Back to the 70´s: ÖVERGREPPET (1973)

Att vara polis och tvingas hantera personer misstänkta för sexuella övergrepp på barn känns som ett av dom svåraste jobben som finns. Hur förhåller man sig lugn? Hur bibehåller man moral och yrkesetik? Jag har inga problem med att förstå att poliser flippar ibland, fasiken, det känns mänskligt även om det är både förkastligt och brottsligt att göra det.

I den här filmen är det poliskommisarie Johnson (Sean Connery) det slår över för. Han misshandlar en man misstänkt för diverse brott mot väldigt unga flickor och han slår honom så illa att det inte är säkert att han överlever. Men är det ens rätt person? Är han skyldig? Varför är Johnson så arg?

Jag tycker det är jättehärligt att se Sean Connery på film även om ingen kan anklaga honom för att ha fingertoppskänsla när det gäller att välja rätt roller. Det känns som att han – vissa år – har gjort alla filmer han kommit över. Långt ifrån alla är bra, en del är banne mig knappt tittbara.

Övergreppet (eller The Offence som den heter i original) är en speciell film. Långsam, tyst, brittisk ”skitig”. Det är mycket hårt material överallt, betongväggar, tegel, sten. Brunt och grått i olika nyanser. En polisstation under renovering som känns smått klaustrofobisk i mina ögon och en Sean Connery som har nerverna utanpå kroppen även om han som alltid är proper, ståtlig och utstrålar värme.

Jag märker att jag i vissa scener enbart fokuserar på Connerys ögon. Få skådespelare kan agera med blicken som han. Han behöver inte prata, ögonen berättar vad han tänker.

Av dom 73 filmer och TV-serieavsnitt Sidney Lumet regisserade under sin livstid är detta inte en av dom mest kända men det är en stabil film, en sevärd film och en Sean Connery i världsklass.

Nästa tisdag kommer ännu en film från det finfina 70-talet.

FILMÅRET 1986

1986. Nästan i mitten av det härliga 80-talet. Massor med bra film från detta år, eller? Jag hade femton filmer som klarade både den stora gallringen och den lilla men det är fem för mycket så jag satte mig helt enkelt skräddare på golvet, förde ihop tummarna med långfingrarna, blundade, lyssnade på delfinljud och försökte ta mig inåt, ända in i mitt allra innersta, in bland minnen, bortträngda känslor, nostalgikaos och tonårsångest. Vilka filmer var bäst? Vilka sitter kvar i maggropen?

Sjutton sekunder senare var listan klar.

 

10. ALIENS
(Regi: James Cameron)

Okej. Jag river av plåstret från skoskavet på en gång. Ritssssch! Precis som att jag med 2013-års lista placerade Gravity på plats 10 och fick en del läsare att sätta morgonkaffet i vrångstrupen (den har dessutom åkt ut från listan helt nu) så finns det en risk för nåt liknande när Aliens ”bara” hamnar på plats 10. En bra film, men den saknar en del av magkänslevärmen som en del av filmerna högre upp på listan ger mig. Dessutom finns det risk att den ryker helt när jag ser om Liftaren. Det känns troligt.

.

.

.

9. HENRY – EN MASSMÖRDARE
(Henry: Portrait of a serial killer – Regi: John McNaughton) 

Och här kommer den, exemplet på en film som gör mig varm i magen sådär som jag försökte förklara på plats 10. Fast det är inte riktigt sant. Henry-filmen gör mig allt annat än varm i magen. Det är en vidrig film, svinjobbig att titta på, hemsk. nästintill överjävlig faktiskt. Men det är en film som fastnar. Michael Rooker gör sitt livs bästa roll här tycker jag. Han är mycket bättre i den här filmen än som blå gubbe i Guardians of the Galaxy.

.

.

.

8. HANNAH OCH HENNES SYSTRAR
(Hannah and her sisters – Regi: Woody Allen)

Jag har svårt att rangordna Woody Allens filmer, jag tycker många är rent otroligt bra och Hannah och hennes systrar är en av dessa. Hela tre oscarsstatyetter blev det till filmen när Woody själv fick en för bästa originalmanus, Michael Caine vann Bästa manliga biroll och Dianne Wiest Bästa kvinnliga biroll.

.

.

.

7. ROSENS NAMN
(Der name der rose – Regi: Jean-Jacques Annaud) 

En ”gubbrulle” i ordets bästa bemärkelse. Eller ”munkrulle” kanske snarare. Klurigt, snyggt, mörkt, en Sean Connery som såg gammal ut redan då och en väldigt ung Christian Slater.

.

.

.

6. BLUE VELVET
(Regi: David Lynch)

Blue Velvet var den första David Lynch-aha-upplevelsen i mitt liv. Dagar då David Lynch´s tentakler når in i hjärnbarken är dagar man liksom aldrig glömmer. Jag glömmer aldrig känslan av gräs och en vattenspridare. Jag glömmer aldrig Isabella Rossellini. Jag glömmer aldrig känslan av att jag inte riktigt förstår. Det är en härlig känsla, jobbig men härlig. Och jag tycker verkligen att David Lynch har den snyggaste porträttbilden av ALLA på ImdB.

.

.

.

5. JEAN DE FLORETTE 1 & 2
(Regi: Claude Berri) 

Många år innan Gérard Depardieu blir en Putinvänlig pengagalen egocentriker som det är väldigt svårt att sympatisera med gjorde han stora roller i stora filmer och stora roller i mindre men underbara filmer, som denna. Jean de Florette handlar om regn, eller bristen på detta. Jävlar, mmmm det verkar spännande kanske du tänker och hånskrattar samtidigt inombords åt den där filmbloggaren som tjongar upp en fransk väderfilm på topplistan men skrattar bäst som skrattar sist. Ge den en chans om du inte redan sett den, du kommer bli förvånad.

.

.

.

4. TOP GUN
(Regi: Tony Scott) 

Watchin’ every motion in my foolish lover’s game. On this endless ocean, finally lovers know no shame. Turnin’ and returning to some secret place inside, watchin’ in slow motion as you turn around and say…take my breath away. Maverick. Iceman. Charlie. Goose. Tony Scott. Filmkärlek.

.

.

.

3. BETTY BLUE – 37,2 GRADER PÅ MORGONEN
(37°2 le matin – Regi: Jean-Jacques Beineix) 

När man gör årslistor och sammanfattar sina filmfavoriter från förr känns det som att två typer av filmer sticker ut mer än andra. Det är dels filmer som man sett många många gånger, filmer man återkommer till med jämna mellanrum och aldrig tröttnar på. Sen är det filmer som man sett en eller max två gånger och där man av olika anledningar känner sig helt nöjd med det. Betty Blue har jag sett två gånger och sista gången blev jag helt blown away. Det här är en Film, en Riktig Film.

.

.

.

2. COBRA
(Regi: George P. Cosmatos) 

1974 skrev författaren Paula Gosling en roman som hette A Running Duck. Den filmatiserades 1986 och blev till filmen Cobra med Sylvester Stallone som Marion ”Cobra” Cobretti med svarta klackskor, pilotsolglasögon och tandpetare i mungipan. Jag dööööööör, alltså han är så sjukt cool här och Cobra är verkligen en helgjuten film. Spännande som tusan, suggestiv musik,  Brian Thompson är riktigt otäck som Night Slasher och Slys dåvarande flickvän Brigitte Nielsen castades som den långbenta huvudrollen Ingrid. Men det mest intressanta är kanske att det gjorts ännu en ”Cobra”, ännu en film av Goslings bok (alltså SAMMA bok) och det är Fair Game med Cindy Crawford och William Baldwin från 1995. Tänk att det är samma grundmanus. Det kan man inte tro.

.

.

.

1. FLUGAN
(The Fly – Regi: David Cronenberg) 

Titta så glad han ser ut Jeff Goldblum, etta på topplistan å allt! Men vad är det han har i ansiktet, offer för dålig avocadopeeling eller vad kan det va? David Cronenberg som utsatt honom för ett prank i logen men en hink saltpetersyra upphängd ovanför dörren och fiskelina till dörrhandtaget? Neeej så är det såklart inte. Jeff Goldblum spelar Seth Brundle, vetenskapsmannen som uppfunnit en maskin som kan förflytta materia från en plats till en annan och när han ska prova att förflytta sig själv får han sällskap – av en fluga.

David Cronenberg peakade i sin ”klegg-era” med Flugan, nu gör han filmer i helt andra genres med varierande resultat. För mig kommer han alltid vara en av dom största, intressanta, modiga och mest personliga regissörer som funnits och Flugan är en klassiker. En klegg-klassiker. Och hurra för Jeff Goldblum som är så bra så bra på att spela fluga!

Bubblare: Liftaren, Peggy Sue gifter sig, Morrhår och ärtor, Plutonen, Bortom alla ord, F/X Dödlig effekt.

Intressanta filmer från 1986 som jag inte har sett än: Ont blod och Down by law.

Idag är det ett gäng filmbloggare som gjort sina listor över 1986-års bästa filmer. Klicka in på deras bloggar för att få filmtips och andra aha-upplevelser.

Spel och film

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmitch

Movies-Noir

Jojjenito

Flmr

Absurd Cinema

Filmfrommen

 

FILMSPANARTEMA: HÅR

Det här med hår på film, vilket roligt tema!

Man kan göra det lätt för sig och skriva om musikalen Hair. Man kan skriva om nåt stort och hårigt som Bigfoot i Harry and the Hendersons eller Sully i Monster´s Inc. Man kan skriva om hockeyfrillor, peruker eller dom mest populära filmerna från 1977 som innehöll kvinnligt könshår. Ett tag tänkte jag göra en variant på det sistnämda och skriva om manligt könshår jag minns men enbart Sven Wollter och Donald Sutherland på en lista känns rätt torftigt.

Så jag tänkte om. Jag tänkte att jag gör en lista på trevligare grejer. Sånt jag verkligen gillar. Jag tänker skriva om ansiktsbehåring i form av…

MINA TIO FILMISKA FAVORITMUSTASCHER!

.

.

10. BEN STILLERS HALVDANA LÅNGTRADARMUSCHE

I Dodgeball är Ben Stiller liten, kaxig, deffad, klädd i lila spandex och har en imponerande långtradarmustasch. Men om jag fick bestämma tycker jag den skulle vara tre-fyra centimeter längre, då hade den fått prefixen delikat.

.

.

.

9. CONNERYS ZED

Det finns ett gäng trevliga skådespelare som gett mustaschen ett ansikte. Charles Bronson och Burt Reynolds är två av dessa, Sean Connery en tredje. I Highlander (1986) fick Sean Connery till det nästan hundraprocentigt men hur fin den muschen än är så kan den inte mätas med ansiktsbehåringen i John Boormans film Zardoz från 1974. Sean Connerys rollfigur Zed är en riktig trendsetter.

.

.

.

8. JOHN TRAVOLTAS VÄLANSADE

Hur gör man enklast om en utseendemässigt snäll man som John Travolta till den elaka jäveln Ryder i The taking of Pelham 1-2-3? Jo! Man ser till att stramt ansa håret i fejset samtidigt som man får honom att bita ihop käkarna och jobba fram en kronisk axelspänningshuvudvärk. Och vet du vad? Det funkar!

.

.

.

7. TOM BERENGERS SKÖNA 80-TALARE

Lawrence Kasdans film The Big Chill (Människor emellan) är en riktigt mysig film och Tom Berenger har en av filmens huvudroller iklädd en mycket klädsam mustasch.

.

.

.

6. MARVELMUSCHEN

Min grundtes är att 99% av världens män ser bättre ut i mustasch än utan och superhjältar är inga undantag. Robert Downey Jr´s ansiktsbehåring gör att Iron Man inte bara ser ännu coolare ut, han skulle även kunna ta jobb som stand-in i Backstreet Boys om han nångång behöver stålar.

.

.

.

5. KONSTEN ATT GÖMMA EN BÄVERFARM PÅ ÖVERLÄPPEN

Varje år anordnas World Beard & Moustache Championships, en tävling som Sam Elliott borde kunna vinna vartenda år om han bara ställde upp. Mustaschen han visade upp i bröderna Coens The Big Lebowski (1998) skulle fungera som skyttevärn i vilket inbördeskrig som helst och kryper han runt på alla fyra i huset där han bor behöves inget annat städ-don, dammråttorna fastnar som vore dom gjorda av kardborre. Den här mustaschen är motsatsen till John Travoltas på plats 8. En snällare mustaschman än Sam Elliott går inte att se på film.

.

.

.

4. SLY I EXPENDABLES 2

Gulp alltså, vad fin han är!

.

.

.

3. THEODORE TWOMBLY

Joaquin Phoenix och hans mustasch är en match made in heaven när han gestaltar Theodore Twombly som i filmen Her tar det här med datorer och kärlek till en helt annan nivå. Han ser så himla gullig ut. Så snäll. Så harmonisk. Det är banne mig mustaschperfektion.

.

.

.

2. LESTER BANGS-MUSCHEN

Jag tycker om den här bilden. Jag tycker om Philip Seymour Hoffman. Jag tycker om filmen Almost famous och jag tycker om Lester Bangs och hans mustasch. Fan vad jag saknar Philip Seymour Hoffman.

.

.

.

1. TOM SELLECK. ALLTID. JÄMT. HELA TIDEN.

Det går inte att göra en sånhär lista utan att ha Tom Selleck på plats nummer ett. Han är den förste mannen med hår på överläppen som jag kärade ner mig i och han ÄR den mustaschprydde mannen personifierad oavsett om han är privatdetektiven Thomas Magnum, Patrick O´Malley i High road to China, Peter Mitchell i Tre män och en baby, Phil Blackwood i Hennes alibi, Monicas pojkvän i Vänner, Frank Reagan i Blue Bloods eller Jesse Stone.

Tom Selleck, you are The Master of the Musche Universe!

.

.

Hur har mina filmspanarvänner tagit sig an detta tema? Hur pass hårigt är det runtom i bloggosfären idag? Klicka på länkarna så märker du: Sofia, Henke, Jojje, JohanSteffo, JimmyCecilia och Voldo.

 

Måndagar med Matt: FINDING FORRESTER

Matt Damon är en spännande liten gynnare. Han kombinerar jättestora roller i storfilmer med lite mer lågmälda alster och biroller så små att hostar man på fel ställe så riskerar man missa hans närvaro. Just det hände mig när jag tittade på Finding Forrester.

Jag såg hela filmen – trodde jag – men måste ha förflyttat blicken nån halvmeter åt sidan för ett par sekunder för Matt Damons Steven Sanderson var ingen man jag la märke till. Så jag fick spola tillbaka. Leta. Ta fram förstoringsglaset. Putsa det. Kisa. Och DÅ, ja, kanske kanske en liten Matt Damon dök upp där minsann! Men det är klart att hans namn om än i knappt läsbara bokstäver säljer in en film. Jag är ett levande bevis på att jag aldrig sett den här filmen om det inte var för honom trots att Gus Van Sant regisserat och Sean Connery spelar huvudrollen. Jag trodde helt enkelt inte att filmen skulle vara bra. Filmaffischer som ser ut som Paulo Coelho-pockets är sällan det.

Precis som i Good Will Hunting handlar Finding Forrester om en otippad högintelligent ung pojke, denna gång en fattig svart kille vid namn Jamal Wallace (Rob Brown). Och precis som i Good Will Hunting springer pojken på en otippad omtänksam äldre vis fadersgestalt som här heter Willam Forrester (Sean Connery). Alltså, hela filmen är så motståndslös att jag knappt vet vad jag ska skriva. Den är som att äta rostbröd utan pålägg och utan rost. Inget tuggmotstånd, inga vitaminer, ingen smak, ingenting.

136 minuter i Gus Van Sants sällskap kan vara underbart även om det är eftertänksamt och saktfärdigt berättat men i det här fallet är filmen bara långsam och tråkig. Det finns inget Van Sant:skt i uttrycket, inget finurligt, inget udda. Sean Connery spelar dessutom över. Galet va? Över! Under första halvan av filmen hade jag hopp, den kändes lite mysig, lite skön. Sen blev den till…ingenting.

Matt Damons microsekund i strålkastarljuset går inte att recensera. Filmen däremot, den går.

Nu tar Måndagar med Matt lite semester och återkommer om två veckor (30/12). Det finns så många filmer jag vill ha med så han får helt enkelt hänga med även en bit in på nästa år.

007-helg: AGENT 007 SER RÖTT

 

 

 

 

 

Oj vilken mellanmjölk det här var. Sean Connery är tillbaka som Bond, han är charmig, snygg, perfektion men allt det där kan gå överstyr och också uppfattas som…tråkigt. Kanske är det därför jag redan några dagar efter att jag sett filmen nästan glömt den. Glömmer man en bra film? Glömmer man en perfekt Bond? Jag inbillar mig att svaret är nej på båda dessa frågor men kan ändå inte riktigt släppa grejen, det här är alltså den TREDJE bästa bondfilmen genom tiderna enligt Fripps filmrevyer. Kan den verkligen vara SÅ beige som jag uppfattar den?

Ja det kan den.

Agent 007 ser rött är ingen dålig film, ingen tråkig film, det finns ingenting specifikt jag kan ta på som gör att den – för mig – känns som mellanmjölk vars bäst-före-datum gått ut och ändå kan jag inte säga att den är speciellt mossig. Brudarna är okej, storyn med. Jag är bara inte nöjd. Ganska enkelt eller hur? Film—> Magkänsla—-> Betyg därefter.

Femte filmen. Gäsp. Två kvar.

Filmitch 8/10, Fripps filmrevyer 4+/5, Movies-Noir 4/5.

007-helg: ÅSKBOLLEN

 

 

 

 

 

Men gode Gud, här har vi ett stycke film som borde ligga i vakuumförpackad malpåse. Åskbollen har åldrats sämre än Tom Jones sångröst och det vill inte säga lite.

Skrattretande beiga actionscener mot uråldrig blue screen, en föga intressant och/eller spännande historia, blek bondbrud och en allt annat än inspirerad Sean Connery son Bond. Att han dessutom har den dåliga smaken att tvinga sig på kvinnfolk gör att det luktar surt om hela filmen. James Bond är ju en världsvan cool snubbe med snygga kläder och säkert luktar han gott också, han ska (väl?) inte behöva ta till osnygga och rätt hårdhänta utpressningsmetoder för att få ligga?

Under den här obegripligt långa speltiden satt jag mest och undrade när filmen skulle börja. Det var ofantligt segt och trist. Jag undrar om man inte måste vara en riktig invigd, ett bondfan ut i fingerspetsarna, för att uppskatta detta. För mig är det inget annat än ren och skär smörja. Fast affischen är snygg.

Tredje filmen. Fyra kvar. Pust.

Mina Bondkunniga filmbloggarkollegor tyckte såhär: Filmitch 5/10, Fripps filmrevyer 4/5 och Movies-Noir 3,5/5. Klicka på namnet för att komma till respektive bloggares recensioner av filmen.

SEX LEKTIONER I KÄRLEK

Seductively Funny? Hilarious?

Undrar om dom där amerikanska recensenterna verkligen sett filmen. Kanske räckte det med att se att Angelina Jolie skrattar på affischen – woohoooooo, vet här måste vara roligt!

Sex lektioner i kärlek är mycket men det är fanimej ingen asrolig film. Det är inte en komedi, inte i närheten av en sådan. Sex lektioner i kärlek handlar inte enbart om just kärlek, den handlar om livet. Lektioner i liv. Hur man gör. Varför. Därför.

Filmen handlar om det gamla paret, dom som varit gifta i 40 år men som nu måste kämpa med en dödsdom (Sean Connery och Gena Rowlands). Den handlar om kvinnan som blev lämnad och nu har svårt att knyta an till någon annan man (Gillian Anderson). Den handlar om en mamma som vakar vid sin AIDS-sjuke sons dödsbädd (Eller Burstyn och Jay Mohr). Den handlar om den utåtagerande beroendepersonligheten (Angelina Jolie) som träffar en kille med ryggsäck (Ryan Philippe).

Historierna promenerar bredvid varandra i en mycket behaglig takt och tårarna bränner innanför ögonlocken. Det här är tredje gången jag ser filmen, tredje gången jag tänker ”det är så bra det här, så bra”, tredje gången jag tänker att jag vill sätta en femma och tredje gången som jag inte gör det. Jag vill inte sätta en femma för jag vill suga på karamellen. Jag vill se om filmen om några år och känna samma sak. Vågskålen. Den ligger där, gungar fram och tillbaka och samtidigt pekar den finger. Bäh! Betyg? Som om det spelar nån roll? Vad spelar ett filmbetyg för roll i det stora hela? Det är livet som är det viktiga, att leva, att andas, att mötas, att skiljas, att stå ut och utstå, att förstå, acceptera och förundras.

Jag gör alltihop. Hela tiden. Det är en enda lång skola det här. Sex lektioner i kärlek är en liten påminnelse om just detta, vi får alla vårat skit och våra motgångar. Men vi får också medgångar, kärlek och ett fint liv om vi bara unnar oss att titta noga och inte per automatik drömma om det andra har.

Dom andra har nämligen också motgångar. Kanske syns dom inte men det betyder inte att dom inte finns. Sex lektioner i kärlek var det ja. Se den och lär dig nåt av den vettja.

Tre om en: Indiana Jones


Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten (1981)

Jag var för liten för att se den första Indiana Jones på bio. Jag var nio år när den kom och hade inte fått se den även om jag hotat med att hugga mig i ögat med en sax. Det var på håret att jag ens fick se E.T på bio året därpå eftersom jag då bara var tio och min mamma inte ruckade på regler i onödan. Men tjat fungerar, kanske inte fem i fyra vid en bardisk på krogen, men med mammor gör det det.

Nåväl. Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten kom helt enkelt till mig några år för sent. Jag stod i den lilla videobutiken i byhålan och hade redan sett allt spännande som fanns – trodde jag – tills jag hittade fodralet till denna lite bakom Ur dödlig synvinkel och Flykten från New York. Indiana Jones! Fan va coolt! DEN tar vi!

Det tog exakt en minut av filmen innan jag var fast. Jag hade aldrig sett en film med detta tempo förut. Direkt sögs jag in i handlingen, det hände grej på grej på grej och det lugnade aldrig ner sig. Det var action, det var äventyr från första scen till den sist och det var Harrison Ford i runda manliga plugghästglasögon.

Själva historien, att Indiana Jones ska stoppa nazisterna från att få tag i förbundsarken och därigenom vara ett steg på vägen mot världsherravälde är visserligen välskriven och fiffig men det är inte den som är viktig, det är inte den jag minns. Jag minns smådjuren och jag minns ormarna. Det var något alldeles nytt för mig och med min redan då rätt kraftigt utvecklade ormfobi så var det sjuuuuukt läskigt.

Annars passar Karen Allen perfekt som den kvinnliga motvikten till Indiana, John Rhys-Davies är Sallah, Indianas sidekick (och en väl fungerande sådan) och Paul Freeman är precis så kall och klinisk som Dr René Belloq ska vara.

Som actionäventyr tycker jag denna film är svårslagen än i dessa dagar. Det hade jag kanske inte tyckt om jag var 37 när jag såg den första gången, eller så hade jag det. Det är svårt att spekulera om.


 

 

 

Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984)

Det tog tre år för Spielberg att göra en uppföljare till Jakten på den försvunna skatten, men för mig gjorde det inte det. Jag var ju lite bakom och hade missat den första så för mig tog det väl bara nån vecka eller två innan jag kom hem med nästa färgglada Indy-VHS.

De fördömdas tempel är liksom första filmen skriven av George Lucas och redan då hade han en förkärlek för att bryta den kronologiska ordningen (för den oinvigde så syftar jag på Star Wars där episod 4-6 kom skitmånga år före 1-3). Denna är alltså egentligen den första filmen om man ser till handlingen.

Kate Capshaw står för den kvinnliga fägringen (?) och lyckades inte bara släta av Harrison Ford utan inledde även ett förhållande med filmens regissör Steven Spielberg och dom är gifta än idag. Indys sidekick i den här filmen heter Short Round (Jonathan Ke Quan) och är en 11-årig asiatisk liten kille och en riktig Björn Waldegård bakom ratten.

De fördömdas tempel är stilmässigt väldigt annorlunda från första filmen. Den är mycket mörkare, mycket eländigare och läskigare och handlar om slaveri och ockultism med en släng av både rasism och sexism som grädde på moset.

Det är fortfarande action och definitivt äventyr men tempot är lugnare, färgerna mörkare och känslan jag fick var inte riktigt samma ”WOWTJOHOOOO” i magen. Men spännande är det och välgjort sett till 1984-års effektstandard och det jag minns mest från första gången jag såg filmen är tomheten jag kände i magen när eftertexterna rullade. Nu fanns det inga fler gömda Indiana Jones-fodral i videoaffären. Nu var det slut på riktigt.


 

 

 

Indiana Jones och det sista korståget (1989)

Nu är jag 17 år och överlycklig. Indiana Jones kom visst tillbaka och SOM jag väntat, längtat och undrat om han någonsin skulle göra det.

Jag har biobiljett till premiären, fjärde raden i mitten (det är en vana som aldrig försvinner), och tänk, jag får se Indy på stor duk!
Precis som med föregångarna är det George Lucas som ligger bakom manus och Steven Spielberg som regisserar och allas förväntningar är skyhöga. Men vad skulle kunna gå fel?

Nu får vi se en ung Indiana Jones (River Phoenix) stjäla ett värdefullt guldkors från några gravplundrare, vi får se hur han får tag i sin kära piska, var han fått sin fascination för arkeologi ifrån, varför han kallas Indiana och hur förhållandet har varit med hans pappa vilket inte var så vidare värst känns det som.
Allt Indiana gjort han han gjort för att bli sedd av sin far, den store professorn Henry Jones (Sean Connery). Allt sonen vill är att få bekräftelse och kärlek. Har det gått bra? Njääää. Blir det bra på slutet? Såklart!

Überkvinnan i Det sista korståget heter Alison Doody och Indys sidekick är återigen Sallah, John Rhys-Davies, men filmens stora behållning är Sean Connery.
Åren innan hade han gjort Rosens namn och De omutbara och var sjukt stor som skådespelare men att casta honom som Indiana Jones pappa var ett riktigt lyckokast för alla inblandade. Hela hans uppenbarelse hjälpte till att återinföra myskänslan från första filmen. Till och med känslan av det kärleksfulla gnabbandet mellan Indiana och Marion Ravenwood (Karen Allen) som funkade så bra i första filmen (och som mest blev tradigt med Kate Capshaw i tvåan) lyckades Sean Connery hjälpa till att återskapa.

Jag gick ifrån bion med ett leende på läpparna trots att jag nu VISSTE att det var sista gången jag fick se Indiana Jones i en ny film.


 

 

 

Indiana Jones och kristalldödskallens rike (2008)

Att Indiana Jones skulle komma tillbaka ännu en gång det var för mig lika stort som om jag skulle få en tur och retur-biljett till Månen.

19 år efter förra filmen och 27 år efter första samlas järngänget igen: Ford, Lucas och Spielberg och jag kan redan nu säga att jag förbannar den dagen dom kom på den idén.

Jag fattar det inte. Jag fattar inte att två av världens bästa sagoberättare (Spielberg och Lucas), en av världens ballaste skådisar (Ford), ett samlat gäng av
högklassiga birollsaktörer (Cate Blanchett, Shia LaBeouf, Jim Broadbent, John Hurt) i kombination med världens i särklass mest ypperliga effektmakare – ILM – inte kan få till det bättre än såhär. Det är för mig helt absurt!

Det finns uppenbarligen pengar, det finns bevisligen fantasti och kreativitet men det som inte finns och som fanns mängder av i alla tre föregångarna är: HJÄRTA.

Indiana Jones och kristalldödskallens rike är ett hafsverk. Det är en undermålig historia, det är taffligt skådespeleri, det är rent KEKKIGA effekter och jag kan inte bli annat än rosenrasande över detta avslut. Harrison Ford är 66 år gammal och jag är fan rädd när han springer. Det luktar lårbensbrott lång väg och ingenting i hans rörelsemönster ser behagligt och naturligt ut.

Helt ärligt, jag önskar att jag aldrig sett den här filmen. Jag önskar att jag kunde leva mitt liv med en god Indiana Jones-smak i munnen och en svag fundering då och då på hur den sista filmen egentligen var. Men gjort är gjort, både för mig, Harrison Ford, Steven Spielberg och George Lucas och jag tror inte någon av dom sistnämna männen är särskilt stolta över detta magplask i filmhistorien.

Jag tror även denna gång att det här är den sista filmen. Enda skillnaden nu är att jag inte bara tror, jag HOPPAS att jag har rätt.