Back to the 70´s: CAPRICORN ONE (1977)

En ung James Brolin, hur lik är han inte Christian Bale egentligen? Eller tvärtom.

Det hinner jag tänka ungefär i trettio sekunder sen ger jag blanka fan i Christian Bale! Filmen kastar sig nämligen över mig som en filt gjord av kardborrar. Helvete, det här är bra!

Filmen handlar om en tre astronauter, tre män som ska bege sig ut på den första bemannade rymdfärjan till Mars. Dom har tagit farväl av fruar, barn och vänner och ska precis ta plats i rymdfärjan när dom blir tvingade därifrån och in i en helikopter. På TV visas uppskjutningen och hela världen tror att dom gett sig av men dom tre förvånade männen är nån helt annanstans.

Konspirationsfilmer från 70-talet alltså, sablarns, dom är BÄST och speciellt när dom är så bra gjorda som denna! Jag hyrde den på Itunes och såg om den direkt den var klar, SÅ bra var den. Ett solklart filmtips till en regnig dag!

Farligt möte

Herreguuud så urbota less jag är på prefixen farlig. ALLT var farligt i slutet på 80-talet (och början på 90). Farlig förbindelse, Farligt begär,  Remo – obeväpnad med farlig, Farlig fantasi, Farlig sanning, Farlig vetskap, På farlig mark och nu Farligt möte. Det är nästan lika tröttsamt som att alla filmer Goldie Hawn var med i skulle börja på ”Tjejen som…” och alla filmer Mel Brooks gjorde hette ”Det våras för…”. Det är så fantasilöst att jag nästan blir arg, eller vadå nästan, jag BLIR arg. Dom här svenska översättningarna av originaltitlar kan reta mig till vansinne ibland.

Men okej, Farligt möte kommer undan med att det faktiskt blir ett farligt möte både i början av filmen när Hunnicut (Anne Archer) tackat ja till en blind date och befinner sig i ett hotellrum tillsammans med sin nya bekantskap när denne blir skjuten i huvudet och även när den något blåögde åklagaren Caulfield (Gene Hackman) letar upp kvinnan i hennes ödsliga stuga i dom kanadensiska bergen för att få henne att vittna om vem mördaren är. Men han är förföljd och det finns många som vill se den där väsande kvinnan död.

Varför väsande kanske du undrar? Jo, ingen kan som Anne Archer väsa fram repliker. Hon ser så otroligt trevlig ut och det ska hon nog vara glad för för tänk om hon fick för sig att byta yrkesinriktning och bli en såndär som läser in talböcker till exempel. Jag hade ju spytt efter första minuten, efter andra suttit och vrålat ”MEN TALA UR SKÄGGET MÄNNSKA!”, efter tredje stängt av och sen satt mig och skrivit hatbrev till bokförlaget. Hon har liksom bara ett enda tonläge dessutom. Underligt, men som sagt, jag gillar hennes utstrålning på film så kan hon bara vara tyst retar hon mig inte alls.

I den här filmen spelar Gene Hackman Gene Hackman, varken mer eller mindre. Han gör sitt jobb, han fick sin lön, filmen blev klar. Han fick springa runt lite på ett tåg som tar sig genom otroligt vacker kanadensisk natur och känna sig jagad samtidig som han ska ”ta hand om” vittnet, kvinnan, hon den väsande.

Som tidsfördriv fungerar Farligt möte bra. Det är ingen kalasfilm på något sätt men det är en rätt skön 80-talskänsla i filmen som ger mig nostalgiflashar och det räcker långt även om det inte finns något med filmen som fastnar och dröjer sig kvar, annat än Anne Archers väsande då.

 

 

 

 

Här finns filmen.

DEN INRE CIRKELN

Att vara domare innebär inte att du ska döma om en skurk är skyldig eller oskyldig, det innebär att du ska se till att lagen följs, alldeles oavsett konsekvenserna.

För domare Steven R. Hardin (Michael Douglas) kommer den insikten som en svidande hurring när han två gånger på kort tid tvingas frikänna uppenbara mördare och banditer då lagtexten har logiska luckor som är alltför lätta att smita igenom.

Samvetet gnager, det är svårt att sova, ännu svårare att vara fokuserad och hemma undrar frugan (Sharon Gless, den fantastiska Cagney i TV-serien Cagney & Lacey) om han träffat nån annan. Så presenterar domarkollegan Benjamin Caulfield (Hal Holbrook) en idé som Hardin får svårt att tacka nej till. Vad den idén innebär tänker jag inte avslöja, den är väl inte apsvår att klura ut om man är lite fiffig men jag bjussar inte på den med risk för att spoilera nåt.

Jag är infernaliskt svag för rättegångsfilmer, såna som utspelar sig i domstolar med härligt retoriska och smarta advokater och åklagare och jag tycker väldigt mycket om Michael Douglas som skådespelare. Det finns alltså ingenting med Den inre cirkeln som borde göra den till en dålig film i mina ögon.

Första halvan av filmen (och lite mer än så) är väldigt bra, alltså VÄLDIGT bra. Det är en tät stämning från början, jag känner på mig att det kommer genomtänkta twister, det är maktfullkomliga män med otäcka blickar, det är kriminella element, det är mord, skön musik och det är sådär rekordeligt filmat som det var ”förr i tiden”. Men när två tredjedelar av filmen gått kommer jag på mig själv med att fladdra iväg i tankarna på andra saker (Vad har jag för mat i frysen? När var nästa tvättstugetid? Såna saker…) och det är ju aldrig ett bra betyg till en film. Historien blir i ett huj ganska oklar, det känns som att regissören har bråttom att komma vidare och det blir ett par manushopp som gör att jag tappar intresset rätt rejält. Det är synd, riktigt synd, däremot är Michael Douglas bra, riktigt bra.

Filmen lämnar en helt okej eftersmak och jag känner att jag vill se mer – mycket mer – av smarta, spännande och välgjorda 70-och-80-tals thrillers. Jag har lite cravings kan man säga. Nu ska jag bara börja gräva efter guldkorn.

Movies-Noir har också sett filmen. Här är hans recension.