MOTHERS AND DAUGHTERS

Jag sitter i soffan och tittar på kända fejs. Dom heter namn som Sharon, Courtney, Christina, Selma, Susan, Eva, Mira. Några spelar döttrar, det är dom yngre. Några spelar mammor, det är dom sönderopererade.

Nä, nu är jag orättvis, jag vet. Varken Susan Sarandon eller Sharon Stone har förstört sina vackra nunor under knivar och nålar, det är bara Courtney Cox som ser ut som en misslyckad vaxdockekopia av sig själv. Och nu är hon här. I filmen. Och pratar med sin dotter i mobilen. Dom andra kommunicerar via Skype. Via sms. Genom en kameralins. Eller inte alls.

Jag sitter i soffan och tittar på kända fejs. Blundar. Ser ett par stora ögon framför mig. Ögon som tittar på mig till synes utan att blinka. Den lilla krabaten som ligger bredvid mig i sängen håller blicken så stadigt i min och det är som att hon förstår, som att hon ser ända in i mitt innersta inre, som att all klokskap i världen ryms i blicken hos en liten flicka på 3,5 kilo.

När jag ser dom där ögonen för mitt inre är det som att tiden stannat helt. Det har gått ganska många år nu men jag undrar vad det var hon såg? Vad jag själv såg är det mest självklara jag upplevt. Jag såg min största kärlek i livet. Jag var så kär i min lilla tjej att hjärtat slog dubbelslag. Att jag inte kunde sova. Inte äta. Inte göra något annat än att bara titta på henne, förundras över att hon var alldeles perfekt och njuta av varje sekund av den känslan.

Jag tittar på filmen. Mammor och döttrar. Döttrar som får döttrar. Mammor som blir mormödrar. Mammor som är besvikna. Döttrar som är ledsna. Alla tror att dom pratar men ingen säger nånting. Det är väggar av glas emellan. Retinaskärmar. Mil.

Nu såhär nitton år senare händer det att min dotter ligger på min arm i sängen och vi tittar på varann. Pratar, skrattar, fånar oss och jag tjatar om att vi ska titta på Bernard & Bianca. Jag är skitjobbig, jag vet det, men jag kan fortfarande önska att tiden stod still ibland och jag gör vad jag kan för att försöka. Hon tittar på mig och jag vet att hon förstår för hon är jag men ändå alldeles egen.

Jag tänker på skärmarna, på telefonsamtalen, på milen. På att det snart kommer en dag även för oss då det är som i filmen. Jag vill inte samtidigt som jag känner mig lycklig. Tiden går inte att stoppa. Hon är där nu. Hon står på egna ben och är så långt ifrån en randig babymössa i storlek mini man kan komma. Men ögonen, dom där ögonen, är fortfarande dom klokaste som finns.

Hon ser saker. Döttrar gör det. Och döttrar blir mammor ibland. Och mammor ser saker ingen annan kan förstå. Som att ens dotter är det absolut största som hänt och det finaste av allt.

[Filmen är verkligen inte nåt vidare. Vill bara tillägga det så du inte tror jag gett den fel betyg.]

BROKEN FLOWERS

Det är nåt visst med filmer som har soundtrack som är så lysande att musiken är som en film i sig. En film för öronen. Brokeback mountain är en sån film. Sideways en annan. Broken Flowers en tredje.

Holly Golightly, Mulatu Astatke, The Tennors, Marvin Gaye, The Brian Jonestown Massacre och Dengue Fever. Förutom herr Gaye är det inte direkt en samling artister som finns i var mans CD-hylla (om nu folk har såna fortfarande?) men tillsammans utgör dom en störtskön musikalisk mix, en mix jag lyssnat på många många gånger trots att jag bara sett filmen två.

Varför har jag bara sett filmen två gånger? Jag ställer frågan till mig själv när jag nu ser om den fast jag egentligen vet svaret. Jag tyckte helt enkelt den var ganska mediokertråkig första gången jag såg den. En medeltrea liksom, varken mer eller mindre. Jag greppade den inte. En tyst och introvert Bill Murray åker runt i USA för att försöka hitta vem av hans gamla flammor som eventuellt är mamma till en son han just fått reda på att han har.

Murrays rollfigur Don var lite av en Don Juan när det begav sig. Många kvinnor, svårt att rota sig, inga drömmar om äktenskap eller familj. När hans nuvarande kvinna (Julie Delpy) ruttnar och helt enkelt lämnar honom blir han en väldigt ensam man och den etiopiske grannen Winston (Jeffrey Wright) är hans enda egentliga trygghet. Winston är också en älskare av konspirationsteorier, han älskar att leka privatspanare så när Don får ett brev med det spännande innehållet att han är far till en nästan tjugoårig son går Winston såklart igång på alla cylindrar.

Bill Murray är filmen igenom väldigt Lost in translation-isk och kanske är det därför jag gillar filmen mer nu än då. Då kände jag mig lite mer besviken för att jag trodde att det var en ny Lost in translation jag skulle få se. Nu vet jag att det aldrig kommer ske och kan se filmen med lite snällare ögon. Nästan lika snälla som Bill Murrays. Broken Flowers är en sån fin liten film. En jättefin fin liten film. Sharon Stone. Jessica Lange. Tilda Swinton. Murrays egen son Homer som ”kid in car”. Och musiken. MUSIKEN!

Addepladde, Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord har också sett filmen – med mycket varierande åsikter.

Veckans Berenger (sista): SLIVER

Två gånger i mitt liv har jag rest mig upp och frivilligt lämnat en biosalong mitt i filmen. Den ena gången var 2006 när Superman Returns fick mina inälvor att fucking explodera och den andra gången var egentligen den första.

Hösten 1993 var jag på en av biograferna i Stockholm som inte finns längre, Filmstaden på Regeringsgatan. Sliver hade premiär, jag hade biljett och förväntningarna var inte jättelåga. Jag gillar (och gillade) både Sharon Stone, Tom Berenger och Joe Eszterhas, manusförfattaren som skrivit Kniven är enda vittnet, Förrådd, Basic Instinct, tre filmer jag tycker väldigt mycket om – alltså väldigt!

Nu var det alltså Sliver-tajm och jag kunde ganska snabbt konstatera att Joe inte haft några av sina bättre dagar framför skrivmaskinen när han skrev detta manus. Fokus ligger på Sharon Stone naken i en ångande dusch och det kan säkert framkalla en hel del känslor men i denna biosalong – just då – framkallade det enkom gapskratt. Jag gick efter femtio minuter, tillsammans med sexton andra. Den knappt fullsatta salongen var halvfull när jag gick och jag tror inte det var många som härdade ut till slutet.

Så här sitter jag nu med DVD:n i handen, mina tankar om denna formidabla sunkrulle i alldeles för färskt minne och jag tänker alltså se om den. Vad gör man inte för konsekvensbloggande? Det här är som att gå över lik, det här är fanimej lika illa som att mobba sig själv och sen ringa BRIS och grina. Men nu gör jag det. Ingen återvändo. Andas. Gört bara!

Jag gjorde det. Jag överlevde. Carly (Sharon Stone) är fortfarande den apsnygga blondinen som ligger med den unga stenrika killen med tättsittande ögon (Stephen Baldwin). Jack Landsford (Berenger) är den äldre hete mannen som inte kan dölja en känsla och sen är det en ziljon TV-apparater hos nån fluktare som har koll på husets hyresgäster. Filmen är fortfarande varken spännande eller bra men så genomrutten som jag mindes den är den inte. Tom Berenger gör ett finfint jobb, han är solariebrun som vanligt och får chansen att visa hela sitt känsloregister.

Jag kan inte för allt smör i Småland säga att jag gillar detta men jag har sett så många filmer som är ljusår sämre så nåt kalkonbetyg blir det inte tal om. Däremot är det få favoritskådespelare som har sämre medelbetyg på sina filmer än Tom Berenger har. Det är rent utsagt skämmigt lågt.

Att gilla honom och att tycka att han gjort bra karriärval är inte riktigt samma sak. Jag respekterar honom innerligt som skådespelare men han hade behövt en läskunnig rådgivare som åtminstone hade kunnat skumma igenom skickade manus.

Det här var den sista filmen i detta tema. Jag säger tack och hej och på återseende till Tom Berenger.

När jag såg den 1993:

 

 

 

När jag såg den 2012:

Veckans serietidningshjälte på film: CATWOMAN

Det finns dom som förvaltar en räkmacka på genomtänkta och smarta sätt. Halle Berry är inte en av dom.

Efter sin Oscarsvinst med filmen Monster´s Ball (som kom 2001) drog hon en högvinst som Bondbrud mot Pierce Brosnan i CGI-katastrofen Die another day (hallå, surfscenen!) och bortsett från lite X-men-agerande ur den högre skolan är Catwoman hennes yrkesmässiga peak sedan dess. Något att vara stolt över? Skulle inte tro det.

Halle Berry är som jag ser det den kvinnliga skådespelarmotsatsen till artisten Robbie Williams. Alla kvinnor vill ha Robbie, alla män vill vara Robbie och om det kniper vill männen ha honom också, dingalingen till trots. Vad gäller Halle Berry så finns det ingen kvinna som inte skulle byta ut sin kropp mot hennes i en handvändning, ingen man som inte slickar sig om munnen när hon kommer upp ur havet iklädd vit bikini och ingen kvinna som skulle säga nej tack om Halle kom fram och åmande bjöd på en svettig bortamatch.

Hjälper detta det allra minsta när jag tittar på Catwoman? Hjälper det att hon är urläcker i latex när filmen i sig är så infernaliskt fånig? Kan jag bortse från kostymen, från manus, från sunkig filmning, från dåliga skådespelarinsatser över lag? Nej, nej och nej. Jag kan inte det.

Halle Berry spelar alltså Patience Phillips, kvinnan som blir antastad av en bonnkatt, förvandlas till Catwoman och sen ska rädda sin lilla del av världen (alltså inte samma Catwoman som Anne Hathaway spelar i The Dark Knight Rises, där heter hon Selina Kyle). Filmen är regisserad av mannen med artistnamnet Pitof, en snubbe som innan Catwoman endast gjort Vidocq (med Gérard Dépardieu) och efter Catwoman ingenting, inte en enda långfilm. Jag förstår varför.

Halle Berry kan på många sätt jämföras med Ben Affleck och detta inte bara för att dom båda lyckats göra rätt tuffa seriehjältar till avskrädeshögar på film. Jag tycker sällan Halle Berry är bra alls. Hon är vacker som en dag men skådespeleri vete tusan om hon behärskar. Nu säger jag inte att jag tycker Ben Affleck är vacker eller ens snygg för det tycker jag inte men precis som att snyggingar med utstrålning kan mima till förinspelade Nana Hedin-refränger så kan människor få skådisjobb på grund av utseende allena. Det håller en gång, kanske två men det håller inte en livslång karriär. Halle Berry borde definitivt stanna upp och tänka efter, kanske byta bana, göra nåt annat. Sälja muffins eller nåt. Vad som helst.

Fredagsfemman # 26

5. Wanderlusts mystiska försvinnande från Voddler

Jag hade liksom eldat upp mig. Jag hade laddat för att se Wanderlust när den hade premiär på Voddler. Två dagar kvar stod det på Voddlers hemsida, två dagar. Jag väntade två dagar. Jag såg fram emot en kväll med Jennifer Aniston och Paul Rudd efter en mastodontdag på jobbet men så kommer jag hem bara för att mötas av….ett försvinnande. Filmen är nämligen borta – helt – från Voddler. Den är inte framskjuten, den är inte ens sökbar, den är bara raderad. Borta från jordens yta. Vanished. Poff liksom. Jag fattar ingenting men ser fortfarande fram emot filmen.

4. Hugh Laurie

Med en rollista som innehåller Gary Oldman, Joel Kinnaman, Abbie Cornish, Samuel L Jackson och Hugh Laurie känns det som att nya RoboCop kan bli en väldans spännande filmupplevelse. Jag gillar ju Hugh Laurie, ganska så  mycket gillar jag honom. House är en av dom få TV-serierna som jag försöker se emellan alla filmer och trots att jag försöker stå fast vid att grumpiga män är det värsta jag vet så rimmar det rätt illa med min beundran för Dr House.

 

4. Remakes som gör mig lite ledsen

När jag tänker på filmkaraktären Douglas Quaid så kommer Arnold Schwarzeneggers fejs alltid upp. Han ÄR Douglas Quaid för mig hur många remakes som än görs på Total Recall. Jag säger inte att remaken av Total Recall kommer att vara usel, jag säger inte att Colin Farrell är dålig som nya Quaid eller att Kate Beckinsale inte kommer kunna göra Sharon Stones roll rättvisa men det är nåt som gör mig ledsen med det hela. Total Recall-originalet är en härlig film och jag hoppas att alla som ser nya Total Recall på bio och som ser filmen för första gången även kommer ge den gamla filmen en chans. Den kanske inte har dom mest felfria effekterna men den har charm så det dryper om det.

 

2. Hans Zimmer

När jag var liten och lyssnade på Video killed the radio star med The Buggles kunde jag väl aldrig ana att en av killarna i bandet skulle ge mig flera av mitt livs största upplevelser – på film. Hans Zimmer är en fenomenal kompisitör. Jag tycker att han behärskar filmmusikgenren bättre än ALLA andra. Kolla bara på den här CV:n, lägg till den senaste filmen (The Dark Knight Rises) och tänk på framtiden, på Ron Howard´s Rush och Stålmannenfilmen Man of steel som kommer 2013. Hans Zimmers musikaliska hand ligger som en energisk och galet blöt handduk över dom nybakade filmkakorna och jag, jag bara leeeeer.

 

1. Terminator-Therese

Simmerskan Therese Alshammar är inte bara grym i bassängen,  hon är dessutom den enda svenska kvinnan som skulle platsa som huvudrollsinnehavare i nästa Terminator. Hon är bara så jävla cool och idag börjar OS på riktigt för hennes del. Jag håller tummarna för välförtjänta medaljer och hoppas att castingfolket i Hollywood tittar.

Fredagsfemman # 5

5. Snygglo-Sharon

Ibland händer det att jag tror att photoshoppade bilder i glassiga tidningar är direkt tagna ur verkligheten. Det händer lika ofta att jag slår mig själv i huvudet med en sten. Att skådisar ser likadana ut när dom går upp på mornarna som dom gör på galapremiärer är ju en helt världsfrånvänd tanke och jävligt korkat dessutom. Klart det inte är så. Sharon Stone må vara en av världens vackraste kvinnor men även hon trycker i sig transfetter och fuskpotatis när andan faller på. Det känns skönt på nåt vis. Och imorgon fyller hon 54. Grattis! 


4. Transa-Sean

Den här killen kan lysa upp ett murket utedass med sin blotta närvaro. I This must be the place (som har premiär idag) gör han det kanske mest knasiga karaktärsporträtt hittills i karriären. Ett udda litet fint drama och en udda liten fin Sean Penn. Men den stora frågan kvarstår: är hans karaktär Cheyenne transa? I biograffoajén efter visningen på Stockholms filmfestival debatterades detta rätt hårt och åsikterna gick isär. Är det ett bevis för eller emot att han är transa att han i filmen är gift med Frances McDormand?

 

3. Hubot-Marie

Marie Robertson är en av höjdpunkterna i SVT´s serie Äkta människor. Hon är alltid bra men här är hon bättre än vanligt. Det som slår mig nu är att hon är nästa generations Marie Richardson. Hon kommer få alla dom roller Richardson ”växt ur”. Det som är bra för till exempel  Jakob Eklund är att han inte verkar åldras på samma sätt och kommer fortsätta få samma roller och fortsätta spela mot Marie, fast nu den nya, hon som ju heter nästan samma sak som gamla men inte är hans fru.

 

 

2. Robo-Joel

Att Joel Kinnaman är klar för att axla Peter Wellers gamla roll som Robocop är så stort så jag blir kissnödig när jag tänker på det. Robocop är en av min barndoms största actionupplevelser och en historia som tål att berättas igen. José Padilha, mannen bakom Tropa de elite och Tropa de elite 2, ska regissera. Det HÄR ska bli kul att följa!

 

 

1. Tron-Danny

Inte en cell i min kropp tvivlar på en Danny-vinst i morgondagens Melodifestivalfinal (även om jag tror att Lisa Miskovsky skulle ha bättre chans i Europa). Jag älskar låten och jag äääälskar kläderna. Att Danny inte kan sjunga live bortser jag ifrån, det är ändå låten som tävlar, väl?

TOTAL RECALL

Den här killen är guvernör i Kalifornien. Tänk om nån hade sagt dom orden i mitten/slutet av 80-talet när han pangade och tjongade, spände sig, sprang och hoppade som bäst. Gud vad världen hade skrattat.

Det är 2084. Douglas Quaid (Arnold Schwarzenegger) är en vanlig tjomme, en byggnadsarbetare med en enda dröm: att få resa till Mars.
Han beger sig till Rekall, ett företag som tillhandahåller artificiella resor genom att plantera in fuskminnen i hjärnan. Du kan resa var du vill, som vem du vill med vem som helst. Quaid vill åka som ”James Bond in space”, han vill till Mars och han vill träffa en brunett för han är en brunettkille.
Nånting går fel med hela tjottaballongen och Quaid kommer ”hem” från sin resa utan att minnas ett jota bara för att innanför hemmets dörrar bli attackerad av sin egen blonda fru (Sharon Stone).
Quaid kan självklart inte finna sig i att bli nerbrottad av ett fruntimmer, jösses, karln har biceps som en Belgian Blue, och snart är hon nere för räkning. Det behövs inte många tusen nålar innan hon börjar berätta vad hon vet: att allt han minns, allt han trott var verklighet, är fake. Till och med deras äktenskap är en bluff. Vem är han? Var kommer han ifrån? Och vilka är dom arga männen i övervakningskameran som är på väg upp till hans lägenhet i detta nu?

Douglas Quaid (skådespelaren Schwarzenegger) blir arg och när Douglas Quaid (skådespelaren Schwarzenegger) blir arg löser han problem på det enda sätt han kan: med våld och mysig B-action.

Det här är en härlig matinérulle som gärna ska avnjutas på VHS då effekterna ändå är så keckiga att lite grynig bild och raspigt ljud inte försämrar filmupplevelsen ett endaste jota.