KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE

2015 flög det in en liten smygarfilm under radarn, en film som hette Kingsman: The Secret Service. Den dök verkligen upp från ingenstans och rockade i alla fall min värld en hel del med sin fräscha input på hemliga agenter och modernt äventyr.

Det blev självklart en succé och som med alla andra kassakossor kan en lyckad film inte få vara ”bara” EN lyckad film utan självklart ska den transformeras till en franchise. För trots att uppföljaren Kingman: The Golden Circle inte verkar ha emottagits särskilt väl bland dom filmrecensenter jag följer så kan INGENTING stoppa mig från att betta en månadslön på att det kommer en trea runt 2019.

Nåja. Jag satte mig i alla fall i biofåtöljen med modesta förväntningar och – det kan inte sägas nog ofta – det är det BÄSTA med att gå på bio. Skit i sällskapet, snacksen, VIP-stolar och läsk, låga förväntningar är den allra bästa ledsagaren när man går på bio. Jag hade förväntat mig ett långtråkigt sömnpiller (filmen är trots allt två timmar och en kvart) men istället fick jag en over-the-top-film som nästan, men bara nästan, nådde upp till första filmens fröjd. Det är nåt speciellt ändå med filmmakare som vågar – och får – sätta sina egna gränser.

Här är Eggsy (Tarin Egerton) tillbaka och nu är han sambo med den svenska prinsessan aka analsexnjutaren Tilde (Hanna Ahlström). Det är dags att träffa dom blivande svärföräldrarna för första gången, alltså Kungen och Drottningen (Björn Granath RIP och Lena Endre). Samtidigt har världens knarkdrottning Poppy (Julianne Moore) förskansat sig i en specialbyggd 50-tals-stad i Kambodjas djungel där hon BÅDE har kokat ihop en dödsdrog OCH kidnappat Elton John för att ha honom som husmusikant.

Jag tror inte jag ska dra storyn så värst mycket mer i detalj, dels för att det är onödigt, dels för att det låter så lökigt i skrift och dels för att alla logiska luckor känns Marianergravendjupa om man analyserar för mycket, det är bättre att bara sätta sig i biomörkret, stänga av mobilen, koppla loss skallen från resten av kroppen och njuta av full fräs och hjärndött actionäventyr med kostymklädda män och Halle Berry i morgonrufsperuk.

Och…..en sak till! Kan man kombinera Jane Austen med zombies och cowboys med aliens så borde man kunna kombinera Kingsman 3 med Magic Mike. Eller hur?

Jag kör en microrecension av den här filmen i Snacka om film avsnitt 109. Inget nytt under solen där inte men det är ett rätt trivsamt avsnitt för övrigt. Lyssna här så får du se. Och höra.

KINGSMAN: THE SECRET SERVICE

Det finns egentligen bara tre saker jag vill få fram med den här recensionen.

1. Lägg namnet Tarin Egerton på minnet. Han är den unga förmågan som spelar ”Eggsy” i den här filmen, killen vars pappa var en agent, en Kingsman och som blev mördad när ”Eggsy” var liten.

Tarin Egerton är anledningen till att jag kan sitta lugnt framför TV:n och se Tom Cruise åldras i sin takt för Tarin är nästa generations Tompa. Dom till och med SPRINGER likadant! Mission Impossible-filmerna är säkrade i fyrtio år framöver, resten av mitt liv! Vilken glad pensionsförsäkring för alla oss blockbusterdiggare.

2. Vem kunde ana att Colin Firth var en sån badass?

Här ser han ut som George i En enda man men är lika dödligt smidig som James Bond och lika brutal massmördare som Danny Trejo i Machete. Alla vi som är med i Colin Firth Fan Club redan innan kan inte göra annat än att klappa händerna som crazy persons och dreggla lite osnyggt i en manglad linneservett.

3. Vilken sprudlande jävla gladbomb den här filmen är!

Regissören Matthew Vaughn visade redan med Kick-ass att han var en jäkel på att maxa sin ”kvart i rampljuset” och Kingsman: The Secret Service är inte ett dugg sämre. Här är det tjofaderittan-actiongalenskaper från första sekund till sista och trots att filmen är hela 129 minuter lång saggar den aldrig. Jag njuter av filmen, den är helt jävla galen, jag vill inte att den ska ta slut. Jag vill höra Samuel L Jackson lespa i flera timmar till, jag vill se Hanna Alström bjussa på analsex som den svenska prinsessan Tilde och jag vill se mer av Tarin Egerton. Jag hoppas på en Kingsman-film till, en två eller tre. Det här är en alldeles för bra grundpremiss för att släppas vind för våg.

Mer Kingsman åt folket, hör ni det over there!

L4YER CAKE

 

 

 

 

 

 

 

 

Det börjar som så många gånger förr. En gangster ska göra den sista stöten innan det är dags att dra sig tillbaka. Suck. Att dom aldrig lär sig att man aldrig någonsin i något enda läge ska göra det där uttalat sista. Man ska aldrig åka det där uttalade sista åket i slalom, man ska inte springa det där uttalade sista varvet i skogen och man ska definitivt inte hoppa den där sista gången över hopprepet som sitter tajt uppspänt mellan köksstolen och diskbänken. Man kan få klara sig många år utan framtänder. Fråga mig. Det var jag som hoppade. ”Bara eeeeen gång till mamma. Sista, jag lovar!” Kaslaffffss. Hejsvejs tandläkarn.

Mr X (Daniel Craig) är en knarklangare från West End som planerar att sluta sitt gamla liv och börja på ett nytt men så får han den där frågan om den sista stöten, det sista uppdraget och han tackar ja. Det gäller försäljningen av en miljon ecstasytabletter och visst skulle det ge en stor hög sköna pund när allt är över men Mr X har dock inte kalkylerat med att knarket är stulet. Man kan säga att han hoppade den där sista gången och att han skulle ha varit glad om det bara var två mjölktänder i överkäken som rök.

Det var tydligen rollen som Mr X som gjorde att Daniel Craig blev aktuell som James Bond. Jag kan förstå det. Layer Cake är en bonnläppsversion av Bond som andas en hel del Guy Ritchie i hans bästa stunder. Jag gillar Daniel Craig även när han inte tar av sig kläderna, han är en trovärdig skådespelare i det mesta han företar sig och här funkar han finfint.

Mitt problem med filmen är att jag inte ser nåt problem. Jag engagerar mig inte trots att huvudrollsinnehavaren sitter brutalt i skiten, det blir bara en axelryckning, en gäspning, ett jaha för mig. Filmen i sig är absolut inte dålig men det är heller inget jag kommer bära med mig på minnenas promenad. Daniel Craig däremot, han har mycket av sin framtid att tacka den här filmen.

X-MEN: FIRST CLASS

Helt ärligt, jag vet inte var jag ska börja. Ska jag börja med filmen eller med omständigheterna kring den? Äsch, jag börjar med det tråkigaste.

Jag såg filmen nu ikväll på en biograf i en halvstor ort i mellansverige (*host* Borlänge).

Jag skulle kunna hänga ut både biografen och denna salongs maskinist men i nuläget väljer jag vänta på eventuellt svar på mitt mejl till SF samt att svälja tungan och förlama fingrarna för inget gott kommer ur förnedrande könsord skrivna i affekt, jag är bara så grymt besviken.

Att stora delar av reklamen och en trailer blev ”förstörd” pga suddigt ljud och sprakande högtalare, det är trist men inget stort problem. Det tråkiga var att problemen fortsatte även när filmen började och dom första tio minutrarna av filmen var så suddiga att händelserna knappt var skönjbara och texten gick inte att läsa alls. Några minuter till gick och maskinisten fick till det. En rand i mitten av duken – ca 2 meter bred – hade perfekt bild, resten var fortsatt suddigt. Efter ytterligare tio minuter fick jag nog och gick upp och pratade med maskinisten som då stod inne i salongen för att titta på den suddiga bilden som han enligt egen utsago ”inte fick till bättre än så”. När jag ifrågasatte detta så svarade han: ”Jag kan inte göra mer”.

Att en av dom vänstra högtalarna dessutom var sprucken och såg till att alla höga ljud och actionsekvenser lät som en klockradio gör på maxvolym, det liksom bara brölade och sprakade, det gör inte saken ett dugg bättre.

Mitt förslag till maskinisten var att stänga av filmen och åtminstone förklara läget för oss alla som var där men när jag sa det tittade han på mig som om jag kom från månen. Att i det här läget fortsätta visa filmen med sämre bild än en sönderspelad VHS, det tycker jag är rent respektlöst mot oss som betalat pengar för att se filmen.

Nu kanske du undrar varför jag inte bara reste mig och gick och krävde pengarna tillbaka? Jag valde att inte göra det för att jag åkt 7,5 mil enbart för att se filmen och att åka 7,5 mil tillbaka igen utan att ha sett den alls kändes inte bra det heller. Filmen var däremot….bra. Mycket bra till och med!

Att få följa Charles Xavier ända från 12-års ålder tills han blev Professor X och den polska judiske pojken Erik Lehnsherr som såg sin mamma bli ivägskickad till koncentrationslägret och hela hans resa tills att han blev Magneto det kändes både maffigt och fint. Det här är verkligen en prequel som gör nytta!

James McAvoy som Xavier och Michael Fassbender som Magneto är båda helt fenomenala i sina rolltolkningar. Fassbender är verkligen en framtidens man som jag tror kommer segla upp och bli en av dom riktigt stora när som helst. Han är redo, frågan är om världen är det.

Jennifer Lawrence, tjejen alla med ett mänskligt hjärta tyckte synd om i Winter´s bone, spelar Raven/Mystique och jag har jättesvårt för henne i den rollen. Den känslan släpper visserligen efter halva filmen men nånstans är det ändå så att hon spelar exakt likadant oavsett om hon är seriemutant eller trasig hillbilly. Om det är att vara en ”bra skådespelerska” eller om det är att ha lättillgängliga manér det vet inte jag, jag vet bara att jag retade mig på henne i lårhöga stövlar när hon pratande på samma sätt som när hon var Ree.

Det jag tycker allra mest om med X-men: First class är ändå Matthew Vaughn, regissören. Jag tror jag är lite kär i honom. Han har alltså inte bara lyckats göra kultfilm av Kick-ass, här lyckas han göra en serietidningsaction som håller hela vägen från start till mål, som får min puls att gå på högvarv i 132 minuter, som får mig att längta efter en ledig dag med brutal nederbörd så jag kan se om dom tre tidigare X-men-filmerna OCH som får mig att le som en proppmätt bonnkatt hela vägen hem från bion TROTS allt detta tjafs med suddig bild och spruckna högtalare.

Heja Matthew Vaughn, jag är med i ditt lag!

Uppdaterat 11-06-05.

Jag fick svar från SF imorse:

”Hej,

Tack för ditt mail.

Va tråkigt att det hade blivit så. Jag har kontaktat biografansvarig angående ditt ärende. Behåll biljetterna så länge så kommer vi återkomma till dig.”

Ett par timmar senare fick jag följade mejl:

”Jag har varit i kontakt med biografansvarig och vi vill ersätta dig med ersättningbiljetter som du kan använda till valfri film (giltig alla dagar i 3 månader). Skicka in dina biljetter till oss.”

Mitt svar till SF:

”Tack för snabbt svar.

Jag skickar in mina biljetter och tar med glädje emot nya. Samtidigt undrar jag hur det blir med alla andra som ser/har sett den här filmen i denna undermåliga salong, dom som inte mejlar er eller pratar med personalen på plats. Visst förstår jag att det är upp till var och en att protestera men det känns som att det inte är första prio att laga utrustningen inför kommande föreställningar och dom som inte klagar högt kanske istället väljer att aldrig mer komma tillbaka.

I vilket fall så tackar jag på förhand för nya biljetter och jag hoppas jag kan gå på samma salong på samma biograf när Transformers 3 har premiär utan att behöva få magsår och sitta och kisa hela filmen igenom.”