MAUDIE

Kanadensiskan Maud Lewis, född Dowley, föddes 1903 och kämpade med svår reumatism i hela sitt liv. Tunn, krum och i perioder i svåra plågor kämpade hon sig igenom ett liv med sorger och bedrövelser men också i vuxen ålder med kärlek och så småningom med stor berömmelse för sin konst.

Filmen Maudie beskriver hennes liv i korta drag men fokuserar mest på den inte helt enkla relationen mellan henne (spelad av Sally Hawkins) och den buttre, inåtvände fiskaren Everett Lewis (Ethan Hawke). En kärleksrelation som började som en anställning som hembiträde hos en ensam man som vägrade släppa in någon på livet men som sedan utvecklades till något mer. Men det tog tid. Och det var ingen självklarhet.

Det här är en film som är både mysig och enerverande. Jag har väldigt svårt för män som Everett, det finns alltför många i hans generation som beter sig som genuina bufflar utan nån som helst koll på normalt socialt beteende och empati. Samtidigt, när man skrapar på ”den karga manligheten” hos en sådan man, som så ofta är en sköld runt dom mest normala manspersonerna, kommer det fram ett varmt hjärta och kärlek – även om det sitter långt inne.

Att se Sally Hawkins som Maud blir som ett öppet sår i mitt mellangärde. Jag har en weak spot för människor som kämpar med sina kroppar, som mot alla odds tar sig framåt trots krångel och smärtor, som sällan klagar och gnäller och hennes skeva uppenbarelse och otroligt vackra vakna ögon är hjärtskärande. I den här filmen ska detta samsas med att bli orättvist behandlad av sina allra närmaste, att bli slagen och nedvärderad och det är klart att mitt hjärta blöder.

Aisling Walsh har gjort en mycket fin film som faktiskt är hennes första sedan The Daisy Chain (2008) men den allra första gjorde hon redan 1988, Joyriders.

Här är ett urval av Maud Lewis härligt färgglada målningar. Filmen finns att se på Viaplay.

PADDINGTON 2

Jag såg den första Paddington-filmen på bio tillsammans med min lille gudson. Det var hans första besök på bio och därmed en stor dag – i alla fall för mig. Vi ville båda se Paddington och det gjorde mig ingenting att den var dubbad på svenska, upplevelsen var liksom häftig ändå. Men nu när det vankas tittning av uppföljaren och jag skulle se den ensam ville jag verkligen se den på originalspråk. Sagt och gjort, jag hyrde den på Itunes och klickade på play.

Vad är det jag hör? Svenska? Jag stannar filmen och försöker ändra inställningarna till engelska men det spelar ingen roll hur mycket jag trycker och har mig, det finns nämligen ingen annan version! Enbart svenska och utan text. Allt som finns. På Itunes. Inget annat språk heller, BARA svenska! VAD FAN LIKSOM!!!

Jag blev så ledsen och besviken, den där informationen går dessutom inte att läsa sig till INNAN man klickar på hyr eller köp, det är bara att hacka i sig skiten och börja titta. Men….ärligt talat…det är inte alls samma sak att sitta ensam hemma i soffan och kolla på kass dubbad film som det är att sitta i en fullsatt biograf med en massa skrattande barn. Luften gick ur mig och vore det inte för att filmen utspelar sig i London med allt vad det innebär med längtan och MYS så hade jag nog stängt av…

I den här filmen letar Paddington efter den perfekta presenten till tant Lucy (Imelda Staunton) som fyller respektingivande 100 år och han har hittat en riktigt raritet, en pop-up-bok som finns i en antikaffär och Paddington kämpar för att jobba ihop pengar att kunna köpa boken. När han märker att någon SNOTT den fina boken blir han självklart förbannad och ger sig ut på Londons gator för att hitta tjuven på egen hand.

Det här är verkligen en familjefilm i ordets bästa betydelse och jag kan inte säga att filmen i sig är det minsta sämre än den första. Herregud, Paddington hamnar till och med i FÄNGELSE (!!) och han är skönt gullig i randiga fängelsekläder. Han skulle platsa som stand-in i Guardians of the Galaxy ifall Rocket Raccoon skulle vilja ta tjänstledigt.

Fina skådespelarinsatser från Brendan Gleeson, Sally Hawkins, Jim Broadbent och Hugh Grant sätter guldkant till filmen men snälla snälla snälla, se den inte dubbad till svenska om du absolut inte behöver. Det. Är. Verkligen. Inte. Bra.

Alls.

THE SHAPE OF WATER

Jag älskar Pans labyrint. Jag tycker definitivt att det är Guillermo del Toros hittills bästa film. Hellboy, Pacific Rim, Crimson Peak är inte tokiga filmer dom heller men tyvärr har jag märkt att jag jämför allt del Toro gör med just Pan-filmer. Då är det svårt att nå längre upp än till trädtopparna efter som det är stjärnorna man siktar på.

Mina förväntningar på The shape of water var på förhand relativt låga trots att filmer vunnit två Golden Globes (av sju nomineringar): del Toro vann Bästa regi och Alexandre Desplat vann Bästa original score. Nu med facit i hand känns båda priserna väldigt välförtjänta men i mina ögon är det nog Desplat som sticker ut sådär alldeles otroligt mycket. Att han är en utomordentlig kompositör skriver nog dom flesta filmälskare under på men det han gjort med scoret till dagens film är något alldeles alldeles extra. Det här är mer än bara musik, det här är musik som sätter tonen i filmen på två sekunder och det är musik som kommer få mig att färdas tillbaka till den här filmiska historien direkt jag hör den.

Historien förresten. Det är klart det är en historia men det är – precis som Pans labyrint – också en saga. En väldigt mörk saga. Det är den typen av saga jag inte riktigt kan värja mig emot. Den är fantasifull och verklighetstrogen samtidigt, den är romantisk och våldsam, den är tyst och skrikig och allt detta i en mix som (törs jag säga) endast Guillermo del Toro kan hantera.

Filmen handlar om en stum städerska, Elisa Esposito (Sally Hawkins) som är ganska…ensam. Hon är ensam och hon är sexuellt frustrerad, något som del Toro visar redan i filmens första scen då hon ska koka ägg, ställer äggklockan, hoppar ner i det vattenfyllda badkaret och hinner onanera innan äggen är färdigkokta. Elisa städar på ett superhemligt laboratorium och en dag får hon syn på en vattenvarelse, ett monster (?), som finns gömd i en bassäng. Då filmen utspelar sig i början på 1960-talet och med Kalla kriget som en hela tiden närvarande kuliss är det kanske inte så konstigt att amerikanarna vill använda sig av varelsen i sin krigsföring mot ryssarna (jag hängde dock inte riktigt med på exakt hur…) och att ryssarna å sin sida vill lägga vantarna på den.

Elisa får dock en annan typ av relation med vattenvarelsen (sa jag att hon var sexuellt frustrerad?) och med denna relation i centrum berättas denna vuxensaga. Denna knepiga, fina, knasiga vuxensaga.

The shape of water är väldigt speciell och jag tror verkligen inte att det är en film som passar alla men MIG passade den som badmössan på det nytvättade håret. Filmen fick mig att känna samma känsla i magen som Pans labyrint och det är verkligen ett überplus i min bok! Att aldrig riktigt kunna veta vad man ska få se, att inte kunna avläsa berättelsen och förutspå slutet, effekter av toppklass, kanonskådisar (lMichael Shannon, Octavia Spencer och Richard Jenkins!) och Alexandre Desplats magiska musik som en stor hemmastickad filt runt alltihop. Det här är en film jag kommer se om. Många gånger. Antagligen.

Steffo och jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 128 av Snacka om film. Du kan lyssna här om du vill. (Avsnittet släpps kl 00:05 torsdagen den 15/2)

LUCKA #7: ALMOST FRIENDS

 

Jul i New York har man sett tusentals gånger på film men jag kan nästan lova att du aldrig förr sett det på detta vis.

Här är det nämligen kåkfararen Dennis (Paul Giamatti) som precis kommit ut från fängelset i Kanada och utan pengar lyckas ta sig till sin forna familj som bor i ett litet hus strax utanför New York. Trasig, fattig, skitig, ensam, eländig och hela jävla vilsen i livet tittar han in genom ett fönster, ser sin fru Therese (Amy Landecker) och lilla dotter och frun får panik. Hon har sagt till dottern att hennes pappa är död så han får under inga som helst omständigheter visa sig för flickan. Ännu mer panik. Frun släpper dock in honom i köket och vad ser han på kylen under en magnet? Jo, en pussipussbild med frun och den forne gode vännen Rene (Paul Rudd), som dessutom är gift på sitt håll. Ännu mer panik.

Frun vill inte ha tillbaka Dennis, hon vill och ska gifta sig med Rene så fort han skilt sig, Rene å andra sidan vill inget hellre än att gifta sig med Therese och samtidigt behöver han hjälp med vinters julgransförsäljning och vem är bättre att bjuda in till ett icke högavlönat extrajobb? Jo, Dennis såklart.

Här har vi alltså julgranar och vi har julmusik i jazz-tappning och vi har kulörta lyktor och New York. Men det vi inte har är sedvanlig amerikansk mysipyskänsla och det är faktiskt rätt skönt. Det här är en mycket liten film men också en väldigt trivsam film och trots att jag är en Paul Giamatti-skeptiker i normalfall (utom i Sideways och Billions!) så måste jag säga wow, alltså woooooow vad bra han är här! Så jävla spot on som den här kutige mannen utan nån form av stabilitet i livet men som ändå nånstans försöker komma på fötter med sina ihoptejpade skor och smutsiga skägg. Det är en YNNEST att bevittna honom här.

Paul Rudd är också jättebra precis som Amy Landecker (precis, det är hon som spelar Sarah Pfefferman i Transparent), hon har dock en ganska liten roll. Sally Hawkins har en större och hon spelar en ryska som jag inte riktigt greppar meningen med men det kan ju hända att hon behövdes för dramaturgin? Nåja. Mysigt och bra men kanske inte den mest typiska julfilmen på marknaden.

Betyg på filmen:

Mängden julkänsla:

PADDINGTON

Att gå och se en riktig film på bio med en liten knatte för allra första gången är en stor grej, i alla fall för mig. Barnet i fråga minns antagligen inte mycket av den speciella dagen eller filmen men det är där vi kommer in, vi vuxna, vi som kan berätta när barnet växt upp en smula.

Jag minns första långfilmen jag såg på bio med min dotter som om det var igår, jag minns tyvärr inte lika tydligt den första jag såg med min son. Skyller på småbarnsgegga i huvudet, jag vet inte vad det annars skulle bero på. Men i söndags var det dags igen, dags för min treåriga gudson att göra entré i en riktig biosalong. Paddington kändes på pappret som en helt perfekt film att börja med. Lite galen, lite spännande, rolig, mysig, en söt björn och riktiga människor i dom andra rollerna.

Det visade sig bli ett alldeles utsökt val av premiärfilm. Han skrattade högt, han satt still, han ratade popcornen (yäääääy!) och han började inte skruva på sig förrän det var endast tio minuter kvar.

För egen del minns jag Paddington från när jag var liten. Tecknade filmer med en trevlig berättarröst och en gullig liten björn med marmeladmacka under mössan. När jag blev större och började spontanåka till London lite nu och då köpte jag ofta med mig en Paddington-bok med mig hem. Otroligt charmiga böcker.

Paddington anno 2014 har kvar en hel del av originalcharmen trots är historien är omgjord så den passar nutida barns krav på CGI-animerade actionscener och en björn som ser helt autentisk ut. Hade gamla Paddington gått på bio hade ungarna sannolikt simultant sovit middag.

Nu såg vi filmen med svenskt tal men det kändes ändå bra att se Hugh Bonneville som pappa Henry Brown, Sally Hawkins som hans fru Mary, Julie Walters som hushållerskan Mrs Bird och Nicole Kidman som den onda Millicent. En bra cast i en bra film. Betygsmässigt landar den på en mycket stark trea. Klart sevärd för både barn och vuxna.

 
Minns du detta?

GODZILLA

Om jag säger såhär: den första teasertrailern som släpptes till den här filmen, den med the halo jump, är bland det maffigaste jag sett i trailerväg någonsin. Självklart gav den mig förväntningar minst lika höga som Godzilla är lång.

Är man ett fan av storvulna effektfilmer är Godzilla-premiären 2014 en lika viktig dag som Pacific rim-diton var i augusti 2013 och igår var det äntligen dags. Jag fick sällskap av fyra filmspanarvänner och jag kunde känna en viss sprattelspänning i luften hos oss allihop. Vi var glada, förväntansfulla. Skulle vi få se en såndär megamaffig matinémysrulle? Skulle hajpen hålla? Hur pass skräckinjagande kommer Godzilla vara om man jämför med Roland Emmerichs variant från 1998 eller med mina japanska fredagsmonster? 123 minuter senare var det (bara) tre i gänget som fortfarande log.

Det finns en hel del att säga om Godzilla anno 2014. En heeel del.

För det första: Persongalleriet är bedrövligt. Den lilla familjen Brody som filmen kretsar kring, pappa Ford (Aaron Taylor-Johnson), mamma Elle (Elizabeth Olsen) och lilla pojken Sam (Carson Bolde – burr – ser ut som en blandning av Fred Savage och pojken i Omen), mellan dessa tre finns noll kemi. Noll. Ford har varit borta i 14 månader och kommer hem till San Fransisco, är hemma några timmar och pussar på frugan innan det är dags att åka till Japan för att betala borgen för pappa Joe (Bryan Cranston i illasittande peruk och centimetertjockt med foundation i ansiktet) och ingen av dom verkar direkt ledsen för detta grus i maskineriet.

Pappa Joe är lite…fanatisk… kan man säga. Besatt. Han jobbade i ett japanskt kärnkraftverk som havererade i slutet av 90-talet. Det var en jordbävning sas det men Joe trodde och tror inte en sekund på det och i femton år har han jobbat i det dolda med att hitta bevis som påvisar motsatsen. Så, för det andra: Bryan Cranston är ingen skådespelare som imponerar på mig, inte i Breaking Bad och inte i något annat sammanhang heller. Här spelar han över, grimaserar när han ska leka ledsen, far ut med armar och händer för att förstärka andra känslor och ser ut litegrann som en buktalardocka. Han blir som en karikatyr av denne Joe, en karikatyr ritad av en tecknare som freebejsar blundandes med kolkrita.

För det tredje: första halvan av filmen är så Steven Spielberg-seg att första halvorna i Spielbergs filmer faktiskt inte är ett dugg sega i jämförelse. Det känns som att historien är onödigt omständigt berättad och jag känner mig otålig. Det spelar liksom ingen roll om det är hajar, dinosaurier, spöken, robotar eller japanska jättemonster jag väntar på, väntan känns alltid för lång. Jag vill SE och jag vill se NUUU!

Men så kommer då Godzilla. Första halvan av filmen är avklarad, transportsträckan till dom riktiga grejerna är över och Godzilla liksom vecklar ut sig, sträcker på sig och ja JÄÄÄÄÄÄÄVLAR alltså. VILKET MONSTER! Regissören Gareth Edwards och hans crew måste verkligen ha specialstuderat den ”riktiga” Godzilla (det japanska originalet) och inte bara vad gäller monstret utan känslan i hela filmen men jag kommer till det om en stund. Nu är det monsterfokus all the way baby.

Gareth Edwards version av Godzilla är det snyggaste, läskigaste och mest välgjorda filmmonster jag någonsin sett. Jag tror att Eiji Tsuburaya som gjorde effekterna till den allra första Godzillafilmen (1954) står på ett moln, klappar händer och gör raketen med dräggel i mungipan åt det här, jag tror inte att han kan fatta att det är sant, att det går att göra nåt liknande. Man förstår hur stor Godzilla är, man känner tyngden, den köttiga kroppen, dom hårda ödlefjällen och ögonen, man ser in i ögonen.

Det finns två megastora monster till i filmen men det känns som en spoiler att förklara hur och varför så jag hoppar det. Som summering kan jag bara säga att för det fjärde: JAG ÄR KÄR I GODZILLAN!

För det femte så är hela filmen enastående snyggt filmad. Färgerna, scenografin, känslan. Det finns ingenting i filmen som känns ”serietidningsestetik”, inga klara färger, inga uppenbara den-här-scenen–kommer-göra-sig–finemangs-i-TV-spelet utan filmen känns på många sätt som en fortsättning på 1954-filmen. Den känns gammaldags i positiv mening. Den känns äkta, som om det är verkligheten vi får se.

För det sjätte så har filmen en hel del rent korkade inslag (ett som innefattar en dörr, ett som innehåller ett borttappat barn som för the sake of the movie borde ha dött), det finns en hel del logiska – och onödiga – luckor som lika gärna kunde ha strukits från manus. Egentligen skulle filmen ha kunnat göras helt utan mänskliga karaktärer och då är vi tillbaka till punkt ett igen, att varenda karaktär känns som en nödlösning för att göra filmen känslosam. Är den då känslosam? Ja, på slutet men det har ingenting med människorna i filmen att göra.

Asch. Det finns så mycket att säga och tycka om den här filmen men till syvende och sist handlar det ändå bara om EN sak: köper du historien om Godzilla eller inte? Är monstret (monstren) så pass coola i din värld att allt hejsanhoppsan runtomkring blir sekundärt? Är du villig att blunda för fadäserna för att scenerna med monstren i bild ger dig gåshud?

Alltså, Godzilla har såååå mycket gemensamt med Pacific Rim för mig. Jag ÄLSKAR Godzilla-monstret. Jag ÄLSKAR bigassrobotar. Kan jag då göra annat än att älska både Godzilla och Pacific Rim? Nej. Precis. Så är det.

Vad tyckte kompisarna om filmen? Länkar till Jojje, Christian, Henke och Joel kommer vartefter deras recensioner finns tillgängliga. Och Vrångmannen satt på raden framför och fick överraskningsknack på axeln. Vad tyckte han om filmen? Filmitch såg den också igår och här är hans tankar om filmen. Och nu har även Sofia och Steffo sett den.

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA KVINNLIGA BIROLL

Jennifer Lawrence – American Hustle

Om man tror att Jennifer Lawrence ”bara” är Winter´s Bone-tjejen eller Hungergames-Katniss så finns det en risk att man får en chock av att se henne i American Hustle. Här är hon…not so nice. Fast bra är hon. Jättebra. Och spelar över. Jätteöver.

.

.

.

Lupita Nyong’o – 12 Years a Slave

Precis som dom andra skådespelarna i 12 years a slave så gjorde inte Lupita Nyong´o så mycket intryck på mig som hon kanske borde gjort. Det är inte henne det är fel på, det är mig.

.

.

.

Sally Hawkins – Blue Jasmine

Halva världen hyllar Blue Jasmine och dess skådespelare, själv är jag inte SÅ imponerad. Eller halva världen förresten, prova med hela.  Men vad gäller Blue Jasmine är min åsikt världsfrånvänd men det står jag för. Gud vad jag känner mig sur nu men sur är det sista jag är. Jag är mer…basisk.

.

.

.

Julia Roberts – August: Osage County

Oj oj. She´s back!! Mognare, argare, större, härligare! En jättebra prestation i en jättebra skriven roll av en jättebra skådespelerska. Om jag är nöjd att hon är nominerad? Japp, jag är nöjd! Jag ♥ Julia Roberts.

.

.

.

June Squibb – Nebraska

June Squibb är både förjävla härlig och samtidigt helt vidrig i den här filmen. Hon spelar en gränslös och galen liten tant som jag till viss del i vissa scener och av olika anledningar har ganska svårt för men visst, hon förtjänar en nominering. Kanske.

.

.

Av dessa fem hoppas jag på Julia Roberts men jag tror inte hon har en chans på vinst. Jennifer är Oscarsjuryns gulliplutt, Lupita som vinnare vore helt politiskt korrekt, Sally är med i en film ”alla” älskar och June är gammal. Alla fyra har alltså större chans på vinst – rent objektivt – än Julia. Baaah!

Sen tycker jag att flera av dom hade kunnat bytas ut mot Julia Louis-Dreyfus i Enough said (om det är en biroll?), Maria Bello i Prisoners eller Melissa Leo i Prisoners. Så det så.

Vad Movies-Noir tycker om den här kategorin kan du läsa här.

BLUE JASMINE

När man jobbar med färg, som jag gör, händer det ganska ofta att man hjälper kunder som faktiskt inte har den blekaste aning om vilka kulörer dom gillar. Jag kan säga konstiga ord som ”blå”, ”gul”, ”beige”, ”röd” eller ”grå” men får bara två ögon fyllda med frågetecken till svar. Om jag däremot lägger fram prov på en varmgrå kulör och en kallgrå kulör så kan alla säga vilken av dessa två dom gillar bäst. Eller en varmgul och en citrongul. Eller en blågrön eller olivgrön.

Jag tror inte att jag hittills träffat på någon som inte kan välja mellan en varm och en kall kulör med ryggmärgen bara jag ställer frågorna rätt. Jag själv tycker inte om lila, inte alls, men jag vet absolut vilken lila kulör jag gillar bäst om jag måste välja mellan en kall (som drar åt blått) och en varm (som drar åt rött). Jag väljer den rödlila. Jag väljer varmt före kallt, alltid.

Vad gäller om man gillar varma eller kalla färger så finns det självklart inget rätt och fel, det är den personliga smaken som styr, men jag tror att min smak vad gäller kulörer har med att göra varför jag inte fastnar för Blue Jasmine. Blue Jasmine är en kall film. En mycket kall film.

Woody Allen gör alltid pratiga filmer och oftast är dom humoristiska men är dom inte humoristiska så är dom i alla fall charmiga och är dom inte charmiga så är dom….Blue Jasmine. Kalla. Och det kalla kan bero på två saker, illa skrivet manus eller kalla skådespelare. Som jag ser det har Woody Allen hittills inte skrivit ett enda så pass taffligt manus att det kan kallas svinkallt men han har gjort två filmer som är det: Cassandra´s Dream och Blue Jasmine.

Huvudrollen i Cassandra´s Dream spelas av Colin Farrell. Huvudrollen i Blue Jasmine spelas av Cate Blanchett. Ingen av dessa skådespelare kan beskrivas som charmiga, kramgoa, mysiga eller….varma. Båda är kalla som isklampar. Lika duktiga som dom är på att agera lika svårt har jag att ta dom till mitt hjärta. Jag ser rent objektivt att dom är bra men jag känner ingenting. Mitt filmhjärta är helt enkelt kallt.

Vad ska jag säga? Jag undrar om jag gett ett Woody Allen-alster ett såhär lågt betyg förut? Jag tror inte det. Det är ingen svag tvåa men den trea jag kände precis när filmen var slut falnade kvickt. Men på´t igen Woody, nästa film (Magic in the moonlight) kan inte floppa. Det finns få skådespelare som är varmare än Colin Firth och Emma Stone.

WAZ

Att se en film som Waz när man är halvdöd i huvudet är ingen lek.

Alldeles utmattad till kropp och själ trodde jag mig kunna se den här filmen i horisontellt och vaket tillstånd men det var en tanke dömd att misslyckas redan i sin linda. Jag hade lite pigghetshybris kan man väl säga.

Jag somnade. Många gånger. Och vaknade. Många gånger. Och varje gång jag vaknade var TV:n på, filmen snurrade vidare och det en otäck känsla som mötte min grusiga blick. Läskigt var ordet hjärnan registrerade men jag fick liksom inget sammanhang i läskigheterna, jag bara somnade om och sen sa det KABLOOOFFFS i skallen och hjärncellerna började jobba som hungriga pissmyror. Vilka JÄVLA mardrömmar jag drömde den natten. Herregudminskapare vad jag var rädd.

När jag vaknade morgonen efter med myrornas krig på TV:n, LP-skivor under armarna, flackande blick  och underlakanet surt som en gammal Wettextrasa så svor jag långa haranger över filmen Waz. Bläk. När jag kom till sans drog jag tillbaka en del av svordomarna och bestämde mig för att ge filmen en rättvis behandling och se om filmen – vaken.

Det har jag gjort nu.

Bortsett från en Stellan Skarsgård som spelar över men är bra ändå och en skönt mörk stämning så var filmen faktiskt ganska bläk (ja, jag menar bläk, inte blek). Inte apdålig men heller ingen skräckfilm som framkallar mardrömmar, i alla fall inte i normalfall.

 

 

 

Här finns filmen.

 

HAPPY-GO-LUCKY

Poppy är glad. Poppy är sådär sjukligt överdrivet jävla glad så jag bara vill trycka ner en stor blaffa blöt svinto i svalget på henne. Hon är högljudd och excentrisk och har fula kläder och antagligen är tanken med hennes karaktär att hon ska vara vivid, spirituell och levnadsglad men hon är bara asjobbig, åtminstone tycker jag det.

När Mike Leigh, den engelska landsbygdens beigegrå avgasregissör #1,  ska försöka sig på att göra en lite gladare och mer fluffig variant av film blir det precis som förut, bara aningens mer rosa. Det är ju bra att snubben hittat sin plats i livet men jag ser hellre att han återgår till Vera Drake, Hemligheter&lögner och Medan åren går, han behärskar bredspårig manchester hur bra som helst men färgglada loppislådor och hyperpositiva hoppetossor är verkligen inte hans bag.

Vad handlar då filmen om mer än denna glada Poppy? Inte mycket. Poppy cyklar och är glad, Poppy parkerar cykeln och är glad, cykeln blir stulen och när Poppy märker detta blir hon lite mindre glad för en nanosekund sen går hon vidare, utan cykel, lika glad i hågen.

Men med en snodd cykel bestämmer hon sig för att ta körkort och anmäler sig hos en kille som är hennes diametrala motsats. Han kan vara körskoläraren från helvetet. Lika högljudd som Poppy fast neggo, det är bara bitterhet och surfitterier som rinner ur hans mun likt rutten köttfärs ur en kvarn. Poppy håller ångan uppe, skämtar friskt och glatt (nähä?) och han är noll procent mottaglig för trevligheter. Nu är hon ju inte speciellt trevlig utan mer psykotisk positiv men ändå, han smälter inte direkt i hennes närhet.

Såhär fortsätter filmen i två timmar. Det är två jobbiga timmar kan jag säga. Jag har axelspänningshuvudvärk när filmen är slut och trots att det händer lite mer grejer än det jag skrev här ovan så är detta det enda jag minns. En glad jävel och en sur jävel och en film som nästan inte vill ta slut.

Varför den får en tvåa? Jag vet inte. Den har nåt, den förtjänar inte en etta, jag blev alldeles för fysiskt slut för det.

Här finns filmen.

Submarine

Väldigt väldigt många ungdomsfilmer handlar om utanförskap, mobbning och sex men kanske inte just i den ordningen. Submarine är inget undantag.

När jag tittar på en ungdomsfilm med mina någorlunda vuxna ögon känner jag väldigt fort om jag gillar filmen eller inte och när jag inte gillar den beror det oftast på att jag inte känner igen mig. Visst är det navelskådande och kanske till och med lite ego att tänka så men samtidigt tror jag att just tonårstiden med alla dess hormoner och funderingar är ganska allmängiltig, i alla fall själva ramen kring det hela. Tavlan målar man själv men ramen är liksom i stort sett lika för alla: pinsamma föräldrar, förälskelser, rädslor, skolan, livsfunderingar, vem-är-jag-tankar, dumheter, såna saker.

I Submarine får jag lära känna Oliver Tate (Craig Roberts), en 15-årig walesisk kille som inte tycker att nån på jorden förstår honom. Han dagdrömmer om sin egen begravning och kärar ner sig i Jordana (Yasmin Paige) som är lika annorlunda som han själv och således ett lite ”lättare” byte än klassens riktiga snyggingar. Dom blir ihop, dom pussas och röker och knullar och växer såklart upp litegrann när livserfarenheterna läggs på hög och som en liten berättelse om just detta är filmen helt okej men den växer inte till några Fucking Åmål-höjder i mina ögon. Jag har tyvärr svårt att ta till mig Oliver och jag faller inte för filmens form på det sätt som många andra verkar göra.

Regissören Richard Ayoade gör din debut med den här filmen och han är duktig, absolut, men det känns som att krystar fram en del scener, att han kämpar för att bli sådär annorlunda som Oliver inte vill vara. Han vill så gärna göra en ungdomsfilm som syns, märks och får uppmärksamhet och ingen kan säga att han inte lyckades med det. Jag hade troligtvis inte sett filmen om den inte fått priser och affischerna suttit i varenda tunnelbanevagn, så är det.

Submarine gav mig noll procents tonårsångest, den gav mig ingen känsla av glädje att ha kommit över den där tiden i mitt liv heller. Den gav mig i princip….ingenting. Jag gick till bion, jag såg filmen, jag drack en fesljummen liten latte för 39 spänn och gick hem. Sen glömde jag att jag varit där och ändå hade jag inte tråkigt under tiden. Konstigt det där.

Jessica på The Velvet Café tycker inte riktigt som jag. Läs hennes recension här.