FILMÅRET 1974

Hejsan hoppsan 1974, nu är det din tur! Min lista för året börjar med en relativ svag första halva för att sedan växla upp och bli en skönt stark topp-fem med en riktig favoritfilm på första plats.

Vad väntar jag på? Bara att ta tag i macheten och bege sig in i djungeln va?

10. Flörtkulorna
(Les valseuses, Regi: Bertrand Blier)

Jag minns inget mer av den här filmen än att jag har sett den och att Gérard Depardieu var med och fortfarande såg bra ut. Det var 40 år innan han tyckte det var en bra idé att svepa 14 flaskor rödtjut om dagen. MEN, hur kackig den än är, en film som fått en sån genomlökig svensk titel MÅSTE få plats på listan.

.

9. Stoppa pressarna!
(The Front Page, Regi: Billy Wilder)

Här får vi se snubbarna som tjugo år senare var griniga gamla gubbar på film: Jack Lemmon och Walter Matthau. Och Susan Sarandon är också med.
Jag har svårt att inte charmas av filmer som utspelar sig på tidningsredaktioner.

.

.

8. Foxy Brown
(Regi: Jack Hill)

Pam Grier är bland det tuffaste man kan se på film i kvinnoväg oavsett om hon heter Foxy Brown eller Jackie Brown.

.

.

7. Sista vittnet
(The Parallax View, Regi: Alan J. Pakula)

En konspirationsfilm är alltid en konspirationsfilm och är den sedan regisserad av Alan J. Pakula kan man ge sig tusan på att den är sevärd. Warren Beatty spelar huvudrollen och detta 16 år innan han hade en romans med Madonna och 43 år innan han gör sig känd som La la land-sjabblaren på Oscarsgalan.

.

.

6. Rännstensungar
(Regi: Torgny Anderberg)

Det här är barndom för mig. Rännstensungar med Cornelis Wreeswijk, Anita Lindblom och den där förlamade toksöta ungen och jag bölade och bölade och BÖLADE där jag satt uppkrupen i soffan och nynnade med i ”I min lilla lilla värld av blommor”. Jag tycker mycket mer om denna film än om originalet från 1944. Tror det beror mest på Cornelis.

.

.

5. Stilla natt, blodiga natt
(Black Christmas, Regi: Bob Clark)

Julmysskräckisslashers växer inte på träd och den här är RIKTIGT BRA. Ej att förväxla med remaken från 2006. Den är det inte. Bra alltså.

.

.

4. Avlyssningen
(The Conversation, Regi: Francis Ford Coppola)

Avslyssningen är den snyggaste icke färgglada film jag någonsin sett. Här är det inte fyra nyanser av brunt, det är fyrtiofyra eller fyraHUNDRAfyra och jag blir fan handsvettig av den scenografiska briljansen filmen bjussar på. Det jag skrev i min recension stämmer. ”Jag sitter här och klappar händerna så det liksom kli-svider i handflatorna. Kanske dreglar jag en smula, kanske rycker det i ögonfransarna, kanske måste jag byta strumpor, jag vet inte riktigt för det jag upplever nu är filmeufori av den högre skolan. Avlyssningen kan nämligen vara den SNYGGASTE film jag någonsin sett”. Och Gene Hackman alltså, han spelar SAXOFON!

.

.
3. Motorsågsmassakern
(The Texas Chain Saw Massacre, Regi: Tobe Hooper)

Säga vad man vill om Motorsågsmassakern, den har en stämning i vilken man kan skära med kniv. Underbar filmjäkel, otäck också fast man inte får se nåt. Eller kanske just precis därför. Gunnar Hansen (rip) har för evigt förkroppsligat Leatherface.

.

.

2. Skyskrapan brinner
(The Towering Inferno, Regi: John Guillermin)

GOSSE! Här snackar vi katastroffilmernas katastroffilm. OTROLIGT välgjort katastrofdrama med mängder av karaktärer man bryr sig om, en byggherre man vill slå på truten och ett slutresultat som håller mer än väl 43 år senare.

.

.

1. Gudfadern II
(The Godfather: Part II, Regi: Francis Ford Coppola)

Han var på plats fyra också den gode herr Coppola och på förstaplatsen är han HELT ohotad. Gudfadern II är den bästa uppföljaren kanske både dittills och hittills.
Episk. Ikonisk. Underbar. Felfri. Ett mästerverk helt enkelt!

 

 

Det är fler filmspanare som just idag listar sina favoriter från 1974. Klicka på bloggarnas namn för att komma till listorna. Trevlig läsning!
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmitch
Flmr
Jojjenito

Fiffis filmtajm jämför: TEXAS CHAINSAW MASSACRE då och nu

Motorsågsmassakern från 1974 är som en vandringssägen. Många pratar om den, dom flesta har ingen aning om varför och ju mer det pratas ju mer fel blir det.

Sex år efter att filmen kom ut togs den upp som exempel på videovåld i TV-programmet Studio S. Det var 1980 och det blev tittarstorm och filmen har kallats den mest hatade filmen i Sveriges historia. Filmkopior beslagtogs och förstördes och videohandlare ställdes inför rätta, svenska folket skrek sig blå och krävde förbud. Varför då kan man undra. Vuxengenerationen var verkligen underlig på den tiden. Vad är det med den här filmen som upprör så förbaskat, den är inte blodigare än vilken Rapport-sändning som helst.

Motorsågsmassakern blev en jättesucce och en språngbräda för regissören Tobe Hooper. Utan den hade Steven Spielberg antagligen inte erbjudit honom att regissera Poltergeist, bara en sån sak. Leatherface blev en av dom klassiska skräckfilmsnunorna och Gunnar Hansen som gjorde sin filmdebut här som Leatherface har en given plats i B-skräckfilmsträsket än idag. Se bara lite längre ner i texten.

Att bara ana vad som händer, att inte se allt i extrem närbild, att inte översköljas av blod och kroppsdelar tycker jag är betydligt mer läskigt än motsatsen. Därför gillar jag Motorsågsmassakern och jag gillar den mer nu än när jag såg den som liten. När jag var minifigur och såg den tyckte jag inte den var otäck alls. Det var ju bara film. Vadå videovåld? Skulle folk gå ut på gator och torg med motorsåg bara för att dom sett filmen? Jag fattade aldrig den grejen.

När jag ska titta på den nyaste versionen av Motorsågsmassakern är mina förväntningar inte speciellt höga. Okej, dom är inte superlåga heller men jag inser att det inte är nån ny Gudfadern jag ska se. Att den visas i 3D gör varken till eller ifrån för mig men måste jag välja så är det mer ifrån än till.

Filmen börjar och precis som fortsättningen/remaken av The Thing började där originalet slutade så gör även denna och jag gillar det. Filmens första fem är riktigt bra. Suggestiva och hemska minuter och stämningen i förtexterna är otroligt likt originalfilmen. För mig visar det att filmmakarna har respekt för förlagan och kanske inte enbart gör detta för pengar.

En kvart in i filmen tänker jag helt annorlunda.

Jag vet inte var jag fått den här tanken ifrån men jag tror stenhårt på att det GÅR att göra en skräckfilm utan en bystig brud i linne i någon av huvudrollerna. Nånting säger mig att det går, allting går, bara man vill. Men antagligen är det väldigt många som inte vill ända på detta beteende, som vill att trenden med blöta vita genomskinliga linnen ska hålla i sig och som tror att det vad alla vill ha och att alla syftar till dom som betalar för biobiljetter, dvs killar i åldern 15-16,5. Själv blir jag bara trött. Med bröstvårtor som pekar uppåt, sådär som dom gör på omänskliga skyltdockor, så hade huvudrollsinnehavaren Alexandra Daddario varit precis lika fin i urtvättad hoodie.

Som i dom flesta nyproducerade skräckfilmer är det mycket gegg, klafs och blod. Grafisk skräck alltså. Jag tycker inte det är så läskigt, det funkar inte riktigt på mig och 3D:n är överskattad även om jag fattar det tuffa i att en motorsåg letar sig ut genom bioduken/TV:n. Jag ser mycket hellre om ”den riktiga filmen” igen, utan 3D och fixiga effekter även om Gunnar Hansen är med även här. Och om man tycker att det är bogus med originalfilmen för att man aldrig får se motorsågen användas ”på riktigt” så är den här nyinspelningen julafton.

The Texas Chainsaw Massacre / Motorsågsmassakern 1974

Speltid = 83 minuter. Perfa!
Story = Fem ungdomar i ett hus blir våldgästade av läskig man med motorsåg, uppväxt bland gravplundrade kannibaler.
Skådespelarinsatser = Samtliga skulle kunna bytas ut mot Glada Hudik-teatern och man skulle inte märka nån skillnad. Det är liksom vanligt folk som spelar, inget mer än så men det är ganska trovärdigt rätt igenom.
Läskighet = En del. Den är läskig på ett psykologiskt sätt, inte grafiskt (så som nutidens skräckfilmer oftast försöker vara)
Charm = Om charm kan likställas med nostalgi så har den en hel del av den varan.
Mardrömmar efteråt =Njääää, inte så mycket alls.

 

Texas Chainsaw 3D 2013

Speltid = 92 min. Tummen upp!
Story =En ung kvinna åker till staden Newt i Texas då hon ärvt ett stort gammalt hus. Man kan säga att den här filmen fortsätter där originalet slutar.
Skådespelarinsatser = Standardungdomar, no more no less.
Läskighet =
Charm = Första fem var charmiga med återblickar från originalfilmen men sen dalade det.
Mardrömmar efteråt = Inga. Alls.

Jag har även skrivit om The Texas Chainsaw Massacre från 2003. Den var inte så pjåkig.

Om det här med filmcensur

I början av 90-talet gick jag en förberedande journalistutbildning. Som examensarbete skulle vi göra en egen tidning och alla elever fick välja ett ämne att skriva om som engagerade dom mest. Självklart valde jag redan då att skriva om film och min artikel handlade om filmcensur, något som då retade mig till max.

Jag var skräckfilmsfantast och sög i mig allt som andades blod, mord, klegg och läbbigheter. På den tiden var det inte ovanligt att dom värsta vidrigheterna klipptes bort med häcksax så att handlingen blev så stympad att filmen ibland blev i stort sett obegriplig. Dog nån? Hur? Varför? Va faaaan! Varför är hon bara BORTA?

För att kunna skriva min artikel ringde jag till Statens Biografbyrå. Dom skötte allt som hade med filmcensur att göra. Allt som klippts bort av en eller annan anledning var offentlig handling och det var fritt fram för vem som helst att se vad som censurerats, det enda som krävdes var att boka tid för en personlig visning. Så jag gjorde just det och några dagar senare satt jag i en skön fåtölj alldeles ensam i ett mörkt rum någonstans på Regeringsgatan i Stockholm och tittade på bortklippta scener uppradade efter varandra helt utan sammanhang. Fredagen den 13:e, Terror på Elm Street, Hellraiser, Motorsågsmassakern, ja, jag minns inte allt i detalj, det kan jag inte säga, jag minns mest att det var en ganska surrealistisk upplevelse bara att vara där och att klippen var aningens…blodiga.

Det var enbart biofilmer som censurerades då och trots att censuren avskaffades så sent som i år så var Martin Scorseses Casino den sista film som censurerades i Sverige – och det var 1995.

Nu har det gått tjugo år sen jag satt i den där fåtöljen och argade upp mig över att andra bestämde vad jag skulle klara av att få se och det har hänt en del i min syn på den här frågan sen dess. Det känns liksom inte lika enkelt längre.

Jag är ingen förespråkare av filmcensur, inte alls, men det är inte en helt igenom enkel fråga tycker jag. När jag växte upp kunde film enbart ses på bio, hyrvideo (moviebox) eller någon enstaka gång på TV. Gick filmen på TV och innehöll våld gick den alltid sent på kvällen och TV-hallåan varnade alltid innan för starka scener.  Åldersgränser var således tämligen enkla att följa både för föräldrar och barn. Även om det gick att lura in sig på biografer fast man inte hade åldern inne eller få någon äldre kompis att hyra en film så var det inte helt o-meckigt. Nu är film bland det mest lättillgängliga som finns. Vad man än tycker om otillåten nedladdning så finns den och ungar kan med bara ett klick ladda ner och se i princip vilken film som helst när som helst och jag tror inte någon bryr sig nämnvärt om att filmer ens har en åldersgräns och att dessa finns av en anledning.

Att censurera film vars målgrupp är vuxna människor kan aldrig vara rätt, inte i min värld. Men det som glöms bort är att vuxenhet är en väldans luddigt begrepp. Det finns en vits med att inte se vissa filmer när man är för liten, det kan bli tok på många sätt. Jag har inga bra svar, inga universella lösningar, men jag tror det är bra att tänka efter lite ibland och prata om saken. Världen ser inte ut som den gjorde 1960, 1970, 1980 eller 1990. Allt är annorlunda. Allt. Verkligheten för dagens barn och ungdomar är inte lik min uppväxt på en fläck och inte heller deras sätt att se på film.

Det kanske är den dagliga överdoseringen av tecknad film på otaliga TV-kanaler som gör att barnen är ointresserade av Kalle och hans vänner på julafton? Vi snackar inte tre minuter Mordillio eller Hacke Hackspett i Godmorgon Sverige på lördagarna längre, eller Tom&Jerry i Lilla Sportspegeln. Barn har tillgång till tecknad film jämnt.

Kan den lilla delen som stavas ”julafton kl 15” förändras så drastiskt av lättillgänglig animerad film så kanske en ökning av gruppvåldtäkter kan ha en förklaring i att porrfilm av alla sorter finns bara ett klick bort och att varenda tonåring vet vad ett gang-bang är (enligt Brottsförebyggande rådet har antalet anmälda våldtäkter/gruppvåldtäkter ökat från 1681 fall år 2000 till 5479 fall 2010)? Eller kan det faktum att en vanlig trettonåring har sett så många mord på film ha med att göra att han/hon inte reagerar när han/hon ser riktiga lik och avhuggna huvuden på Rapport?

Alldeles oavsett vad jag som vuxen människa tycker om filmcensur och konstnärlig frihet och att ingen annan ska tala om för mig vad jag får titta på eller inte, alla som tittar på film ÄR INTE VUXNA. Alla som tittar på vuxenfilm ÄR INTE VUXNA. Det är så verkligheten ser ut.  I verkligheten finns det även frånvarande, sönderstressade och kanske till och med ointresserade föräldrar PLUS att det finns en dator med internetuppkoppling i i stort sett vartenda barn-och-tonårsrum. Det är klart det kan bli krockar och tok av det, det känns ganska logiskt.

Det här med filmtittande och censur är intressanta och komplexa frågor och i min värld är ingenting gällande detta svart eller vitt men vi kan inte sluta fundera på vad som är hönan och vad som är ägget. Film är alldeles för viktigt för det.

Vad tycker du i den här frågan? Skriv gärna en kommentar.

  • Bland kommentarerna på årets filmsnackis A Serbian Film pågår en diskussion om både censur och var gränsen egentligen går för en ”vanlig film” att få kallas just det.  Åsikterna går både varma och isär.
  • Statens Biografbyrå heter numera Statens medieråd. Deras uppdrag är att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem mot skadlig mediepåverkan. Hemsidan hittar du här.