AMERICAN HONEY

Andrea Arnold är en filmregissör som alltid är intressant tycker jag. Hon har gjort fyra långfilmer såhär långt, Red Road (bra), Fish Tank (mästerlig), Wuthering Heights (njä) och dagens film American Honey. Jag har alltså inga superförväntningar på filmen men ser ändå fram emot att ta mig an den, så mycket man nu kan se fram emot en tretimmarsfilm som handlar om tidningsförsäljande typ-white-trash-ungdomar som gökar och krökar.

Star (Sasha Lane) är en tjej i 17-20-årsåldern (lite oklart för mig) som bor hemma hos sin mamma. På dagarna tar hon hand om sina småsyskon och hon gör det så pass helhjärtat att man nästan kan tro att det är hennes egna barn. Och det är också så Star lägger fram det till sin mamma när hon fått jobb som ambulerande tidningsförsäljare och ska flytta, att ”det är inte mina ungar, du får ta hand om dom själv nu”.

Star sprang nämligen på Jake (Shia LaBeouf) på Walmart. Dom tittade på varandra, eller titta är kanske ett understatement. Dom STIRRADE på varandra, det var rejält heta blickar det där och hon är tonåring, han känns betydligt äldre och ändå är det HAN som börjar dansa på varubandet så att butikspersonalen får tillkalla vakter. Detta händer till tonerna av Rihannas ”We found love in a hopeless place” och vad kan vara mer hopplöst än Wallmart? Kön till soppköket kanske?

Det här är en sån film som INUTI MIG signalerar domedagsprofetia, en film som jag känner inte kan sluta bra men utan att spoila för mycket kan ju även jag ha fel ibland. Jag tänker att det är Andrea Arnolds kanske främsta egenskap som filmskapare, hennes fingertoppskänsla där hon kan få oss som tittar att balansera mellan hopp och förtvivlan, mellan tragik och framtidstro, mellan önskan att lita på människor och besvikelsen när mattan rycks bort under fötterna. På det sättet är American Honey väldigt lik Fish Tank och detta är ett stort plus i min bok.

Det här är helt klart en BRA film, en sevärd film och en film som förtjänar en stark trea men inte mer än så.

 

BORG

Det finns tre grejer jag känner att jag behöver skriva om INNAN jag ger mig in på att skriva om filmen i sig.

Det första är att jag under en period i mitt liv var väldigt intresserad av tennis. Av att TITTA PÅ tennis bör kanske tilläggas. Andra häften av åttiotalet fram till slutet på nittiotalet spenderade jag många timmar framför TV:n tittande och hejande på Stefan Edberg och Mats Wilander och fascinerades stort av många av dom andra internationella storstjärnorna. Jag var ivrig besökare på Stockholm Open och hade helt enkelt väldans bra koll på sporten i stort. Det var dock efter Björn Borgs storhetstid, jag var helt enkelt lite för ung för att ha upplevt hans ikonstatus live, så att säga.

Det andra jag skulle vilja tillägga är att filmen i mångt och mycket fokuserar kring Wimbledonfinalen 1980, den mellan Björn Borg och John McEnroe. Kanske upplevs filmen som mer spännande om man inte vet hur den matchen slutade? Jag vet inte. Kanske. Om jag säger sähär: jag visste innan jag såg filmen hur matchen slutade, jag visste om Borg vann eller förlorade. Vad det har för inverkan på mitt betyg vet jag som sagt inte. Kan man bedöma sånt?

Det tredje jag vill vara tydlig med är att jag normalt sett gillar sportfilmer. Mycket till och med. Så med all den infon färskt i minnet, här kommer mina tankar om årets första storfilm om en svensk ikon född 1956.

Björn Borg växte upp i Södertälje och han älskade att spela tennis. Han älskade det så mycket att han stod och slog en tennisboll mot garageporten timme ut och timme in men när det vankades match brottades han med starka känslor och aggressioner även om han oftast vann. Det är från den punkten i Björn Borgs karriär fram till Wimbledonfinalen 1980 som Ronnie Sandahls manus böljar fram och tillbaka.

Det där manuset alltså. SKOJA INTE VILKET JÄVLA MANUS!

Ja, vafan, det är ingen idé att försöka verka svår och hålla inne med mina känslor för den här filmen för det går inte. Det kommer genomsyra varenda mening jag skriver. Ronnie Sandahls manus är nyckeln till att Borg är en av dom bästa sportfilmerna jag någonsin sett. Han har lyckats göra en stolt höna av en liten liten fjäder och jag är sjukt imponerad av det. Att man kan göra historien om MÄNNISKAN Björn Borg och MÄNNISKAN John McEnroe till en känslosam, engagerande och framförallt spännande film är för mig egentligen obegripligt MEN likväl, he did it!

Sverrir Gudnason är otroligt porträttlik Björn Borg, alltså in i minsta detalj är han lik. Blickarna, magrutorna, den talande tystnaden. Shia LaBoeuf är kanske inte riktigt lika LIK John McEnroe utseendemässigt men han utstrålar samma typ av personlighet och temperament, alltså finns det inte mycket att klaga på där heller. Det finns inte mycket negativt att säga alls om filmen faktiskt. I min värld är den i det närmaste helt PERFEKT som sportfilm betraktad och regissören Janus Metz har definitivt placerat sig själv på kartan som en man med imponerande regissörs-skills.

Det finns inget annat betyg jag kan ge, magkänslan är stark. Tårarna rann längs med mina kinder. Filmen är fanimej fulländad. Grattis alla inblandade till ett fantastiskt teamwork!

I avsnitt 106 av Snacka om film pratar jag lite mer om just denna film. Jag kunde faktiskt inte låta bli.

EAGLE EYE

OM DU INTE HAR NÅGRA PROBLEM MED ETT MANUS SOM SER UT SOM EN SCHWEIZEROST ELLER MÄNNISKOR SOM SKRIKER OAVBRUTET I TVÅ TIMMAR SÅ ÄR EAGLE EYE ETT LAGOM HJÄRNDÖTT FILMTIPS EN TRÖTT SÖNDAGKVÄLL.

PRATAR JAG HÖGT? TYCKER DU? JA, JAG HAR FAN INGEN ANING, JAG HAR TINITUS NU, DET BARA RINGER I ÖRONEN. MEN SHIA LABEOUF VAR BRA. MICHELLE MONAGHAN MED. HO-HO, HÖRS DET VAD JAG SÄGER? EFFEKTERNA VAR PÅKOSTADE OCH COOLA OCKSÅ, SPECIELLT UNDER FÖRSTA HALVAN AV FILMEN. UNDER ANDRA HALVAN HÖRDE INTE PROGRAMMERARNA VAD REGISSÖR OCH ANNAN KREATIV PERSONAL SA UTAN KÖRDE SITT EGET RACE OCH JAG SATT MEST OCH SKRATTADE ÅT DEN UNDERMÅLIGA TV-SPELS-KÄNSLAN I VISSA SCENER.

SUMMA SUMMARUM, FRAM MED REVAXÖR OCH/ELLER FARFARSFARS GAMLA TRÄTRATT FÖR DOM HÄR ÖRONEN BETER SIG RÄTT ELJEST JUST NU. TÄNK OM JAG SETT FILMEN PÅ BIO, DET HADE BLIVIT KAOS OCH KATASTROF. NU SÅG JAG DEN PÅ TV:N OCH VOLYMKONTROLLEN STOD PÅ 2 (AV 100).

KEANU-SOMMAR: CONSTANTINE

En sån JÄVLAJÄVLAJÄVLA snygg film! Varför har ingen sagt det till mig? Alla bara gnäller på Keanu men det går ju inte att dra alla hans skådespelarinsatser och filmer över samma kam. Dessutom tycker jag efter dessa veckor i hans sällskap att han inte alls är så pjåkig ”som folk säger”.

Jag tycker om Keanu och jag tycker riktigt mycket om Constantine. Jag önskar att jag hade sett den på bio. På IMAX.

Filmen Constantine är löst baserad på serietidningen Hellblazer och dess huvudperson John Constantine som röker, har svart trenchcoat och jobbar som exorcist. Jag kan inte tänka mig en bättre skådespelare för denna roll än Keanu Reeves.

När en ung kvinna begår självmord kommer han i kontakt med polisen Angela (Rachel Weisz) som är offrets syster. Hon tror inte på att systern tagit sitt eget liv.

Det här är en film att visuellt njuta av. Det här är inte en film som kräver att du är duktig på att lösa tankenötter. Det blandas friskt mellan ockultism och ren action och det är en mix som är svår att hålla på rätt sida av intressestaketet men Constantine lyckats – trots en speltid på i det närmaste två timmar.

Påkostat ögongodis med riktigt bra skådespelare i alla rollerna. Vad finns det att inte gilla?

Nästa måndag kommer en ny Keanu-film.

NYMPHOMANIAC

”Är du galen i hela huvudet? Gick du på en fyra timmar lång knullfilm med en snubbe du aldrig gått ensam med på bio förut?”

”Fyra timmar och tjugo minuter…”

”Skitisamma. Gjorde du det?”

”Ja det är klart.”

”Klart. Vadå klart?”

”Varför skulle jag inte göra det? Det var ju inte som om det var en total främling jag gick med.”

”Men ändå. Det är ju svinmodigt. Av er båda två.”

”Vadå modigt?”

”Jag skulle tycka det var pinsamt att se den där filmen hemma. Själv. Att se den på bio med nån annan, hahaha, det skulle aaaaaaldrig hända.”

”Nej jag vet, men det är du det.”

”Ja det är jag men jag tror inte jag är så annorlunda mot många andra.”

”Kanske inte. Jag vet inte. Jag tycker bara inte det var något konstigt alls. Det var jättetrevligt.”

”Men fyra timmar knullfilm?”

”von Trier-knullfilm.”

”Gör det saken bättre eller sämre?”

”Annorlunda? Kanske?”

Mobilen ringde när jag var på väg hem från biografen. Samtalet var något längre än det jag citerat här ovan men det som blev sagt hjälpte mig faktiskt att komma igång med skrivandet av den här recensionen. Infallsvinkeln var liksom given.

Jomenvisst, det går att kategorisera Lars von Triers film Nymphomaniac som en ”knullfilm” och jag tror det är ganska vanligt i alla fall bland dom som inte sett filmen och kanske även av von Trier själv (om man byter ut knull mot porr). Det är liksom en enkel förklaring, en stämpel om man så vill. Nu när jag sett den skulle jag nog säga att den är allt annat än en knullfilm. Visst knullas det, det knullas nåt så inihelvete mycket att Jordan Belfort ligger i lä, men det knullas på ett nytt sätt, det knullas med en sexmissbrukande kvinna i fokus, en kvinna som dessutom inte ser sig som en sexmissbrukare utan som en nymfoman, en sex-brukare som inte skäms för sin lust även om den försätter henne i situationer där hon riskerar allt och faktiskt – ibland – förlorar allt.

Kvinnan filmen handlar om heter Joe och vi får följa henne från när hon är två och enligt henne själv ”hittar sin fitta” fram tills nu när hon inte vill hitta den mer (den unga Joe spelas av Stacy Martin och den äldre av Charlotte Gainsbourg). Misshandlad och frusen hittas hon på en bakgård av Seligman (Stellan Skarsgård), en ensam man, fattig på mänskliga kontakter men rik på litteraturreferenser. Seligman vill ringa ambulans men Joe vägrar. Hon vill ha thé med mjölk och Seligman bjuder hem henne till sig. Nedbäddad i Seligmans säng med en thékopp bredvid sig börjar Joe berätta om sig, sitt liv och sitt sexliv, en treenighet som just i hennes fall är oskiljaktliga.

Nymphomaniac är uppdelad i två delar. Den första (ja, den andra med faktiskt) börjar med en kort förklaring om att filmen är nedklippt och censurerad, godkänd av Lars von Trier men utan hans inblandning. Sen blir det mörkt, tegelfasader, bakgård, Joe liggandes på marken och skramlande Rammstein i högtalarna (låten!). Jag fick en riktigt skön känsla sådär i inledningen. Två timmar senare är första delen klar, det blir paus och jag försöker skaka ner tankarna på plats. Det går sådär. Det är mycket att fundera på, många kapitel att minnas, analysera, känna av och in och det är massor med skådespelare som passerat revy. Christian Slater, Uma Thurman, såna som man inte ofta ser i denna typ av film.

Andra delen börjar. Det visade sig att andra delen inte bara är mycket mörkare än den första, den är snabbare. Timmarna bara flyger fram. När jag summerar filmen känner jag att tiden kanske gick lite väl fort på slutet. Jag hade velat se mer. Den där bortklippta timmen (lite drygt) skulle jag vilja se. Det känns som att det fattas nåt, det känns som om Joe och Seligman har mer att säga varandra, som om Willem Dafoes karaktär har fått känna på scenkaparsaxen en hel del. Men jag vet ju inte, jag vet inte vad som är borta jag känner bara att.

Jag tycker att Lars von Trier har lyckas att med Joe skapa ett filmiskt kvinnoporträtt som på nåt sätt saknar motstycke i filmhistorien. Dessutom, en kvart av Nymphomaniac (vilken kvart som helst) är bra mycket mer vettigare som diskussionsunderlag i feministdebatten än alla Belinda Olssons fittstimsavsnitt tillsammans. Framförallt är det ”alla män är svin”-uttalanden som känns aktuella. Är alla män svin? Vad tycker von Trier? Vad tycker jag när jag ser filmen? Vem utnyttjar vem? Vad tycker jag efteråt?

Det som slår mig nu är att det jag tänker på minst med filmen är knullandet. Kanske är det förvånande, kanske säger det bara en del om filmens styrkor. Men trots att filmen är bra så svajar den en hel del. Den pendlar mellan en 5:a och en stark 2:a och egentligen borde kanske varje kapitel recenseras för sig om betyget ska bli korrekt. Eller så är betyget för en film som denna inte så viktigt?

Nymphomaniac var en upplevelse mer än ”bara” en film och jag tycker Lars von Trier har lyckats bra med att få ihop historien. ”Sevärdighetsvärdet” är betydligt bättre än filmen i sig och är det värdet högt är det lättare att se mellan fingrarna på sånt som kanske inte känns helgjutet. Så jag spretar med fingrarna och sätter betyg därefter.

Vad tyckte då mitt modiga biosällskap om filmen? Klicka här för att komma till Movies-Noirs recension.

Filmbolaget Zentropa Productions har intervjuat Charlotte Gainsbourg, Shia LaBoef, Stacy Martin och Stellan Skarsgård om hur det var att göra Nymphomaniac. Jag tycker det ställs väldigt intressanta frågor och ges väldigt intressanta svar. Stellan Skarsgård säger: ”To me the sexuality of the film is not controversal at all. But I bet it is in Kabul or Salt Lake City.” Klicka på respektive namn för att komma till intervjufilmerna.

Filmparadiset, Jessica och Addepladde har också skrivit om filmen.

THE COMPANY YOU KEEP

Det är nåt lurt här.

Har den här filmen gått på bio? Enligt Imdb hade den svensk premiär 18 januari 2013 men jag har inte sett den på biorepertoaren. Var jag helt jävla blind under några veckor i januari eller drogs den tillbaka? Och OM den drogs tillbaka vill jag bara höja en knuten hand i luften och skrika HRMPF! sådär som bara en förfördelad filmälskande människa kan göra. OM The company you keep inte gick på bio så är det nåt nånstans som gått så fasikens fel.

The company you keep är nämligen en såndär ”riktig film”. En såndär film jag kan vänta på, längta efter i åratal. Filmer som denna växer inte på träd. Det är en genomarbetad spännande historia, det handlar om politik, om människovärden, om kamp och konspirationer. Robert Redford regisserar både sig själv i huvudrollen och inte bara en handfull härliga skådisar – utan två.

Den idoge journalisten Ben Shepard spelas av Shia LaBeouf, en roll om i en liknande film för trettio-fyrtio år sedan hade varit given Redford själv (Alla presidentens män). Stanley Tucci är hans halvnervöse chef. Susan Sarandon är Sharon Solarz, kvinnan som är själva stubinråden i hela historien och i kölvattnet av hennes agerande ser vi Julie Christie, Nick Nolte, Chris Cooper, Anna Kendrick, Brendan Gleeson, Sam Elliott och Richard Jenkins. Bland annat.

Jag blir fan lycklig av det här. Okej, det är ingen film som förändrar mitt liv men det är en film som tokförgyller två timmar av min fritid. Jag tror faktiskt att jag log under hela filmen, jag blir bara så glad att filmer som denna görs, att den smarta-thriller-genren inte självdör för att allt ska vara så himla lättsmält hela tiden. Det är inte ett CGI-monster så långt ögat nåt och det är väldigt skönt som omväxling. Manuset trillar inte ner i dom uppenbara råtthål som finns längs vägen, det är helt enkelt en helgjuten story och om jag ska jämföra den med nån film i modern tid så blir det Gone Baby Gone fast med bättre skådespelare.

Äsch. Bra filmer kanske inte måste jämföras. Det räcker med att tycka att den är bra och vilja att andra också ska se den. The company you keep är ett solklart filmtips från mig till dig.  Även om du inte blir lika meddragen som jag så har jag svårt att tro att någon skulle kunna såga filmen helt. Den är helt enkelt för bra gjord för det.

 

LAWLESS

För några år sedan var jag under en period så hyperstressad att jag knappt sov på nätterna. Min räddning var lunchtimmen då jag bäddade mer mig i fikarummets mysiga soffa och i totalmörker stoppade hörlurar i öronen och lyssnade på soundtracket till Brokeback Mountain. Det tog sällan mer än fem minuter innan jag somnade och jag sov helt lugnt tills klockan ringde. Vaknade visserligen vimsen och konstig men det var det värt, kroppen behövde den där vilan något ofantligt.

Jag lyssnar fortfarande ganska ofta på detta soundtrack och det gör mig lugn ända in i själen. Det är väldigt sällan filmmusik lyckas få mig i den känslostämningen även om jag uppskattar den sortens musik minst lika mycket som ”vanlig” dito. När jag tittar på Lawless märker jag att musiken får mig att känna nästan samma sak som Gustavo Santaolalla lyckades med i Brokeback Mountain, pulsen går ner, jag mår bra, jag tänker aktivt på vilken musik jag hör och även när det är actionscener, högt ljud och stark musik så bibehåller jag min känsla av total harmoni. Låter det flumdruttigt? Ja, kanske. Det kanske ÄR flum men det är likväl sant för mig. Musik är en viktig ingrediens i film och när den funkar så kan den lyfta den mest mediokra historia till oanade höjder.

Nu är inte Lawless en medioker historia på något sätt men med andra skådespelare och sämre folk bakom spakarna kanske den hade klättrat upp till en stark tvåa/svag trea på sin höjd. Nu är den mycket bättre än så.

Vi befinner oss i 20-talets USA, en period som karaktäriseras av spritförbud, Al Capone och välklädda män med hatt men utan samvete. Bröderna Bondurant, Jack (Shia LaBeouf), Howard (Jason Clarke) och Forrest (Tom Hardy) struntar i lagen och har egen tillverkning av sprit som dom tjänar rätt bra med stålars på. Självklart är det här inget som kan fortgå i godan ro, det finns andra intressenter som vill ha en del av kakan och som inte gillar bröderna alls. En ganska ordinär gangsterstory med andra ord, ändå får jag inte känslan av att detta är det minsta ordinärt. Tvärtom. Det här är….bra.

För det första så tror jag att jag är kär i Tom Hardy. Bara det gör säkert att filmen växer en hel del i mina ögon men jag måste säga att hans röst är så jävla grym! Jag som trodde att han använde sig av nån röstförvrängare i The Dark Knight Rises men han pratar precis likadant här som han gör som Bane. Om han började läsa in talböcker skulle jag aldrig sluta läsa böcer med öronen. Sen gör det inte saken sämre att han är ”en riktig karaktärsskådespelare och inte ett bara ett valfritt köttberg” (Tack Emma för den mitt-i-prick-kommentaren!) I rollen som Forrest Bondurant får han en hel del att bita i och jag är rätt igenom imponerad men det är inte bara han som är bra i den här filmen.

Jessica Chastain (som Forrests kärlek) har den typiska Jessica-Chastain-rollen (lite samma som i Tree of life och Take Shelter), hon är ett steg bakom men lyser i varje scen, inte ful, aldrig för snygg och alltid lojal. Shia LaBeouf kämpar på med sin Jack som får utstå både det ena och det andra och även han är en skådespelare som sällan gör mig besviken, liksom Guy Pearce även om jag kan tycka att han är aningens beige i en del roller. Här är han dock inte beige, här är han hård som granit.

Det går inte att skriva om Lawless utan att nämna tre punker till som är alldeles utsökta. Ljudet är fantastiskt, våldet är snyggt grafiskt och på gränsen till för mycket även för en hårdhudad sate som jag och sen har vi Gary Oldman. Gary Oldman är KUNGEN av dom alla!

Sammantaget är Lawless underhållande, spännande, jäkligt snygg och Tom Hardy i högform. Se den vettja!

 

TRANSFORMERS 3 – DARK OF THE MOON

När jag sitter inne på den kalla biografen och det är trettio grader varmt ute och kroppen skriker efter en såndär saltsten som marsvin brukar ha fastsurrad med ståltråd på burkanten och jag ser först Washington sen Chicago och, om det vill sig riktigt illa, hela världen bli erövrad av onda Decepticons så tänker jag: Nämen! Vad härligt! Är det katastroffilmstidag?

När jag sitter där och ser skyskrapor bli fullkomligt demolerade på dom mest fantasifulla och tekniskt perfekta sätt kliar jag mig i huvudet och skakar på det samtidigt. Herregud. Undrar hur många övertidstimmar filmens hundratals datorprogrammerare och effektmakare har haft det senaste året? Undrar hur många äktenskap som gått åt pipsvängen för att den ena partnern vägrar höra ett ord till om Optimus Prime, Autobots och Bumblebee? För helt ärligt, jag häpnar av filmen. Jag blir fan förstummad. Jag har ALDRIG sett totalgalna effekter så verklighetstrogna som här. Aldrig någonsin. Det är filmens stora styrka och samtidigt dess svaghet.

Sam Witwicky (Shia LaBeouf) är självklart med även i denna den tredje delen. Självklart säger jag, för jag kan inte tänka mig dessa filmer utom honom och definitivt inte denna. Snyggingen Megan Fox är utbytt mot en annan ögongodisbabe, Rosie Huntington-Whiteley, men jag sätter tänderna i henne lite senare. John Malkovich är med på ett hörn, den mest populära asiaten i Hollywood just nu (fast han egentligen är infödd amerikan) Ken Jeong har en ”rolig” roll, Frances McDormand är CIA-chefen Mearing och John Turturro är tillbaka som Simmons. Men inget av detta hjälper nämnvärt för att få bort den plastiga känslan av filmen. Ingenting är ju på riktigt. Allting kan fixas med ettor och nollor och att alla dom där skådespelarna egentligen spelar mot ingenting märks, det märks på alla utom på Shia LaBeouf. Han skriker och gormar, får panik, springer, hoppar, skrattar, gråter, fixar och trixar och jag tror på honom. Jag tror på att han finns, på att han känner riktiga känslor och på att han  får lite ont i tonsillerna när han skriker som en galning.

Att som tjej se Transformers 3 gör nästan lite ont. Filmen är så manlig att biografpersonalen borde kräva Y-front och en doft av Axe Temptation i armhålan av samtliga åskådare redan vid entrén och tittar jag mig omkring i biografen kan jag nästan tro att den tanken är verklighet. Det är väldigt få personer av kvinnligt kön i salongen. Det är jag, min dotter och EN tjej till från rad fyra och framåt – och biografen är fullsatt – och jag hör killarna med keps på raden framför skratta hårt och länge åt skämt jag inte visste fanns, än mindre att dom var roliga.

Dom enda två av kvinnligt kön i den 157 minuter långa filmen är nämligen Frances McDormands torra och arga översittarchef som tyvärr inte kan beskrivas med något bättre ord än bitterfitta (hon är en sån som säkerligen får den belevade frasen ”Du kan fan inte ha fått kuk på länge” efter sig) och Rosie Huntington-Whiteley, ja…..vad ska jag säga om denna mänskliga Bambi?

Okej, jag vet, det är tokfel att jämföra henne med 1. ett fyrfota djur och 2. någon av manligt kön men det är det första jag tänker på när jag ser henne.

Jag förstår att hon är med som mänsklig Viagra för männen i publiken världen över men det känns bara så jävla…banalt. Jag hade önskat att jag kunde hitta några hippa små indiefilmer i hennes CV eller kanske en teateruppsättning av Ibsens Ett dockhem på nån liten scen lokaliserad på någon av Londons mindre upplysta gator men nej, inte så mycket som en skolpjäs hittade jag om man nu inte kan kalla ett gäng The Victoria´s Secret Fashion Shows som teatralisk utbildning. Hon springer omkring i sina svarta 15-centimeters-klackar fast världen håller på att rämna men samtidigt ska hon ha cred för att hon inte falsettvrålar sig igenom filmen för det kunde mycket väl ha hänt.

Transformers 3 är den tyngsta och den mörkaste filmen av dom tre men också den med mest gadgets. Att använda sig av små knasbolliga effekt-sidekicks funkade fint i Men in black (dom där avlånga alien-tjommarna som kokar kaffe och röker till exempel) men mindre bra i dom nya episoderna av Star Wars (tänker såklart på Jar Jar Binks). Här funkar det väl okej. Dom är ganska söta, jag skulle gärna ha en hemma men jag är nog egentligen inte målgruppen för att flina åt dessa filurer.

Jag är nog egentligen inte målgruppen för denna film alls vad det verkar men jag hade en trevlig stund i biomörkret, jag hade hög effekt-puls flera gånger men spännande blev det aldrig. Inte en enda sekund.

En sak till. 3D är ett SKÄMT!


Här kan du se vad jag skrev om Transformers 1 och 2.