PIRATES OF THE CARIBBEAN 1-5

Pirates of the Caribbean: Svarta pärlans förbannelse (2003)

Ååååh det här var spännande. En riktig matinéfilm med sminkade sjömän i lustiga hattar, stora träskepp, svärdfäktande herrar, fagra damer och kanske om man har tur en liten papegoja på axeln nånstans.

Så kändes det för mig när Pirates of the Caribbean – The curse of the black pearl hade premiär på sensommaren 2003. Det var kul att se Johnny Depp som Kapten Jack Sparrow, en typ av roll han inte tidigare haft och det var halvkul att se Geoffrey Rush som äcklig Barbossa. Sen ska jag inte ljuga. Att Orlando Bloom (som Will Turner) och Kiera Knightley (som Elizabeth Swann) var med var ingenting som fick mig flåsig i halsen direkt men dom funkar i filmen även om jag gärna hade sett dom utbytta mot några som faktiskt kan skådespela.

Det kryllar av effekter, det är ett bra actiontempo, det är trummor och cymbaler, det luktar Jerry Bruckheimer ända ut i biograffoajén (Hur han luktar? Som en blandning av diesel, krut, svett och korvgryta skulle jag tro).

Den första Piratfilmen fick mig att sukta efter mer och jag var inte ensam om det.

 

Pirates of the Caribbean: Död mans kista (2006)

Det går tre år och piratgänget kommer tillbaka till bioduken.  För att citera Daft Punk så är det verkligen ”Bigger, harder, faster, stronger” nu. Det är extra mycket av allt. Det är som en tunnbrödrulle så som min kollega A äter den: med mos, räksallad, senap, ketchup och fem kokta korvar som sticker upp, i korvmojjen även kallad ”Död mans hand”.

Jag sitter i biostolen och njuter för när det är full spätta från första stund så får jag Indiana Jones-känslan i kroppen och då vet jag att det är Underhållning vi snackar om.

Stellan Skarsgård gör verklig entré som Will Turners (Orlando Bloom) pappa Bootstrap Bill och han är så bra gjord, ååååå vad han är äcklig, annars är det inte så många nya ansikten, dom flesta från ettan med igen.

Jag såg om filmen direkt den släpptes på DVD och den höll även i hemmamiljö. Välgjord action gör oftast det. Keckig gjord action blir som plastfolie på TV.

 

 

Pirates of the Caribbean: Vid världens ände (2007)

Helt jävla obegripligt. Alltihop är helt obegripligt. Att den här spelades in samtidigt med tvåan kan jag förstå men man kan inte bjussa på en smarrig tre-rätters middag och servera ett mariekex till dessert.

Manus är – sa jag det? – obegripligt.  Det enda jag minns när eftertexterna rullar är det drömska vita sandiga landskapet och en flaska Rom. Det kan ha varit önsketänkande också för jag hade hellre umgåtts ett par timmar med Captain Morgan än med Kapten Sparrow.

Samma skådisar rätt igenom och alla går på sparlåga. Att filmen inte får det lägsta betyget beror inte på att jag är snäll, det beror på att jag nu sett fyran och har något ännu sämre att jämföra med.

 

 

Pirates of the Caribbean – I främmande farvatten (2011)

Kiera är borta. Hurra.

Orlando är borta. Gott så.

Johnny Depp är med i varenda scen. Gäsp.

Geoffrey Rush, har du inte fått nog själv nu eller smakar pengar så jävla gott?

Penelope Cruz spelar den kvinnliga huvudrollen Angelica Malon. Härligt. Bra val. Hon är alltid sevärd.

 

Angelica: Visst älskar du mig fortfarande?

Jack Sparrow: Om du hade en syster och en hund så skulle jag välja hunden.

Jag hörde mig skratta tre snabba åt ovanstående lilla samtal, jag kände att jag förvånades över några sekunder film som berörde nånstans inuti mig, låt så vara bara skrattmuskeln och endast en del av en liten obetydlig scen men det var det enda – det fucking enda – på 136 minuter SVINDYR film som fick mig att ens reagera.

Nej, jag har inte råkat ut för en bilolycka och blivit förlamad från örsnibbarna och nedåt men hade jag det hade jag haft en vettig förklaring till mitt totalt nollställda fejs. Det här är bortom dåligt. Kulisserna liksom, kolla in dom och ge mig sedan en vettig förklaring till hur filmen kunnat kosta $250000000. Var 249900000 dollar Johnny Depps lön, eller vadå?

Nähäru, Jerry Bruckheimer. Kanske dags att gå på plankan nu, utan gula uppblåsbara flytringar runt överarmarna?

 

Pirates of the Caribbean – Salazar´s Revenge (2017)

Will Turner lever långt ner under vattenytan med sin förbannelse som Henry (Brenton Thwaites) är fast besluten att upphäva. Han ska bara hitta Poseidons treudd först. Samtidigt har en ung kvinna vid namn Carina Smyth (Kaya Scodelario) en bok med nån slags stjärnkarta på framsidan och hon letar efter något helt annat. Och döingen Kapten Salazar (Javier Bardem) letar efter Jack Sparrow (Johnny Depp). Och Jack Sparrow letar efter banken han ska råna. Och flaskan han ska dricka. Och hux flux letar även Henry efter Jack och Carina efter Henry och tjofaderittan vad det här skulle kunna skrivas om till en slänga-i-dörrar-pirat-fars på nån privatteater OM det inte vore för alla coola effekter.

Jag tycker det här var en helt okej film, bra underhållning för stunden, jag fick exakt det jag trodde och lite mer därtill, jag hade inte tråkigt alls, jag tycker manuset höll från start till mål och framförallt tycker jag att den norska regissörsduon inte behöver skämmas det allra minsta för sin insats. Det här är inte sista gången vi ser storfilmer undertecknat Espen Sandberg & Joachim Rønning, det är absolut början på flickidolen Brenton Thwaites era OCH – och MEN – det är förhoppningsvis sista gången vi ser Paul McCartney i en familjeactionäventyrsfilm.