Etikett: Mathieu Kassovitz

Publicerat

HAPPY END

Den filmen jag var mest säker på att jag ville se på hela Stockholm Filmdagar var Michael Hanekes nya film Happy End. Säga vad man vill om gubben Haneke, alla hans filmer är kanske inte superbra men dom är alltid intressanta.

Han har liksom en baktanke med allt han gör även om jag ärligt talat kan säga att jag inte alltid förstår vad han vill berätta. Filmer som Funny Games, Bennys video, Dolt hot, Amour, Det vita bandet, Den sjunde kontinenten, Vargens tid och Pianisten skojar man inte bort även om dom betygsmässigt fyller ut hela skalan från 1 till 5.

Nåja.

Happy End var det ja.

Här återanvänder Haneke en av sina favoritskådespelare, bäckengångaren* Isabelle Huppert (Pianisten, Amour och Vargens tid) och blandar in 87-årige Jean-Louis Trintignant (från Amour) i leken ihop med en drös andra skådespelare av diverse nationaliteter. Toby Jones till exempel. Han har inte ett korrekt doserat skallben direkt. Fy fan för mig som retar upp mig på småsaker som denna när det egentligen ska skrivas om filmen men TOBY JONES HUVUD ÄR INGEN SMÅSAK! Det är en STOR SAK.

Det finns så mycket som irriterar mig med Happy End att jag knappt vet var jag ska börja. Kanske med att jag blev innehavare av det svenska rekordet i snabbsömn på bio när jag såg filmen. Den otroooligt sega inledningen ihop med att jag för första gången på 1,5 månad satt ner på dagtid i en skön fåtölj med avstängd mobil, mätt, nöjd och avslappnad gjorde att jag somnade blixtsnabbt – och skönt var det också! När jag vaknade trodde jag att jag hade sovit bort halva filmen men till min förvåning – och förbannelse – kan det inte ha varit mer än en kvart. Det var SÅ mycket skitfilm kvar, den tog liksom aldrig slut.

Folk vred på sig i salongen, några gick, andra fipplade med mobilerna, blundade och suckade så går jag efter den samlade känslan i rummet var det fler än jag som hade brutalt tråkigt under visningen. Det stora problemet med Happy End är nämligen att den är så satans spretig. Det är så många trådar och samtliga trådar berättas extremt sakta i väldigt fula scener med jobbigt kameraarbete. Att titta när farfar Georges (Trintignant) ska hasa sig fram i rullstol på en trottoar och han rullar längst bak i bild med en trafikerad gata mellan honom och kameran, alltså det känns urtypiskt Haneke men det är SÅ IRRITERANDE att beskåda minut efter minut efter minut. Och det är MÅNGA och LÅNGA såna scener i filmen. Obegripligheter. Och jag orkade liksom inte med denna psykiska misär-flum-men-samtidigt-diskbänksrealistiska-men-i-överklassmiljö. Jag orkade inte. Jag orkade inte då och jag orkar inte nu.

Filmen är piss MEN inte helt rätt igenom. Det finns vissa scener som glänser upp detta tragiska mörker och som gör att filmen klarar sig från det allra lägsta betyget men oj oj oooooj det är nära.

Jojjenito har också skrivit om den här filmen. Och Sofia.

(* ordet bäckengångare kanske behöver en förklaring? Det finns passgångare, diagonalgångare och bäckengångare. Bäckengångare går precis som ordet säger, med bäckenet först. Den mest kända bäckengångaren är just Isabelle Huppert. Kanske är hon även ensam om detta? Jag har i alla fall inte uppmärksammat fler. Kommer du på någon mer? Mejla ditt förslag till bäckengångare@fiffisfilmtajm.se)

Publicerat

Veckans Cruz: GOTHIKA

En bra spelad biroll kan ibland göra ett mer minnesvärt intryck en en medioker spelad huvudroll. Penelope Cruz insats som Chloe i Gothika är ett sådant exempel.

Jag minns Gothika som om det vore igår jag såg den första gången. Den var hyrd på videoaffären och jag skulle se den med en kompis. Vi tyckte båda den var bra, spännande, kanske till och med väldigt spännande men med tjugo minuter kvar av filmen ville den inte mer. Den la helt enkelt av.

Det här var 2004, långt före nedladdningspiraternas tid men på nåt sätt lyckades kompisen hitta slutet, hackigt och med svagt ljud och vi kunde se klart filmen. Jag har inte sett filmen sen dess men under dessa tio år har Penelope Cruz till och från hemsökt mig. Filmens början, den första scenen, när hon med lugg, ganska otvättat hår, sjaviga läppar och en till synes inkurant blick tittar in i kameran och berättar att hon har djävulen i sig, att den fyller upp henne inifrån. Hua. Jag får kalla kårar på insidan av underarmarna! Hon är otroligt intensiv.

När jag ser om filmen undrar jag vad det var jag tyckte var SÅ spännande sist. Jag mindes inte upplösningen alls men jag mindes många scener för övrigt och av den där suggestiva stämningen jag gillade så mycket känner jag inte mycket nu.

Jag tycker helt enkelt att filmens manusförfattare Sebastian Gutierrez (som även ligger bakom storfilmer som Women in trouble, Girl walks into the bar, Hotel Noir och min favvis Snakes on a plane) har sjabblat bort andra halvan av filmen. Det var ju öppet mål, det hade kunnat bli ett slut med en härlig twist a la Basic Instinct eller nåt riktigt skitläskigt men istället känns det som att filmen är just två delar där första halvan är toppen och andra halvan inte är det.

Penelope Cruz är däremot fortfarande förstklassig.

Publicerat

Tre om en: Tre filmer från Stockholms filmfestival 2012

Förra året hade jag en biomaratondag på Stockholms filmfestival. Tre filmer på en dag är det ultimata sättet att se film på (med middagspaus mellan film två och tre om möjligt) och gärna tre filmer som visas på en och samma biograf för att slippa språngmarscher. Jag bestämde mig för att göra detsamma i år och fick  trevligt sällskap hela dagen av Henke från Fripps filmrevyer.

Dom tre filmerna jag såg efter varandra förra året är en ganska svårslagen trio: The skin I live in, Tinker tailor soldier spy och Simon och ekarna. Hur skulle det gå i år?

 

Like someone in love (Abbas Kiarostami, Japan/Frankrike)

Ung kvinna som jag antar jobbar som nån form av prostituerad blir ”köpt” av en gammal man med grå ståmustasch (en sån som gör att man inte ser läpparna röra sig när han pratar). Allt han verkar vilja är att äta hemlagad middag med henne men hon somnar. Och bråkar med sin svartsjuke fästman.

Godegudihimmelen så saktfärdigt. Trots min lusnojja sjunker jag ner i sätet och somnar och jag märker att han bredvid mig gör detsamma. Nåt så jävla utdraget har jag sällan skådat. Den hade gjort sig som en åttaminuters kortfilm på sin höjd och jag hade sannorlikt somnat då med.

Henkes revy av filmen hittar du här.

 

 

Everyday (Michael Winterbottom, Storbrittanien)

Om jag någonsin hamnar i situationen att jag är mamma till fyra små barn, min man hamnar på kåken för droghantering och jag bor nånstans i tjottahejti på den engelska landsbygden där det alltid regnar typ underifrån DÅ är det här en film jag ska se igen. I alla andra fall räcker det alldeles utmärkt med att ha sett filmen en gång. Det skulle ha räckt att inte se den alls men sånt vet man ju aldrig förrän efteråt.

Fyra syskon-på-riktigt spelar syskonen i filmen och dessa fyra är filmens stora behållning plus kramarna mellan mamman och pappan när det vankas besök i finkan, dom kramarna känns på riktigt.  Filmen är inspelad under flera år och således åldras barnen naturligt under filmens gång. Snyggt jobbat av Michael Winterbottom, på gränsen till överarbetat då filmen saknar en ganska viktig beståndsdel: nån form av kärna. Vad vill filmen säga? Vad vill den berätta? Okej, det är jobbigt för alla inblandade men jag får aldrig känslan av att det är svinjobbigt. Det är helt enkelt inte svart nog.

Henkes revy av filmen hittar du här.

 

 

Another woman´s life (La vie d’une autre, Sylvie Testud, Frankrike)

Alla som sett den här filmen kan nog enas om att maken till missvisande poster har sällan skådats. Eller så är den mitt i prick men jag är bortkollrad. Det kan vara så för damerna till vänster om mig i salongen skrattade filmen igenom. Själv satt jag där och undrade vad jag missat. Jag tyckte nämligen inte filmen var skratt-kul. Visst var den mysig ibland men historien är inte lättsam direkt, snarare ångestframkallande.

Marie (Juliette Binoche) är 26 år i filmens början, träffar en snygg kille på stranden som hon tillbringar en natt med och när hon vaknar är hon 41 och minns inte ett skit av dom femton år som gått. Hon är gift med strandkillen, dom har en son och hon själv är extremt framgångsrik och bor i en gigantisk lägenhet så nära Eiffeltornet att det nästan är groteskt. Men vad hjälper det när hon inte kommer ihåg nåt? Att relationen med maken är frostig kan en isbit intyga och att hon inte varit världens mest närvarande mamma kan sonen skriva under på. Så rolig, nä, jag tycker inte det.

Det är en ynnest att se Juliette Binoche skådespela och det är hon som gör filmen sevärd överhuvudtaget.

Henkes revy kan läsas här.

Publicerat

HAYWIRE

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Haywire är på pappret en av årets absolut mest intressanta filmer. Idel sköna lirare på rollistan (med Michael Fassbender som geléhallonet på mjukglassen), en stentuff tjej i huvudrollen och Steven Soderbergh bakom kameran. Klart det låter toppen det här, klart jag slickar mig om munnen, klart mina förväntningar har klättrat före på en repstege upp till månen.

Så sitter jag här efteråt med en knappnål i handen och en stor trasig ballong på golvet framför mig. Vilken film i världen kan leva upp till detta? Många skulle jag tro men inte Haywire. Jag har varit med om många filmiska antiklimax i mina dagar men jag vet inte om det här inte tar priset. Jag har inte bestämt mig än. Kanske.

Det pris Steven Soderberg definitivt tar/får i och med Haywire är utmärkelsen för Mest förnedrande åskådarnedvärdering. När man planterar små smarta klurigheter i film, när ett klädesplagg eller en pryl liksom blir en del av svaret på gåtan så låter dom flesta filmare planteringen vara just en plantering. Filmaren kräver en smula koncentration av sin tittare och får den allt som oftast. Det är kul att klura ut hur det ligger till, försöka hitta lösningar, förekomma twister, sånt är bra, hjärnan får arbeta och jag blir på ett sätt interaktiv-men-ändå-inte med filmen. Det som inte är bra när man lägger ut filmiska planteringar är att 1. zooma in den viktiga prylen (ja, jag seeeeeeer, herreguuuud jag är inte BLIND!) eller 2. zooma in och sedan genom återblickar ”fräscha upp” vårat minne som vore vi lobotomerade guldfiskar. Sånt gör mig förbannad. Det är så infernaliskt onödigt och faktiskt rätt klantigt. Soderbergh är ingen rookie, det här är sånt som inte borde få hända en veteran som han.

Sen har vi det här med handlingen. Handlingen är en rätt viktig del i en film tycker jag då, kräsen som jag är. Den här handlingen är SVINDUM. Den är larvig, konstig och alldeles för enkel. Hela manuset är otroligt icke-välskriven, jag vet inte om jag hörde några ord yttras som kändes äkta eller rätt i sammanhanget. Det är som om alla dessa stora skådespelare som dyker upp i samtliga roller ska agera lockbete,  ögongodis eller få oss att stänga av all form av fokus och visst, ibland funkar det för jag kommer på mig själv att flera gånger tänka ”det är inte möjligt, det kan inte vara såhär dåligt som det känns, jag måste ha missat nåt, Michael Douglas skulle aldrig ha tackat ja till det här om det verkligen var såååå uselt”. Sen tänker jag på Ocean´s Twelve, regisserad av samma Soderbergh och då nickar jag för mig själv. Jorå, det går, det går att lura även Hollywoodstjärnor till vad som helst, det gäller bara att locka med en tillräcklig stor klump ihopvikta dollars.

Det kanske känns spännande i Steven Soderberghs värld att göra en ”actionfilm” med en kvinnlig ”actionhjälte”/slagskämpe/snygging i huvudrollen och jag antar att han har den positionen i filmvärlden att han kan göra lite som han vill. Jag tycker inte han förtjänar den positionen, i alla fall inte nu längre. Det är inget fel på Gina Carano som gör sitt absolut bästa av huvudrollen men när hennes ballaste scen är när hon visar att hon behärskar den ädla konsten i att backa snabbt med bilen i skogsterräng då undrar jag vad jag håller på med, vad jag tittar på, varför jag inte bara försöker rädda världen eller nåt istället på min fritid.

Michael Fassbender och Michael Douglas kan båda få mig att vilja se en film helt oavsett handling. Så är det fortfarande, det har Haywire inte förstört. Jag tror bara inte att någon inblandad kunde ana hur skunkig slutresultatet skulle bli.