THE SILENCE

I kölvattnet av en del andra ”du-måste-sluta-använda-ett-av-sinnena-för-annars-dör-du-filmer” (A quiet place och Bird Box till exempel) finns nu The Silence på Netflix. Ett dumt och mycket ologiskt manus har bakats ihop till en thriller som i sina bästa stunder är tittbar och i sina sämsta så dum att jag baxnar.

Att anlita Stanley Tucci för huvudrollen är smart, det lurar säkert många att tro att filmen är intelligentare än den egentligen är, i alla fall ett bra tag – och inklusive undertecknad.

Här är det blinda flygande monster-alien-fåglar som riskerar att döda (den amerikanska) mänskligheten och dom är långt ifrån konsekventa, alienfåglarna. Nä, det här är korkat så det förslår ändå är filmen säkert underhållande nog för många. Jag själv hade svårt att se den utan att längta efter spolknappen och betygsmässigt är den otroligt nära en etta. Kanske är jag för snäll, kanske gillar jag Stanley Tucci FÖR mycket, kanske kommer jag ångra mig och korrigera betyget vad det lider? Just nu landar den i alla fall på bloggens kanske svagaste tvåa någonsin.

DOTTERN

Det byggs en ny biograf i Stockholm, en bio som heter Capitol. När byggnaden var i sin linda startade gänget bakom biografen en kickstarterkampanj som jag givetvis hakade på. Jag betalade in lite pengar och skulle som tack få en liten present som tack när öppningen närmade sig.

Dagarna före jul dök den upp och jag måste säga att jag blev över förväntan glad över detta kickstarter-kinderägg som damp ner i brevlådan! En ursnygg svart tygpåse med biografloggan i guld, två fribiljetter OCH en DVD-film som jag aldrig hört talas om men blev jättesugen på att se. Och NU är det alltså sedd. Dottern. The Daughter. En film (löst) baserad på Henrik Ibsens pjäs Vildanden och med en HARANG av bra folk framför kameran.

Sam Neill. Geoffrey Rush. Paul Schneider. Stabila snubbar alla tre. Odessa Young som Hedvig. Simon Stone heter mannen som skrivit manus och regisserar och det här är hans långfilmsdebut. Han känns som en man uppvuxen med teater (kanske både som skådespelare och publik) för filmen har ungefär samma tempo som denna pjäs har på en teaterscen. Det låter inte riktigt lika högtravande i själva dialogen men att det är en filmad pjäs kan han inte svära sig fri ifrån.

För mig är filmens stora behållning Paul Schneider som Christian, mannen som återvänder till sin barndoms stad när pappan (Rush) ska gifta om sig med en (mycket) yngre kvinna. Christians mamma tog sitt liv, något som varit hysch-hysch under hela hans liv men nu är det dags att dra fram dom gamla skeletten till ytan igen. Tycker Christian. Hans omgivning håller nog inte riktigt med.

Jag såg den här filmen en kväll när det droppade snöblandat regn på fönsterrutan och det fladdrade stearinljus både här och där i lägenheten. Det var bra. Filmens långsamma tempo skänkte mig lugn i hela kroppen. En annan dag hade filmen kanske gjort mig stressad och nipprig? Så kan det ju vara. Sevärd tycker jag dock att den är, både för oss som redan innan sett Vildanden på en teaterscen och er som inte gjort det.

ANNABELLE: CREATION

Svenske regissören David F. Sandberg gjorde den finfina skräckisen Lights out förra året och nu har Hollywood gett honom förnyat förtroende med prequelen till Annabelle från 2015. Mitt hat mot porslinsdockor kände inga gränser redan innan denna film och jag kan inte säga att jag blivit mer tålmodig efteråt. Vad är det för jävla påhitt egentligen? Porslinsdockor? Bääääähh! Fi fan. Grisäckligt.

Om det är någonting David F. Sandberg är bra på så är det att använda sig av inte bara musik för att få oss som tittar i rätt stämning utan även ljud. Andra ljud. Alla ljud. Kontrasten mellan oljud och tystnad till exempel. Otroligt smart gjort och det är dessa fingerfärdigheter som gör att den här filmen helt klart blir sevärd trots ett manus som kanske inte förtjänar en Oscarsnominering direkt.

Skådisarna sköter sig, effekterna är bra och trots att jump scares känns himla mycket 2015 så funkar dom även här. Jag höll på att skita ner mig rejält ett par gånger och mer än så kan man inte begära av en skräckfilm.

I årets Halloweenavsnitt i podcasten Snacka om film pratar jag och Steffo en hel del om just denna film. Sugen på att lyssna? Klicka här.