IT BEALE STREET COULD TALK

Det är något oförklarligt med den här filmen, jag tänkte på det redan när jag såg den. Den försatte mig i nånstans ”bubbla” som är ytterst ovanlig. Kanske har det med musiken att göra, att den ligger som en invaggande hängmatta i bakgrunden, en hängmatta som hamnat i perfekt självsvängning och bara pågår.

Att se If Beale Street could talk blev – för mig – som att regissören Barry Jenkins gett mig en låst låda som han omsorgsfullt öppnar för mig och bjuder in mig till att klättra in. Jag klättrar in och jag är i lådan i 119 minuter och jag vill inte vara någon annanstans för jag är inte ens medveten om att verkligheten pågår utanför den där lådan. I lådan är det bara jag som betraktare och historien om ”Fonny” (Stephan James) och Tish (KiKi Layne). Ingenting annat finns. Och musiken sveper mig runt och jag är där och det är så jävla speciellt att jag inte riktigt kan urskilja DEN känslan från mina tankar om filmen i sig för allt blir ett och jag med. Som en manet i ljummet vatten, så kände jag mig.

När det kommer till Oscars har den här filmen fått tre nomineringar: Nicholas Britnell för musiken, Regina King för Bästa kvinnliga biroll och Barry Jenkins för Bästa manus baserad på annan förlaga. I mina ögon borde det bara vara musiken som kan ha en rimlig chans. Regina King är inte på något sätt den bästa skådespelaren i filmen, det är KiKi Layne i huvudrollen. Hennes uttrycksfulla ansikte och ljuvliga framtänder är absolut A och O för att filmen ska fungera så bra som den gör. Och kemin med Stephan James såklart.

If Beale Street could talk är en kärleksfull film. En bitterljuv film. En otroligt vacker film. En melankolisk film. En magisk film. Historien i sig är inte ny men hur den berättas är det. Kanske lyckades Barry Jenkins göra samma sak med Moonlight  men den tog sig aldrig riktigt in i mig, oscarsvinnare eller ej. I mina ögon är If Beale Street could talk en starkare film på alla plan. Den där lådan återvänder jag gärna till. Det var fint där.

Fler som sett filmen är:
Jojjenito
Movies-Noir
Fripps filmrevyer
Flmr

RAY

Ray Charles Robinson föddes 1930 i Albany, Georgia och dog 10 juni 2004, tre månader innan filmen om hans liv premiärvisades på Toronto Filmfestival. Ray hade en yngre bor som hette George som tre år gammal dog mitt framför hans ögon och det var i den vevan Rays syn började försvinna. Två år senare var han helt blind.

Ray Charles var en stor artist, pianist, sångare och kompositör men han var också svår på damer. Under större delen av hans liv var han gift med Della Bea Robinson (i filmen spelad av Kerry Washington) men det hindrade honom inte från att skaffa tolv barn med nio olika kvinnor. Lägg därtill ett hårt och svårt narkotikamissbruk så har hans liv allt man kan begära för en biografifilm Hollywoodstyle.

Regisören Taylor Hackford har lyckats gör en film som i den här genren känns tillverkad efter Formel 1A och det är inte dåligt, verkligen inte, det är bara ganska själlöst. Två och en halv timme lunkar på och Jamie Foxx fullständigt briljerar som Ray. Det räcker för en sevärd film men det räcker inte för att filmen ska gnugga sig in i kroppen och knoppen på mig.

Gillar du biografier och musikfilmer är det definitivt ett tips men jag skulle bli förvånad om filmen om Ray kommer rocka din värld.

Finns att se på Netflix!

MISS SECRET AGENT 2 – ARMED AND FABULOUS

Om man har en disktrasa, en såndär man vet med sig att man använt för länge, alltså jättemycket för länge, sådär så att den liksom känns svampfuktig fast man sköljt ur den under rinnande vatten. Om man tar den disktrasan – och nu är den riktigt blöt – och så vrider man ur den över en kastrull och kokar upp tras-spadet. Är det då soppa man skapat?

Byt ut disktrasan mot gårdagens film och soppan mot dagens. Det är fan inte mycket näring i detta.

Betygets andra fiffilura är på grund av Sandra Bullock som alltid är Sandra Bullock och hon är gullig,  jag blir glad av henne. Utan henne är filmen 1/5, MAX.