suttit med fingret på playknappen flera gånger under veckan som gått men nånting håller mig tillbaka. Nåt o-sug. Därför frågar jag här helt random: är det värt? Bör jag se detta? Och kanske följdfrågan….varför?

.

.

.

3. Ernest Cline

Han är man, han är född och uppvuxen på andra sidan jorden MEN han är blott ett halvår äldre än jag. Han är alltså – precis som jag – i perfekt ålder för att käka 80-talets alla populärkulturella referenser till både frukost, lunch och middag. Tänk att ha älskat Steven Spielbergs alla filmer som liten, att sen skriva en bok fullsmockad med 80-talsminnen som blir en bestseller som sen blir en film – regisserad av Steven Spielberg!! Det är en sån underbar sannsaga så jag blir helt lycklig! Jag fattar att Ernest Cline nypt sig i armen både en och två gånger det senaste året, det hade jag också gjort. #ingentingäromöjligt

.

.

.

2. Jessica Biel

Ärligt talat, det här trodde jag ALDRIG skulle hända. Jessica Biel, på MIN topplista! Men precis som Vince Vaughn imponerade sådär sjukt mycket på mig med Brawl in cell block 99 så har Jessica Biel knockat mig med sin insats i TV-serien The Sinner. Finns på SVTPlay. Jättebra är det. Jättebra är hon. Bill Pullman är också suverän men det gör mig inte lika förvånad som just Jessica Biel. Hon kan ju! WOW!

.

.

.

1. L o n d o n !

Man kan inte ha varit på semester i London utan att tjonga upp denna underbara stad på plats ett. Jag tröttnar aldrig, och jag menar ALDRIG, på att åka till London. Jag vet inte hur många gånger jag varit där nu men det känns verkligen som att komma både hem och bort – samtidigt. Jag ÄLSKAR denna stad och jag längtar redan tillbaka. [Självklart var jag på bio när jag var där. Recensionen av Ready Player One kommer imorgon].

.

.

BLUE JAY

Precis som att alla episka filmer inte per automatik blir intressanta bara för att dom spänner över en lång tid och flera generationer blir inte små filmer ointressanta bara för att dom är smala, tidsbestämda och handlar om ett begränsat antal karaktärer. Blue Jay är en fint exempel på det sistnämnda då det här är väldigt liten film med en extremt snäv ram.

Blue Jay handlar om Jim (Mark Duplass) och Amanda (Sarah Paulson) som träffas av en slump på en stormarknad. Det visar sig ganska snart att dom känner varandra och att dom känt varandra väldigt bra förr i tiden. Dom var tillsammans under skoltiden och nu är dom vuxna. Mycket vatten har flutit under broarna och även om dom utseendemässigt är sig lika från förr har åren satt sina spår. Samtidigt…även om gammal kärlek kanske rostar en smula så finns den där grundkänslan kvar nånstans under ytan. Puttrar. Vill fram. Är lite rädd. Försiktig. Nyfiken.

Det här är en film som inte vinner på att man läser för mycket om den, mest för att det inte finns så mycket att få reda på egentligen. Filmens styrka är skådespelarnas kemi, närvaron, känslan. Antingen går allt detta fram till dig som tittar eller så gör den det inte, sånt är alltid svårt att förutspå, men för mig funkade det, jag köpte hela filmen med hull och hår. Det kändes inte som att Mark Duplass och Sarah Paulson spelade, det kändes som att regissören Alex Lehmann roddat upp en kamera, sagt ”Action” och sen var det verklighetsimprovisation ända in i kaklet.

Jag tycker det här är en jättefin film, den är varm, den är mysig och den stannar kvar i hjärtat ett långt tag efteråt.

Tid kan vara en både hjärtlös och försonande kamrat.

BLACK ROCK

Plask!

Nu hoppar jag ner i den uppblåsbara Duplass-poolen igen.

Dagens film är producerad av båda bröderna Duplass och har ett manus som är skrivet av Mark Duplass efter en idé från filmens regissör Katie Aselton. Det enda tokiga med filmen är väl att den redan är gjord både en, två, tio och femtio gånger förut – med endast små skillnader i själva historien.

Har du sett Eden lake eller någon av dom svenska filmerna Losers, Järngänget eller kanske Från djupet av mitt hjärta? Gillar du naturäventyr långt från civilisation och mobiltäckning? Tycker du att människans mörka sidor är spännande? Då kanske Black Rock kan vara nåt för dig.

Den här filmen handlar om tre tjejer varav två, Sarah (Kate Bosworth) och Lou (Lake Bell), är nära vänner och den tredje, Abby (Katie Aselton) var nära förr i tiden innan nånting hände som splittrade tjejerna. Tillsammans ska dom åka på nån form av äventyrstur till en liten öde ö, en tur som egentligen endast Sarah verkar pepp på. Hon har dessutom tillverkar nån form av ”Goonies-karta” som dom ska ha kul med. MEN det visar sig att dom inte ÄR ensamma på ön. Tre killar dom känner igen från skoltiden dyker upp.

Jag blir lite snopen när jag ser filmen. Den är 1,18 lång men känns som Ben-hur. Ingen av skådespelarna imponerar. Manuset känns hafsigt och o-troligt. För första gången sen jag såg Eden lake känner jag för att se om den. DÄR har du ett redigt filmtips i denna genre!

.
I avsnitt 42 av Snacka om film pratar jag lite mer om den här filmen.

DARLING COMPANION

Diane Keaton, Kevin Kline, Mark Duplass, Richard Jenkins, Dianne Wiest, Sam Shepard och Elisabeth Moss i rollistan.

Regisserad av Lawrence Kasdan.

Åsså handlar filmjäveln om en hund!

Bland det sämsta skit jag sett i år.

 

.

.

.

CREEP

Filmer som kostar ungefär lika mycket som en Big Mac&co att göra behöver oftast ett bevingat manus för att kunna flyga. Och dyker det upp ett annorlunda, välskrivet, skönt manus så tvivlar jag på att det inte går att få ihop mer stålars än vad som krävs för en McDonaldslunch.

Mark Duplass och Patrick Brice har skrivit den här berättelsen, Brice har regisserat och dom båda spelar huvudrollerna. Dom enda rollerna.

Filmen skulle kunna vara filmad med en mobilkamera modell äldre, det är ibland så kornig bild att jag blir smått störd och vissa scener är så skakiga så man undrar om Brice har Parkinson. Det känns nämligen inte som att det fanns pengar till en professionell fotograf.

Utan Mark Duplass namn hade jag inte sett den. Utan Mark Duplass namn hade filmen antagligen aldrig blivit gjord, än mindre såld för att få visas på Netflix. Men EN sak ska killarna ha cred för. Dom castade verkligen den mest creepy av dom två som The Creep i filmen.

Dessa ögon. Fyyyy.

THE LAZARUS EFFECT

Om man följer Olivia Wilde på twitter har man inte kunna undgå att få en viss hajp för The Lazarus Effect. Hon känns genuint stolt över både filmen och sin medverkan och jag har förstått att filmen är väldans läskig.

Tillsammans med mumblecorekungen Mark Duplass har hon huvudrollen i filmen och dom två tillsammans känns riktigt sköna. En otippad kombination, speciellt för att vara i en skräckfilm. Vuxna människor utan blöta vita linnen och sillisar.

Frank (Duplass) och Zoe (Wilde) är läkarstudenter, eller forskare kanske? Genom tester på djur försöker dom hitta sätt att återuppliva döda. Tillsammans med resten av teamet har dom fått ett stort ekonomiskt anslag som gör att dom kan jobba med detta på heltid (och mer därtill) och relationen mellan Frank och Zoe har blivit lite ansträngt kan man säga. Det finns inte tid (eller lust) för så mycket mer än bara jobb. Men när det händer en olycka under ett av djurförsöken sätts kunskapen och viljan att lyckas på prov.

The Lazarus Effect är en skräckfilm som fått åldersgränsen PG-13 i USA. Det kan aldrig vara positivt, speciellt inte eftersom USA är ett land som har lite annan syn på både våld och nakenhet än vi är vana vid. Gränserna för vad som är okej och moraliskt försvarbart är liksom…lägre. Jag vet inte om filmen är anpassad för att klara en lägre åldergräns eller om den är satt efteråt, hur som helst är den inte alls speciellt otäck. Jag känner mig lite besviken faktiskt.

TAMMY

Det tog bara tjugo minuter sen var jag kär. Okej, ser man historiskt har det ibland gått fortare, men det har också hänt att det tagit betydligt längre tid än så. Oavsett hur det går till är det en sak som är säker: det är en HIMLA skön känsla!

Målet var verkligen mödan värd. Äh, det var inte ens någon möda, det var ren och skär njutning att stifta bekantskap med Tammy i Melissa McCarthys gestaltning OCH med pärlbandet av fina birollsskådespelare som dyker upp i filmen. Mitt förslag är att du inte ens kollar upp vilka som är med, dra på filmen bara och låt dig svepas med Tammy på hennes bravader iklädd full svennebananmundering med ingångna foppatofflor som grädde på moset.

När vi kommer in i filmen är livet är inte direkt kompis med henne. Hon jobbar på en hamburgerrestaurang från vilken hon får sparken eftersom hon kommer för sent och anledningen till detta är att hon kört på en hjort. Hon tar sig hem med den krockskadade bilen bara för att möta sin man som sitter med en annan kvinna vid middagsbordet.  I ett huj bestämmer hon sig för att fly, hon springer till sina föräldrars hus några meter bort och ett par minuter senare har Tammys mormor (Susan Sarandon) rymt i en bil tillsammans med Tammy, ja, dom båda har rymt från livet kan man säga.

Filmens manus är skrivet av Melissa McCarthy och hennes man Ben Falcone (som också regisserat filmen) och varenda ord känns verkligen på pricken rätt, dialogen flyter utan minsta gruskorn i motorrummet och på nåt sätt känns det som att Melissa McCarthy ÄR Tammy. Som att Tammy är en figur som funnits inuti henne i många år, lite som en over-the-top-maskot, lite som om hennes kanske-inte-skitnajsa egenskaper mixats i en blender och sen tryckts in och formats i en 3D-skrivare.

Jag inser att vad jag än skriver om filmen så kan jag inte riktigt göra den rättvisa. Jag vill skriva om ALLT som händer men det är ju superdumt, jag vill namedroppa alla finfina skådespelare som är med samtidigt som jag vill att det ska bli en överraskning, jag vill klättra upp på ett berg och genom sång, dans, jojk eller bara simpelt fulskrik försöka uttrycka hur BRA jag tycker filmen är men….det går ju inte. Hur skulle det se ut? Vem skulle förstå sambandet mellan fulskrik i falsett och en komedi som Tammy? Ingen – mer än jag då.

Det enda lilla jag har att klaga på med filmen är att Susan Sarandon känns felcastad. Jag tycker inte hon är trovärdig som mormor till Tammy, varken i utseende eller ålder. Sarandon är 24 år äldre än McCarthy och bara 13 år äldre än skådespelaren som spelar Tammys mamma. Och den där grå peruken mormorn har filmen igenom känns inte heller helt kosher. Lockarna beter sig spraylimmade, dom rör sig inte en millimeter hur mycket hon än skakar på huvudet.

Om jag fick bestämma hade Susan Sarandon bytt plats med skådespelaren som spelar hennes kusin, den lesbiska Leonore. DET hade varit nåt det! Då hade betyget troligen jackats upp ett snäpp. Bortsett från detta så hade jag helt otroligt mysiga och fnissiga 97 minuter. Tammy är en må-bra-komedi när den är som allra allra bäst!

Tips! Filmen finns på rea på Discshop nu OCH den finns på Netflix!

THE ONE I LOVE

Efter att ha sett Duplassbrödernas fenomenala TV-serie Togetherness och läst fina ord om den här filmen hos The Nerd Bird, Flmr, We could watch movies och Fripps filmrevyer tog jag mig an den. Jag ville se den innan jag skrev ihop min 2014-lista, det kändes som den kanske kunde ha haft en plats där. Vissa filmer känner man så om, instinktivt, men oftast har man fel. Och ”man” är i detta fallet synonymt med jag.

Ethan (Mark Duplass) och Sophie (Elisabeth Moss) är gifta. Deras förhållande känns som Den Äktenskapliga Mallen 1A. Det börjar kanon med förälskelse, passion, respekt, förståelse och sen går åren och allt dom gillade hos varandra retar dom sig numera på. Det blir slentrian, det blir trist, dom har fastnat men dom vill ge relationen en chans och går till en terapeut (Ted Danson). Terapeuten ger dom rådet att åka till ett speciellt hus över en weekend för att hitta tillbaka till varandra. Dom åker dit och dom hittar varandra, fast kanske inte på det sättet dom – eller jag för den delen – trodde.

Jag har ganska svårt för Mark Duplass som skådis. Han har inga snälla ögon. Han ser ut som en man som har elaka baktankar med allt han gör. Ingen bra egenskap att utstråla. Elisabeth Moss är bra. Här är hon alldeles lagom skönt ordinär. Men tillsammans har dom en aura som inte känns på riktigt, dom tappar mig, jag tror inte på dom som par. Jag tror att DET är anledningen till att filmen betygsmässigt pendlar mellan en tvåa och en trea hela tiden istället för att nosa på nånting högre.

För visst är filmen intressant, det finns mycket att fundera på här men för egen del hade jag hellre läst manuset – enbart. Jag tror det hade gett mig mer.

 

Fredagsfemman #167

5. Daredevilhajpen

Ibland dyker det upp företeelser som på nåt sätt blir större än sig själva. Serien Daredevil på Netflix till exempel. I New York täckte Charlie Cox´s nuna hela skyskrapsfasader och mina någorlunda normala förväntningar höjdes en smula. Det kanske ÄR stort det här? Daredevil utan Ben Affleck, visst ökar pulsen en smula? Så kom jag hem och sociala medier översvämmas av superlativ från folk som sett serien. Jubel och visslingar, applåder och stampa takten och sen det tomma livet när serien var slut och sedd. Jag har sett serien nu och jag måste säga att hajpen var en….hajp. En välregisserad hajp. Jag tycker serien är bra, välgjord, snygg och sevärd men mer än 3+ kommer den inte upp i.

.

.

.

4. Red Army

För alla som gillar hockey (eller alla som gillade hockey då när det begav sig, när Sovjet vann allt och precis hela tiden) borde Red Army vara rena rama julafton. Själv får jag nostalgifrossa och vill typ springa till biografen. Filmen har biopremiär idag (på Zita och Bio Rio). Här kan du läsa mer.

.

.

.

3. Melanie Lynskey

Hon har setts i så många filmer och så många TV-serier, ansiktet är så välbekant att hon känns som en släkting. Men nu – ÄNTLIGEN – har Melanie Lynskey fått kliva fram i det riktiga rampljuset i och med att hon har en av huvudrollerna i serien Togetherness. Togetherness är en alldeles YPPERLIG serie, skapad av Duplass-bröderna Jay och Mark och med samme Mark i den andra huvudrollen, den som make till Melanie. Det är värt en HBO-prenumeration bara för att se den här serien!

.

.

.

2. Amanda Peet

Den andra kvinnliga huvudrollen i Togetherness innehas av Amanda Peet, detta träblåsintrument till skådespelerska – normalt sett. Men här blommar hon ut i all sin prakt och spelar nåt som borde vara helt utanför sin vanliga comfort zone, den som alltid är ”bara” den snygga tjejen. Att hon hamnar tvåa och Melanie trea beror på att jag VET att Melanie är bra medans Amanda förvånar mig som fan. Hon är galet bra här! Se hela serien så förstår du vad jag menar.

.

.

.

1. The Filmspanarträff

Imorgon är det dags för den månatliga filmspanarträffen. Biobesök, middag och mys. Spännande tider, vad blir det för gemensam film vi ska se? Det känns som lite stiltje på biofronten nu innan The Avengers 2 kliver in nästa vecka. Men vad det än blir så blir det bra, vi ser ju på filmen tillsammans.

.

.

 

SAFETY NOT GUARENTEED

Jag är ledsen om jag i och med denna ”recension” gör nån besviken men jag väntade helt enkelt för länge.

Det var en vecka sedan jag såg filmen och nu när jag ska skriva om den minns jag ingenting. Ingenting alls. Det är helt blankt, helt svart (eller vitt, jag vetefan) och jag kan inte krysta fram ens ett litet häpp. Det här händer inte ofta, jag kan inte påminna mig att det nånsin har hänt men det har det nog.

Så nu vet jag inte om jag ska betygssätta den efter hur det känns NU eller hur jag tyckte medans jag såg den. Det betyget jag borde ge med tanke på det vakuum som hjärnan erbjuder som minnesbild är inte överensstämmande med verkligheten för filmen var inte dålig, den bara inte fastnade. Men godkänt kan det inte bli tal om. Ändå.

 

YOUR SISTER´S SISTER

Bortsett från på mingelpartyn så är jag fan allergisk mot folk som pratar bara för att prata.  Öppna munnen om du har nåt att säga, annars håll truten.

Om människorna bakom denna film tyckt som jag hade det blivit en stumfilm. Nu är det nån form av improviserat elände.

JEFF, WHO LIVES AT HOME

Det finns få saker i filmbloggerisammanhang som är svårare än att skriva recensioner om mellanmjölksfilmer. En hygglig trea är ett betyg som är fullständigt värdelöst sett till skrivlusten, det är liksom bara ljummet, bara schysst, bara okej fast det är ändå inte bara för det är inte på något sett en dålig film, endast ganska tråkig att skriva om. Jeff who lives at home är en sån film.

Jason Segel, Ed Helms och Susan Sarandon är alla tre riktigt bra skådespelare och ingen av brukar göra mig besviken. Det gör dom inte här heller, varken dom eller filmen.  Jag känner mig bara tom i huvudet. Ropar man ”ho-ho” i ena örat ekar det ”ho-hooo” ur det andra.

Koka lite thé, käka en kardemummaskorpa, sätt dig och skriv önskelista till Tomten och titta på den här filmen samtidigt. Den behöver inte hundraprocentig koncentration för att fungera men den är mysig som en översovande kompis i randig pyjamas. Jag tycker om den. Det är en riktig snällisfilm.