SPOTLIGHT

Alltså, det här med katolska präster och deras förkärlek för småpojkar är verkligen ett kapitel för sig. Och nu har detta kapitel fått en alldeles egen hollywoodfilm. Filmen Spotlight handlar nämligen om den sanna historien om dom grävande journalisterna på The Boston Globe som avslöjar prästers sexuella övergrepp på barn som katolska kyrkan mörkat i många många år.

En film som nominerats till hela sex Oscars har jag givetvis rätt höga förväntningar på och ”murvelfilmer” som genre gillar jag i princip alltid. Spotlight gör mig verkligen inte besviken på en fläck, däremot gäckar den mig på ett plan. Är detta en film som är FÖR perfekt? Det finns ingenting att klaga på, verkligen nada, men är det DET som gör att filmen rinner av mig som hett vatten på teflon?

Mark Ruffalo är superstabil som den nyseparerade journalisten Mike Rezendes och det känns som ett fräscht grepp att hans förhållande och ex-fru aldrig sätts i fokus. Kollegan Sacha Pfeiffer spelas av Rachel McAdams och hon är också bra, nedtonad och i det närmaste könlös – i positiv bemärkelse! I huuuuur många filmer som helst så hade Sacha per automatik varit nån sunkgubbig chefs mer-eller-mindre-envägs-kärleksintresse eller så hade det flirtats mellan kollegor eller så hade hon beskrivits inte enbart som yrkesarbetare utan även som en ”god hustru” om hon skött man och barn samtidigt alternativt ”misslyckad kvinna” om hon var singel, drack whisky och sket i disken (nä….inte sket, fel ord. Sudda sudda….struntade i disken menade jag). Här är hon ”bara” journalisten Sacha – vilket INTE är så bara.

Det är Mark Ruffalo och Rachel McAdams som knipit filmens skådespelar-oscarsnomineringar och det förvånar mig lite. Liev Scheiber som tidningens nya chefredaktör Marty Baron gör nämligen sin lilla roll riktigt bra precis som Stanley Tucci gestaltar Mitchell Garabedian med den äran. Michael Keaton är kanske filmens svagaste kort i mina ögon. Ett par högt uppdragna beiga byxor hjälper liksom ingen vart.

Jag har aningens problem med tidsbestämningen av filmen. Den verkar utspela sig i början av 2000-talet men det är mycket 80-talskänsla i filmen och kanske ännu mer 70-tal vad gäller kläderna. Eller så har dessa journalister inte begåvats med nån högre intressedos vad gäller mode och trender, så kan det ju också vara.

Regissören Tom McCarthys namn kändes bekant på nåt vis men jag kunde inte placera det. Vilket FAIL. Jag får fan skämmas nu! Han har ju regisserat The Station Agent, Win Win och The Cobbler och dessutom skådespelat i hela 39 produktioner enligt IMDb. Han bör ett jättebra jobb med Spotlight och – som sagt – det finns ingenting att gnälla på, den är verkligen sevärd och lätt att tycka om. Kruxet är bara – för mig – att den inte fastnar. Nu återstår det att se om Oscarsjuryn känner likadant.

Jag såg Spotlight på Stockholm Filmdagar tillsammans med några av mina filmspanarvänner. Här är länkar till deras recensioner:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Flmr
Movies-Noir
The Nerd Bird

 

I avsnitt 23 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om just denna film – och jag fick en chock kan jag säga!

SAULS SON

Det är 1944 och den judisk-ungerske mannen Saul (Géza Röhrig) är fånge i Auschwitz. Han jobbar i ett sk sonderkommando, föser in sina jämlikar i gaskammaren, städar bort kropparna efteråt och kremerar liken. Han har samma kläder dag ut och dag in och det röda krysset på ryggen känns självlysande i de för övrigt smutsbruna omgivningarna.

En dag när dörrarna till gaskammaren öppnas och högen med kroppar ska avlägsnas ser Saul en liten pojke. Han hajar till. Är det hans son? Saul fixar inte att kremera pojken bland alla dom andra utan bestämmer sig för att försöka leta upp en rabbi och ge sonen en värdig begravning.

Sauls son vann Juryns stora pris i Cannes och är nominerad till Bästa Utländska Film på Oscarsgalan. Visst är det en bra film men jag känner mest att det är ett ganska spretigt koncentrationslägerdrama i Instagramformat. Filmens storhet är nämligen formatet.

Bilden är kvadratisk och man får hela tiden se Saul i närbild men med kort skärpedjup. Bakgrunden är alltså ALLTID suddig. Suddigheten gör att det är ganska jobbigt för ögonen att titta på filmen MEN det tillför också en känsla av att befinna sig i en ”bubbla” och i detta fall en jävligt obehaglig sådan. Dom suddiga döda kropparna blir bara ett sammelsurium av hemskheter som man anar runt omkring och jag kan tänka mig att det är precis så dessa judar uppfattade situationen.

Så…även om jag sett filmer från koncentrationsläger som jag tyckt varit manusmässigt och filmiskt bättre så har jag nog aldrig känt mig så närvarande och ”på plats” som under visningen av Sauls son. Antagligen är det just därför som jag efter halva filmen ”stänger av”. Hjärnan vill inte vara med, hjärtat säger byebye, magkänslan snoozar och jag kan inte göra ett skit åt det. Jag inbillar mig att det beror på att filmen går lite på tomgång MEN det kan ju också bero på att jag inte kan ta in mer. Det känns….mänskligt…..på nåt sätt ändå, att inte orka. Och att inte orka och att blunda är inte samma sak.

Sauls son har biopremiär 12 februari. Jag såg filmen på Stockholm Filmdagar tillsammans med några filmspanarvänner. Länkar till deras recensioner finns här nedanför  när dom är publicerade.
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Har du inte sett den?
The Nerd Bird