PACIFIC RIM: UPRISING

En av 2013-års största sommarblockbusters var utan tvekan Guillermo del Toros Pacific Rim. Det kan och kunde nog dom flesta hålla med om – i alla fall innan filmen var sedd. För efteråt var vi inte många som var nöjda men jag står fast vid mitt betyg, den är 4/5 för mig, bästa sortens kombo av popcornsfilm och robotporr.

Nu har uppföljaren kommit och i och med den har del Toro backat från regissörsstolen och agerar enbart producent. Mannen som ser ut som en Bond-skurk, Steven S. DeKnight har tagit över och han har inte direkt ett imponerande CV. Tre avsnitt av TV-serien Angel, två avsnitt av Smallville, ett avsnitt av Dollhouse och ett av Daredevil är det har har innanför västen innan han fick chansen på en långfilmsdebut. Knepigt kan tyckas, modigt också, speciellt av dom som pumpat in stålars för 150 miljoner dollar skojar man inte bort.

Pacific Rim: Uprising hängs upp på tre huvudkaraktärer: Nate Lambert (Scott Eastwood, här mer än lovligt lik sin far i varenda pose), Amara Namani (Cailee Spaeny, kiddot som byggt sin egen mini-Jaeger!) och Jake Pentecost (John Boyega som äntligen får prata med sin superhärliga brittiska dialekt och här spelar sonen till storhjälten i första filmen Idris Elbas Stacker Pentecost ). Alla tre funkar fint i sina rollen men Jake och Amara sticker verkligen ut.

Återigen är det härligt att se en ung bad-ass-flicka i en stor roll, det känns som en trend som gärna får hålla i sig, speciellt om man skriver karaktärerna så pass bra som man gjort med Amara här och Laura i Logan (till exempel). För egen del förväntar jag mig nästan ingenting av karaktärsutveckling i denna typ av film men blir alltid glad i byxan när det händer. Självklart är det inget psykologiskt oscarsmanus och ska heller inte jämföras med den typen av filmer – så jag låter bli – men jag känner tydligt när denna typ av film lyckas och det är när jag ler som en säl från början till slut. Ler och dregglar lite i mungipan, sitter med halvöppen mun och NJUTER av bombastiska krash-och-bang-scener när hela städer demoleras och ROBOTARNA bara ÄGER!

Ja, jag vet. Jag är kanske mer än lovligt förtjust i denna typ av filmer men sån är jag, hej hopp. Jag tycker i vilket fall att filmen är lyckad så till vida att den går bra att se även om man inte sett första filmen (lägg märke till betygen här nedanför, endast jag av oss tre som såg filmen hade sett Pacific Rim), historien är enkel men inte banal, det är väldigt lätt att känna för och med huvudkaraktärerna, birollerna är bra och effekterna är tamejfan FLAWLESS!

Så jag är nöjd, nöjd, nöjd. Jag är jättenöjd. Fi fan vad jag älskar stora robotar! JAEGERS FTW!

Mitt betyg:

 

Min killes betyg:

 

Min bonussons betyg (13 år):

 

Fiffis filmtajm jämför: TEXAS CHAINSAW MASSACRE då och nu

Motorsågsmassakern från 1974 är som en vandringssägen. Många pratar om den, dom flesta har ingen aning om varför och ju mer det pratas ju mer fel blir det.

Sex år efter att filmen kom ut togs den upp som exempel på videovåld i TV-programmet Studio S. Det var 1980 och det blev tittarstorm och filmen har kallats den mest hatade filmen i Sveriges historia. Filmkopior beslagtogs och förstördes och videohandlare ställdes inför rätta, svenska folket skrek sig blå och krävde förbud. Varför då kan man undra. Vuxengenerationen var verkligen underlig på den tiden. Vad är det med den här filmen som upprör så förbaskat, den är inte blodigare än vilken Rapport-sändning som helst.

Motorsågsmassakern blev en jättesucce och en språngbräda för regissören Tobe Hooper. Utan den hade Steven Spielberg antagligen inte erbjudit honom att regissera Poltergeist, bara en sån sak. Leatherface blev en av dom klassiska skräckfilmsnunorna och Gunnar Hansen som gjorde sin filmdebut här som Leatherface har en given plats i B-skräckfilmsträsket än idag. Se bara lite längre ner i texten.

Att bara ana vad som händer, att inte se allt i extrem närbild, att inte översköljas av blod och kroppsdelar tycker jag är betydligt mer läskigt än motsatsen. Därför gillar jag Motorsågsmassakern och jag gillar den mer nu än när jag såg den som liten. När jag var minifigur och såg den tyckte jag inte den var otäck alls. Det var ju bara film. Vadå videovåld? Skulle folk gå ut på gator och torg med motorsåg bara för att dom sett filmen? Jag fattade aldrig den grejen.

När jag ska titta på den nyaste versionen av Motorsågsmassakern är mina förväntningar inte speciellt höga. Okej, dom är inte superlåga heller men jag inser att det inte är nån ny Gudfadern jag ska se. Att den visas i 3D gör varken till eller ifrån för mig men måste jag välja så är det mer ifrån än till.

Filmen börjar och precis som fortsättningen/remaken av The Thing började där originalet slutade så gör även denna och jag gillar det. Filmens första fem är riktigt bra. Suggestiva och hemska minuter och stämningen i förtexterna är otroligt likt originalfilmen. För mig visar det att filmmakarna har respekt för förlagan och kanske inte enbart gör detta för pengar.

En kvart in i filmen tänker jag helt annorlunda.

Jag vet inte var jag fått den här tanken ifrån men jag tror stenhårt på att det GÅR att göra en skräckfilm utan en bystig brud i linne i någon av huvudrollerna. Nånting säger mig att det går, allting går, bara man vill. Men antagligen är det väldigt många som inte vill ända på detta beteende, som vill att trenden med blöta vita genomskinliga linnen ska hålla i sig och som tror att det vad alla vill ha och att alla syftar till dom som betalar för biobiljetter, dvs killar i åldern 15-16,5. Själv blir jag bara trött. Med bröstvårtor som pekar uppåt, sådär som dom gör på omänskliga skyltdockor, så hade huvudrollsinnehavaren Alexandra Daddario varit precis lika fin i urtvättad hoodie.

Som i dom flesta nyproducerade skräckfilmer är det mycket gegg, klafs och blod. Grafisk skräck alltså. Jag tycker inte det är så läskigt, det funkar inte riktigt på mig och 3D:n är överskattad även om jag fattar det tuffa i att en motorsåg letar sig ut genom bioduken/TV:n. Jag ser mycket hellre om ”den riktiga filmen” igen, utan 3D och fixiga effekter även om Gunnar Hansen är med även här. Och om man tycker att det är bogus med originalfilmen för att man aldrig får se motorsågen användas ”på riktigt” så är den här nyinspelningen julafton.

The Texas Chainsaw Massacre / Motorsågsmassakern 1974

Speltid = 83 minuter. Perfa!
Story = Fem ungdomar i ett hus blir våldgästade av läskig man med motorsåg, uppväxt bland gravplundrade kannibaler.
Skådespelarinsatser = Samtliga skulle kunna bytas ut mot Glada Hudik-teatern och man skulle inte märka nån skillnad. Det är liksom vanligt folk som spelar, inget mer än så men det är ganska trovärdigt rätt igenom.
Läskighet = En del. Den är läskig på ett psykologiskt sätt, inte grafiskt (så som nutidens skräckfilmer oftast försöker vara)
Charm = Om charm kan likställas med nostalgi så har den en hel del av den varan.
Mardrömmar efteråt =Njääää, inte så mycket alls.

 

Texas Chainsaw 3D 2013

Speltid = 92 min. Tummen upp!
Story =En ung kvinna åker till staden Newt i Texas då hon ärvt ett stort gammalt hus. Man kan säga att den här filmen fortsätter där originalet slutar.
Skådespelarinsatser = Standardungdomar, no more no less.
Läskighet =
Charm = Första fem var charmiga med återblickar från originalfilmen men sen dalade det.
Mardrömmar efteråt = Inga. Alls.

Jag har även skrivit om The Texas Chainsaw Massacre från 2003. Den var inte så pjåkig.