SEEKING A FRIEND FOR THE END OF THE WORLD

21 dagar kvar till jordens undergång. Det finns inga men eller ifall eller kanske, jorden KOMMER gå under om tre veckor. Vad skulle du göra under dessa dagar? Vilka människor skulle du umgås med? Skulle du puttra på i sedvanlig vardagslunk eller skulle du tänka YOLO och dra dit näsan pekar?

Dodge (Steve Carell) säljer försäkringar och går till jobbet precis som vanligt. Hans fru tänker dock precis tvärtom och lämnar Dodge vind för våg. Dodges granne Penny (Kiera Knightley) har strul med sin pojkvän och vill göra slut och i samma veva hittar Dodge ett brev från sin high school sweetheart och bestämmer sig för att leta upp henne.

Det är nån vansinnigt fint över denna film. Den serverar verkligen den ödesmättade känslan på ett silverfat och det är Steve Carell som håller i fatet. Jag märker att min blick punktmarkerar honom varenda sekund han är i bild (vilket är dom flesta) och även om han oftast är väldigt bra i alla filmer han är med i (även om filmerna i sig inte alltid är toppen) så kan jag tveklöst säga att hans roll som Dodge LÄTT är topp-tre-någonsin. Kanske ännu högra faktiskt.

Tyvärr matchas inte Carells briljans av en kvinnlig skådespelare av samma kaliber och det är SYND för filmens skull men inte för Steve Carell för han lyser ju om möjligt ännu mer utan nån att ”tävla” mot. Men jag orkar inte skriva en enda negativ rad till om Kiera K, det får vara bra så nu. Obegripligheten i att hon kan försörja sig inom detta gebit är och förblir en gåta för mig.

En väldigt sevärd film är det hur som helst och tycker du om Steve Carell det allra minsta ska du verkligen inte missa denna lilla pärla. Den finns att se på Netflix.

Filmen:

Steve Carell:

Den här filmen är Filmklubbsfilm i avsnitt 56 av podcasten Snacka om film så både jag och Steffo pratar en hel del om den där.

 

TRASH

Tre föräldralösa (?) pojkar lever i slummen i Rio (?) och en dag när dom rotar efter bra grejer i sopberget hittar dom en plånbok som tillhör nån höjdare (?) som blir ihjälslagen på grund av nåt djurlotteri och nåt han gömt i en förvaringsbox och sen är det en död dotter inblandad och Rooney Mara försöker hjälpa brasilianska barn lära sig engelska (eller i alla fall dom engelska orden för vissa djur) och Martin Sheen är präst med tejp-lagade glasögonskalmar.

Det är sällan jag retar upp mig sådär jättemycket på könsfördelningen i filmer men här står pojkar, män och gubbar mig upp i halsen. Scenerna med Rooney Mara blir som att sätta på en fläkt i ett 30-grader varmt sovrum, jag kan andas! Synd bara att scenerna är så löjligt få.

Nej det här är inte bra, inte bra alls. Hela filmen är konstig. I långa perioder släpper jag historien för jag fattar verkligen inte vad filmen handlar om, det klipps hit och dit och olika musikstilar blandas och det är ju coolt men det är ingen musikvideo jag tittar på, det är två timmar brasilianskt drama-av-nåt-slag och jag blir så trött så trött att jag faktiskt försöker somna till men det går inte, den höga musiken sätter käppar i hjulet för det.

Filmens stora och enda plus är att den är otroligt snygg. Alla färger, belysningen, rostiga staket blandas med färgglada plastpåsar, jag kan känna lukten av favela och smutsiga sedlar men tyvärr regissör Stephen Daldry, det hjäler inte. Det hjälper inte alls. Betyget blir en svaaaaaag svaaaaaag tvåa, tre droppar hallonsaft i en liter vatten, ungefär så.

Trash visas på Stockholms filmfestival en gång till, imorgon den 14 november. För mer information och biljetter, klicka här. Officiell biopremiär är den 28 november.

Måndagar med Matt: THE DEPARTED

Oscarsgalan 2007 var julafton för Martin Scorsese och hans Departed-gäng. Filmen hade visserligen ”bara” fem nomineringar med sig in på Kodak Theatre i Hollywood men handväskorna var desto fullare på väg ut. Filmen knep fyra av fem statyetter, varav två var tungviktarna Bästa regi och Bästa film.

Den enda nominerade som fick lunka ut som en looser var Mark Wahlberg. Att han ens var påtänkt som Bästa manliga biroll gör mig i och för sig brydd men nu vann han ju inte så jag orkar inte elda upp mig. Personligen tycker jag att den enda av filmens skådespelare som hade förtjänat en nominering är Leonardo DiCaprio. Jag tycker han gör underverk med sin karaktär, infiltratören Billy.

Annars tycker jag The Departed är som vilken gubbarulle-a-la-Scorsese som helst. Stora namn, stora skådespelande män i samtliga roller, hårt, mörkt, elakt. Men till skillnad mot till exempel Scorseses Maffiabröder lider The Departed av en skumhet som jag inte gillar. Filmen är säkert superproferssionellt genomtänkt och troligtvis är vartenda klipp vägd på guldvåg men jag blir fantamej galen av att se den här filmen. Det klipps till en annan scen innan den första scenen är klar men bakgrundsmusiken följer med mellan scenerna på ett sätt jag inte sett i någon annan film varken före eller efter denna.

2002 kom en film från Hong Kong som fick den engelska titeln Infernal affairs (originaltitel Mou gaan dou). The Departed är en remake på denna och – tycker jag – en mycket blek kopia. Jag bryr mig liksom inte, jag struntar helt i hur det går för både DiCaprios Billy och Matt Damons Colin och definitivt för Jack Nicholsons Frank Costello.

Det enda uppfriskande med filmen är Matt Damon-Leo DiCaprio-rockaden. Det naturliga i 99 filmer av 100 hade varit att casta Damon i rollen som Billy och Leo som Colin men Scorsese valde att göra tvärtom. För detta ska han ha cred och även för att han har den goda smaken att aldrig ge upp hoppet om Leonardo DiCaprio. Nu ser jag fram emot The Wolf of Wall Street. Som faaaan!!!

Veckans serietidningshjälte på film: THE AMAZING SPIDER-MAN

Ibland kan en nyinköpt kofta göra den stora skillnaden.

Jag tycker att få saker klår känslan av att gå in i en mörk biosalong en varm sommardag och speciellt med en nyinköpt långärmad tröja av något slag på sig, en tröja som är aningens för varm för att ha på sig utomhus men precis lagom i en airconditionkyld biosalong. Jag gillar att sitta där och liksom känna mig lite smutsig, som att det jag gör är lite småkriminellt. Hey, jag väljer bort timmar i sommarsolen för något jag kan göra varenda dag resten av det mörka och kalla året och YES, I´m doin it and I´m proud! Att sen ha ynnesten att krypa ner i biofåtöljen på en pressvisning av en film jag egentligen är föga sugen på gör inte saken sämre.

The Amazing Spider-man kändes som en hundraprocentigt onödig film och har gjort så sen jag först hörde talas om att den skulle komma. Det var bara tio år sedan Spider-man kom och behovet av en remake – redan! – var noll. Det kändes fullkomligt överflödigt och enbart som en dålig ursäkt att få sälja mer leksaker och spel. Så mysglädjen över min nya kofta var utan överdrift starkare än längtan efter att få se Andrew Garfield i blåröd spandex.

På tal om Andrew Garfield, han är ett frågetecken som behöver rätas ut en aning känner jag, jag kommer liksom inte vidare annars. Okej. Killen var med i den positiva överraskningen Never let me go, han var med i The Social Network och i Lejon och Lamm och i alla dessa tre filmer fick jag känslan av att han saknar om inte en hel kromosom så åtminstone en flisa av en. Han känns liksom lite….bakom. Lite tankesvag. Jag kan inte beskriva det bättre än så.

När jag fick reda på att han skulle ikläda sig Peter Parkers hemsydda maskeradmask blev jag både häpen och trött för jag tyckte om möjligt att han var ännu mer felcastad än Tobey Maguire i samma roll. Men om jag blev överbevisad med råge av Maguire i Spider-Man så fick jag en fläpp över kinden så det svider fortfarande av Andrew Garfield – och det SKA jag ha. Jag ska ha en hurring så det ringer i örats inre regioner tills klockorna ställs om för vintertid för Andrew Garfield är PERFEKT som Peter Parker, han är helt jävla klockren. Han är lika självklar som stödhjul på en barncykel, som stjärtvärmare i sätena på en ny bil, som ansjovis i Janssons frestelse, som Tilde de Paula i Nyhetsmorgon. Jag kapitulerar och jag gör det ordentligt med varenda cell av min kropp och jag ber Andrew Garfield om ursäkt för alla mina forna tarvliga tankar. Han är inte bakom, inte på en fläck är han det. Han är GRYM och han ÄR Spindelmannen det räcker för mig och fan vore det annars.

The Amazing Spider-Man är en hel annan typ av film än den ”gamla” trilogin var. Borta är det färgglada, det snälla, det aningens barnsliga och komiska och istället får vi en version som jag anar är betydligt mer trogen serietidningsoriginalet. Hela filmen andas en mer verklig luft. Det är skitigare, mörkare och otäckare och filmmakarna har löst det snyggt sett till 11-årsgränsen. Blod på grå tröjor blir inte rött, blod på grå tröjor blir mörkgrått eller på sin höjd lite brunt. Lite mindre läskigt men inte mindre autentiskt.

Det rasslas i rostiga kedjor, det bråkas på skitiga bakgator och till skillnad mot dom förra filmerna så känns inte stora delar av filmen som en del ur ett TV-spel. Jag gillade dom andra tre filmerna skarpt och att jag gillar även denna ser jag inte det minsta som ett problem, tvärtom. Jag imponeras av att det går att göra två så pass olika filmer om samma grundstory (även om historierna är väldigt olika om man går in på detaljer) och jag förvånas över att jag så enkelt kunde släppa Kirsten Dunst som Spider-mans kärleksintresse men det gick på ett kick, Emma Stone är nämligen som klippt och skuren för rollen som Gwen Stacy, klasskamraten och spidermanflirten.

Rhys Ifans är jättebra som doktor Curt Connors (och ödla) och Sally Field som faster May likaså men den biroll som fastnat mest hos mig är Martin Sheen som farbror Ben. En riktigt fin och hjärtskärande rollprestation av gamle herr Sheen trots nya, lite för stora och lite för vita tänder i överkäken.

Det finns så mycket som är bra med den här filmen att trots att jag försöker krysta fram något fel så går det inte, inte ens ett litet. Jag hade 136 väldans underhållande minuter i biosalongen, jag fick en nu-börjar-jag-snart-gråta-klump i magen på slutet, jag känner mig lite småkär i Garfieldkillen, jag imponerades av effekterna och jag retade mig minimalt på 3D:n. Det här är helt enkelt ett alldeles ypperligt sommarbiotips och jag hoppas så det knakar i nyckelbenen på en uppföljare, eller två, eller tre. Kör på bara, you go Spidey!