Etikett: Piper Perabo

Publicerat

TRE OM EN: GRIZZLYFILMER

GRIZZLY MAN (2005)
Regi: Werner Herzog

Werner Herzogs dokumentär om Timothy Treadwell är antagligen jättebra men jag tycker den är otroligt sömnig. Hur kan jag tycka det kanske du frågar dig? En film som handlar om en man som är besatt av grizzlybjörnar, en man som blir UPPÄTEN av sådan, hur tusan kan det vara tråkigt? Jag har egentligen bara ETT ärligt svar på den frågan: jag tycker inte om djur. Jag tycker det är helt ointressant med djur och kanske ännu mer ointressant med människor som lever sina liv enbart med och för djur.

Den fullt rimliga följdfrågan blir därför: varför ser jag då TRE filmen om och med grizzlybjörnar? Beats me. Jag fick ett ryck bara. Ett grizzlyryck. Så kan det bli ibland.

 

GRIZZLY PARK (2008)
Regi: Tom Skull

När ett gäng missanpassade äldre tonåringar tvingas åka bussresa till – och bo i – en typ av lägerskola belägen i en grizzlybjörnstät skog så vill man (läs jag) ingenting hellre än att björnjäveln ska gå bärsärk på byket och käka upp dom allihop. Så känner jag från filmens första bildruta till den sista och flera av filmens tråkigaste och längsta scener (plus eftertexterna) är ackompanjerade av nån jäkla barnvisa (”campfire song”) som heter I Met a Bear som sätter sig i huvudet som utkletat smaklöst tuggummi och sen bara kliar.

Som skräckfilm är den kass, som ungdomskomedi är den kass och som grizzlyfilm är den kass. Det finns helt enkelt noll anledningar till att se den. Tro mig på mitt ord, please.

.

 

 

INTO THE GRIZZLY MAZE (2015)
Regi: David Hackl

När det radas upp skådespelarnamn som James Marsden, Scott Glenn, Thomas Jane, Piper Perabo och Billy Bob Thornton i förtexterna känns det som att det ligger mer i manus än den lökiga titeln antyder. Att Billy Bobs namn hamnar efter Bart The Bear får man strunta i då det ju egentligen är Bart som är The Main Man i hela den här grizzly….soppan.

Fast soppan är rätt god, ska tillstås. Lagad med både omtanke, kärlek och koll på ingredienserna som krävs av en djurskräckis för att bli mer än en ”läskig affisch”. Här finns faktiskt en stabil grundstory, det finns karaktärer med (visst) djup och det finns effekter som inte skäms för sig.

Vackra vyer över Alaskas vildmark, vyer som får naturklaustrofobikern i mig att svettas ymnigt och spännande tajta scener mellan människa och blodtörstig björn gör också att filmen höjer sig utöver det vanliga. Det som gör att betyget ”bara” stannar på en mycket stark trea är att jag inte tycker björnar är så speciellt otäcka. Ormar, spindlar, hajar, krokodiler….jafan….GÄDDOR är läskigare!

Tydligen kom denna film redan 2014 under namnet Grizzly (alternativ titel Red Machine) men om detta finns ingenting skrivet på ImdB längre ( recensionen finns dock att läsa hos Flmr). Men nu är det Into the Grizzly Maze och 2015 som gäller (och söker man på Red Machine kommer man till samma film).

Publicerat

CARRIERS

Efter att ha sett Self/less blev jag nyfiken på filmens manusförfattare, dom spanska bröderna Àlex och David Pastor. Det kändes föga troligt att Self/less var det första filmade manuset dom stod bakom och efter lite klickande runt på den där flugan internet fick jag svar. Visst var det så. Det var föga troligt.

Tre långfilmsmanus har dom knåpat ihop (innan Self/less alltså) och dagens film Carriers är deras första och här står dom även för regin.

Brian (Chris Pine) och hans bror Danny (Lou Taylor Pucci) åker i en stulen bil tillsammans med Brians flickvän Bobby (Piper Perabo) och en kompis till Danny, Kate (Emily VanCamp) och det dröjer inte länge förrän jag som tittar förstår att nåt är knas. Inga andra bilar har synts till på vägen förutom en som tydligen fått soppatorsk. Brian vill inte stanna och hjälpa till men dom andra får honom att ge sig. Det är ett barn i den andra bilen och pappan viftar frenetiskt.

Det här med pandemier skojar man inte bort. Luftburen smitta, luftburen DÖDLIG smitta, alltså det ÄR otäckt att se på film. Det är så himla lätt att sätta sig in i situationen, det skulle kunna hända, det  är liksom inte….zombies….eller nåt annat som går att förklara bort med sund logik.

Jag tycker bröderna Pastor har fått till en film som med enkla medel gör att jag känner med rollfigurerna – och även kanske för i vissa fall. Det är…sorgligt. Jag får en klump i magen. Det är nattsvart fast det utspelar sig på ljusa dagen. No mercy alls, typ. Visst går det att reta sig på inkonsekvensen vid användandet av munskydd men det är också allt som stör mig. Resten köper jag.

Nu ska jag definitivt leta upp dessa snubbars resterande två filmer. Det är verkligen inte fy skam att hamna på två (av två) riktigt stabila treor.

Publicerat

Tre om en: FILMER MED GAME OF THRONES-SKÅDISAR I HUVUDROLLERNA

Nu är säsong 5 av Game of Thrones slut. Det är ett helt år kvar till nästa gång vi får se hela gänget, eller what´s left of it. Men det finns sätt att lindra abstinensen. Man kan ju leta upp favorit-Game-of-Thrones-skådespelarna i andra roller, i andra filmer. Det var min fascination för ärkeskatan Cersei Lannister som ledde mig till den första filmen. Javisst. Så var det. Och sen ledde det ena till det andra. Häng med så får du se.

.

IMAGINE ME AND YOU (2005)

Game of Thrones-drottningen Cersei, spelad så alldeles utomordentligt på pricken vidrigt av Lena Headey, är alltså med här, ja Lena Headey alltså, inte Cersei. Lena är Luce, den lesbiska floristen som ska piffa upp en bröllopsfest med sina gröna fingrar men blir kär i bruden.

Det är Rachel (Piper Perabo) och Heck (Matthew Goode) som ska bli varandras för resten av livet och när Luce får syn på Rachel där i kyrkan är det inte bara Luces hjärta som stannar för en millisekund, det gör även Rachels. Det är verkligen om inte kärlek vid första ögonkastet så väl intresse vid första glimten.

Imagine Me & You är en mysig bagatell till film. I den vanligtvis rätt enkelspåriga genren ”bröllopsfilmer” känns denna film ändå lite egen med sin lesbiska twist och två trevliga kvinnliga skådespelare i huvudrollerna.

.

.

.

STILL (2014)

I Game of Thrones heter Aidan Gillen han Petyr ”Littlefinger” Baelish och det är lätt att förledas att tro att han är en rätt schysst kille. Det är han inte. Han är en skithög precis som i princip alla andra i den där serien. Alla är as fast på lite olika sätt.

I Still spelar Gillen en man som heter Carver som just begravt sin tonårige son och som försöker hantera livet. Jag trodde mig få se nåt smutsigt diskbänksrealistiskt i stil med Gary Oldmans Nil by mouth men det visade sig vara något helt annat.

Still är just det. Stilla. Ett finstämt, långsamt drama där det till och med pratas sakta. Aidan Gillen har inte alls samma raspiga röst som i Game of Thrones, hela hans uppenbarelse är mer ”normal” här.

Jag föll inte direkt handlöst för det här det ska jag villigt erkänna. Tvärtom, jag hade svårt att hålla mig vaken. Blir jag sugen på att se Aidan Gillen igen någongång ska jag istället ta fram två andra favoriter: TV-serien Queer as folk eller den furiösa öppningsscenen i The Dark Knight Rises.

.

.

.

TUSEN GÅNGER GOD NATT (2013)

Danske Nikolaj Coster-Waldau spelar Jamie Lannister i Game of Thrones. Jamie är inte bara bror till Cersei (Lena Headey) han är även hennes älskare och pappan till hennes barn. Skön familj det där, the Lannisters.

I absolut inte danske utan NORSKE regissören Erik Poppes film Tusen gånger god natt spelar han en tvåbarnspappa som försöker hålla ihop både familjen och döttrarnas mående när deras mamma (Juliette Binoche) är på uppdrag som fotograf i krigshärjade länder. Döttrarna lever med en ständig rädsla att deras mamma inte kommer levande hem igen och det är en rädsla hon inte riktigt orkar ta in. Hon brinner så väldigt mycket för sitt jobb och tycker att hon gör skillnad när hon på mycket nära håll dokumenterar till exempel unga kvinnor, självmordsbombare, i Kabul.

Hela familjens väsen kretsar kring var mamman befinner sig, är hon hemma är hon i centrum, är hon bortrest är hon i centrum fast frånvarande. Ingen större skillnad egentligen mot att ha en alkoholiserad förälder eller en förälder med en tidskrävande hobby som hon vägrar släppa trots att hon valt att skaffa barn till världen. Jag tror det går att sätta sig in i både föräldrarnas och barnens situation tämligen lätt för dom flesta av oss.

Jag tycker om den här filmen. Den berörde mig verkligen. Juliette Binoche är så jävla jävla bra, det är fan imponerande vilken hög nivå hon har JÄMT i allt hon gör! Nikolaj Coster-Waldau spelar en roll som vid första anblicken är så långt ifrån Jamie Lannister som man kan komma men tänker jag ett steg till är dom nästan larvigt lika. Familjen kommer först, kosta vad det kosta vill.

Publicerat

LOOPER

Det känns som att jag är sist i hela filmbloggosfären med att se Rian Johnson´s hitmantidsresa Looper. Det fenomenet i sig stör mig inte nämnvärt, det som stör mig är alla hyllningar jag läst om filmen.

Jag har inte tänkt tanken att jag skulle låta bli, att jag skulle vänta med att läsa för att mina förväntningar inte skulle bli onaturligt höga. Jag har liksom inte tänkt alls och det av en enda anledning: jag hade inga förväntningar – alls  – på filmen. Jag trodde inte att recensioner i någon riktning skulle kunna förändra min syn på filmen eftersom jag inte hade nån syn på filmen.

Kanske var det rätt, kanske var det fel. Jag vet inte. Jag vet bara att nu är filmen sedd och jag har absolut inget vettigt att skriva om den. Jag gillade den inte, inte alls faktiskt och hänvisar istället till mina bloggande vänner som uttryckt sin kärlek för filmen på många olika sätt. Klicka vidare till Fripps filmrevyer, Har du inte sett den, The Velvet Café, film4fucksake, Another Bughunt och Movies-Noir för att läsa om Looper för här sitter jag och känner mig som en deltagare i Gester med gester som ska försöka gestalta ett likgiltigt ”jaså”. Det funkar liksom inte. Jag kan inte. Den är inte dålig nog för att motorsågen ska tas fram. Filmen är bara ett tämligen trist jaså.

Publicerat

LOST AND DELIRIOUS

Den tredje filmen jag fick av Henke som han tyckte att jag skulle se är även den en film jag aldrig någonsin hade höjt mitt ena ögonbryn för om det inte var så att filmen just nu låg mitt framför mig och liksom frustade, hoppade, ville in i DVD:n.

Lost and delirious är en film om tjejer på en internatskola med fokus på tre av dom: vackra Tori (Jessica Paré), tuffa Paulie (Piper Perabo) och blyga Mouse (Misha Barton). Dessa tre är inte bara skolkamrater, dom delar även rum och Tori och Paulie mer än så. Dom delar säng, saliv och andra kroppsvätskor.

Det här är en orgie i skoluniformer, lesbisk sex, hormonell frustration, ung kärlek och tantiga lärare (uppenbara flator även dom) som ska leka pedagoger och trots att jag försöker bli femton år i sinnet igen och minnas tillbaka hur det var så blir det bara minestrone i hjärnan. Den klumpiga soppan beror på många saker. Handlingen känns spretig och onödigt överdriven, jag blir inte klok på vad som är baktanken med filmen och sen är det Mischa Barton. Mischa Barton kan vara en av 2000-talets sämsta skådisar ALLA kategorier. Djur inräknat.

Visst handlar filmen om olycklig kärlek (jag är inte född igår, jag fattar den grejen) men vad som är nålens öga skiftar hela tiden. Är det viktigt att dom är just lesbiska? Hade filmen ens blivit filmad om dom inte var det (troligen inte då svartsjuka och att bli lämnad inte är samma WOW-pryl på film när det handlar om en tjej och en kille). Vad gör Mischa Bartons karaktär för nytta? Hade hon ens behövt vara med? Nej. Inte som jag ser det. Den lilla motpol hon lyckas bli till dom två starkare tjejerna är så fjuttig att en äggfis mitt i en tornado luktar mer.

Det jag gillar med filmen är dels musiken, dels att Piper Perabo är mer lik Gina Gershons Corky i filmen Bound än Piper Perabos Violet i Coyote Ugly. Jag var lite rädd för motsatsen.

Det ska bli intressant att läsa Henkes recension av filmen då jag inte har en aning om VAD som gör filmen så bra i hans ögon. I mina ögon var den tittbar men inte så mycket mer än så.

Publicerat

TRE SYSTRAR & EN MAMMA

Att ha en överbeskyddande mamma kan reta gallfeber på dom flesta vuxna barn men att ha en morsa som lägger sig i allt från frisyren till kläder till val av pojkvän skulle nog göra vem som helst blindgalen – även om morsan är Diane Keaton.

I filmen Tre systrar & en mamma (originaltiteln är Because I said so) har Daphne Wilder (Keaton) uppfostrat sina tre döttrar i princip själv. Dom har växt upp och blivit vettiga, vackra och viljestarka kvinnor och jag förstår inte varför hon inte är nöjd med den yngsta, Milly (Mandy Moore). Eller nöjd är hon kanske men hon är orolig för Milly då hon har en tendens att alltid träffa fel killar och vilken mamma vill stå bredvid och titta på och se dottern göra samma misstag som henne själv? Antagligen inte så många men få skulle lösa problemet på samma sätt som Daphne. Hon sätter in en kontaktannons på en datingsajt och skriver klart och tydligt att hon letar efter någon till sin dotter och sen raaaaadar hon upp kriterier som hon själv har för att det ska kunna klicka maximalt. Svaren dräller in och det blir en eftermiddag av speed-dating av sällan skådat slag. Valet faller på Jason (Tom Everett Scott) som är en kille som får alla mina tentakler att vibrera och blinka och vråla neeeeeeeeeej.

Alltså, det här är en film som jag får noll kläm på. Daphne beter sig som ett svin rent utsagt men eftersom det är i Diane Keatons gestaltning så vet jag inte riktigt om jag kan tycka lika illa om henne som jag gör för hon ÄR ju så mysig…oftast….i allt hon gör. Här är hon dock allt annat än mysig och med en mamma som hon, vem behöver en pappa? Jo, ALLA!

Filmen känns värderingssunkig, den luktar ister och gammalt hårspray och jag har så himla svårt att fatta vad den där mamman gnäller om. Hon har jättefina barn. Att hon själv aldrig upplevt en orgasm är inte deras fel, ta ut det på rätt person för fan, typ dig själv!

Usch…nej…jag blir arg på det här. Axlarna sitter uppe vid örsnibbarna och trots att jag vill tycka att det är charmigt och lättsamt och bästa sortens dramakomedi så kan jag inte förmå mig till att tycka det. Det är bara larvigt. Larvigt och jävligt irriterande men tyvärr är filmen ändå inte helt urdålig, därav betyget.

Publicerat

The Prestige

Nästan oberoende av målet så är det alltid roligt att följa filmtipsens irrvägar.

Fripps filmrevyer skrev om filmen The Illustionist (som legat på min ska-se-snart-lista-läääänge på grund av Edward Norton) och i kommentarsfältet skrev Adde-Pladde en jämförelse mellan den just recenserade filmen och The Prestige som också är en trollerifilm och kom ungefär samtidigt som The Illusionist (men som inte lockat mig för fem öre då jag inte är jätteförtjust i Christian Bale).

”Nolans mindfuck när det är som bäst, även om den inte når Inception-klass” skrev Adde-Pladde och DÅ vaknade jag till liv. Jävlar! Jag kanske har missat nåt av värde här och det vill jag ju inte. Att filmen dessutom stod i min bokhylla (av nån underlig anledning som jag inte minns nu) gjorde saken ganska enkel, jag stoppade den i spelaren och tittade. Ett mindfuck har ju aldrig gjort nån illa.

Det här är alltså Christopher Nolans trolleritricksdrama, en historia om Robert Angier (Hugh Jackman) och Alfred Borden (Christian Bale) som sedan ung ålder följts åt och tävlat om vem av dom två som är den bästa magikern. Tricksen blir allt mer avancerade ju äldre dom blir och även om dom låtsas om att det är tricksen som är det viktiga så är det faktum att Borden (oavsiktligt eller ej) dödade Angiers fru en ganska stor nagel i ögat på Angier. Det går liksom inte över (hur det nu skulle kunna göra det?) och hämnden smakar gott som äppelkaka.

Mindfuck var det ja. Hmmmm. Mindfuck. Nej, The Prestige kvalar sig inte in i närheten av Inception varken mindfucksmässigt eller som film men det är ingen dålig film på nåt sätt. Däremot har den ett ganska stort ”fel” som jag ser det, eller två om jag ska vara korrekt: Christian Bale och Hugh Jackman. Båda dom två är som skådespelare tämligen oklanderliga, möjligtvis lite tråkiga ibland men duktiga. Dom gör sitt jobb, no questions asked, men dom är kalla som personer, dom håller en solklar distans och även om dom visar känslor så når dom mig inte och i den här historien är det ett klart problem. Jag vill ju bry mig men jag gör det inte och jag vet inte om det är MITT jobb att kämpa som en K2-klättrare med tegelstenar i ryggsäcken för att få historien att kännas eller om det borde tillhöra Jackmans och Bales arbetsbeskrivning.

Kanske är det skitisamma. Kanske ska jag bara titta och inte tänka, kanske ska jag bara låta mig förtrollas och kanske är det där med trolleriet ett större problem än huvudrollsinnehavarnas brist på utstrålning. Jag gillar ju inte trollkonster. Magi är ganska ointressant. Jag vet ju att jag blir lurad och är det nåt jag avskyr så är det just det. Att bli lurad. Jag hatar det. Som fan. Jag gick och såg Joe Labero på Berns en gång och jag var förbannad en månad efteråt. Så sett till min magikeraversion så kanske filmen var bra egentligen.

Äsch. Snacka om mindfuck.