Etikett: Michelle Williams

Publicerat

VENOM

Eddie Brock (Tom Hardy) har en egen TV-show där han som grävande journalist har rätt fria händer att intervjua och luska i vad han vill. Han bor tillsammans med Anne (Michelle Williams), en advokat som jobbar på företaget Life Foundation som drivs av den maktfullkomlige extrema visionären Carlton Drake (Riz Ahmed).

Kvällen innan Eddie ska intervjua Carlton Drake för sin TV-show kommer han över komprometterande uppgifter om Life Foundation och bestämmer sig för att ställa Drake mot väggen. Att han fått reda på uppgifterna genom att läsa hemliga mejl från flickvännens dator tänkte han inte två gånger på, i alla fall inte vad det skulle få för konsekvenser – både för honom och Anne.

Venom är egentligen en symbiot från en annan planet, en symbiot som behöver ett ”värddjur” för att överleva, alltså någon den kan ta sig in i och leva genom. Venoms första värddjur var – egentligen – Spider-Man och Eddie Brock var den andre och det här är anledningen till att Brock/Venom i serietidningarna försöker hämnas på Peter Parker/Spider-Man. Om detta berättas dock ingenting i filmen, det enda man får se som har med Spider-Man att göra är i filmens andra extrascen (en scen som fungerade NOLL för mig, den fick mig bara att tänka på Kalle Ankas julafton där det görs reklam för en ny tecknad film på slutet. Den första extrascenen var däremot mer spännande).

Att titta på Venom är som att titta på THE TOM HARDY SHOW. Jävlarimej vad han verkar ha kul på jobbet! Varenda scen med honom i bild är skådespelarmässig perfektion och han lyckas hålla manuset på en snygg linje mellan svärta och komik. För visst är Venom-historien svart som sot om man tänker efter, det är en framtidssyn som är rent hemsk, det är Drakes människosyn, det är olycklig kärlek, det är en hel del på minuskontot om man ser till tjofaderittanglada saker i livet. Därför är det ganska skönt med all comic relief filmen ändå bjussar på. Det här är inte en film man går och ser för att få självmordtankar, det är underhållning och SOM det roar mig att se Venom. SOM. DET. ROAR. MIG.

Jag njöt under filmens 112 minuter trots att ungdomsgänget till vänster om mig verkade vilja vara nån helt annanstans än på biografen. Jag njöt, fi fan vad jag njöt. Balansen i dom olika delarna i filmen är perfekta som jag ser det, jag tycker inte filmen är FÖR kul (som jag hört att vissa klagat på), jag tycker heller inte att filmen är FÖR LITE OTÄCK samtidigt som det är förvånande att den här filmen fått 15-årsgräns då den är helt blod-fri trots en hel massa våldsamma scener. Precis som The Meg alltså. Men det är klart att filmen kan upplevas spännande och läskig ibland, det är många vassa tänder och rätt hög body count (även om man inte får se konsekvensen av detta i direkta närbilder).

Även denna film, precis som typ ALLA superhjältefilmer, avslutas med någon form av omotiverat-alldeles-för-lång-slutfajt-med-så-mycket-cgi-att-man-inte-riktigt-kan-se-vad-som-händer och det finns inte en enda sån fajt som gör att jag inte sonar ut. Det är liksom aldrig snack om vem som kommer ”vinna”, vem som kommer överleva och det blir därför aldrig några reella stakes som får mig att bry mig. Så även denna gång. Klart Eddie Brock överlever, klart TOM HARDY klarar biffen, jag är aldrig orolig (och nej, det är inte en spoiler). Tom Hardy klarar sig ALLTID.

Publicerat

ALL THE MONEY IN THE WORLD

Det var mycket snack om den här filmen när det begav sig. Den var precis färdiginspelad när drevet gick som värst mot Kevin Spacey och hans (uppenbarligen) skitbeteende och regissören Ridley Scott tvingades agera snabbtänkt och smart. Han kapade helt enkelt (fast SÅ enkelt var beslutet kanske inte ändå?) alla scener med huvudrollsinnehavaren Spacey och spelade in dessa med Christopher Plummer istället. 88-årige Plummer gick alltså in och satte scenerna på blott NIO dagar OCH fick en Oscarsnominering för sitt jobb dessutom. Starkt jobbat måste jag säga – redan innan jag sett filmen. Efter att ha sett den är jag ännu mer impoI dennerad. Christopher Plummer alltså, vilken hjälte!

I den här filmen spelar Plummer Paul Getty, en oljemiljardär, en man som vid denna tidpunkt (1973) var den rikaste människan i världen. Men, ibland känns det verkligen som att vettet går ut där pengarna går in. Paul Getty är nämligen ingen bra människa. Han är ett as, ett svin och han går över både lik och sitt eget kött och blod för att få det han vill och det han vill ha är mer pengar.

All the money in the world är baserad på verkliga händelser, på det som hände 1973 då hans barnbarn John Paul Getty III blir kidnappad i Italien och kidnapparna kräver en lösensumma på 17 miljoner dollar. Jämfört med en vanlig löntagare är det Piggelin-pengar för gubben Getty men han vägrar helt krasst betala och med detta sätter han unge Getty i en hemsk situation och hans mamma (Michelle Williams) blir så pressad som en utsatt ensamstående mamma kan vara.

Det här är en film som har mig i sitt grepp från början till slut. Det är en dialogdriven film, alltså inget för den som längtar efter en actionfilm. Mark Wahlberg är nedtonad och bra i sin roll, Michelle Williams är strålande, Plummer givetvis KUNG och Charlie Plummer (som inte är släkt med Christopher på riktigt) som spelar det kidnappade barnbarnet är trovärdig på alla sätt. Det finns helt enkelt inget att klaga på med filmen, den är välgjord in i minsta detalj och den visar på pengaproblematik i många lager. Så varsågod, här kommer ett filmtips i sommarnatten!

 

Publicerat

I FEEL PRETTY

Om man är tjej och – som jag – inte klassad som en utseendemässig tiopoängare enligt gängse fotomodellsnormer är det bäst att man lär sig tre saker redan som liten:

1. Ta ingen plats. Var snäll, tyst och beskedlig. Gör dig så genomskinlig som möjligt, flyt med. Tänk: ljummet vatten.
2. Lyckas du halvdåligt med punkt 1: Var rolig. Humor kan rädda dig ur alla situationer (och kan den inte det så kan den i alla fall släta över skiten så du kan ta dig hem med hedern i behåll så ingen annan än du behöver sopa upp smulorna efter ditt obefintliga självförtroende).
3. Tänk aldrig på dig själv. Sätt alltid alla andra i första rummet. Du är oviktig, för att inte säga obetydlig. Alla andra är viktigare och har större rätt att ta plats och finnas till. Hallå, vem tror du att du är? VA?

Det här var liksom grunden i flickors uppfostran på 70- och 80-talet, i alla fall om man åkte några mil från dom största städerna. Skolans snyggaste tjejer kunde bete sig som skitstövlar, killarna och lärarna favoriserade dom alltid ändå. Vi andra fick gå efter och kippa efter andan, aldrig nöjda med ett endaste dugg och fick heller aldrig höra från någon annan att vi dög eller var söta. Men ROLIG, det gick bra! Om tjejen inte var för högljudd såklart. Eller visade för mycket hud. Eller en kombo av alltihop för då var hon en galen slampa.

Självhjälpsböcker är en litterär genre som gjort många rika och det är kanske inte så konstigt? Människor behöver quick fixes och ord lagda i sin egen hjärna från någon annans tunga. Irriterande va, eftersom alla egentligen har sina egna svar på vad som gör dom lyckliga, framgångsrika, glada eller helt enkelt bara gillar sig själva när dom tittar sig i spegeln. Det gäller ju bara att lyssna. Och våga höra vad som sägs. Och göra nåt åt det. Som Renee (Amy Schumer) i dagens film. Hon gillar ingenting med sig själv, ser sig som en looser med svällande mage trots shapewear-trosor från låren till armhålorna. Hon ser upp till vackra kvinnor som blir uppraggade på närköp och hon tror på riktigt att det mesta av hennes (tycker hon själv) torftiga liv beror på att hon inte är snygg nog.

Hon beger sig in på ett spinningpass trots att hon känner sig som den (rosa) elefanten i rummet och där skäms hon till och med över sin skostorlek. Men hon cyklar på, i alla fall nån halv minut innan hon flyger av cykeln och slår i huvudet. När hon piggar på sig visar det sig att hennes önskedröm har slagit in – hon har blivit vacker! Det enda är att alla andra inte märker nån skillnad alls, ALLT sitter i Renees huvud.

Jag tycker den här filmen är en smula….svår. Den är svår att analysera och svår att tycka jätteilla om samtidigt som det bär mig emot att säga att den är fantastisk. För det är den inte, inte på något sätt faktiskt. Amy Schumer är givetvis som klippt och skuren för den här rollen eftersom hon i hela sitt liv har lyckats rätt bra med nummer 2 på listan här ovan. Hon är kul men hon klassas också som ”tjock” därborta i det där landet där en jävla massa människor behöver dubbla flygstolar. Och det är nog där skon klämmer för mig, att filmen blir alldeles för…amerikansk. Berättelsen är ”verklig” på pappret men känns mer som en saga när den presenteras inför mina ögon. Med en mindre lämpad person än Schumer i huvudrollen är jag inte säker på att jag hade kunnat titta på filmen utan skämskudde. Vissa scener är verkligen cringe all the way in i solar plexus.

Skämmigt ja, Renees beteende i vissa scener är skämmiga så jag håller på att krevera. Det värsta är att från samma sekund som hon tror att hon är vacker blir hon också en douche. Hon beter sig skitilla mot sina vänner, hon är skrävlig och jobbig och berättar för alla som vill (och alla som inte vill) vilken perfekt varelse hon är och nej, ärligt talat, inte ens kvinnor som föds fotogeniskt perfekta är såna skithål. Varför skulle dom, alla med ledsyn ser ju att dom är flawless? Men här är det ett likamedtecken mellan bättre självförtroende och rätt jobbig person. Jag tror inte på det. Jag tror inte på att Renee hade gjort så i verkliga livet om hon nu – oavsett anledning – fått en plötslig självförtroendeboost.

Annars då? Ja, birollerna är bra skrivna, Busy Philipps och Aidy Bryant är toppen som hennes bästa vänner och Rory Scovel som kärleksintresset Ethan är skönt normal. Michelle Williams får chansen att spela över rejält och SOM hon gör det. Sen är det klart att baktanken med manuset inte kan ifrågasättas, det är TOPPEN om ALLA kan vara nöjda med precis den dom är. Givetvis är det det. Och kan filmen få en enda missnöjd tjej att titta sig i spegeln, blinka nöjt med ena ögat samtidigt som hon ler i mjugg så säger jag bara hell yeah, filmen har lyckats!

För egen del kände jag ett uns av sorgsenhet mellan fnissen och funderingarna. Det är nåt så jävla tragiskt med fabulösa tjejer som inte fattar hur bra dom är. Tjejer som måste kämpa ett halvt – eller helt – liv för att tycka att dom duger. Tjejer som tror att allt som räknas är killars bekräftelse. Men det är en helt annan historia.

Publicerat

THE GREATEST SHOWMAN

Otroligt va? En TRISS i Zac Efron-filmer den här veckan! Vilken högoddsare va? Men hur mycket Zac än sjunger och dansar i den här filmen så är den Hugh Jackmans, det måste man säga. Han är nästan lika härlig som sång-och-dansman som han är som hårig bister järv. Men jag ska ta det från början.

Jag, som den ivriga trailerhatare jag är, älskar trailern till The Greatest Showman. Den är underbar! Den har ALLT! Jag får rysningar, längtar efter en sing-a-long-version av filmen på Bio Rio, vill se om Les Misérables som uppvärmning och önskar att jag hade haft mer av en trapetsvänlig kropp när jag ser Zendaya flyga fram under cirkustaket. Att trailern tjonkar på med boost-låten ”This is me” OCH det episka citatet ”No one ever made a difference by being like everyone else” gör att jag gråter varenda gång jag ser den. Trailern alltså. Ja, jag som avskyr trailers. Du hör ju. Den här filmen har nåt alldeles extra, nåt som når ända in i mig, in genom märg, ben och kevlarhud.

Jag fick inte med mig nån till bion. Inte nån. Jag tror inte jag fått med mig någon ens om jag bjudit på biljetten. Rättare sagt, jag VET att jag inte skulle fått med mig nån oavsett för jag försökte, jag körde med mutor och allt möjligt men nej, jag fick gå själv. Och SOM jag var glad för det! Innerst inne vet jag ju att det här är en typ av film jag helst av allt ser själv. Jag, en stor mugg kaffe och ett tiopack näsdukar. Den här typen av film kan nämligen – när och om den är bra – få mig att krackelera fullständigt och även om jag inte har något problem att gråta tillsammans med andra på bio så….fulgråta, det gör jag gärna ensam. Om filmen inte heter Jag, Daniel Blake. Då fulgrät jag tillsammans med hela filmspanargänget för kroppen kunde inte hålla emot. Då är det bara att gråta på. Enklast så.

Jag trodde att The Greatest Showman var ett drama med musikaliska inslag. Jag hade fel. The Greatest Showman är en musikal, no more no less och som sådan är den bra. Bra låtar, bra nummer, bra sångare och sångerskor. Ingenting att klaga på. Men det The Greatest Showman också är är en boats, en sann historia om P.T Barnum (Jackman) som enligt Wikipedia var en cirkusdirektör och underhållningsentreprenör. Sant, båda grejerna. Det han också var var en obotlig optimist, en glad skit helt enkelt OCH han hade en förmåga att se dom udda filurerna, ”freaksen” i samhället, som något alldeles extra. Dvärgen, den skäggiga damen, världens längste man, siamesiska tvillingar, albinos, tjockisar, supertatuerade män och diverse andra knasbollar, alla fick vara med och dom fick inte vara med som ”djur i bur” utan för att dom kunde saker, dom dansade, sjöng och underhöll sin publik bigtajm.

En musikalisk boats alltså där jag är riktigt nöjd med musikaldelen men kanske lite mindre nöjd med hur manusförfattarna Jenny Bicks och Bill Condon tagit sig an boatsbiten. Dom gör det väldigt lätt för sig och skrapar bara försiktigt (och toksnabbt) på den yta som är Barnum och jag kan inte låta bli att tycka att det är synd. Filmen är förnämliga 105 minuter men det hade inte stört om den var tio minuter längre OM den med detta blivit aningens köttigare.

Hugh Jackman då, sköter han sig? Klart han gör. Mysig karl det där! Michelle Williams spelar hans fru och livsförälskelse Charity och det gör hon stabilt med vänsterhanden. Hon har inte mycket att bita i annat än att se nöjd, glad och på gränsen till dum-lojal ut mot sin idéspruta till man. Rebecca Ferguson har fått den tacksamma rollen att spela den svenska näktergalen Jenny Lind och hon är den som mimar bäst. Alla dom andra sjunger själva på soundtracket (men mimar till sina egna röster i filmen) men hon mimar till en annans röst men är den som fixar det absolut bäst. Snyggt jobbat. Hon fortsätter imponera. Zac Efron är en frisk fläkt och gör det han ska men som sagt, det är inte hans film även om han är med rätt mycket.

Regissören Michael Gracey är en man jag inte känner till sen tidigare men att han tittat mycket på Baz Luhrmans Moulin Rouge känns rätt solklart. Han saknar dock en hel del vad gäller visuell kreativitet innan han kommer upp ens till midjan på Baz men habilt är det, tro inget annat. Habilt, underhållande och….lättglömt. Ja, jag sa det. Lättglömt. Eftersmaken är tunn och jag bär inte med mig några direkta känslor från filmen även om jag drog på soundtracket i bilen direkt på vägen hem.  Jag behövde helt enkelt inte näsdukarna. Den där lille ensamme tåren som snitslade sig ner från ögat och över kinden stoppades av tröjärmen och sen var det klart. No more crybaby för mig den här kvällen. Däremot vill jag se om Logan nu. Vill man inte alltid det förresten?

Publicerat

CERTAIN WOMEN

Regissören Kelly Reichardts filmer har en gemensam nämnare förutom att Michelle Williams oftast ses i rollistan – filmerna är sömniga. Sömnig kan i sammanhanget betyda att det är långsamt berättade enkla historier, det kan också vara synonymt med supertrist. Jag hamnar nånstans nånstans mitt emellan i min åsikt om henne, jag tycker Night Moves var okej, Meek´s Cutoff på gränsen till tråkig och Wendy & Lucy fattade jag inte alls grejen med.

Certain Women är alltså Reichardts senaste film med ett filmmanus skrivet av henne själv baserat på något skrivet av författaren Maile Meloy. Det verkar inte vara en roman, det står bara ”stories by”.

Ett tips om du ska se filmen är att du är nyvaken, ashungrig (sådär så det kurrar i magen såpass att du önskar du hade en Snickers gömd i en byrålåda) och har någon som kan kittla dig under fötterna för att hålla dig alert. Jag har och var inget av detta och helt ärligt, denna entimme och fyrtiosju minuter långa film tog mig en halv dag att se klart. Jag sov så gott att det är fan larvigt. Att titta på ett par skor i närbild som sakta (saaaaaakta) går över hö-igt stallgolv, finns det nåt mer sövande? Samtidigt retar det mig att jag nickar till av tempot för även om Michelle Williams inte säger mycket med munnen när hon är i bild så pratar ögonen desto mer.

Laura Dern spelar Laura, en advokat i den lilla staden i Montana där filmen utspelar sig och hennes liv korsas så småningom med både Gina (Williams) och Beth (Kristen Stewart). Det är fint skådespeleri från alla dessa tre kvinnor. Det största plusset ger jag dock till Lily Gladstone som spelar en riktig loner, en Jennifer-Lawrence-i-The-Winters-bone-karaktär och det är i scenerna mellan henne och Kristen Stewart som filmen vaknar till på riktigt.

Men, att jag finner filmen som helhet väldigt sömnig….såsig…..seg….tråkig beror uteslutande på (bristen på) tempo samt att handlingen är jätteluddig. Jag har absolut ingen aning om vad vare sig Meloy eller Reichardt vill säga med filmen.

För Kelly Reinhardt-fans är dock filmen ett måste, självklart är den det.

Filmen finns att hyra på Itunes.

Publicerat

MANCHESTER BY THE SEA

Filmen hyllas överallt, av alla. Casey Affleck prisas på Golden Globe-galan och blir Oscarsnominerad för Bästa manliga huvudroll. Michelle Williams blev nominerad till en Golden Globe och är nu Oscarsnominerad för Bästa kvinnliga biroll.

En liten fråga bara? Finns det inte någon minsta-antal-minuter-i-bild-gräns man måste över för att ens skådespelarinsats ska kunna klassas som en ”riktig” biroll? Inte? Michelle Williams är i vilket fall knappt med alls. Så suuuuperlite att hon knappt borde ha en plats på postern. Däremot spelar hon sin lilla roll betydligt mer trovärdigt än Casey Affleck spelar sin, trots att ingen på jorden kan tro att hennes peruk är äkta hår.

Casey Affleck är en skådespelare jag skulle kunna skriva spaltmeter om men jag väljer att inte göra det den här gången. Jag VET att många älskar den här filmen och jag vill inte vara den som ”rubbs it in”, jag nöjer mig med att säga att för egen del hade jag sannolikt tagit till mig filmen BETYDLIGT mer med någon annan skådespelare i rollen som Lee Chandler. Han når inte in så mycket som en nanometer i mig, han är mig fullständigt likgiltig och det verkar inte spela någon roll vilka filmer han gör eller roller han spelar. Han funkar inte på mig. Alls. Han funkar lika lite som filmen funkar på mig.

Manusmässigt är det här en stark film, det händer hemska saker, upprörda känslor är i omlopp men jag ser filmen och känner inte ett jota. Ärligt talat, jag gäspar mest. Det är så mycket död och lidande och ändå märker jag inte av skådespelarnas reaktioner ens en bråkdel så mycket som jag hade velat och behövt. Och nu pratar jag inte om att jag saknar stora gester, gråt och snor, nej, jag saknar nån slags innerlighet, en äkthet. Jag är förvånad över hur kylig filmen känns och hur platt egentligen samtliga skådespelare agerar jämfört med vad rollfigurerna går igenom.

Äsch, jag tycker inte det finns så mycket att analysera med filmen. Den har av någon anledning blivit en ”storfilm”, jag fattar inte varför och konstigare än så är det inte.

I avsnitt 75 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om den här filmen och våra åsikter går väääldans mycket isär.

Publicerat

DECEPTION

Den torra och försynta revisorn Jonathan McQuarry (Ewan McGregor) får en ny kompis på jobbet när den världsvana snyggingen Wyatt Bose (Hugh Jackman) haffar honom på kroken. Jonathan blir glad åt att få en vän och ser upp till Wyatt, hans flådiga leverne och alla vackra kvinnor som verkar flockas kring honom.

Det där med ligga känns som en aktivitet som Jonathan har lagt på hyllan till förmån för studier och årsredovisningar så när han och Wyatt av en slump blandar ihop sina mobiltelefoner och Jonathan inte kan låta bli att svara när en tjej ringer börjar en resa han inte riktigt hade förväntat sig.

Wyatt är medlem i en exklusiv sexklubb där vackra och rika träffas för kravlöst sex och hux flux är Jonathan indragen i detta, i Wyatts namn. När han möter S (Michelle Williams) blossar äkta känslor upp och han kan inte släppa henne.

Deception är en såndär film som är bra att ta till om man vill ha känslan av hög kvalitet i kombination med noll insats vad gäller engagemang och hjärngympa. Man behöver inte tänka, bara titta. En perfekt fredagskvällsfilm med andra ord.

Publicerat

SPECIES – HOTET FRÅN RYMDEN

När en film leder till en annan kan man hamna lite varsomhelst.

Kombinationen av att nyligen ha sett Ben Kingsley i Sexy Beast, min nu stillade längtan efter att se om Puppet Masters samt filmspanartemat Det kryper och krälar gjorde att jag hamnade i soffan framför Species, en film jag inte sett sen den kom 1995.

Jag vet helt ärligt inte var jag ska börja men med en mördaralien i en supermodells kropp kanske? Det är vad filmen handlar om. En slingrig maskliknande organism som gömmer sig i först Michelle Williams söta flickkropp och sedan i Natasha Henstridges vackra modelldito. Ben Kingsley är en forskare, Xavier Fitch, som tillsammans med doktor Laura Barker (Marg Helgenberger), doktor Stephen Arden (Alfred Molina), en snubbe (Forrest Whitaker) som jobbar som ”empat” (nån slags medium?) samt kan-han-vara-polis-eller-CIA-agent-eller-vad Preston Lennox (Michael Madsen) försöker hitta denna supersnygga mördarmaskin innan det är för sent och innan hon lyckas reproducera sig.

Det är nämligen ingen match för en donna som henne att gå in på första bästa bar och ragga upp precis vem som helst. Män visas inte direkt som tänkande människor i den här filmen, det är vandrande reptilhjärnor. När menstruationsblod hittas på en plats där ”varelsen” varit och de jagande snillena ska spekulera fritt kommer dom fram till att ”eftersom hon har mens just nu kan hon fortplanta sig – JUST NU”, men hur dom kommit fram till att denna alienkvinna rent fysiskt fungerar precis i motsats till alla andra kvinnor förtäljer inte historien. Å andra sidan, vem förväntar sig logik i denna typ av film?

Species är ännu ett exempel på film som är fullt tittbar på grund av skådespelare som vet vad dom pysslar med. Manuset är under all kritik, dialogen är skrattretande och med sämre skådisar hade filmen känts som en spoof. Effekterna pendlar mellan nollbudgetkänsla och riktigt bra men det känns att filmen har nästan tjugo år på nacken.

Jag kan inte säga att betyget är särskilt starkt men en tvåa är den värd, den är långt ifrån genomusel.

Publicerat

WENDY AND LUCY

Wendy (Michelle Williams) är på väg nånstans i en skruttig gammal bil iklädd avklippta jeans, munkjacka och gympadojjor. Som enda sällskap har hon hunden Lucy (hunden Lucy).

.

.

.

.

Det hade mycket väl kunna vara hela recensionen och betyget hade också kunnat vara sant. Grundförutsättningen för filmen kan nämligen inte bli mer än en etta. En ensam tjejs kärlek till en hund får inte igång mig, inte allena. Jag saknar helt enkelt konsten-att-uppskatta-husdjursgenen. För att liksom piffa till den redan innan beiga filmen så saknar den i princip ljud. Eller jo, det är klart det finns ljud, det pratas litegrann och Wendy leker med hunden och sånt låter ju (nufsinufsihufs, Luuuciiiiiim, Luuuciiiiiiiii) men alla andra ljud är vardagsditon. Bilar, oljud, biljud, tråkljud.

På ett sätt är det här mumbelcore när det är som sämst, filmen är helt enkelt så begränsad i handling och uttryck att den blir fullständigt meningslös, men på ett sätt är den mumblecore när det är som bäst. Michelle Williams spelar Wendy och när Michelle Williams är med i en film går ingen skeptiker säker, inte ens jag.

Hennes uttryck, närbilder på hennes nakna osminkade ansikte, alla känslor hon lyckas förmedla med så imponerande små medel, hur skeptisk jag än är, hur mycket jag än sitter och funderar på den solklara betygsettan, hur gärna jag än vill att den där fyrbenta Lucy ska skjutas i småbitar av nån Danny Trejo-liknande förbipasserande badassman, hur väl jag än inser att det inte kommer hända så går filmens åttio minuter och det känns som jag känner Wendy litegrann. Jag tycker nästan om henne.

Jag kan inte såga nån som jag tycker om. Det går inte. Michelle Williams är awesome!

Henke har också sett filmen. Gillar han hundmysipys mer än jag? Ser han nåt annat i filmen som jag inte ser? Är Michelle Williams häli? Är det kanske Lucy som är häli? Klicka här och läs hans funderingar.

Publicerat

INCENDIARY

Den unga namnlösa mamman (Michelle Williams) säger hejdå tills sin son och sin man som ska gå på en fotbollsmatch tillsammans en helt vanlig söndag. Ja, jag tror det var en söndag. Det kändes i alla fall som en söndag.

Sedan en tid tillbaka träffar den unga mamman Jasper (Ewan McGregor) som får henne att känna sig glad, kvinnlig och levande till skillnad mot den sönderstressade, genomtrötta, livrädda bombteknikern till man hon har hemma.

Det blev söndag och fotbollsmatch och den unga mamman får en eftermiddag i ensamhet, perfekt för en träff med Jasper. Nakna i soffan med TV:n på i bakgrunden ser mamman nyhetsflasharna, en bomb har detonerat på en fotbollsarena och det är många många döda. Ja, lille sonen och den trötta mannen dör. Den unga mamman blir ensam kvar.

Incendiary har en alternativ titel: Blown apart. En titel som beskriver filmen alltför bra. Den blownar apart precis allting, den är som dom där runda fåglarna i Angry Birds, dom som gör att grejerna sprängs på rätt – eller fel – ställe. Man trycker och trycker på skärmen och ibland blir det bra men oftast dåligt.

Filmen hade kunnat vara bra men är det inte. Den är spretig som ett bortglömt påskris. Varken Michelle Williams eller Ewan McGregor kan göra ett jota åt det.

Publicerat

MEEK´S CUTOFF

En väldigt tyst liten film som handlar om just ingenting.

Fast det är inte sant. Meek´s cutoff handlar om mycket men kanske främst överlevnad, dock utan stora bokstäver. Men som vanligt när det handlar om denna typ av film funderar jag i andra banor än dom regissören och manusförfattaren kanske vill. Som hur det kommer sig att jag som civiliserad person 99 dagar av 100 har svarta kläder på mig och den hundrade dagen har något vitt och *skvimp* så har jag spillt ner mig lagom till frukostkaffet. Men kvinnorna på prärien som inte har tillgång till dusch och som bor/jobbar/går/kämpar i naturen dagarna i ända har fotsida vida klänningar i ljusa pasteller och dom är ALLTID RENA.

Så jag tittar på filmens Emily (Michelle Williams) och hennes med-strapatsörer och hamnar i tankar om tvättstugor, blekmedel och bajamajor.

 

 

Publicerat

Tre om en: Grattis Patricia Clarkson!

Idag fyller Patricia Clarkson 53 år.

Jag tycker hon är en extraordinär skådespelare och en kvinna som får alldeles för lite uppmärksamhet för sitt arbete och det vill jag råda lite bot på nu.

Jag har förutom dom tre filmer jag skriver om idag skrivit om en hel radda andra filmer med denna fantastiska kvinna i rollistan. Klicka på filmtiteln om du vill läsa mer. En dag, Friends with benefits, Vicky Cristina Barcelona, Kärlek på menyn, Main Street, Easy A, Lars and the real girl, Shutter Island,  Löftet, Den gröna milen och Blind Date.

CAIRO TIME (2009)

Juliette (Patricia Clarkson) reser till Kairo för att semestra med sin make Mark som redan är på plats. Han jobbar för FN (?) och har av nån anledning blivit försenad men Marks bästa vän (och fd kollega?) Tareq håller frugan Juliette sällskap under tiden. På dagarna upptäcker dom den gigantiska staden, på kvällarna upptäcker dom varandra.

Hur fint filmat det än är, hur många pyramider i motljus jag än får se, hur bra Patricia Clarkson än är å är denna ”passionerade kärlekshistoria” sjukt icketrovärdig och jag gäspar värre än Trötter i soffan trots att jag är pigg som en mört. Jag har varit i Kairo två gånger och ingen av dessa gånger har jag upplevt staden som något som gör sig på bild i resekataloger men här är det så vackert och så städat och så icke-kaotiskt att jag nästan – men bara nästan – blir förbannad.

Kairo är en av dom mest ocharmiga städer jag varit i. Det är skitigt, otäckt, stenhårt, fullkomligt galet, det luktar illa och verkar skötas lika dåligt som det luktar. Det är ingen stad jag skulle åka till på kärlekssemester till. Kanske är det mina åsikter som lägger sordin för det filmiska här eller så är filmen helt enkelt bara trist. Jag vet inte. Jag vet bara att Patricia Clarkson är en lysande stjärna på filmhimlen och att jag tycker om henne.

THE STATION AGENT (2003)

Finn (Peter Dinklage) är dvärg och älskar tåg. Olivia (Patricia Clarkson) sörjer sin skilsmässa och sin döde son. Joe (Bobby Cannavale) är ensam och säljer kaffe.

Ensamma och lite trasiga människor som gör saker tillsammans är precis lika intressanta i verkligheten som på film. Jag älskar att se dokumentärer om folk som många etiketterar som ”knasbollar” men som egentligen bara samlar på kissmyror eller gillar att sova i tält. När människor som är vana att vid ensamhet hamnar i ett sammanhang så händer nåt. Gruppdynamiken funkar inte som brukligt, det blir spännande att titta och det känns nästan lite fult.

The Station Agent är som ett tittskåp. Jag som åskådare ser och begrundar, känner med och känner för och i vissa fall känner jag ingenting. Till en början blir jag rätt irriterad på Finn som bara är liten och svår och jag måste säga att både Olivia och Joe ska ha cred för att dom orkar tjata sig in i hans liv. Många hade gett upp långt tidigare och frågan är hur många chanser en människa bör få i sitt liv innan han/hon gjort sig oförtjänt av nya vänner.

Filmen börjar torftigt och kanske lite segt men det tar sig, den tuffar liksom på (häpp!). Det är en fin film med fina skådespelarinsatser och jag blir varm i magen.

MARRIAGE / MARRIED LIFE (2007)

Det fanns – och finns kanske? – sammanhang där en skilsmässa är det mest förödmjukande som kan hända en familj. För Harry Allen (Chris Cooper) och hans fru Pat (Patricia Clarkson) är det så.

Harry har efter många års äktenskap fått nog av Pats oförmåga att visa andra känslor än dom sexuella, han vill helt enkelt ha ut mer av en relation, komma närmare kvinnan han lever med. När han träffar den mycket yngre superblondinen Kay (Rachel McAdams) upplever han en närhet han inte kan eller vill leva utan. Men han kan inte skilja sig, Pat skulle inte fixa det. Så vad gör Harry mer än att prata med sin bästa polare Richard (Pierce Brosnan)? Jo. Han planerar giftmord.

Marriage utspelar sig i USA på 40-talet med allt vad det innebär av floskler, lagda lockar och perfekt målade röda läppar och det kan ju vara gulligt – eller ganska tråkigt. Jag tycker det här blir rätt segt trots att Pierce Brosnan används som berättarröst.

Publicerat

TAKE THIS WALTZ

Jag vet inte. Jag känner mig som Stefan Sauks karaktär i Lorry, jag är helt enkelt skeptisk.

Otrohet, triangeldramor, relationsfrågor, kärlekstrassel, vardagslunk och drömmar om gräsmattan en bit bort som alltid är grönare och mer välklippt – eller mer bågstyrigt vildvuxet om det är det man letar efter. Det känns som att det går tolv såna filmer på ett dussin och kanske gör det det för att dessa frågor är så allmängiltiga. Vi kan alla sätta oss in i situationen. Vi har antagligen alla varit där, varit den som inte kan välja, den som blir bortvald eller vald, den om inte kan sluta hoppas, den som har all makt i sina händer och använder den till max, den som älskar, den som tröttnat, den som inte vet vad den vill med sitt liv, den som litat på och blir ensam kvar. Det går liksom att känna igen sig. Det är själva prylen. Relationer är ingen lek, det är om inte blodigt allvar så i alla fall rätt klurigt att få ihop och det är inte lättare för karaktärer på film än det är för dig och mig i verkligheten.

Att se den här typen av film med till exempel skådespelare som Julia Roberts och Hugh Grant i huvudrollen kan vara härligt för det är så himla lätt att säga ”det är bara film, sånt händer aldrig i verkligheten”. När när Michelle Williams och Seth Rogen rattar skutan med illa klippta frisyrer, nakna normala kroppar, kissa utan att spola då blir det liksom…..på riktigt. Historien kommer närmare, den känns äkta på ett ganska jobbigt sätt, på ett icke filmiskt vis. 99,99% av den känslan beror på Michelle Williams som är alldeles fantastisk (som vanligt). Seth Rogen skulle lätt kunna bytas ut mot en piassavakvast, jag hade inte märkt någon större skillnad (också precis som vanligt).

Take this waltz är en liten film, anspråkslös om man så vill. Den är som en godispåse vald utan vulgotendenser, det är åtta, kanske tio bitar på botten av påsen, varsamt utvalda som äts sakta under tystnad. Jag tycker den är fin, filmen. Jag tycker det. Video killed the radio star-scenen på nöjesfältet är kanske det jobbigaste och mest känslosamma jag sett på film på bra länge. Jag spolade tillbaka och tittade på den flera gånger när filmen var slut, försökte analysera var det var som tog mig så hårt, var klumpen i magen kom ifrån men jag kom inte fram till något bra svar, inget mer än att musiken i kombination med karusellen fick mig bli nostalgisk och kanske att jag nånstans förstår henne, känner med honom och avskyr känslan att den tredje sitter hemma och tror att livet är kalas.

Jag är skeptisk, jag är det. Jag är skeptisk och jag vet inte riktigt varför. Kanske är jag det för att jag inte vet när en film som denna gör mest nytta att ses. När man ÄR i ett förhållande? När man är i ett BRA förhållande? När man är i ett dåligt förhållande och vill ut? När man inte är i ett förhållande och heller inte ser nån anledning att ändra på det? När man är singel och tror att alla som inte är det har såna harmoniska och lyckliga liv?

The Velvet Cafe och Addepladde har också sett filmen

Publicerat

IMAGINARY HEROES

Matt Travis (Kip Pardue) är en otroligt duktig simmare. Han vinner alla skolmästerskap, år efter år efter år sopar han mattan med dom andra men det ingen frågar honom är om han tycker det är roligt.

Sanningen är att Matt hatar att simma. Bara för att man är duktig på en sak behöver det inte betyda att man gillar det och Matt är ett strålande exempel på det. Simningen tär på honom och till slut orkar han inte längre. Han tar sitt liv.

Precis som i så många filmer förut berättas här en historia där det måste till världens tragik för att människor ska förändras. Matts mamma Sandy (Sigourney Weaver), pappa Ben (Jeff Daniels) och bror Tim (Emile Hirsch) hamnar alla i situationer dom måste lösa och lösningarna handlar både om hot, våld, sex, plastikkirurgi, droger och otrohet. Allt är filmat på ett väldigt vardagligt vis, det är inget som känns onaturligt twistat även om det kanske låter så när jag beskriver det i text – förutom när Ben i ett försök att vara älskvärd vill ge bort en ansiktslyftning till sin fru i födelsedagspresent för att hon i all sin sorg skulle ”behöva det”.

Det känns bara som att jag sett det här berättas för många gånger. Det är inget nytt under solen. Visst är det en film som går att se, jag lider inte mig igenom den men jag kan inte ge bort den som ett filmtips inslaget i rött silkespapper, det vore att ljuga en smula.

Orsaken till att jag hyrde filmen är Michelle Williams och trots att hon var med väldigt lite så sätter hon en speciell prägel på alla scener hon är med i. Jeff Daniels är som vanligt världsbra på att spela ordinär pappa. Kanske är det Sigourney som funkar sämst om jag nu ska peka ut nåt eller nån som ligger på minuskontot men även en halvdålig Sigourney är bättre än en bra Joan Cusack.

Jag blir lite gäspig nu känner jag. Det säger mer om filmen än om mig.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Fredagsfemman # 25

5. OS i film?

Låter det knasigt? Ja, kanske. OS i poesi då? Idag börjar sommar-OS i London och hur kul jag än tycker att det är kan jag inte sluta tänka på dom grenar som fanns med i OS mellan 1912 och 1948: litteratur, måleri, arkitektur, skulptur och musik. Fantastiskt ju! Kultur hade ett mätbart sportmannamässigt värde på den tiden. Vi skickade Bruno Liljefors och Isac Grünewald till OS i Los Angeles 1932, tänk om vi hade kunnat skicka Ulrica Hydman-Vallien och Ernst Billgren till London och tänk om – tänk om – det fanns ett världsomfattande alternativ till Oscarsgalan, varför inte ett OS, för film. Det vore spännande och väldigt väldigt välbehövligt tycker jag.

 

4. Michelle Williams

Jag längtar efter tom eftermiddag i almanackan och att ensam få gå på bio och se Take this waltz.

 

 

 

3. Eighties

Att SVT är världsbäst är ingen nyhet och programserien Eighties spär bara på mina kärlekskänslor för dessa reklamfria kanaler. Att jag själv var 8-18 år under detta årtionde och fick hela min musikaliska utbildning av Rakt över disc, Discorama, Poporama, Tracks, Lördagsbiten, Okej, Bagen och Peter´s Popshow gör såklart att den här serien passar mig som handen i handsken.

 

2. Danny Boyle

Finfina regissören Danny Boyle, han som regisserat en av mina absoluta favoritfilmer, har ett av sina största jobbmässiga dagar framför sig idag. Han har regisserat invigningsceremonin till OS och har (vad jag har förstått det som) fått helt fria händer. Hur fint det än är med hundra tusen likformade dansande individer som i perfekta formationer gestaltar en velodrom så känns Danny Boyle som en frisk fläkt och en nyskapande hjärna i sammanhanget. Jag hoppas att ryktet om att Daniel Craig/James Bond ska vara med på ett hörn stämmer och att Drottning Elizabeth ska bajsa ut en stor guldklocka i närbild. Fast nånting säger mig att ett av dessa tu kan vara en skröna.

 

1. Christopher Nolan

Den här mannen gör mig så jävla lycklig! Christopher Nolan är inte vilken regissör som helst, han är en visionär, en nyskapare, en man som tänker så mycket utanför lådan att han ibland kollrar bort sina tittare fullständigt och får oss att gapande sitta och likna fågelholkar i biosalongen. Han bjuder in oss till nya världar, han tar gamla och förändrar dom till oigenkännlighet, han bjuder på effekter vi aldrig sett förut, på historier berättade både framlänges baklänges och ur olika dimensioner och mitt i allt det där så fyller han 42 på måndag. 42! Det är ju ingenting i sammanhanget. Han har förhoppningsvis lika många år till kvar att leva och tänk så många balla filmer han lär hinna med. Jag säger grattis och hurra och inte bara till Nolan själv utan till mig, till dig och till oss för att han finns här på jorden och kan förgylla den med filmiskt godis.