ELD & LÅGOR

Få svenska filmmän över 30 kan göra mig lika genuint glad som Björn Stein och Måns Mårlind. Det är som att det SPRITTER om dom, som om deras kärlek till film inte kan rymmas i en kartong stor nog. Dom måste ut, dom måste testa, fixa, utmana. Vore dom pizzabagare skulle vi nog få se extra-allt-pizzor på menyn som gav både hjärtinfarkt, diabetes och dregelfläckar på skjortkragen.

När Eld & Lågor premiärvisades i Sverige på Stockholm Filmdagar var duon där och presenterade filmen och det var ljuvligt att se dom. Så glada, så stolta och upprymda. Som två spillevinker på legokalas. Underbart att se vuxna människor med passion och glöd på detta sätt, alltså UNDERBART är vad det är.

Dessa män har gjort en hel del vad gäller TV-serier och Hollywoodfilmer som Midnattssol, De Drabbade, Underworld Awakening och Shelter men Eld & Lågor är faktiskt bara deras tredje svenska långfilm. Storm (2005), Känn ingen sorg (2013) och nu denna film som är….ja vad är den egentligen? En romantisk bergochdalbana i 1940-talets Stockholm, en Romeo och Julia-saga belägen på Allmänna gränd på Djurgården med snittblommor, fjärilar, spöktåg, regnbågsbroar, eldsvådor, nazister, strippor, lögner, musiknummer, badbyxor, psykisk ohälsa, föräldraskap, hemligheter och två huvudrollsinnehavare som i och med denna film kommer ta sig in i många unga tjejer och killars hjärtan.

Frida Gustavsson och Albin Grenholm som Ninni och John är ett såntdär klassiskt kärlekspar som jag tror kommer fastna i den svenska filmhistorien. Vilken otroligt fin kemi dom har! Att Ninni och John dessutom funnits på riktigt och att grunden i denna kärlekshistoria faktiskt är sann gör filmen bara ännu bättre.

Allt detta ”riktiga” vävs in i Stein&Mårlinds effektfulla sagovärld och även om jag kan tycka att vissa delar av sidohistorierna tappas bort lite på vägen så vill jag ge dom cred till viljan och förmågan att väva in så pass mycket svärta som dom ändå gör i en film som denna.  Många hade nog låtit bli och fegat ur, speciellt – som sagt – eftersom det är ett Stockholm under brinnande andra världskrig med allt vad det innebär av rasister, tysklandsvänner och annat mindre smickrande.

Det är spännande att se rivaliteten mellan familjerna som ägde dom båda nöjesfälten på Djurgården, Gröna Lund och ”Nöjet”, det är häftigt att se ett Stockholm ”från förr” och det är en samling skådespelare som verkligen högpresterar. Förutom Frida och Albin har vi Robert Gustafsson som riktig gris (och Ninnis pappa), Helena af Sandeberg (som Ninnis mamma), Pernilla August (som Johns mamma) och Lennart Jähkel (som Johns pappa), Edvin Endre är Johns bror Lennart (och han ser verkligen ut som en otroligt ball mix av Dane DeHaan och mamma Lena).

Mer då?  Zara Larsson, kan det vara nåt? Eller Jay-Jay Johansson som pianist? Behöver du mer på pluskontot för att trava iväg till biografen?

Imorgon är det Alla hjärtans dag, då har Eld & Lågor premiär. En perfekt första-dejten-film! En alldeles strålande wow-20-år-ihop!-film också. Eller så går du och ser den alldeles själv i helgen, drömmer dig bort och njuter av svenskt filmiskt ögongodis. Släpp sargen innan bara. Ge dig hän. Våga ge dig ut där och bara ta in. Lyckas du med det kan jag lova dig en riktig åktur.

Fredagsfemman #317

5. På spåret-final ikväll!

Det här TV-programmet fortsätter vara bland det mest underhållande som finns. Det skulle aldrig falla mig in att missa ett avsnitt och det skulle heller aldrig falla mig in att ”bara” sitta och titta. Nejdå, jag sitter i soffan och tävlar både med och mot. Jag älskar att hjärnan inte får sogga ihop bara för att det är fredagskväll. SÅ jävla svårt ibland, nästan löjligt svårt och sen vissa veckor hamnar man helt rätt och bara tjongar in poäng! Men att VINNA På Spåret, det är kaxigt på riktigt och båda lagen som är med ikväll är verkligen värda att vara där.

.

.

.

4. #couplegoals

Här kommer ett tips på ett äkta filmpar att följa på Instagram! Båda är väldigt roliga på varsitt håll och båda bjussar en hel del på sig själva OCH på deras relation. Kristen Bell heter kristinanniebell och Dac Shepard heter daxshepard. Följ och mys. #couplegoals

.

.

.

3. Jag längtar efter Tårtgeneralen!

Robert Gustafsson hoppade av huvudrollen i Tårtgeneralen då han inte tyckte att manuset höll. Men han tyckte att ”Fuldans” var en tillräckligt bra låt för att delta i Melodifestivalen? Nåja. Nu handlar det inte om Robert eller Rolandz på plats 3, det handlar om att jag är sjukt jävla pepp på Tårtgeneralen. Jag får liksom bra vajbs här. Filmen har biopremiär över hela landet på onsdag och jag vill se den. Jag vill se den NU!

.

.

.

2. Senaste nytt med Jesper Rönndahl

Jesper Rönndahl är en såndär intelligent komiker och kanske är det den allra bästa sorten? Jag tycker i alla fall att vetenskaplig och nyhetsfokuserad humor är något alldeles extra då den till skillnad mot underbältethumor är aningens mer klurig, för att inte säga svår. Inte svår att förstå eller svår att skratta åt, det jag menar är att det kräver mer av själva komikern. Den här helgen intar i alla fall Jesper Rönndahl Rival och jag kommer vara där. Det ska bli SKÖJ!

.

.

.

1. Oscarsgalan!

Natten till måndag smäller det, då är det dags för 2018-års upplaga av Oscarsgalan, den 90:e i ordningen! För egen del blir det en helnatt med poddande, goda vänner, mat, snacks och mys för jag tycker fortfarande att detta är galornas gala och rena rama julafton. På söndag kommer ett specialinlägg här på bloggen där jag går igenom alla kategorierna. Förutom det hänvisar jag till podcasten Snacka om film för att höra mer om galan. Avsnitt 130 handlar om gissningar, avsnitt 131 (som kommer på torsdag) handlar om hur det blev. Bland annat.

HUNDRAETTÅRINGEN SOM SMET FRÅN NOTAN OCH FÖRSVANN

Det här är en film som självklart aldrig hade blivit gjord om inte Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann hade blivit en sån formidabel succé. Men som så många gånger förut är ett framkrystat uppföljarmanus inte den bästa huvudkudden för ännu en framgång Jag hoppas att sagan om Robert Gustafsson i gammelgubbemaskering är slut nu och jag hoppas det för samtliga inblandades skull.

Jaaaa……visst, jag är cynisk nog för att förstå att vissa personers bankkonton har mått jättebra av den här filmen men räcker det? Är det anledning nog?

Filmen finns att se på C More. Som tur är finns det MASSOR med andra filmer att se där – också! Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN

Jag vet inte hur mycket jag ska fokusera på känslan av att vara lurad. Jag vet inte ens om det är en väsentlig känsla i sammanhanget men likväl är det så jag känner mig just nu.

Normalt sett när jag ser en filmatisering av en bok jag tycker mycket om kan lurad-känslan handla om att mina visioner, mina fantasier inte stämmer med filmens bilder, att jag helt enkelt inte känner igen mig.  När jag ser Hundraåringen fascineras jag av hur exakt Felix Herngren lyckats få till stämningen, hur jag mentalt lyckas hamna inuti boken fast jag sitter på en biograf och det är kanske därför jag känner mig lurad. Handlingen i boken utspelar sig nämligen i mina hemtrakter men filmen gör det inte.

Min morfar har legat på ett ålderdomshem i Malmköping, kanske till och med samma hem där Allan Karlsson (Robert Gustafsson) på sin hundraårsdag bestämmer sig för att strunta i den specialbeställda prinsesstårtan och istället öppna fönstret, klättra upp, kliva ut och bege sig iväg på en tur som börjar med tofflorna i penséerabatten och slutar på andra sidan jorden.

Det var speciellt att läsa boken, jag kunde följa Allan på dom sörmländska vägarna, känna lukten av dom gröna bussarna med visserligen rena säten men tyget såg ut som inspydda heltäckningsmattor från Ålandsbåten och jag hör den där gnälliga dialekten som ger mig nostalgiska men ganska kalla kårar. Jag kände lukten av mandelkubb och gamla människor i pyjamas mellan raderna, jag mindes känslan av att inte veta hur pass dålig morfar egentligen var och jag såg Malmköpings busstation lika klart framför mig som om det var igår jag var där – vilket det inte var. Men i filmen är Malmköping Munkedal. Tågstationen i Munkedal är pimpad med en fejkskylt som det står Malmköping på och jag känner bara nejnej, det här är felfelfel. Det gör nästan lite…ont. Larvigt kan tyckas och jag kan hålla med, samtidigt är känslan av att känna sig lurad inget man bråkar med.

Men det är klart som korvspad utan svartpepparkorn och lagerblad att Hundraåringen kommer bli en flipp på bio. Den kommer spela in sjuka mängder pengar, den kommer få folk att vallfärda till biograferna och den kommer få folk att må ganska så bra där dom sitter i biofåtöljerna och njuter av Robert Gustafsson som gör Allan Karlsson precis så bra som Allan Karlsson förtjänar att göras. Att det knappt går att höra vad han säger när han som berättarröst tar oss genom sin livshistoria kunde ju ha gått att lösa med undertexter men det är som vanligt en dröm att stilla bedja om när det gäller svensk film på bio.

Annars är filmens stora tillgång alla okända ansikten som både i talroller och som statister får denna saga att på nåt sätt kännas verklig. När Johan Rheborg dyker upp i en liten roll som Tage Erlander vill jag bara att scenen ska vara över även om han gör det bra. Jag vill helt enkelt inte påminnas om att det är skådisar som jobbar tror jag. Så på det sättet är även Mia Skäringer, Jens Hultén och Iwar Wiklander lite för kända ansikten för filmens bästa. Samtidigt gör dom sina karaktärer rättvisa så varför klagar jag? Det känns onödigt på nåt vis.

Filmen har en liten balkaninfluerad trudilutt som jag gillar och jag ser i eftertexterna att det är Matti Bye som skrivit musiken. Annars är effekterna och ljudet två av filmens andra stora tillgångar. Kanonljud genom hela filmen, det exploderar både högt och maffigt och jag hoppar till några gånger av pur överraskning.

Hundraåringen som film gör mig inte besviken, jag känner mig som sagt bara lurad på vad jag trodde skulle bli en liten egen resa på stor duk tillbaka till igenkänningens jaktmarker. Men trots denna sordin vet jag att den inte påverkar min syn på filmens kvalitéer. Det är en BRA film. Den är underhållande, charmig, knasig och annorlunda för att vara en svensk familjefilm. Jag tror väldigt få biobesökare kommer känna sig besvikna när dom går ut från biografen, snarare precis tvärtom. Kanske kommer någon till och med att våga öppna ett eget fönster och kliva ut? Vem vet vad som väntar bakom nästa krök? Kan Allan Karlsson så kan väl jag, eller du?

Jojjenito har också sett filmen.

FILMSPANARTEMA: Min guilty pleasure-film

En guilty-pleasure-film, vad är det för nåt?

Jo, det är en film jag gillar och gärna ser om och om igen men ändå känner en viss grad av pinsamhet över.

Till exempel, om jag är på en fest med sittande middag bland människor jag inte känner så väl så skulle jag inte räcka upp handen, ställa mig upp, harkla mig och högt orera: SUNES SOMMAR, DET ÄR EN BRA FILM DET! Ändå tycker jag precis just det.

Sunes sommar är en film jag sett varenda sommar sedan 1994, vissa år flera gånger. Den hade biopremiär på juldagen 1993 och jag minns inte om det var just den dagen jag såg den första gången eller om det var nån annan kall och snögloppig dag men jag minns att när jag åkte hem från biografen så var det isande kallt ute men väldigt varmt inuti mig.

Sunes pappa Rudolf (Peter Haber) är för ekonomiskt lagd för att åka till Grekland på semester med hela familjen och bestämmer sig istället för att dra iväg på husvagnssemester med hela byket. Mamma Karin (Carina Lidbom) är otröstlig men får en sollampa från den lokala loppisen som plåster på såret, dottern Anna (Nina Almlöf) är fjårtis och mest intresserad av raggande killar, Sune (Andreas Hoffer) är i perfekt ålder för denna typ av semester, han gör det bästa av situationen och verkar finna sig i det mesta och lillebror Håkan (Gabriel Odenhammar) käkar potatis.

Vid första anblicken kan man tro att det här är vilken smårackig familjefilm som helst men Sunes sommar är så mycket mer än så. Sunes sommar är igenkänning personifierad. Vi kan alla känna igen oss i någon av karaktärerna och kan du inte det känner du definitivt någon Rudolf. Kanske är det din morbror, kanske din pappa eller – ve och fasa – din äkta man?

Rudolf kan vara den vidrigaste personlighetstypen jag vet. Han är en kombination av dryg, självcentrerad, gubbig, ryggradslös och osäker och hade han varit enbart allt detta hade filmen varit otittbar. Nu är Rudolf en mer komplex man än så, han har ett hjärta och en värme som sipprar fram när man minst anar det och Peter Haber porträtterar honom i alla lägen med knivskarp precision. Att han är ett sådant komiskt geni hade jag ingen aning om, inte före vintern 1993-94 i alla fall.

Guilty pleasure var det ja. Jag skäms inte över mycket men ja, jag skäms faktiskt litegrann över att jag älskar den här filmen. Jag är ingen husvagnsunge, jag har inga personliga kopplingar alls till denna typ av liv, jag har ingen storasyster och ingen busig lillebror som äter potatis (min käkade billigt plastgodis, samlade på svärd och blev tatuerare) och jag känner inte igen mig i mamma Karin (jag hade fått tokspel för länge sedan om jag var gift med Rudolf, troligen hade jag kört ner husvagnsjäveln i halsen på´n , stoppat ner barnen i en rygga och rymt till Korfu), ändå – eller kanske på grund av detta – är filmen så fullkomligt superhärlig för mig. Det här är kärnan av sommarsverige och hur ska jag inte kunna känna igen mig i det?

Det finns inte trettio sekunder onödigheter i den här filmen, den kör på i samma tokroliga tempo filmen igenom och många är dom scener jag refererar till om inte dagligen så (alltför) ofta. Speciellt parkeringsscenen i början, den ser man ofta i vardagen och många gånger har jag hört mig själv säga ”Du parkerer ju som nån jävla Rudolf!”.

Sunes sommar är inte bara Sunes utan även min och guilty pleasure eller ej, det här är en riktigt RIKTIGT rolig film!

Här hittas länkar till alla övriga filmbloggare som är med på detta tema. Jättekul läsning!