Nedräkning inför Alien: Covenant – ALIENS (1986)

1986 var ett nej verkligen INTE ett nej.

Ripley mår ruskigt dåligt mentalt efter den förra resan ut i rymden och kämpar med både sömn och annat för att orka leva. Hon hittades mer eller mindre av en slump och nu har det gått 57 år. 57 år av sömn sedan hon dödade Alien-monstret och därmed överlevde the mayhem on Nostromo. Sen hon lämnade planeten LV-426 har den blivit koloniserat och ett 60-tal familjer bosatt sig där. Kontakten med dom har dock brutits av oklar anledning och nu ska ett gäng marinsoldater resa dit för att se vad som hänt och med sig på resan vill dom givetvis ha Ripley. Den enda människan som vet vad som eventuellt väntar. Men när hon börjar prata om organismer som satte sig på ansiktet och annat äckelpäckel himlas det med ögonen och ingen verkar ta henne riktigt på allvar. Kanske skulle hon inte ha gett med sig? Kanske skulle hon ha fått dom att förstå att ett nej faktiskt är ett nej. Hon ville ju inte åka!

Det här är den Alien-film jag sett minst antal gånger genom åren. Jag har för mig att jag faktiskt bara sett den TVÅ gånger före denna omtitt då jag tyckte riktigt illa om den vid första tittningen och vid den andra ville jag mest dubbelkolla om jag litade på min egen åsikt. Och ja, det gjorde jag. Jag gillade verkligen inte James Camerons förvandling av det långsamma rymddramat som Ridley Scotts Alien var till den actionpackade monsterkrigsfilm som Aliens blev. Men det några år sedan jag såg filmen nu, kanske ser jag på den med helt andra ögon nu?

Två timmar och sjutton minuter senare kan jag säga att jag är både klokare och ganska stolt över mig själv. Jag hade nämligen koll på min filmsmak redan på åttiotalet. Aliens är inte min typ av film, inte då och inte nu.

Det jag gillar med Aliens är relationen mellan Ripley och den lilla flickan Newt. Utan dessa två hade monstren kunnat få käka upp varenda jävel och jag hade brytt mig föga. Ripley och Newt blir en mänsklig motvikt mot dom skrikiga tuffis-militärerna som jag tröttnat på redan efter tjugo minuter. Krigisar är helt enkelt inte min typ av fölk.

James Cameron är duktig på action, det är han, men det är också all denna action som gör att Aliens blir en betydligt mindre spännande film än Alien. Det är ett jäkla liv hela tiden, skränigt, hög jobbig musik och snabba klipp och det gör sig bättre i andra typer av filmer tycker jag. Hela rymdkänslan försvinner. Men kanske var det meningen och då kan ju Cameron va nöjd och glad såklart.

Jag vet att den här filmen är mångas favorit i serien men nopps, inte min. Betyget tar sig med nöd och näppe upp på en trea, mer kan det inte bli tal om.

Nästa lördag och söndag ger jag mig på del tre och fyra i Alien-franschisen. Håll ut.

THE TERMINATOR

Att se om gamla klassiker är som vi alla vet vanskligt. Åren går och det är inte alltid effekter består. MEN, om det är nånting som kan krydda upp den mest bleka omtittning så är det nostalgi, det är en känsla som verkar vägra devalveras.

The Terminator har trettioett år på nacken och den håller imponerande bra fortfarande. Den har ett slags ödesmättad stämning som gör att den känns tidlös trots att kläder, frisyrer, musik och miljöer är så 80-tal att det nästan blir självlysande. Jag gillar att Arnold är bad guy, att han bara går omkring och är stor, tyst och effektiv. Han är faktiskt rent otäck kan jag tycka.

Linda Hamilton har en uppfönad fluffrisyr som verkar leva sitt eget liv men jag tycker hon är fantastiskt castad som Sarah Conner, både här och i uppföljaren. Hon är liksom inte med för att vara halvnaket ögongodis med klonkande överdimensionerade örhängen, hon är Sarah Connor – bara – punkt.

Michael Biehn som Kyle Reese är också bra. Han fyller sextio nästa år, det är lite svårt att greppa, han känns som en såndär evigt-ung-människa, som Johnny Depp, Brad Pitt, Leonardo Di Caprio och Keanu Reeves. Hans karriär har inte gått från klarhet till klarhet direkt men jag hoppas att ryktet stämmer att han ska vara med i Neill Blomkamps Alien-film (kommer 2017) och reprisera sin Dwayne Hicks-roll från Aliens.

Annars då, hur står sig The Terminator om jag jämför då och nu? Den landar glädjande nog på precis samma betyg och av precis samma anledning: det är en jättebra film!

PLANET TERROR

Quentin Tarantino och Robert Rodriguez hade en gemensam dröm: att göra en hyllning till  favorit-exploitation-filmerna dom såg som barn och att göra hyllningen som det hade sett ut då när det begav sig.

Projektet landade i det som blev Grindhouse, två filmer som var tänkta att visas direkt efter varandra (alltså som en dubbel-bio, vilken det gjorde i USA men inte i Europa) med hittipå trailers före och mellan filmerna och hela konkarongen.

Filmerna var Tarantinos Death Proof och Rodriguez Planet Terror och dom påhittade trailersarna var så coola att dom senare blev egna filmer (Machete och Hobo with a shotgun).

Death Proof är i mitt tycke ett magplask, ett formidabelt skämt, men jag gillar ändå Tarantinos höga filmarambitioner och att han alltid är konsekvent i det han gör. Här är det manus som sviktar, inget annat. Planet Terror däremot, ooiiuuuuwwwwwwh (*andas ut som om jag hade värsta gluggen mellan framtänderna*), det här är ren och skär njutning!

Tänk att ha makten, möjligheterna, manusbegåvningen och miljonerna att få göra en film som Planet Terror. Tänk att ha fria tyglar och att kunna sitt hantverk så pass bra att något så underhållande, så skojigt, så lekfullt, så respektlöst, så äckligt och fullständigt uuunderbart kan bli verklighet.

Det handlar om Cherry Darling, en strippa som fått nog. Det handlar om ett dödligt virus, ett virus som gör att huden börjar bubbla sig och att folk blir zombies-look-alike men levande sådana. Det handlar om en ex-pojkvän som aldrig skjuter snett och en restaurangägare i ständig kamp att hitta det perfekta grillsåsreceptet. Det handlar om en läkare och äkta man som inte borde vara något av det och hans fru som injicerar sprutor som andra käkar Polly. Det handlar om att inte bli en mes fast man amputerat benet, om att aldrig ta skit och om att kämpa för sitt liv till sista blodsdroppen.

Jag ska gifta mig med Rose McGowan tror jag. Hon är stentuff och jättesnygg och så jävla cool att hennes prestation – och hela filmen – borde visas på kvinnofilmskonferenser världen över i ett försök att få folk att fatta att det inte behöver vara ett likamedtecken mellan tjejfilm och fluffiga bröllopsklänningar eller tjejfilm och utdragna-dödsscener-med-vitsminkad-skådis-utan-hår eller tjejfilm med Jennifer Lopez på omslaget.

Marley Shelton spelar samma roll som hon gjorde i Death Proof, Dr Dakota Block och även hon är sjuuukt bra.  Josh Brolin, Freddy Rodriguez, Michael Biehn, Jeff Fahey, Bruce Willis och Lost-snyggingen Naveen Andrews är alla klockrena i sina roller och Quentin Tarantino  ger verkligen ordet droppsnopp ett ansikte. Som den lilla pojken Tony ser vi Rebel Rodriguez, son till Robert själv och bror till Racer, Rocket, Rogue och Rhiannon. Han är inte med så mycket men han och hans syskon har jäkligt balla namn.

Jag är lite i extas här. Jag är svettig både här och där. Jag har skrattat ljudligt och tjoat och suckat fundersamt och nästan stått upp i soffan av pur upphetsning för jag tycker det här är SÅ JÄVLA BRA. JÄVULSKT BRA till och med! Jag kan massor med svordomar och andra fula ord jag skulle kunna använda som prefix till BRA men jag tror du fattar vad jag vill säga ändå.

Har du inte sett Planet Terror, gör det!

Har du redan sett den, se den igen. Och igen. Och varför inte igen?