BRITT-MARIE VAR HÄR

Det var någonting som fick mig att sluta läsa boken Britt-Marie var här efter ungefär en läst tredjedel. Det var något med det osannolika i att Britt-Marie efter fyrtio år av samma extremt fyrkantiga och fläckfria liv utan att till synes tveka vågar ta sig utanför sin comfort zone när maken visade sig vara en skitstövel. Hon blir inte arg, utåt sett, hon knyter handen i fickan, tar sig till Arbetsförmedlingen och tackar ja till ett jobb hon egentligen inte borde klara av – i en annan stad.

Jag gav alltså upp boken men filmen ville jag se. Tuva Novotnys debutfilm som regissör, det lät spännande. Pernilla August som Britt-Marie, ja, varför inte. Jag såg henne i inte mindre än tre filmer på Stockholm Filmdagar och hon är verkligen en kameleontskådespelare. En sörjande rysk kvinna i Kursk, en missunnsam mamma i Eld&Lågor och som Britt-Marie.

Historien känns ännu mer otrolig i filmen än jag upplevde den i boken, ändå köper jag den mer i filmen. Auran av saga gör sig på något sätt bättre här. Det som också gör att filmen funkar riktigt bra i mina ögon är alla biroller. Allt från Mahmut Suvakci som pizzabagarn, Olle Sarri som avig kommungubbe, Malin Levanon som blind fotbollsspelare, Anders Mossling som mysig polis och Stella Oyoko Bengtsson som den fotbollsälskande Vera.

Om jag ska sammanfatta Britt-Marie var här med ett ord så blir det mellanmjölk men med tillägget att det är mellanmjölk på ett BRA sätt. Det här filmen kan troligtvis inte reta upp någon, den kan heller inte få ner nån i brygga eller utropas till Sveriges Bästa Film Ever. Det här är en ”funkisfilm”, det är en vardagsmiddag, det är falukorv med stuvade makaroner och kranvatten med citronskiva i litet Duralexglas, det är ljummen tigerkaka med bryggkaffe i femkronorsmugg från Ikea, det är att summera dagen in i någon annans bomullsöron, det är somna till Karlavagnen/How I met your mother/Hela Sverige bakar. Det är en helt vanlig dag i ett helt vanligt liv där ingenting speciellt i varken stort eller smått har hänt. Imorgon vaknar vi och andas igen.

Som Britt-Marie säger:
– En dag i taget, Britt-Marie. En dag i taget.

SAMEBLOD

I juni 2010 såg jag en film som heter Soraya M. Det var en filmupplevelse som gjorde mig skogstokig. Jag var arg ända in i benmärgen på dessa jävla muslimska män med en kvinnosyn som inte ens hade känts modern på medeltiden, jag såg fanimej rött, jag var galen där jag satt i soffan och beskådade den filmiska berättelsen om Soraya Manutchehrs liv.

Sameblod är ingen biopic i egentligen mening, filmens huvudperson Elle Marja (Lene Cecilia Sparrok) är en fiktiv person men det finns ingenting i den här filmen som inte hade kunnat vara sant. Amanda Kernell som skrivit och regisserat filmen är själv av samisk börd och med filmen visar hon en del av svensk historia som vi som land borde skämmas skiten av oss för.

Vi får följa Elle Marja när hon går från tonåring till vuxen till en gammal dam (i filmens början) och varför hon kände sig tvingad att glömma bort sitt samiska arv, sin familj, sitt språk, sina renar och traditioner och istället flytta till Uppsala för att ”bli svensk” – och därmed också bli behandlad som folk, som en ”riktig människa”.

Elle Marja är tonåring på 30-talet och då gjordes det rasbiologiska undersökningar på samerna. Skallarna mättes, hår och ögonfärg kartlades och det togs nakenbilder i nån form av studiesyfte. Han som grundade det rasbiologiska institutet hette Herman Lundborg och han koncentrerade sina mätningar till norra Sverige då han trott sig hitta rasblandningens följder. ”Han föreställer sig att det finns ett hot i nordligaste Sverige mot det han tänker som den ’äkta svenska befolkningen’. Hotet utgörs av dem som inte talar germanska språk utan finsk-ugriska språk och som enligt de här raslärorna inte hör hemma i Europa, inte är européer utan en främmande ras” (här kan du läsa mer om detta, samt i Maja Hagermans bok Käraste Herman).

Jag blir vansinnig. Igen. Och den här gången är det inte en historia från andra sidan jorden med svartmuskiga iranska män som hotbild, här är det Sverige, mitt Sverige och svenska jävla skitidéer som förr var vardag för många. Att vi inte skäms! Jag skäms. Jag gör faktiskt det. Scenen när Elle Marja ska studeras av okända vuxna män – och en kvinna – i skolmiljö med klasskompisarna på sameinternatet som publik OCH att det ”glömts bort” att dra för gardinerna för fönstren så att dom mobbande och misshandlade äldre killarna kan stå och titta när hon tvingas – ja, TVINGAS – ta av sig alla kläderna, alltså JAG TUGGAR FRADGA!

Det jag känner när jag ser Sameblod är att vi svenskar måste sluta leka ofelbara. Vi måste sluta klanka ner på andra nationaliteter, sluta låtsas som att alla andra alltid har fel och vi alltid gör rätt för det är VERKLIGEN INTE SANT. Det här är en skamfläck i vår historia och jag är så glad att Amanda Kernell har gjort en sådan fin, välspelad, otroligt välgjord och vacker film om något så vidrigt och hemskt och jag är tacksam för att jag sett den. Jag fick lära mig något om den svenska historien som jag förut inte kände till och jag fick se en enormt BRA svensk film.

Förresten, kan inte alla gnälltrutar bara en gång för alla sluta klaga på ”svensk film” som om det vore en homogen massa? Sameblod är en film som vore den argentinsk, dansk, ungersk, australiensisk eller koreansk (eller från något annat ”fint” filmland) så skulle alla filmintresserade se filmen och ta till sig den och säga att den är faaaantaaaastisk och OJ vad spännande att lära sig mer om andra minoriteter. Men nu är det svensk och även om den gick väldigt bra på bio och förhoppningsvis kommer kamma hem en drös med Guldbaggar så känns det återigen som att det finns en risk att den inte når ut som den skulle. Eller borde.

Det är en film som ALLA borde se. Tycker jag alltså.

I avsnitt 102 av Snacka om film går jag loss ordentligt när jag pratar om Sameblod. Ja va fan, blir man uppretad så blir man.

BLONDIE

Hur mycket skit kan en film få innan det blir larvigt? Så satt jag och tänkte under tiden jag såg Jesper Ganslandts Blondie, en film som jag uppfattat blivit sågad jäms med fotknölarna när den kom.

Varför har jag uppfattat det så? Det räcker ju med en snabb googling för att se att så inte var fallet. Jag vet dock att jag läste en del negativt angående Carolina Gynning och hennes skådespelardebut MEN nu när jag sett filmen undrar jag om det inte bara var den där svenska jävla Jante-jäveln som genomsyrar dessa åsikter? Det går väl knappast för sig i Jantesverige att vara Carolina Gynning, supersnygg OCH begåvad OCH som dessutom inte gör bort sig på vita duken?

Det enda lilla som stör är att hon i vissa scener glömmer bort att hon inte ska prata skånska. Samtidigt kan jag tycka att det finns en regissör som borde skrikit ”BRYT!” och tagit om scenen när han hörde att det blev fel, eller en klippare som borde kunna fixa till det, eller att det gått att lägga på ny röst efteråt?

Nåja. Nog om Gynning.

Blondie handlar om systrarna Elin (Gynning), Katarina (Helena af Sandeberg) och Lova (Alexandra Dahlström) som åker hem till sitt föräldrahem för att fira mammans (Marie Göranzon) 70-årsdag. Vill man vara petig kan man ifrågasätta hur gammal mamma Sigrid var när hon födde Lova eftersom Lova inte känns som en dag äldre än 22 men å andra sidan…..det är ju ingen omöjlighet. Kanske till och med en petitess? Äsch. Jag släpper den funderingen.

Blondie, som film, är verkligen ögongodis. Scenografin är oklanderlig och skådespelarna är rent utsagt SKITSNYGGA! Jag känner att filmen känns lite….fransk. I franska filmer upplever jag ofta att skådespelarensemblen kan vara nästan för snygg för sitt eget bästa. Att om det är en familj som ska gestaltas så är det VM i perfekta pager, babylen hy, långa slanka ben och fräknar på rätt ställe. Men det var innan jag sett Blondie för här är familjen beyond fransk. Det här är blondinälskarnas paradis och detta utan att gestalta någon av tjejerna som vare sig våp eller bimbos. Härligt säger jag bara!

Jesper Ganslandt använder sig av både musik och Olle Sarri på bästa möjliga vis och jag tokgillar att han dammat av Carolas gamla superhit Säg mig var du står och använder den både inne i filmen och under eftertexterna. Om jag hade sett filmen på bio hade jag sannolikt fått ståpäls och gråtit en skvätt under eftertexterna och därmed också gett filmen ett ännu bättre betyg men nu blev det Neflix på TV:n och en stark trea. Verkligen inte fy skam det heller! Bra jobbat, alla inblandade!

FLIMMER

På telecomföretaget Unicom i den lilla staden Backberga jobbar helt vanliga  människor.

Chefen som saknar empati och använder sig av härskartekniker fast han egentligen kanske skulle behöva gråta. Den ekonomiansvarige som knappt sett en kvinna på bild och kämpar med månadsrapporten, undermålig datorvana och hoppet om att finna en själsfrände på Loveline. Datateknikerna som lever bland sina krashade datorer och pratar en sorts hårdvaruslang som ingen icke insatt fattar ett ord av. Teleteknikerna som åker runt och lagar trasiga stolpar och belastar sina kroppar med mer el än vad som är nyttigt. Frun som längtar efter barn. Den ensamma äldre kvinnan med spindelskräck. Han som håller i allsköns möten och kursen på orten och tror sig vara expert på allt.

Som uppvuxen i en mindre ort har jag träffat alla dess personligheter och jag tror att det är därför filmen funkar. Kanske är det så att andra skulle se filmen som skruvad, som att Patrik Eklund med sitt manus och sin regi twistat till verkligheten till nåt slags hittipåland och galenskaparfigurer men nej, det här skulle kunna vara var som helst i Sverige bara man åker 25 mil från Stockholm eller mer.

Jag visste absolut ingenting om den här filmen när jag satte mig i salongen på Malmö Filmdagar och började titta. Nada. Det var rätt skönt. Jag tror att filmen är lätt att avfärda som ännu en såndär ”tokrolig” svensk komedi, i alla fall när man ser affischen och jag tycker det är synd. Visst är det en affisch som syns men frågan är om det den visar lockar eller skrämmer biobesökarna.

Flimmer är en beige liten film som är känslosam på ett finstämt sätt. Inga stora ord och gester, skådespelarna måste verkligen visa vad dom går för och det gör dom. Jacob Nordenson är hjärtskärande som Kenneth, mannen som ser ut som en blandning av Ola Ullsten och Ted Danson, Olle Sarri gör ett fantastiskt porträtt av Jörgen med klådan men min absoluta favorit i filmen är Jimmy Lindström som Roland, en skådespelare som jag ofta tycker får oförtjänt lite uppmärksamhet.

Jag hoppas att Flimmer hittar sin publik, det är den mycket väl värd.