PROSECUTING CASEY ANTHONY

Verkligheten överträffar oftast dikten.

3-åriga Caylee Anthony anmäls saknad till polisen av sin mormor. Det är alltid hemskt när ett barn försvinner men det konstiga är att när Caylee anmäls försvunnen har hon varit borta i 30 dagar och då barnbarnet bor med sin mamma kan man ju undra varför inte mamman ringt polisen? Mamman Casey visar sig vara en 22-årig kvinna med en egen sanning, en egen verklighet. Hon pratar om en nanny som inte existerar och hon åker till ett jobb på mornarna som hon inte har.

Ett halvår efter försvinnandet hittas Caylee, eller det som är kvar av henne, i sopsäckar dumpade i ett träsk bara ett stenkast från hemmet. Åklagaren Jeff Ashton (Rob Lowe) ska nu försöka hitta bevis som binder mamman till brottet, nåt som verkar vara en barnlek för en gammal räv som Jeff.

Det här är en sann historia som hände i Orlando, Florida 2008. Filmen försöker på ett så trovärdigt sätt som möjligt återskapa rättegången och det som hände runtomkring och när ett dödsstraff står på spel gäller det att täppa igen alla hål.

Personligen är jag svag för rättegångsdramer, jag tycker spelet mellan åklagaren och försvararen i en domstol är spännande och kanske speciellt på film. Kanske ännu mer speciellt på amerikansk film. Kanske allra mest speciellt på amerikansk film som baserar sig på en verklig händelse. Det behövs liksom inte en manusförfattare som knorrar till nåt på slutet när verkligheten är så twistad som den är i sig själv.

Filmen finns att se på Viaplay.

BACK TO THE 80´S: HÄROM NATTEN (1986)

.

.

.

Då när det begav sig var Rob Lowe och Demi Moore på topp av heting-ligorna för respektive kön.

Rob Lowes isblå ögon och hockeyben kunde få vem som helst på fall och Demi Moores vackra ansikte, kritvita tänder och whiskyhesa röst smög sin in i många tonårsdrömmar. Det är klart den här filmen blev en hit, självklart. Den var en hit även för mig trots att jag var en av få som inte riktigt förstod snygghetsvärdet i Rob Lowe. Han kändes lite för mycket som en levande reklampelare för Clearasil.

Härom natten är baserad på David Mamets teaterpjäs Sexual Perversity in Chicago. Den röda tråden i är förälskelse, sex, kärlek och relationer och vi får följa fyra personer som kämpar på med detta, Debbie (Demi Moore), Danny (Rob Lowe), Debbis bästa kompis Joan (Elizabeth Perkins) och Dannys polare Bernie (James Belushi).

När jag ser om Härom natten såhär 28 år senare kan jag känna en stor dos av nostalgi, jag tycker filmen har en viss charm men skulle jag se den för första gången nu skulle jag skratta läppen av mig. Demi Moores kläder är helt vansinniga men samtidigt, jag hade likadana 1986, vad garvar jag åt? Det är bara att acceptera att åren går och att inga trender består.

Historien är lika allmängiltig då som nu, det finns sällan något mossigt i berättelser om kärlek och relationer. Däremot musiken, den som jag ser som härligt 80-talsmysig, antagligen finns det många som ser den som just…mossig.

Det här är en film i temat som heter Back to the 80´s. Kl 12 och kl 18 presenteras ytterligare två filmer från 1986.

SEX TAPE

I min sons förra klass i hans förra skola hände det ganska ofta att lärarna satte på en film istället för att ha en vanlig lektion. Orsakerna till detta kan vara många och det jag tror och känner behöver inte vara sant, det jag däremot VET är att jag inte skulle ha reagerat hälften så negativt om filmerna som visades hade varit av typen Thank you for smoking, Picassos äventyr, The Cove, Die Welle, Slumdog Millionaire, Forrest Gump eller Free Willy för den delen.

Det finns mängder av filmer som ur en pedagogisk synvinkel skulle vara fullt förståeliga att visa för en sjätteklass – men det finns såklart ett men. Ett ganska stort men. Den film som visades flest gånger var Bad Teacher. En ”komedi” om en talanglös och sexig kvinna (Cameron Diaz) vars stora och enda dröm är att få ihop stålar till en bröstförstoring och för att tjäna dessa pengar jobbar hon som lärare. Jan Björklund, vad säger du om den grejen? Inte så konstigt att kidsen är allmänbildade som skogssniglar, BAD TEACHER, vad fan är det för fel på folk? ”Barnen gillar den”. Tror jag det. Barn gillar polkagrisar till frukost också och att tutta eld på småkryp med förstoringsglas. Och fyrverkerier. Och att reta andra barn. Och att jävlas med lärare som aldrig säger nej. Gosh vad jag retar upp mig nu, så så, aaaaaaandas.

Eftersom sonen av förklarliga skäl kan Bad Teacher utan och innan och jag fick ta med mig sällskap på pressvisningen i måndags så följde han med. Han var varken förväntansfull eller sprudlande glad men han följde med trots att vi båda tänkte samma sak: att Sex Tape skulle kunna vara en fortsättning på Bad Teacher. Cameron Diaz är med igen, Jason Segel är med igen och Jake Kasdan har regisserat båda filmerna.

Dom två största skillnaderna mellan filmerna är att Sex Tape är hästlängder mindre sexistisk än Bad Teacher samt att Jason Segel tappat väldans många kilo i vikt och det ser ut som att han gjort nån form av hakimplantat så han är mer än lovligt lik Jim Carrey i Mina jag och Irene efter att han opererat in en utstående fitthaka för att få lite ”pondus” (exempelbild).

Annars handlar Sex Tape om knulla och ipads och inte ett dugg mer än det. Knulla mycket, knulla lite, knulla överallt, knulla inte alls samt knulla på ipad-inspelad film och sen försöka få tillbaka den inspelade knullfilmen när den sparats i ”ipad-molnet” och därmed överförts till samtliga ipads som pappan (Jason Segel) nånsin gett bort – och han är en man som av nån anledning gett bort måååånga ipads.

Det är fullt möjligt att jag är alltför givmild med betyget nu men den som ensam ordnade att filmen ändå får ett nääääästan okej betyg är *trumvirvel* ROB LOWE! Återigen gör han en birollsinsats utöver det vanliga och ärligt talat, filmen ÄR värd att se enbart för dessa scener.

Vem kunde tro att han var en sån klippa – och med svanktatuering å allt?

 

MITT LIV MED LIBERACE

För det första: Matt Damon – du är underbar!

För det andra: Michael Douglas – du får aldrig dö!

För det tredje: Steven Soderbergh – vad härligt, äntligen, du KAN ju!

För det fjärde: FY FAN VAD JAG ÄLSKAR FILM!

Jag sätter mig i en relativt stor biosalong, det är eftermiddag och kanske tolv sålda biljetter, filmen börjar och det tar tio sekunder för mig att känna att det här blir en upplevelse jag sent ska glömma.

Det är 1977, Matt Damon spelar den unga bisexuella djurskötaren Scott med nacklångt tjockt hår, baby-len hy och byxor uppdragna till strax under armhålorna. På en gaybar träffar han Bobby (Scott Bakula) som bjuder honom på dejt till Las Vegas för att se Liberace spela. Och där – DÄR – skapas filmhistoria mitt framför mina ögon.

Michael Douglas förvandling till guld-glitter-och-glamour-pianisten – och tillika smygbögen – Liberace är alldeles ____________ (<—- fyll i valfritt superlativ). Jag får tunghäfta, skrivkramp, afasi, anemi, kikhosta, glädjefnatt. När en skådespelare jag högaktar i normalfall gör en roll som är så bortom allt jag tidigare sett honom i räcker orden liksom inte till. Jag känner dock att det är okej. Man får vara tyst också, man får sitta och le och låta sig imponeras och man får strunta i att ordbajsa med tangentbordet och helt enkelt lita på att du som läser förstår vad jag menar.

Jag hoppas få se Michael Douglas och Matt Damon som paret Liberace och Scott Thorson i något annat sammanhang. Som prisutdelare på Oscarsgalan. Som inbjudna middagsgäster till ryska ambassaden. I någon talkshow. Som vinnare på Oscarsgalan. Nånstans bara, var spelar mindre roll. Sen slår det mig att Mitt liv med Liberace ”bara” är en TV-film, en HBO-produktion. Det är inte så ”bara” men det är konstigt, filmen är så påkostad och välgjord. Det är ändå tacksamt att den visas på bio och att jag fick ett ryck och gick dit. Jag ska skriva ett tacktal till mig själv och läsa upp det i spegeln för det är när jag ser filmer som denna och hjärtat blir alldeles varmt som jag förstår varför jag ser så mycket skitdålig film – också.

Det är för att hamna här. Det är för att hitta pärlorna. Det är för att bli överraskad och förälskad och alldeles hoppetossigt glad. Det är för vetskapen om att tillräckligt många grodor leder fram till en prins. Matt Damon och Michael Douglas är mina prinsar just nu, tillsammans med Rob Lowe som spelar supersliskig plastikkirurg och regissören Steven Soderbergh som jag hoppas i och med denna film inte lagt regissörsyrket på hyllan. Han har ju hotat med det. Det är dumt att hota Steven. Fortsätt göra såna här filmer istället så blir allting bra.

Fan. Jag blir på riktigt helt jävla överlycklig av den här filmen! Gå och se den, se den på bio om du kan. Kan du inte se den på bio, hyr den på DVD när den kommer. Gör vad tusan du vill bara du inte låter den passera obemärkt. Den är värd så mycket mer än .

FRAMED

Don´t worry about a thing, cause every little thing is gonna be alright.

Bob Marleys Three little birds i kombination med semestervyer från världens soligaste Nassau gör att redan när filmen börjar så är jag alldeles laid back, lugn och varm inombords. Smart start måste jag säga. Det funkar. Jag sitter i båten och gungar med.

Men. Men? Läste jag inte att filmen är gjord 2002? Jag trycker på pausknappen och klickar mig in på Imdb. Kan jag ha sett fel på tjugo år? Allt med filmen andas 80-tal, inte bara Rob Lowe utan rubbet. Han ser ut som han gjorde på 80-talet, Sam Neill ser nästan ut som på 80-talet, det är höga mörkblå jeans med breda läderskärp, det är lammullströjor, det är pastell och det är 80-talsblippmusik. Det är även nåt jag inte sett den jag provgrejade med detta på mitt flickrum under samma årtionde: den där frisyren som man fick till med hjälp av en typ av strumpsticka och en gummitrådsögla. Man satte upp håret i en tofs, stack in nålen och drog runt håret så att det blev en tofs men inifrån och ut liksom. Det låter kanske flummigt men det är inget emot hur flummigt det känns att se detta i en film från 2002. Sen alldeles hux flux ser jag vad detta fenomen kanske kan bero på: Lynda La Plante.

Lynda La Plante skrev inte bara manus till TV-serierna I mördarens spår (med Helen Mirren i huvudrollen), hon skrev även manus till en TV-serie från 1992 som heter…Framed.  Det är ingen vildsint gissning att den serien dryper sent 80-tal och att denna film ska efterlikna serien. Kanske en bra tanke.

Det här är en thrillersoppa men en polis i ena ringhörnan (Rob Lowe), och lyxliraren Eddie Myers (Sam Neill) i den andra och däremellan lite vittnesskydd och lättklädda damer och moraliska dubier. Allt man önskar sig en halvdöd vardagskväll med andra ord. Eller?

Måste harkla mig och skratta lite här nu bara.

Hahahahaaaaa.

Så. Nu har jag samlat mig igen.

Nä. Framed har inte mycket som jag längtar efter en hjärndöd vardagkväll men jag trodde det när jag hyrde den. Däremot tycker jag inte den är usel på något sätt. Det är en Rob Lowe med felfri hy och isande blå ögon, det är Sam Neill som är mums-Sam Neill men sen är det inte så mycket mer. Gillar man Lowe och Neill så är filmen sevärd, eller i alla fall…behaglig. Gillar man inte dessa två herrar – se nåt annat förslagsvis.