PHARMACY ROAD

För ganska exakt två år sedan dök det upp en liten film på HBO som hette 7 days in hell. Det var en mockumentär om två tennisspelare regisserad av Jake Szymanski med bland annat Filip Hammar i en liten roll (kanske var det just därför den blev lite av en snackis i Sverige, eller i alla fall bland oss som följer Filip och Fredriks framfart?).

Nu är det alltså dags igen. Nu har Jake Szymanski gjort en film som handlar om fem sönderdopade tävlingscyklister och den speciella världen som kretsar kring cykling i allmänhet och Tour de France i synnerhet.

Orlando Bloom, John Cena, Andy Samberg, Daveed Diggs och Freddie Highmore spelar dom fem unga cyklisterna och vilka som spelar de äldre versionerna av samma kvintett låter jag vara osagt. Det kan få komma som en överraskning. MEN låt mig säga som såhär, en kvinnlig skådespelare spelar en av dom äldre rollerna och det var så fint att se henne igen. Jag tyckte hon var alldeles lysande när hon var som störst i mitten på 90-talet.

Det här är en 37 minuter lång film som har en skyhög skratt/minut-ratio, jag hade riktigt riktigt roligt och extra kul tycker jag det är när verkliga människor spelar sig själva och bjussar på sina tillkortakommanden. Det är stort på nåt vis.

Jag gav 7 Days in hell 4/5 i betyg men den här filmen är bättre, roligare och sjukare på ALLA plan. Underhållande som tusan!

Fredagsfemman #242

5. Easy

Igår hade en ny Netflix-original-TV-serie premiär, en serie regisserad av Joe Swanberg och med Malin Åkerman, Jake Johnson, Orlando Bloom och Michael Chernus (knasbollen från Mistress America som även ska spela Tinkerer i nya Spider-Man filmen) i några av rollerna. Perfekt med åtta avsnitt, det klämmer man på en dag om man har en ledig sådan.

.

.

.

4. Brangelina is no more

Veckans snackis oavsett krig och svält  i världen är väl ändå skilsmässan mellan Angelina Jolie och Brad Pitt? Både CNN och Fix News rapporterade live från detta ”event” och det är inte utan att man längtar efter lite rediga översvämningar i Bangladesh (eller kanske snarare Chicago eller Detroit) för att amerikanerna ska få lite distans till denna stora katastrof. Frågan är dock hur mycket sanning det ligger i skvallret om Braddan och Marion Cotillard under inspelningen av filmen Allied? Ett tips. Håll koll på CNN.

.

.

.

3. Star Wars-bonanza

Fredag, lördag och söndag kl 21 är det Star Wars-bonanza på TV3 då dom visar filmerna 4,5 och 6 i serien. Med reklam. Såklart. Men äh, skit i det. Är du sugen på att krypa upp i soffan och nostalgichocka dig själv litegrann kanske det är värt det?

.

.

.

2. Hört talas om Popup-bio?

För några år sedan försökte jag få till en visning av Det stora blå på en biograf i Stockholm. Efter sjutusen mejl och lika många Moment 22-svar gav jag upp, det där med att få visa film offentligt i Sverige är inte det lättaste. Men nu finns det alltså nåt som heter Popup-bio som eventuellt är en enklare lösning. Vet du vad det är? Nej, inte jag heller, inte förrän nu. Det är Triart som dragit igång detta och allt som behövs nu är bara att välja bland deras befintliga filmlista, betala filmen samt ha tillgång till någon form av biograf. (mer info här).

.

.

.

1. James Spader

Han måste få en topplacering, någonstans någongång och varför inte just idag? Grattis James!

.

.

.

THE BLING RING

”Mammaaaaa……”.

Dottern tittar på mig i biomörkret med såna där rådjursögon. Hon ser ut precis som jag känner mig. Bedjande. Frågande. Hjälplös. Förundrad. Irriterad. Fascinerad.

Ja, precis, fascinerad. Jag blir fascinerad när jag tittar mig omkring och ser en liten men välfylld biosalong, det är fredagkväll, det är snofsiga relativt unga människor, många par. Jag kan nästan lova att vi alla är där på grund av Lost in translation, Sofia Coppolas alldeles ypperliga film från 2003. Men det är tio år sen nu och mellan Lost in translation och The Bling ring ligger Marie Antoinette och Somewhere som ett litet pärlband av medelmåttiga besvikelser. Jag tror vi är många som vill bli trollbundna av Scarlett Johansson och Bill Murray igen, i alla fall känna känslan av den Sofia Coppola-magi som vi vet finns men som verkar vara ofantligt svårt för henne att plocka fram igen.

”Mamma….vad är det vi tittar på?”

I mars 2010 skrev Nancy Jo Sales en artikel i Vanity Fair som heter The Suspects Wore Louboutins (finns att läsa här). Ett gäng tjejer – och en kille – hade gjort inbrott hos Paris Hilton, Lindsay Lohan (och några andra kändisar i samma liga) och nu hade dom åkt fast. Självklart ville Nancy Jo skriva en beskrivande text om detta. Anledningen till varför Sofia Coppola ville göra en film om händelserna hade jag kunna förstå men som filmen är gjord måste jag säga att anledningen är döljd i mörker.

Filmen har fem huvudkaraktärer. Rebecca (Katie Chang) är gängets iskalla centralfigur, Nicki (Emma Watson) är den extremt överspelande ytliga bitchen, Chloe (Claire Julien) ligger med nattklubbsägaren Ricky (Gwen Stefanis snubbe Gavin Rossdale) och Sam (Taissa Farmiga, nej hon är inte Veras dotter hon är hennes syster) håller sig lite mer i bakgrunden, hon känns som den mest normala av tjejerna. Sen är det Marc (Israel Broussard), killen som har svårt med kompisar och självbild, som nyligen bytt skola och som av en slump snurras runt Rebeccas långfinger och tror sig få en vän för livet. Fyra tjejer och en kille. Vem hamnar i fokus? Gissa EN gång.

”Mamma….det här är ju….jättedåligt.”

Ja det är det. Det är på riktigt jättedåligt. Det kanske kan vara spännande att se ett första inbrott, få en inblick i Paris Hiltons walk-in-closet eller Orlando Blooms Rolexsamling men när ett inbrott blir två, tre, fyra, fem, sex, alltså, jag gäspade käkarna ur led. Att dom åkte fast vet man ju, det är tydligt redan i inledningen på filmen. Att Sofia Coppola dessutom gör misstaget (?) att låta fokus hamna på den enda killen i sammanhanget, då blir jag nästan förnärmad.

Varför tjejerna gör det dom gör får man gissa sig till, ana, tänka logiskt, tro. Varför killen gör som han gör får vi veta, vi får lära känna honom, hans fel, brister och bra sidor. Varför är Marcs insida mer intressant än Rebecca, Nicki, Chloe och Sams? Jag fattar det inte. Sofia Coppola hade med enkelhet kunnat skriva manuset annorlunda, vridit till det om så bara en aning för att förstärka tjejerna som människor i filmen. Istället för att forska i varför dom behöver all denna bling-bling, varför det glamourösa livet lockar så till den milda grad att dom gör sig själva till kriminella och vad det är som gör dom så banala så låter hon dom vara, låter dom förbli nickedockor, barbiedockor, våp. Det är jätteirriterande tycker jag. Eller så finns det en tanke i att vara lika banal som världen hon ska filma men då förstår jag inte djupet i Marcs karaktär.

”Det här är en etta och ju närmare hem vi kommer desto starkare blir den. Alltså starkare som att den blir svagare. En super-etta!”

Dotterns dom är inte nådig. Inte min heller. Min första tanke på väg ut från biografen var: ”Herregud. Stryp mig.” När timmarna går lägger sig det värsta men kvar blir minnet av en ruggigt illa skött produktion, av personregi som banne mig är skrattretande usel (Emma Watson, kom igen!), av en historia som i sig faktiskt inte är så intressant, i alla fall inte om man inte ids gräva lite bakom skalet på dom medverkande. Något som hade kunnat bli en psykologisk odyssé i 2010-talets L.A-socitet blev istället en klassisk latmask-idé. Den höll inte. Pengar kan köpa mycket men inte genuint engagemang.

16-årig dotter:

Jag:

(men tvåan är så svaaaaag så svaaaaaag, yttepyttesvag faktiskt)

Fripps filmrevyer och Jojjenito har också sett filmen. Tyckte någon av dom som jag? Även filmbloggen Allvarligt talat har sett filmen.

ELIZABETHTOWN

Det finns en biograf i Los Angeles som heter Mann´s Chinese Theatre. Den är byggd som ett kinesiskt tempel mitt på Hollywood Boulevard och sedan 1927 har den varit en av Los Angeles mest kända byggnader.

Det finns inte en kvadratcentimeter av denna byggnad som inte är spektakulär, inte om man ser den från rätt sida. Mot Hollywood Boulevard är allting rent och snyggt och skinande och blinkande men baksidan är som ett papphus. När jag var där var hela baksidan målad i en knallig Miami Vice-mintgrön kulör och den bakre långsidan hölls i upprätt läge av stöttor. Det stod överfulla soptunnor där ingen såg, det var trasig asfalt där ingen gick och det var väldigt svårt att tro att bara ett tjugotal steg från denna känsla av slum var Hollywood´s Walk of fame, den långa trottoaren med alla stjärnor.

Är det inte typiskt? I en stad där yta betyder allt gäller det till och med byggnader. Det viktiga är vad folk ser, det viktiga är inte funktion, konstruktion, säkerhet, färgsättning, hållbarhet, det viktiga är att lägga pengarna på det som syns, på första intrycket, på sånt som folk minns.

Sen finns det precis det motsatta i andra delar av världen. I städer och byar där invånarna kanske inte har jättemycket pengar finns det ofta massor med hus som är korrekt byggda, extremt välskötta, omtyckta och genuina ända in i den innersta putsatomen.  Det kanske inte är dom vackraste av hus men dom är byggda för att hålla i hundra år, utan stöttor, utan kladdig grundfärg på baksidan man tror att ingen ser. Det är hus som inte skäms.

Det finns många filmer som kan jämföras med Mann´s Chinese Theatre. Många, många, kanske alltför många. Filmer som är gjorda med enbart dollartecken för ögonen, där en cool trailer, en ball filmaffisch, några snygga fejs är det som ska dra oss till biograferna, byta våra skattade pengar mot en biobiljett, köpa filmen på DVD och Blu-ray, spela TV-spelet, köpa leksakerna. Ytan är det viktiga, vi får precis bara det vi ser, ingenting mer. Skrapar man på ytan, går man bakom hörnet så hittar man inte något äkta, något som är gjort helhjärtat för att hålla för evigt, man hittar något som visserligen roar för stunden men som krackelerar tämligen fort i solljus.

Jag gillar många av dessa filmer. Jag köper grejen. Jag njuter av balla effekter, jag går på merchandisen men jag glömmer inte för en sekund att anledningen till att dessa filmer finns och görs är pengar och enbart pengar.

Motsatsen till dessa filmer är filmer som den här, som Elizabethtown. Filmer som jag känner är gjorda av folk som kan sitt hantverk, som älskar att berätta en riktig historia, som inte fuskar, trixar och fixar. Det är inte alltid dessa filmer blir mästerverk, det är inte alltid jag ens gillar dom men jag har svårt att värja mig för känslan av hemstickade mössor och virkade vantar. Jag gillar det. Jag gillar att känna att jag inte blir lurad.

Cameron Crowe är en regissör som jag ser som väldigt stabil. Han kan sin sak. Jag har svårt att se att någonting han gör kan bli riktigt dåligt. Elizabethtown är långt ifrån det bästa han gjort men han har en imponerande lägstanivå som inte ens Orlando Blooms närvaro kan dra ner. Det här är en liten historia berättad på ett personligt vis. Inget speciellt, inget extravagant, inget som förändrar min syn på världen på något sätt men det är välgjort in i minsta detalj. Det är som hemsydda byxor där varenda fåll är perfekt sicksackad, ingenting har lämnats åt slumpen men ändå är det inga världsmästarbrallor direkt. Sköna, fungerande men inte så skitsnygga.

Här finns filmen.

PIRATES OF THE CARIBBEAN 1-5

Pirates of the Caribbean: Svarta pärlans förbannelse (2003)

Ååååh det här var spännande. En riktig matinéfilm med sminkade sjömän i lustiga hattar, stora träskepp, svärdfäktande herrar, fagra damer och kanske om man har tur en liten papegoja på axeln nånstans.

Så kändes det för mig när Pirates of the Caribbean – The curse of the black pearl hade premiär på sensommaren 2003. Det var kul att se Johnny Depp som Kapten Jack Sparrow, en typ av roll han inte tidigare haft och det var halvkul att se Geoffrey Rush som äcklig Barbossa. Sen ska jag inte ljuga. Att Orlando Bloom (som Will Turner) och Kiera Knightley (som Elizabeth Swann) var med var ingenting som fick mig flåsig i halsen direkt men dom funkar i filmen även om jag gärna hade sett dom utbytta mot några som faktiskt kan skådespela.

Det kryllar av effekter, det är ett bra actiontempo, det är trummor och cymbaler, det luktar Jerry Bruckheimer ända ut i biograffoajén (Hur han luktar? Som en blandning av diesel, krut, svett och korvgryta skulle jag tro).

Den första Piratfilmen fick mig att sukta efter mer och jag var inte ensam om det.

 

Pirates of the Caribbean: Död mans kista (2006)

Det går tre år och piratgänget kommer tillbaka till bioduken.  För att citera Daft Punk så är det verkligen ”Bigger, harder, faster, stronger” nu. Det är extra mycket av allt. Det är som en tunnbrödrulle så som min kollega A äter den: med mos, räksallad, senap, ketchup och fem kokta korvar som sticker upp, i korvmojjen även kallad ”Död mans hand”.

Jag sitter i biostolen och njuter för när det är full spätta från första stund så får jag Indiana Jones-känslan i kroppen och då vet jag att det är Underhållning vi snackar om.

Stellan Skarsgård gör verklig entré som Will Turners (Orlando Bloom) pappa Bootstrap Bill och han är så bra gjord, ååååå vad han är äcklig, annars är det inte så många nya ansikten, dom flesta från ettan med igen.

Jag såg om filmen direkt den släpptes på DVD och den höll även i hemmamiljö. Välgjord action gör oftast det. Keckig gjord action blir som plastfolie på TV.

 

 

Pirates of the Caribbean: Vid världens ände (2007)

Helt jävla obegripligt. Alltihop är helt obegripligt. Att den här spelades in samtidigt med tvåan kan jag förstå men man kan inte bjussa på en smarrig tre-rätters middag och servera ett mariekex till dessert.

Manus är – sa jag det? – obegripligt.  Det enda jag minns när eftertexterna rullar är det drömska vita sandiga landskapet och en flaska Rom. Det kan ha varit önsketänkande också för jag hade hellre umgåtts ett par timmar med Captain Morgan än med Kapten Sparrow.

Samma skådisar rätt igenom och alla går på sparlåga. Att filmen inte får det lägsta betyget beror inte på att jag är snäll, det beror på att jag nu sett fyran och har något ännu sämre att jämföra med.

 

 

Pirates of the Caribbean – I främmande farvatten (2011)

Kiera är borta. Hurra.

Orlando är borta. Gott så.

Johnny Depp är med i varenda scen. Gäsp.

Geoffrey Rush, har du inte fått nog själv nu eller smakar pengar så jävla gott?

Penelope Cruz spelar den kvinnliga huvudrollen Angelica Malon. Härligt. Bra val. Hon är alltid sevärd.

 

Angelica: Visst älskar du mig fortfarande?

Jack Sparrow: Om du hade en syster och en hund så skulle jag välja hunden.

Jag hörde mig skratta tre snabba åt ovanstående lilla samtal, jag kände att jag förvånades över några sekunder film som berörde nånstans inuti mig, låt så vara bara skrattmuskeln och endast en del av en liten obetydlig scen men det var det enda – det fucking enda – på 136 minuter SVINDYR film som fick mig att ens reagera.

Nej, jag har inte råkat ut för en bilolycka och blivit förlamad från örsnibbarna och nedåt men hade jag det hade jag haft en vettig förklaring till mitt totalt nollställda fejs. Det här är bortom dåligt. Kulisserna liksom, kolla in dom och ge mig sedan en vettig förklaring till hur filmen kunnat kosta $250000000. Var 249900000 dollar Johnny Depps lön, eller vadå?

Nähäru, Jerry Bruckheimer. Kanske dags att gå på plankan nu, utan gula uppblåsbara flytringar runt överarmarna?

 

Pirates of the Caribbean – Salazar´s Revenge (2017)

Will Turner lever långt ner under vattenytan med sin förbannelse som Henry (Brenton Thwaites) är fast besluten att upphäva. Han ska bara hitta Poseidons treudd först. Samtidigt har en ung kvinna vid namn Carina Smyth (Kaya Scodelario) en bok med nån slags stjärnkarta på framsidan och hon letar efter något helt annat. Och döingen Kapten Salazar (Javier Bardem) letar efter Jack Sparrow (Johnny Depp). Och Jack Sparrow letar efter banken han ska råna. Och flaskan han ska dricka. Och hux flux letar även Henry efter Jack och Carina efter Henry och tjofaderittan vad det här skulle kunna skrivas om till en slänga-i-dörrar-pirat-fars på nån privatteater OM det inte vore för alla coola effekter.

Jag tycker det här var en helt okej film, bra underhållning för stunden, jag fick exakt det jag trodde och lite mer därtill, jag hade inte tråkigt alls, jag tycker manuset höll från start till mål och framförallt tycker jag att den norska regissörsduon inte behöver skämmas det allra minsta för sin insats. Det här är inte sista gången vi ser storfilmer undertecknat Espen Sandberg & Joachim Rønning, det är absolut början på flickidolen Brenton Thwaites era OCH – och MEN – det är förhoppningsvis sista gången vi ser Paul McCartney i en familjeactionäventyrsfilm.

 

Main Street

En äldre kvinna i behov av pengar (Ellen Burstyn) känner sig tvingad att hyra ut sitt magasin för att dryga ut kassan. En främling erbjuder sig att hyra det ett halvår framåt och ger henne kontanta pengar. Han undrar om hon inte vill veta vad han ska förvara där men hon säger nej, det spelar ingen roll bara ingen röker i lokalen. Främlingen (Colin Firth) ruskar om både höjdarna i den lilla avsomnade hålan och Willa (Patricia Clarkson) vars moster är magasinets ägare.

Main Street känns lite som en Ken Loach-variant av Lasse Hallströms Chocolat, om du förstår symboliken. I Main Street är allting ganska ordinärt. Livet lunkar på, folk är varken snygga eller fula, det är inga glassiga karaktärer vi får följa, inga extravaganta äventyr, inget naket, inga fula ord, inget överdrivet jätteskruvat. Det är helt enkelt en ganska simpel historia som kretsar kring en liten samling människor och där alla är rätt sympatiska och vill gott på sina egna små vis.

Regissören John Doyle (som jag inte hittar nån direkt info om alls på Imdb så jag antar att detta är den första – och enda – filmen han gjort) har hittat en fin nivå och på många sätt är det en ren njutning att beskåda dessa skådespelare som liksom verkar leka fram sina roller utan minsta besvär.

Att filmen inte ger några bestående avtryck må så vara men det är en skön och avkopplande stund i soffan och ibland behövs inte så mycket mer än det.