DRAGGED ACROSS CONCRETE

Jag har sett fram emot den här filmen SÅ länge. SÅ länge!

S. Craig Zahler har efter filmerna Bone Tomahawk och Brawl in Cell Block 99 blivit något av en uppstickar-regissörs-favorit hos mig och det här är alltså hans tredje film. Han jobbar återigen med Vince Vaughn (som gör sitt livs roll i Brawl…), Don Johnson och Jennifer Carpenter (också från Brawl…) men han har den här gången gett en av huvudrollerna till ingen mindre än Mel Gibson.

Brett Ridgeman (Gibson) och Anthony Lurasetti (Vaughn) är polispartners och jobbar hårt för att hålla buset borta från gatan. Under ett av jobben handfängslar dom en knarkhandlare mot en brandstege och blir filmade. Det pratas om övervåld och dom blir avstängda i sex veckor utan lön.

Brett har en handikappad fru och tillika ex-polis hemma samt en tonårsdotter som blir  överfallen gång efter annan på väg hem från skolan. Anthony planerar att fria till sin out-of-his-league-flickvän med en ring han egentligen inte har råd med. Man kan säga att dom båda kanske inte riktigt är i fas med sin personliga ekonomi så pass att dom klarar 1,5 månad utan lön. Så, dom får ett ”undercoverjobb”. Dom ska hålla koll på en droghandlare som gått under jorden.

Shit goes down. Det är klart att shit goes down. Hela filmen osar detta och har man sett mer än fem minuter av någon av S. Craig Zahlers tidigare filmer fattar man det. Det är bara att vänta ut det. Och man får vänta. Han är inte snabb i berättandet den gode S. Craig men det är trevligt. Det tar tid och jag hänger med och jag köper alldeles åt helvete för långa scener för jag sitter på helspänn och vet aldrig vad scenen ska utmynna i. Oftast händer ingenting speciellt men det vet jag ju inte förrän efteråt.

Jag tycker inte det här är S. Craig Zahlers bästa film men jag tycker den är sevärd, välgjord och fullt logisk i Zahlers egna filmuniversum. Kantboll på fyra.

BRAWL IN CELL BLOCK 99

Det var många många år sedan jag såg något lika stenhårt som Vince Vaughn i den här filmen. Kan det ha varit 1998 när Edward Nortons deffade och tatuerade nuna nådde biograferna i American History X?

Bradley Thomas i Vince Vaugns skepnad är som skapad i granit men han blöder. Han är en avstängd människa, som om han vore doppad i flytande lonsdaleit strax efter att hjärtat dragerats i kevlar. Alla dessa känslor och aggressioner som yr och pyr på insidan men som han ändå lyckas behålla där trots att livet vill honom annorlunda. Testosteronfängelseaction. Skulle man kunna genrebestämma den här filmen till nåt sånt? Ja. Definitivt. Men det är ett relationsdrama också insprängt mitt i alltihop.

Att manusförfattaren och regissören S. Craig Zahler är en spännande udda fågel kan nog alla som sett hans förra (och första) film  Bone Tomahawk skriva under på. Det var en långsam kannibalwestern vars speltid klockade in på 2.12. Exakt samma längd har Brawl in cell block 99. Båda filmerna känns typ tjugo minuter för långa MEN det förtar inte någon av filmerna från att vara bra. Personligen fann jag dock denna snäppet bättre då jag är betydligt mer betuttad i fängelser som spelplats än vilda västerns.

Alla som är bekanta med mig och min blogg vet att Vince Vaughn icke är en skådespelare i min bok. En träig jävel med svinjobbig röst som aldrig gjort mig det minsta glad. Men. Här. Kommer. Vändningen. Bradley Thomas kan vara hans livs roll! Han är helt PERFEKT här. Det är jättesmart att förvandla Vaughn till den här rollfiguren istället för att stoppa in någon mer ”given”. Jason Statham tex, han hade väl antagligen kunnat göra rollen med vänsterhanden men då hade jag nog gäspat ihjäl mig.

Jag gillar den här filmen, jag gillar den a lot! Jag gillar den så pass mycket att jag ville se om den direkt den var slut. Den är mustig. Den är frustande. Den är macho-lasse-testosteronig sådär på samma sätt som Rovdjuret (inga övriga jämförelser dock). Och Vince Vaughn alltså, Vince, Vince, Vince. Dig vill man inte ha som fiende, det är ETT som är sant.

Vi pratar mer om denna film i avsnitt 126 av Snacka om film, ett avsnitt som har Tema Fängelsefilm, faktiskt!

BONE TOMAHAWK

Om den här filmen inte hade varit så (satans) lång hade jag LÄTT jackat upp betyget ett snäpp. Filmen är nämligen riktigt bra men precis som så många filmer (och kanske speciellt westerns) så vinner den inte på att vara utdragen in absurdum. Nåja. Bortsett från det så är det en skön film!

För att handlingen lite kort, fyra män beger sig ut i vildmarken för att rädda några som hamnat i händerna (ja inte bara händerna) på kannibaler, mer än så tycker jag nog inte man behöver veta på förhand. Det är ingen jätteklurig historia direkt, ingen pusseldeckare. Det är bara att bädda ner hjärncellen och börja titta.

Gillar du westernfilmer är detta definitivt nåt att lägga på bör-se-listan. Har du en weak spot för kannibaler, lägg filmen i samma lista. Lider du av blodfobi bör du dock undvika den.

Kurt Russell spelar sheriffen Hunt i imponerande ansiktsbehåring och i övriga roller ser vi bland annat Patrick Wilson, Matthew Fox, Richard Jenkins och David Arquette. Kvinnorollerna är kanske inget att skriva hem om men det är bara att göra som kannibalerna: hacka i sig det.