DEADPOOL 2

Det finns få parametrar som är så svåra att värja sig mot som kombinationen lekfullhet, smartness och charm. Det gäller egentligen i alla situationer och med alla människor. Hur kan man inte gilla den kombon?

Deadpool som filmisk figur känns som urtypen av en mix av dessa egenskaper och både första filmen och denna är en produkt av människor bakom (och framför) spakarna som behärskar dessa kvalitéer till fullo. Med det sagt, det är ingen idé att jag mörkar mina åsikter om filmen, inte ens såhär pass långt upp i texten, för det här är BRA SKIT, det är underhållande till max och jag har svårt att se att man kan få mer bang for the bucks än såhär för biljettpengen.

I Deadpool (första filmen)  var det en massa kluriga referenser som lätt flög över ens huvud om man inte var koncentrerad och med i matchen. Deadpool 2 tar steget ännu längre och med alla dom filmiska referenser som haglar här är det VERKLIGEN en film som hyllar oss nördar. Som känns tacksam över att vi nördar finns. Vi som sett filmerna, som snappar upp saker, som hänger med i den populärkulturella sfären. Jag fattar att filmen kan upplevas larvig om man inte är ”en av oss” men å andra sidan, varför utsätta sig för filmen om man inte gillar genren, det är ren idioti. Så ser du en brutalsågning av Deadpool 2 någonstans, lita inte på den. Den är skriven av någon som inte fattar grejen.

Hur kan jag skriva så? Hur kan jag vara så kategorisk, nästan fördömande? Jo, jag kan vara det för det här är en film för oss som fattar sammanhanget, ingen annan har där att göra. Att se och njuta av Deadpool-filmerna är som att vara med i en förening för special people och samtidigt inse att vi är många många måååånga som ÄR just special people. För att uppskatta Deadpool ända ut i fingerspetsarna – och ända in i hjärteroten – måste du vara en del icke-PK, du måste uppskatta sånt som är utanför boxen, du måste kunna skratta åt skämt som andra kanske ser som konstiga och/eller rent av störda och du kan inte sitta och halvsova. Det händer nämligen grejer varenda millisekund av filmen (nånstans på duken) och det är därför både denna film och den förra har en sån himla hög omtittningspotential. Man ser helt enkelt nya saker hela tiden.

Att Ryan Reynolds ÄR Wade Wilson/Deadpool känns lika självklart som att solens strålar ger värmeutslag. Jag har svårt att se att han ska kunna toppa den här prestationen någonsin framöver även om jag med dessa två filmer faktiskt förstått att Reynolds är en betydligt bättre skådis än jag tyckt innan. Att kunna spela med i komedier är en sak, att vara bjussig och rolig på riktigt en annan och i Deadpool-filmerna får han chansen att gå totalt NUTS i en karaktär och SOM han lyckas med det.

I den här filmen, precis som i förra, blandas ren jävla galenskap med en mörkare underton som jag tycker fungerar jättebra. Filmerna behöver sorgen för att knasbolligheterna ska kunna kicka in ordentligt i själen. Det finns bad guys som beter sig som bad guys på riktigt, det finns scener som man inte kan ha osedda om man en gång har sett dom (babyben ftw!) och som sagt, dom filmiska referenserna är het freakin klockrena.

Jag var ofantligt underhållen under dessa två timmar och jag LÄNGTAR efter en tredje film om den mänskliga avocadon Wade. Uppfriskande, asroligt och såååå härligt sjukt är vad det är och biobiljetten är en solklar investering i gott mående.

DEADPOOL (IMAX)

Det är nåt visst med att se filmer på IMAX, på riktig IMAX, utomlands. Även om det finns dårar även där som smaskar och kollar mobiltelefoner, ja det finns ännu större idioter faktiskt, galenpannorna som bestämt att det ska säljas NACHOS med köttfärs och stark salsasås i biografkiosken – varmt såklart och stinky som ett helvete! – men på nåt sätt är det enklare att tänka bort snicksnackande när det inte är ens modersmål.

Jag var alltså i London förra veckan och när jag såg att Deadpool fortfarande gick på IMAX:en tog det inte många sekunder innan jag valde bort filmer som Grimsby och Secret in their eyes. Jag gillar ju den där jättebiografen och jag gillar den ännu mer när jag slipper 3D.

Deadpool i jätteformat var verkligen en maffig upplevelse, jag tror dock att den är sevärd även när den går att streama i mobilen om ett halvår, man kommer fokusera på lite olika saker bara. Filmen är rolig. Den är knäpp. Den är finurlig som tusan (bara förtexterna gjort mig alldeles upprymd) och den är blodig. Jag vet att många jämför den med Kick-ass och jag kan förstå jämförelsen men Deadpool är ändå en helt annan grej. En alldeles egen seriehjälteknasbollgenre med ett djup och en svärta som kanske endast kan jämföras med Daredevil och humorn endast med Ant-man på speed.

För här går det undan, det gäller att hänga med och även om jag tyckte jag gjorde det så var det nog ett och annat fiffigt skämt som flög över mitt huvud. Det kryllar nämligen av dom. Manuset är smart och rappt, Ryan Reynolds kämpar på och lyckas faktiskt göra sin Wade Wilson aka Deadpool till en mänsklig komplex figur, snabb i käften, kaxig, charmig och samtidigt…ledsen.

Årets hittills bästa MARVEL-film är det i alla fall. Vadå, är det den första? Hahaha, ja…må så vara, men det är inte den sista. Jag tror dock att den kommer vara den roligaste även när året ska sammanfattas.

SERENITY

Tänk att vara hemma hos Paolo Roberto och titta på Rocky IV. Tänk att uppleva Skruva den som Beckham med Pia Sundhage. Tänk att sitta i Christer Fuglesangs soffa och titta på Gravity. Att vara hemma hos Henke och titta på Serentity är nästan samma sak, samma grej, lika stort.

Alla som känner Henke det allra minsta vet att han har EN husgud och EN husgud allena: Joss Whedon. Alla som har pratat film med Henke mer än tio minuter vet att han älskar TV-serien Firefly och filmen som bygger på den serien – Serenity. Och nu skulle alltså jag titta på Serenity i Henkes finemangsiga biorum. En i det närmaste episk upplevelse. Att jag bjöds på lördagsgodis i prasslig påse och fick tillåtelse att både prata och prassla under filmens gång förhöjde upplevelsen ännu ett snäpp. Det kändes liksom… badass, på ett filmnördigt vis.

Hur var då min förhandskännedom om Serenityvärlden? Jag har sett Firefly men det var flera år sedan och jag hade inte superklara minnen av alla karaktärers namn och deras förhållanden till varandra. Det visade sig lösa sig både smidigt och snabbt då Joss Whedon har lyckats göra en film som – tror jag – fungerar alldeles utmärkt att se även om man inte sett Firefly alls. Självklart förstår jag att det finns ett mervärde i att ha varit med i historien från allra första början men jag jämför Serenity med Star Trek Into Darkness och den sistnämnda gick inte att se alls om man, som jag, inte sett ett enda Star Trek-avsnitt. Jag fattade absolut ingenting. Av Serenity fattar jag mycket även om jag märkte på Henke att eftersom han sett filmen många många gånger såg han sånt jag missade helt.

Direkt när filmen börjat, bara nån minut in, ser jag en exteriör från en planet som Elysium verkar ha plagierat rätt av. Sen följer en två timmar lång resa inte bara i Serenityvärlden utan ut-och-in-och-fram-och-tillbaka genom science fiction-referenser som poppar på i hjärnan, det är som att trycka på en knapp. Nu önskar jag att det hade kunnat komma ut ett sammanfattningskvitto genom munnen när filmen var slut för jag minns inte alla tankar men referenserna känns inte det minsta som plagiat, mer som små kärlekspilar som Whedon riktat åt olika håll för att visa att han gillar genren. Att River (Summer Glau) är otroligt lik en mycket ung Sigourney Weaver/Ripley kan inte vara en slump, dom är nämligen inte enbart lika utseendemässigt, River är stenhård och supercool precis som Ripley.

Serenity är en film som utstrålar något som kan liknas vid häpnadsväckande häftigt schizofrent. Dels har den en känsla av ”gammal” B-film och TV-serier som Lilla huset på prärien och den om den unga Indiana Jones, dels har den supercoola och påkostade rymdfarkoster som liknar tunga metalliska krabbor/flygande dinosaurier/en braxen. Interiörerna känns både som kreativa hemmasnickrade kulisser från en rymdopera som satts upp på nån teater i obygden, dels som hämtade ur vilken storfilms-sci-fi som helst, dels som om Pandorum-folket hyrde inredningen till sin inspelning fyra år senare. Det är häftiga krockar som på ett skönt sätt harmonierar och den utomordentliga men otippade bakgrundsmusiken fungerar som en röd tråd genom hela filmen.

Det tog 15-20 minuter för mig att komma in i filmen och att släppa tanken på att om jag blinkar för sakta så missar jag en massa viktiga grejer. Efter dom där minutrarna var jag totalt inne i filmen, så inne att jag knappt tänkte på prasselpåsen med godis jag hade i knät. Jag tror inte Henke fokuserade på sitt godis heller.

Dagen till ära skriver vi båda om filmen. Frågan är….ger Henke filmen ett högre betyg  än 5/5? Klicka här för att få svaret.