Etikett: Nikolaj Lie Kaas

Publicerat

DU FÖRSVINNER

Det här med hjärnsjukdomar har man sett skildras på film på både det ena och det andra sättet. Oftast dock i form av Altzheimer eller andra minnesrelaterade åkommor. I danska filmen Du försvinner är det dock en man med diagnostiserad hjärncancer vi får följa samt hans fru, son och en samtalsgrupp med människor som lever med personer som har problem med just hjärnan.

Det är en komplex film det här och en i många stycken modig och svår film. Modig för att den inte räds visa de mest fula av baksidorna när det kommer till denna form av sjukdomsbild (både från den sjukes sida OCH från partnerns). Svår är det för den ger ingenting gratis. Den här filmen får man gräva sig igenom med lite spade, tålamod och koncentrerat intresse och inte ens då får man något tillbaka. Ingenting just då i alla fall. Den bjussar inte på instant gratification MEN kanske något ännu viktigare, den dröjer sig kvar. Den tvingar mig som sett den att sila och sålla och känna efter, kanske till och med analysera historien.

Hur skulle jag göra som fru till en man med dessa problem? Hur skulle jag bete mig om min man förskingrat och felplacerat över tolv miljoner av skolans pengar, den skola maken är rektor för? Hur skulle jag göra om han hade sexuella förhållanden med inte bara en eller två utan tre kollegor på skolan? Går det att skylla hans beteende på cancern? Har den påverkat honom så pass att han blivit en annan människa? Kan han göras ansvarig för brotten han blivit åtalad för?

Det finns många bottnar i den här filmen och det som gör mig både fascinerad SAMT irriterad på filmen är skådespelarna och hur dom visar dessa bottnar. Huvudrollerna innehas nämligen av Danmarks kanske minst omtyckningsbara skådespelare – Nikolaj Lie Kaas, Danmarks mest fantastiska skådespelande kvinna – Trine Dyrholm samt Sveriges mest internationelle skådespelare (som inte finns längre) – Michael Nyqvist. Lie Kaas är hemsk, inte bara här utan alltid, Nyqvist är urdålig, verkligen inte alltid men här och Dyrholm är Queen Trine dvs magisk!

Alla som har någon i sin närhet med någon form av minnes- eller beteendestörning som beror på hjärnans icke varande borde se den här filmen, jag tycker verkligen den. Men med förbehåll för att den är spretig, konstig och verkligen inte självklar. Dock, nån vecka efter att jag sett den, måste jag erkänna att jag ändå tycker den är riktigt bra.

Publicerat

SOVER DOLLY PÅ RYGGEN?

Ett litet anspråkslöst klick på Netflix och så sitter man framför den danska filmen med den hemska titeln Sover Dolly på ryggen?och undrar vad tusan som händer. 1930-talet ringde och ville ha tillbaka sin kvinnosyn och 1950 ringde och ville ha tillbaka sin mansdito. Herrejävlar så omodernt detta är även om det är inlindat i något så pass nytt som rätten att som kvinna skaffa barn alldeles på egen hand med hjälp av en spermadonator.

Anne (Lene Maria Christensen) längtar efter barn och löser problemet. Hon blir gravid men får panik eftersom hon är ett ”kontrollfreak” och plötsligt (ja, plötsligt!) kommer på att hon ju inte vet vem pappan är! Herregud, nu är det en tokrolig fars på gång när hon (med hjälp av en väninna) ska hacka donationscentrets receptionsdator för att ta reda på adressen till pappan. SOM OM DET FUNKAR SÅ??

Jaja. Anne får i alla fall reda på adressen och bestämmer sig för att uppsöka mannen. Det visar sig att det bor en riktig low-life-sucker-galenpanna-idiot-världelös-skithögs-sköldpaddsägande-dolly-parton-fan-som-aldrig-borstar-varken-håret-eller-tänderna där vid namn Gordon Dennis (Nikolaj Lie Kaas). Anne å andra sidan är en framgångsrik TV-personlighet som har ordning och reda på både boendet och ekonomin och längre bort på skalan från henne än Gordon går fanimej inte att vara.

Men Anne biter ihop. Hon vill ta sig in i hans liv, lära känna honom, äta middag med honom, ligga med honom och hela tiden tänker jag att VARFÖRDÅÅÅÅÅ??? HAN ÄR BARA ÄCKLIG. BARA BARA ÄCKLIG. Men Anne lyssnar inte. Hon kör på ända tills hon blir överbevisad. Och börjar dejta den perfekta grannen som verkligen är perfekt på alla sätt men så perfekt att han blir tråkig och då märker hon att hon saknar troll-Gordon och gör slut med grannen, föder barn, letar upp Gordon igen, visar dom stinna nybliven-mamma-brösten på offentlig plats och då faller Gordon som en fura såklart. Killar gillar bröst det vet ju alla höhöhö.

Fy fan vilket jävla skräp! Manuset är skrivet av Christian Torpe och Marie Østerbye och dom båda verkar ha fortsatt arbeta inom detta skrå även efter den här filmen. Det går inte ens att skylla slutresultatet på en manlig regissör med sunkig kvinnosyn. Regissören heter nämligen Hella Joof och är mig veterligen kvinna.

Filmen finns att se för den masochistiskt lagda på Netflix.

Publicerat

FLASKEPOST FRA P

När polisen Carl Mørck (Nikolaj Lie Kaas) får en flaskpost på sitt bord tror han först att det bara är nåt larv. Med hjälp av sin kollega Assad (Fares Fares) ska dom försöka tyda det knappt läsbara papper, skrivet med blyerts och undertecknat med P. Är det bara nån lek, eller vad är det? Är det några barn som försvunnit på sistone, vem är denne P?

Efter att ha sett Fares Fares snacka danska i filmen Kollektivet blev jag glad när jag sprang på den här filmen. Nu spelar han dansk igen men denna gång ingen flummig invandrarsnubbe med konstig dansk brytning utan en polis som låter som det är hans modersmål när han pratar. Han är filmens stora plus i mina ögon, han gör sin rollfigur väldigt bra.

Filmens minus är Nikolaj Lie Kaas som är en skådespelare jag har svårt att få kläm på. Han är uppenbarligen stor i Danmark då han får och gör många stora roller men det är nåt där som inte klickar med mig. Övriga skådespelare att lägga på minnet är Pål Sverre Hagen som den otrooooligt obehaglige Johannes och Jakob Oftebro (från Så ock på jorden) har en lite mindre roll, men han gör den bra.

Filmen är baserad på en roman av Jussi Adler-Olsen som enligt Albert Bonniers förlag är en av Europas mest framgångsrika deckarförfattare, jag har dock inte läst en enda bok av honom. Jag tror dock – tror – att det här är en berättelse som gör sig betydligt bättre i bokform än i filmformatet och som grädde på moset är det vissa icke nämnda skådespelare som inte briljerar framför kameran direkt.

Okej underhållning för stunden men inte mycket mer än så. Men HEJA Fares Fares vad du är bra!

 

Publicerat

EN ANDRA CHANS

Jag har alltid trott att jag är en såndär varghonemamma som skulle göra allt för mina barn, precis ALLT.

Men.

Sonen vill gå på bio och säger att han ”är trött på filmer som inte betyder nånting”. Han vill se Annie. Jahaja tänker jag och marken gungar till en aning. Annie. Remaken på den gamla goa musikalen, nu förlagd till New York och med Jamie Foxx i en av huvudrollerna. Den lockar 0,0% men vafan, det är klart jag följer med om det nu är den filmen han vill se (jag tänker på alla skräpfilmer jag tvingat med honom på).

Men.

Men. Det dök upp ett men, ett men som egentligen är två. Filmjäveln visas bara med svenskt tal (!!!) OCH den visas bara på Heron City!

Så vips, DÄR dök den upp, stupet. Det var dit men inte längre. Det visade sig att varghonemamman faktiskt hade en gräns där foten obönhörligen sattes ner. Nån jävla måtta får det väl ändå vara på föräldraskapet. Vaknätter och bajsblöjor och nedspydda sängar och dötrista föräldramöten, jag fixar rubbet utan gnäll men att gå på dubbad musikal på Heron, ALDRIG I MY FUCKING LIFE!

Sonen ifrågasatte inte ens mitt nej (han känner mig alltför bra) men fick fria händer att välja något annat. Han valde Susanne Biers nyaste film En andra chans och vi begav oss mot en av minisalongerna på Victoria, dom där salongerna som kan få en punkare att känna sig som en kulturtant.

Polisen Andreas (Nikolaj Coster-Waldau) bor med sin fru Anna (Marie Bonnevie) och nyfödda sonen Alexander vid ett jättevackert hus vid havet. Andreas verkar trivas med livet och har en trygg kollega i Simon (Ulrich Thomsen).

Dom får samtal om ett lägenhetsbråk och åker dit. Tristan (Nikolaj Lie Kaas), välkänd knarkare och kvinnomisshandlare, öppnar dörren och i lägenheten finns även hans sambo Sanne (May Andersen). Det är en misär av guds nåde därinne och när Andreas öppnar en garderob möts han av den mest sorgsamma syn man kan tänka sig, ett litet barn som ligger i en bananlåda, smutsig och nedbajsad från topp till tå.

Resten av handlingen överlåter jag till dig som vill se filmen att ta reda på. Jag hoppas dock att du gör det, att du ser den. Första halvan av filmen är 5/5 för mig, jag tänker att den ligger på medaljplats över dom bästa filmerna hittills i år. När filmen är slut har den halkat ner till topp fem men känslan är fortfarande otroligt stark. När jag kommer hem och kollar ImdB visar det sig att filmen är från 2014 och därmed inte kommer finnas med på årets lista överhuvudtaget. Så kan det gå.

Nikolaj Coster-Waldau är SÅ bra som Andreas, så jävla jävla bra. Nikolaj Lie Kaas är otroligt bra som Tristan även om man vill slå honom sönder och samman med en sten. Den enda som inte funkar i filmen är Maria Bonnevie. I alla filmer hon är med i pratar hon den där dramatensvenskan som funkar så bra på scen men så illa på film och i en dansk film blir detta ännu mer tydligt eftersom det svenska språket sticker ut i sig själv.

Jag inser att dom tre svenska skådespelarnas medverkan (Bonnevie, Peter Haber och Ewa Fröling) beror på att filmen delvis är finansierad av svenska pengar men jag tycker det är SÅ synd att dom är med. Jag hade så gärna velat se filmen som heldansk.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Publicerat

SKYTTEN

Det ska vara danskar för att göra nåt sånt här.

Skytten är en film på nittio minuter som i svenska händer hade blivit en miniserie på fyra-sex-åtta avsnitt  och det hade inte hänt ett dugg mer i den svenska serien än i den danska filmen. Nu säger jag inte att den svenska modellen hade varit fel, tvärtom. Jag hade gärna sett att den danska filmen var längre, eller att den hade gjorts som en dansk TV-serie, för jag vill se mer.

Grundhistorien är att det är val i Danmark och partiet som vinner gör det på grund av miljötänket. När detta miljöparti sedan visar sig vilja borra efter olja utanför Grönlands kust i samarbete med USA så börjar demokratiklockorna ringa i landet. Får det gå till såhär? Vad är vallöften värda? Stämmer siffrorna som statsministern lägger fram, är borrningen verkligen så ofarlig som det sägs?

En som vet att siffrorna ljuger är Rasmus (Kim Bodnia), en man som forskat i området i åratal. Han tar beslutet väldigt personligt och väljer att kontakta den politiska reportern Mia (Trine Dyrholm) för att sätta stopp för regeringen.

Filmens karaktärer är samtliga väldigt välskrivna och mångbottnade och det är det som gör att jag hellre hade sett dom i en längre serie än ”bara” såhär. Det blir onödigt ”avsnoppat” och förenklat. Mia och Rasmus är inga enkla människor (finns det sådana?), dom har många strängar på sina lyror och jag vill veta mer om dom, om bakgrund, om tankar och funderingar. Speciellt sidohistorien om Mias privatliv känns väldigt intressant. Jag fascineras över att manusförfattaren fick in så pass mycket information på nittio minuter men eftersmaken är ändå…sådär. Det kunde ha blivit så jädra bra det här. Ju. Nu blev det lite hackat, lite malet och lite för lite Kim Bodnia.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: ADAMS ÄPPLEN

Kan du tänka dig en mix av Änglagård och Vägen ut med lite American History X och Lock stock and two smoking barrels-strössel på toppen?

Om ja, där har du filmen Adams äpplen.

Om nej, jag förstår dig. Det är ju en helt kockobello blandning. Hur tusan ska man få ihop det i skallen?

Prästen Ivan (Mads Mikkelsen) är en mycket storsint man. Han tror alla om gott, han är ödmjuk, snäll (men utan att tillåta sig bli överkörd),  godhjärtad och han verkar älska att gå i shorts. Ivan har startat nån form av kollektiv i kyrkan för människor som hamnat redigt på glid och in i den samlingen mer eller mindre kluriga tjommar ska nynazisten Adam försöka hitta sin plats. Det enda krav dom boende i kollektivet har på sig är att hitta ett mål med sitt liv, nåt annat kräver inte Ivan. Adam väljer som mål att baka äppelpaj.

Det är en salig blandning personligheter som samsas i den här filmen. En alkoholiserad kleptoman, den före detta stora tennisstjärnan Gunnar, bensinstationsrånaren Khalid som går runt med rånarluva i bakfickan, Sarah som är gravid och inte vet var pappan är och hon har fått beskedet att fostret kan vara handikappat. Plussa på med det aggressiva skinnhuvudet Adam och mysipysprästen Ivan som kanske inte har hela – eller båda – fotsulorna på jorden. Där är hela persongalleriet.

Adams äpplen är en film som funkar. Den tickar på. Den är tänkvärd trots (eller på grund av) att den är lite härligt annorlunda. Det är manlighetsfrossa i kubik men det är okej, jag köper det. Det handlar nånstans om att utvecklas som människa och den insikten packeteras i nån slags satir, kanske komedi, jag vet inte. Det är inte som att jag skrattar hejdlöst, jag fnissar i ärlighetens namn knappt, men jag tror att tanken är att vissa scener ska vara roliga.

Min stora aha-upplevelse blev att om inte ens Mads Mikkelsen klär i shorts, vem ska då göra det?

Filmen:

Mads:

 

Det här var sista filmen i Måndagar med Mads-temat. Jag hade tänkt köra den några veckor till men jag har helt ärligt tröttnat. Efter alla dessa veckor av mer eller mindre mediokra filmer så säger jag nu tack och hej till Mads Mikkelsen och det blir vanliga måndagar på bloggen några veckor innan nästa tema tar vid i höst .

 

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: BLINKANDE LYKTOR

Det är konstigt det där med filmer jag ser som är helt okej medan jag tittar men som bara någon dag efter är helt puts väck i skallen. Är det då en bra film – egentligen?

Blinkande lyktor har jag sett två gånger. Whoop. Borta. Puts väck. Fast den ÄR bra och charmig och välspelad och allt det där. Jättemånga skådespelare vi känner igen från så mycket annat. Jag gillar filmen, jag kan bara inte förklara den eller förstå varför den inte fastnar. Så kan det bli ibland.

Se den eller se den inte. Du kommer inte ångra dig oavsett hur du gör.

Filmen:

Mads:

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: DE GRÖNA SLAKTARNA

Hahahaha! Mads Mikkelsen har en panna som ser ut som ett påskägg. Eller en halvmåne. Eller en hel måne beroende på hur man ser det. Eller en stor hudfärgad sten. Eller en glaskula. Eller nåt gjort av polerat porslin.

Mads Mikkelsen har en sån sjuk jävla panna att jag helt glömmer bort att titta på filmen. Så när den är slut ser jag den igen. Men allt jag ser är samma glänsande höga panna. Det kan liksom inte vara något positivt, inte för filmen.

Jag har ingen aning om vad filmen handlar om. Slaktare. Tror jag.

Det här var verkligen ingenting för mig.

Filmen:

Mads:

Publicerat

Beast

I onsdags hade jag något av ett (på pappret) skräckfilmsmaraton på Stockholms filmfestival. Jag såg tre (på pappret) läskiga filmer från tre olika länder och den här lördagen kommer samtliga tre filmer recenseras här på bloggen.

Jag började eftermiddagen med den danska filmen Beast som i festivaltidningen omskrivs som” en blandning av Vem är rädd för Virginia Woolf och Alien”. Helt ärligt, vem hittade på detta? Har denne någon ens sett filmen?

Bruno (Nicolas Bro) och Maxine (Marijana Jankovic) är ett par och dom bor i en fin och dyr lägenhet i Köpenhamn. Om det stämmer att lika barn leka bäst så spelar Bruno inte riktigt i Maxines liga. Detta visas på ett övertydligt sätt genom att Maxine är vacker, smal, har perfekt hår, arbetar som smyckesdesigner och klär i tajta jeans och Bruno är gubbtjock och en typ av kille som jag tror gärna bär bruna bredspåriga manchesterbyxor och vägrar använda roll-on. Han är alltså lite småäcklig och hon är det inte.

För att på riktigt förklara olikheterna dom emellan så ska tydligen Bruno vara jättekär i sin flickvän medans hon inte riktigt är lika intresserad utan istället är otrogen med deras gemensamme vän Valdemar (Nikolaj Lie Kaas). Jag skriver tydligen för detta är inte glasklart för mig som tittar.

Vilken normal människa som helst kan se att deras förhållande är så infekterat, snedvridet och dysfunktionellt att jag inte kan förstå hur någon av dom vill vara kvar i det men tydligen ska det vara så. Hade jag inte läst på om filmen innan hade jag inte fattat att han var lycklig och kär för han är bara dum, BARA dum är han. Sen dricker han blod, Maxines blod och sen börjar han gilla kött, rått kött och någonting växer i hans mage (eller är det i hennes?) och det blir lite närbilder på nåt organiskt kladdigt fosteraktigt men mer än så blir det inte och om DETTA är tillräckligt för att filmen ska jämföras med Alien, ja, då blir jag lätt irriterad.

Och det var precis vad jag blev. Irriterad. 83 minuter danskt skräck-relations-drama kändes i baken som 383 låååånga minuter. Det här var ingen bra början på dagen men det kan bara bli bättre. Eller?

Filmen gick på Grand 4, den lilla lilla  – och sneda – salongen som var – tro´t eller ej – fullsatt! Tjejen bredvid mig hoade och tjoade och höll händerna för ansiktet vid varje scen som innehöll blod men det var jag bara tacksam över för hon höll mig vaken.

 

Publicerat

Kandidaten

Jonas Bechmann (Nikolaj Lie Kaas) är försvarsadvokat, en såndär hot-shot-höjdare vad jag förstår det som. Han bor ihop med Camilla (Tuva Novotny) i en vacker lägenhet med högblanka spegeldörrar och hon verkar vara väldigt förälskad i honom. Mer än han i henne om man säger så.

Hans pappa, den ännu högre advokat-höjdaren förlorade ett stort mål och hittades sedan död i sin bil. Jonas har ända sedan olyckan misstänkt att han blev prejad av vägen och således mördad men han har inga bevis.

Jonas beter sig tämligen underligt och Camilla känns rätt utled på att aldrig få kontakt med honom. Det har gått ett år sen pappans död och han har sedan dess slutit sig i ett skal som verkar omöjligt att knacka hål på. Dom börjar tjafsa och Jonas drar, löser problemet genom att gå på krogen med en polare (David Dencik i högform) och träffar där Louise, en snygg blondin. En hotellnatt senare vaknar han upp, brutalt bakfull och hittar Louise halvnaken och mördad på toaletten. Det är då det börjar på riktigt, både filmen och promenaden mot den betygsmässiga ättestupan.

Kandidaten låter på pappret som en hyggligt spännande thriller. Det är den inte.  Det  här är en film som gör mig precis lika irriterad som en natt i tält på en berghäll i högsommarvärme utan myggnät och liggunderlag. I princip ALLT irriterar mig. En advokat som ser livrädd ut i ALLA lägen, han har liksom bara ett ansiktsuttryck. Tänk dig Jens Lapidus med flackande nervös blick och smutsigt okammat hår. Skulle han funka på Efterlyst med den auran? Inte en chans. Det är massor av  logiska luckor och rena idiot-fel, allt är på tok för enkelt, fan, är det en thriller gjord för lågstadieelever med danska som modersmål eller vadå?

Jag vill egentligen bara stänga av och återgå till mitt normala liv men stänga av och snabbspola är inte mina bästa vänner när det gäller att titta på film så jag ser den klart. Och ångrar mig.

Jag tänker uppdatera mina vänner nu.