BACKTRACE

Här ska du få läsa en filmsynopsis som inte går av för hackor:

”“After suffering a brain injury from a bank heist gone wrong, MacDonald (Modine) develops amnesia and is put into a prison psychiatric ward. Following his seventh year in evaluation, he is coerced by an inmate and a ward doctor (Guzman and Williams) to break out of prison and injected with a serum that forces him to relive the life he’s forgotten. MacDonald must now elude a local detective (Stallone), a toughened FBI agent (McDonald) and the drug’s dangerous side effects in order to recover the stolen money all while confronting his past.”

Jag erkänner utan omsvep att TROTS att jag läst denna synopsis både en och två och tre gånger så valde jag att lägga 49 skattade kronor på att hyra filmen på Itunes. Sylvester Stallone är med, det räcker för mig och det är samtidigt DET som gör mig så irriterad. Det är ju därför Sylvester Stallone ÄR med i filmer som denna och Escape Plan 2.

Han är dragplåstret. Han är den goda desserten på sågspånsrestaurangen. Han är den maskrosen på den asfalterade kundparkeringen. Han är anledningen till att jag höjer på ögonbrynen och väljer att se en film som ingen kunnat få mig att se utan honom på omslaget. Det är så det funkar. Det är det som ger skådespelare som Sylvester Stallone mat på bordet mellan storfilmerna.

Den här filmen är dum som färgblind rasist och trots att Sylvester Stallone verkligen inte gör mig besviken dom minuter han är med i bild (den absoluta slutscenen är jättefin) men det hjälper inte, filmen är totalkass.

Glöm inte kolla in The Ultimate Sylvester Stallone Topplista för att se var på listan Backtrace hamnar. Här är länken dit.

SICARIO 2: SOLDADO

Hösten 2015 kom en film som fick mig att sitta i biofåtöljen med hjärtat i halsgropen och handsvett på båda händerna. Sicario hette den och regissören var min storfavorit Denis Villeneuve. Redan när eftertexterna rullade önskade jag mig inget hellre än att se om filmen OCH jag började drömma om en fortsättning men….såklart det inte skulle komma en sådan….eller skulle det det? JAAAAA, DET SKULLE DET!

I juni 2018 hade Sicario 2: Soldado (eller Sicario: Day of the Soldado som den heter i original) biopremiär och av tusen olika anledningar och århundradets varmaste sommar blev det inte av att jag såg den på bio. Totalt orimligt egentligen, ”den riktiga jag” borde ha TÄLTAT utanför Rigoletto på Kungsgatan! Men jag har längtat efter den, velat se den och nu är det ÄNTLIGEN gjort!

Uppföljaren har samma manusförfattare – Taylor Sheridan – men inte samma regissör. Frågan är dock om det hade blivit bättre om Denis Villeneuve gjort denna, jag vete tusan. Efter att ha gjort filmen Suburra och TV-serien Gomorra måste jag ju säga att Stefano Sollima inte är kronprinsen av regissörer i denna genre, han är KUNG, precis som Villeneuve! För övrigt är stora skillnaden mellan Sicario och denna film att Emily Blunts rollfigur inte längre är med och jag trodde nog att det skulle bli ett större tomrum efter henne än det faktiskt blev.

Sicario 2 är nämligen något så ovanligt som en uppföljare som är precis lika bra som första filmen. Jag tycker verkligen det. Det här är en film som får mig att bita på naglarna, ha ögonbrynen uppe på halva pannan, jag dreglade, svettades, log, förfasades, räddes och njöt, fy fan vad jag njöt!

Man får lära känna både Josh Brolins Matt Graver och Benicio Del Toros Alejandro en hel del mer nu (speciellt Alejandro) och det djupet är ett stort plus i filmen. Den lilla tjejen i filmen spelas med den äran av Isabela Moner (hon var bra även i Transformers: The Last Knight) och övriga biroller känns inte ens som sådana, det känns som ”vanligt folk”.

Fan alltså, det här är BRA SKIT! Asbra helt enkelt! Och jag hade exakt samma känsla när jag såg den här filmen som efter Sicario – jag vill se om den! Det bästa med den känslan var att jag hyrt den på Itunes och därför kunde se om den redan dagen efter. ASBRA. Då med!

SKILSMÄSSA PÅ FRANSKA

Från mitten på 80-talet och tio år framöver kan man jämföra filmskaparduon Merchant/Ivory med åttiotalets brittiska musiktproducenttrio Stock, Aitken & Waterman. Man visste att lägstanivån var väldigt hög, man visste vad man fick,  att det sålde som smör OCH att det fanns ett bäst-före-datum för all liknande populärkultur. Till slut skulle det inte vara fullt lika intressant och ”inne”. Och hur bra jag än tycker att ”Never gonna give you up”, ”I should be so lucky” och ”They say it´s gonna rain” är – fortfarande – så är det en brutal musikalisk tidsmarkör för en tid som flytt.

Merchant/Ivorys bästa filmer håller precis lika bra som S,A&W:s bästa låtar, jag menar, vem med ett hjärta i kroppen kan göra annat än älska Återstoden av dagen? Howard´s End, Ett rum med utsikt och Maurice är också filmer som överlevt tidens tand på ett fint sätt, kanske för att man kan kalla dom…tidlösa? Men idag ska vi alltså hoppa fram en bit i tiden, till 2003 och till filmen som i original heter Le Divorce och som är producerad av Ismail Merchant och regisserad av James Ivory. Det är dock en Merchant/Ivory-film som inte liknar någon annan av deras filmer (som jag sett) då det i mångt och mycket är en Woody Allen-film, fast utan en Woody-karaktär.

Isabel (Kate Hudson) har åkt till Paris för att besöka sin gravida syster Roxy (Naomi Watts). Roxy är gift med en fransman, Charles-Henri (Melvil Poupaud), som på sedvanligt fördomsfullt fransmannasätt även har en annan relation och han bestämmer sig för att lämna Roxy och dottern Gennie som snart ska bli storasyster för en ny kärlek. När Charles-Henri rymmer som en ryggradslös mes från det gemensamma hemmet kommer Isabel med taxin och dom möts för ett par sekunder.

Roxy tappar fotfästet samtidigt som Charles-Henri framställs som en man inte ens en desperat lergölspadda borde kunna falla för, Isabel klipper page (nähäää? When i Paris….) och blir älskarinna åt en gift äldre man samtidigt som hon ligger med en konstnär som ser ut som han gått sex mil i motvind med två kilo torrchampo i sitt mörka hår. Det röks Gauloise i skumpiga tågvagnar, det lunchas i överklassmiljöer och hux flux hamnar en värdefull tavla i centrum.

Det känns som att filmen genomgår en total genre-morfos under sina knappa två timmars speltid och visst hänger jag med men jag tycker inte om det. Så som filmen började, så trodde och hoppades jag att filmen skulle fortskrida. Django Reinhardt-gitarrer fast på franska, skämt om sparris, baguetter och annan fransk mat, två blonda skådespelare som jag vanligtvis tycker jättemycket om men som här fullständigt försvinner i totalt icke trovärdiga karikatyrkaraktärer.

Även om filmen har fjorton år på nacken så är James Ivory född 1928 och var kanske lite trött på arbetslivet redan 2003? Han har visserligen gjort två filmer till efter denna, Den ryska grevinnan (2005) och The city of your final destination (2009) och på något sadomasochistiskt sätt blir jag sugen på att se dom också. Kassa/konstiga/skumma filmer har ofta den impacten på mig. Eller så kan jag ju alltid se om Återstoden av dagen. En fullpoängare är en fullpoängare är en fullpoängare. Alltid!

THE CONFIRMATION

Ännu en film om en alkoholiserad pappa som missköter sig själv och relationen med sin son och det hjälps inte att rollistan är fullskiten med stora namn och duktiga skådespelare, det här är tråkigt så klockorna stannar.

Jaeden Lieberher, den lille killen från St Vincent och Midnight Special, fortsätter dock att imponera stort på mig. Det känns jättespännande att få följa honom framöver och se vad det blir av honom. Han finns i samma tycka-om-låda hos mig som den lille Room-killen Jacob Tremblay och därför är det extra kul att dom båda kommer dyka upp i samma film nästa år, Colin Trevorrows The Book of Henry. Men det hjälper ju inte nu. Det finns nämligen bara ett betyg värdig den här filmen.

JOBS

Jag undrar om 2013 kommer bli känd som The Year of the Biopics? Det känns som att vi befinner oss i ett filmklimat där 45% av alla filmer som kommer på bio är remakes och/eller uppföljare, 45% är filmer baserade på kända människor som inte längre lever, en procent är smarta originalmanus och dom resterande nio procenten är CGI-blockbusters.

Monica Zetterlund (Monica Z) , prinsessan Diana (Diana), Linda Lovelace (Lovelace), Liberace (Behind the candelabra) , Jackie Robinson (42), Cecil Gaines (The Butler), Jimi Hendrix (All is by my side) och Nina Simone (Nina) är några av filmerna jag kommer på som vi har sett/kommer att få se/filmas under 2013.  Och Jobs, om Steve Jobs, mannen myten visionären som så tragiskt gick bort i cancer och som efter sin död blivit något av en citatmaskin för människor som inte brydde sig ett jota om honom när han levde. Lite som Kristian Gidlund, frid över hans minne.

I’m sorry, it’s true. Having children really changes your view on these things. We’re born, we live for a brief instant and we die. It’s been happening for a long time. Technology is not changing it much – if at all.

Att Steve Jobs hade helt rätt inställning till mycket är vi nog många som kan enas om. Han var smart, idog, hade en superklar vision och klara mål och även när han inte hade det så låtsades han att så var fallet och fick på så sätt med sig rätt människor. Jag undrar hur världen hade sett ut utan honom. Vad som hade uppfunnits om det inte var tekniska maskiner med ett äpple på eller grejer med prefixet i. Vad hade han kallat Windows om han inte legat i gräset och hört flickvännen prata om att solens strålar genom bladverket såg ut som fönster? En liten sak leder till en större som leder ännu längre och Steve Jobs stod där på toppen av berget och hittade på prylar som vi inte visste att vi faktiskt inte klarade oss utan.

Ashton Kutcher är bra som Steve Jobs, porträttlik och så, but still, han är…Ashton Kutcher. Filmen Jobs ger svar på vissa frågor men lämnar mig med fler. Josh Gad spelar Jobs vapendragare Steve Wozniak och länge trodde jag det var Jonah Hill. Annars var det män män och åter män som Jobs omringade sig med på arbetstid och arbetstid för en man som Steve Jobs var i princip alla dygnets timmar. Trots det lyckades han få fyra barn.

Som biopic är Jobs varken bättre eller sämre än någon annan. Den är snyggt gjord såklart, musik och scenografi är perfekt och det finns ingenting att klaga på – egentligen. Den berör mig bara så väldigt väldigt lite.

Veckans serietidningshjälte på film: THE DARK KNIGHT RISES

It doesn’t matter who we are… what matters is our plan. No one cared who I was until I put on the mask.

Citatet skulle kunna komma från Batmans strama mun men det gör det inte, det är hans antagonist Bane som tänkt till och talat sanning. För precis så är det. Bane hade kunnat vara vilken kreativ galenpanna som helst men med den där enkla men fruktansvärda masken över ansiktet blir han nånting annat, nånting mer, nånting hiskeligt otäckt. Batman utan mask och dräkt blir Bruce Wayne, en excentrisk miljonär som trasig till kropp och själ gått under jorden och bor som en eremit i sitt slott med ingen utom butlern Alfred (Michael Caine) som sällskap.

Det är några dagar sedan jag såg filmen men fortfarande hör jag Banes röst i öronen, hans förvrängda djupa röst som skär in i märg och ben. Jag har sett många filmskurkar i mina dar och jag trodde inte det gick att göra en tecknad figur läbbigare än Heath Ledger gjorde med Jokern i The Dark Knight men jag undrar om inte Bane i Tom Hardys skepnad faktiskt tangerar Ledgers rekord.

Bakom mig i biosalongen satt två högljudda generalpuckon som mitt under inledningsscenen börjar diskutera hur det kommer sig att popcornkärnor alltid fastnar mellan tänderna. Att jag kallar dom just högljudda generalpuckon är alltså inte en släng av vuxenmobbing utan dagens sanning och jag ska förklara varför.

Inledningsscenen i The Dark Knight Rises är en av dom mest påkostade, pulsskenande rivstarterna filmvärlden skådat och med Hans Zimmers stenhårda trumslagarpojkar som bakgrundsmusik så skallrar det i hela salongen. Stolarna rister, handsvetten tränger fram, ögonen vrålstirrar, fullt fokus ligger på duken några meter framför ända tills jag hör ”…..å så sätter sig popcornet mellan framtänderna så det ser ut som såndär julkrydda, starkpeppar heter det det? Svartpeppar? Chilipeppar? Varför gör det alltid det? Popcorn. Kärnan alltså. Heter det Starkpeppar? ”.

Om man 1. tänker på popcornkärnor fast man uppenbarligen äter Tuc-kex med öppen mun (kex som för övrigt delades ut gratis och påsvis precis utanför salongen vilket är så urbtota jävla korkat för det finns inget som låter så mycket som torra kex i hyperprasslig påse)  2. hellre pratar om detta än att beskåda den makalösa filmmagin som sker mitt framför ögonen 3. lyckas överrösta denna ljudbild som har en decibellstyrka som marginellt understiger Motörhead på Hovet, ja då har man tveklöst kvalificerat sig för att kallas högljutt generalpucko. Dom förstod dock andemeningen i orden ”men håll bara käften!” och var förutom kex-knispret tysta resten av filmen.

Det är lätt att glömma att The Dark Knight Rises faktiskt är serietidningsfiction. Det är svårt att förstå att Christopher Nolans tre filmer om Batman faktiskt grundar sig i samma Batman som den Tim Burton gjorde film av och dom som gjorde Val Kilmer och George Clooney till Bruce Wayne varsin gång. Det övergår mitt förstånd att Anne Hathaways Selina Kyle faktiskt är samma karaktär som Halle Berrys Catwoman och jag har fortfarande inte smält att filmens sista minutrar bjussade på en twist som jag inte såg komma.

Den här filmen, slutet på Nolans trilogi, bjuder på så mycket tankar, känslor och ståpälsupplevelser att det bara snurrar i huvudet. Två timmar och fyrtiofem minuter har aldrig gått fortare, jag har inte blivit så mentalt påsatt av filmmusik sen jag såg Rött hav 1995 och trots att jag fortfarande inte tycker att Christian Bale är ultimat som Batman så har jag svårt att tro att det här går att göra bättre någonstans, någongång.

Betygsmässigt så är filmen så nära en femma det går att komma utan att få en och detta beror på en sak allena: slarv. Slarv är ett ord jag aldrig trodde jag skulle använda i närheten av en nolansk slutprodukt men tyvärr har filmen ett par moment som inte kan beskrivas som nånting annat än just detta. Det är slarv i klippningen, det blir ”syftningsfel” ibland när det klipps från en scen i dagsljus till en nattscen och mellan scener där olika karaktärer är i fokus och jag tror att scenerna hänger ihop fast dom inte gör det. Filmens beskrivning av tid är också slarvigt genomförd vilket känns som en onödig barnsjukdom då Nolan annars är världsmästare på detta. När veckor i filmen har förflutit och jag som tittar inte tror att det gått mer än nån dag eller två, det blir liksom lite…fel. Lite för enkelt.

Men den största anledningen till en utebliven fullpoängare är slarvet med Bane. En filmskurk av denna dignitet kan inte – får inte – sluta sina dagar på detta sätt! Denna miss gjordes redan 2006 när Philip Seymour Hoffmans vidriga filmskurk Owen Davian kolavippen alldeles för simpelt i Mission Impossible III och det förstörde mycket av min känsla för den filmen. Här känner jag mig – utan att spoila för mycket – helt enkelt snuvad på efterrätten. Jag hade helt enkelt väntat mig ett over-the-hills-and-far-away-slut (som Gary Moore skulle ha uttryckt det) och det kom inte, inte med Bane i fokus i alla fall. Slutet, för övrigt, lämnade mig med ett stort smajl i hela ansiktet och när jag under eftertexterna vände mig mot mitt sällskap och sa ”Ska vi se den igen? Nu med detsamma?” svarade han ja utan att tveka.

Nolan har återanvänt många av skådespelarna från Inception i den här filmen: Tom Hardy, Marion Cotillard, Joseph Gordon-Levitt, Cillian Murphy och Michael Caine är ju också med där. Det är både smart och vanskligt. Här funkar det alldeles utmärkt men det finns många  exempel på när filmregissörer envisas med att ha med sitt favvo-posse överallt som det inte gör det och jag blir lite orolig att Nolan ska fastna och ta med dessa skådespelare även in i nästa projekt, vad det nu blir. Jag tror nämligen att Nolan skulle kunna göra underverk med dom flesta skådespelares karriärer och hoppas på ännu mer utanför-lådan-länk inför nästa film.

Nästa film ja… Jag längtar och väntar som en övergiven fru vars man gått ut i krig. Tittar trånande i fjärran och önskar att Tingeling ska komma flygande, sätta sig på min axel och säga ”Ta det lugnt, det blir bra ska du se. Du kommer att få vara med om den här känslan igen”.

Sen tar hon mina röda hörlurar i sina små händer, sätter dom över mina öron, bänder isär mina framtänder med en minimal och skinande ren kofot och trycker in ett stort jävla popcorn i gluggen. ”Lyssna på trumslagarpojkarna och slicka på den här” säger hon innan hon sätter sina små händer i sidan, fäster blicken på samma punkt som jag i fjärran och skriker:

”DET HETER KRYDDPEPPAR DITT JÄVLA PUCKO!”

Filmens FANTASTISKA soundtrack finns på Spotify. Klicka här så kommer du dit utan att passera gå.