MELLAN MIDNATT OCH GRYNING

Det här med att slentrianzappa mig runt på Itunes utbud har blivit lite av ny favoritsysselsättning. Just den där funktionen att det dyker upp filmtitlar som andra som sett filmen också sett, filmer som liknar varandra, det är verkligen bra. Dessutom kommer det ofta upp titlar som jag antingen glömt eller helt enkelt inte visste fanns. Som The Morning After till exempel.

På svenska fick den heta Mellan midnatt och gryning och jag är återigen nästintill förvånad att jag inte redan sett den. Regisserad av Sidney Lumet (= en gammal favorit) och med Jane Fonda (= en gammal favorit) och Jeff Bridges (= en gammal favorit) i huvudrollerna, jag menar, vad finns det att inte gilla eller åtminstone inte bli nyfiken på? Klart jag hyrde den!

Alex (Jane Fonda) vaknar upp bakfull och jävlig i en dubbelsäng bredvid en man. Hon är alldeles blodig och han också. Den största skillnaden mellan dom två är att hon lever och han är död. Han har en kniv i bröstet och Alex får såklart panik. Full som hon var minns hon ingenting men sakta men säkert nystar filmen upp denna mordgåta.

Alex är en skådespelare på dekis, en kvinna som sett dina bättre dagar både privat och på arbetet. Av en slump träffar hon på Turner (Jeff Bridges), en lite yngre man med nån form av tröttsam ras-tourettes (han låter som en riktigt dum rasse-bonde när han pratar men utan dom karakteristiska yttre attiraljerna såsom keps och flanellskjorta). Turner ger Alex skjuts från flygplatsen (när hon i sin iver att rymma lyckades sätta sig själv ÄNNU mer i skiten).

Det här är alltså en film som gav Jane Fonda sin sjunde (och senaste) Oscarsnominering, hon vann dock inte denna gång. Det gjorde Marlee Matlin för Bortom alla ord. Tänk att även Sigourney Weaver var nominerad detta år, för Aliens! Men Jane Fonda ÄR riktigt bra i rollen som trasig suput, vacker som en dag (såklart) men ändå risig på ett ganska naturligt sätt. Hon vaknar till exempelvis inte upp den där mord-morgonen med perfekt sminkning och hår, nejdå, det är utsmetat precis sådär som det kan vara och håret står lite åt alla håll (som det normalt sett gör om det är lockat och tuperat med en massa hårspray. Vi pratar ändå 80-tal här!)

Jeff Bridges är nio år yngre än Jane Fonda och det är ganska precis vad det känns som i filmen, Jane Fonda är dock slätare i ansiktet nu än hon var för 32 år sedan och DET känns ju rätt skumt. Filmen för övrigt är en skön mix mellan 70-tal och 80-talskänsla (trots att den är producerad 1986), men gillar man denna ”typ” av film känns det som ett måste att ändå se den. Inte den bästa i genren, nej långt ifrån, men sevärd och detta mycket på grund av bra skådespelarprestationer. Mordhistorien i sig känns mest krystad.

Back to the 70´s: NETWORK (1976)

TV-stationen UBS. Den äldre herren Howard Beale (Peter Finch) har varit nyhetsankare i många många år men på grund av dalande publiksiffror får han plötsligt sparken. Bittert såklart men Howard tänker inte gå lugnt och stilla. I direktsändning berättar han att han om en vecka kommer ta sitt liv med ett skott i pannan – inför TV-kamerorna. Hans fru är död och dom fick inga barn, han upplever sig inte ha någonting att leva för länge när jobbet inte heller finns kvar.

Det är klart att hotet om självmord i direktsändning ger ringar på vattnet. Beale blir en snackis och får löpsedlar samtidigt som han stoppas från att visa sig på TV MEN lång och trogen tjänst hjälper honom och han lovas ett sista inhopp. Han kan dock inte låta bli utan börjar prata om en massa personliga funderingar istället.

Traditionalisterna på stationen får krupp och vill stoppa Beale för alltid men den nyanställde Diana Christensen (Faye Dunaway) ser på händelserna med helt nya ögon. Uppmärksamhet ger reklam gör att tittarna flockas och det blir till ett likamedtecken med en välmående TV-station.

Network är en såndär storfilm, en klassiker, en film som som det pratas om fortfarande, en sån som aldrig riktigt åldras. Den dryper av samhällskritik och frågeställningar kring cynisk kapitalism och visst gillar jag det MEN jag kan inte säga att filmen rockade min värld. 2016 är detta liksom inga nyheter, det är vardag. Tyvärr kanske man ska tillägga.

Filmen fick tio Oscarsnomineringar och vann fyra varav Bästa manliga huvudroll var en av dom. Peter Finch änka Eletha och filmens manusförfattare Paddy Chayefsky tog emot priset och Finch blev därmed den första skådespelare att vinna en Oscar postumt.

Det här är den tredje filmen i temat som är regisserad av Sidney Lumet. Det säger mer om hans storhet under detta årtionde än om min bristande fantasi. Nästa vecka är det sista filmen ut i detta tema och den är inte regisserad av honom. Jag lovar.

Back to the 70´s: EN SATANS EFTERMIDDAG (1975)

Nu måste jag säga att luften gick ur mig. Ordentligt faktiskt.

Dog day afternoon, En satans eftermiddag på ren svenska, är en såndär klassisk ”måste-ha-sett-film” som jag inte sett förrän nu. Det är en såndär film som folk pratar om, refererar till, en ikonisk Al Pacino-roll som folk jämför andra Al Pacino-roller med, en film baserad på en verklig händelse som många verkar tycka är….bra. Ja filmen alltså, inte händelsen i sig. Vem gillar bankrån liksom?  Det är tufft på film kanske….om rånarna har masker som i The Town eller The Dark Knight, men när det är en fåne som Sonny (Pacino) som svettas och hotar med gevär – noll procent coolt. På sin höjd lite….gulligt….kanske.

Den här filmen är alltså baserad på ett verkligt rån som en bank i Brooklyn blev utsatt för 1972 eller för att vara korrekt, filmen inspirerades av en tidningsartikel som skrevs av P.F. Kluges, en artikel som heter The Boys in the Bank. Verklighetens två rånare heter John Wojtowicz och Salvatore Naturile och filmens rånare heter Sonny Wortzik och Salvatore Naturile. Varför byttes ena namnet ut men inte det andra? Det är sånt jag sitter och funderar på. Var John ett för trist namn? Sonny? Lite lökigare men också lite mer utstickande. Men å andra sidan….vad vet jag?

Nämen jag vet inte… Visst är filmen 70-talsmysig i färger och känsla men den är också tråkig så blodomloppet strejkar. Al Pacinos ögon gör skillnaden mellan att dö tråkdöden totalt och orka härda ut.

Idag skriver Sofia också om den här filmen. Undrar sa flundran om den föll henne bättre i smaken.

Back to the 70´s: ÖVERGREPPET (1973)

Att vara polis och tvingas hantera personer misstänkta för sexuella övergrepp på barn känns som ett av dom svåraste jobben som finns. Hur förhåller man sig lugn? Hur bibehåller man moral och yrkesetik? Jag har inga problem med att förstå att poliser flippar ibland, fasiken, det känns mänskligt även om det är både förkastligt och brottsligt att göra det.

I den här filmen är det poliskommisarie Johnson (Sean Connery) det slår över för. Han misshandlar en man misstänkt för diverse brott mot väldigt unga flickor och han slår honom så illa att det inte är säkert att han överlever. Men är det ens rätt person? Är han skyldig? Varför är Johnson så arg?

Jag tycker det är jättehärligt att se Sean Connery på film även om ingen kan anklaga honom för att ha fingertoppskänsla när det gäller att välja rätt roller. Det känns som att han – vissa år – har gjort alla filmer han kommit över. Långt ifrån alla är bra, en del är banne mig knappt tittbara.

Övergreppet (eller The Offence som den heter i original) är en speciell film. Långsam, tyst, brittisk ”skitig”. Det är mycket hårt material överallt, betongväggar, tegel, sten. Brunt och grått i olika nyanser. En polisstation under renovering som känns smått klaustrofobisk i mina ögon och en Sean Connery som har nerverna utanpå kroppen även om han som alltid är proper, ståtlig och utstrålar värme.

Jag märker att jag i vissa scener enbart fokuserar på Connerys ögon. Få skådespelare kan agera med blicken som han. Han behöver inte prata, ögonen berättar vad han tänker.

Av dom 73 filmer och TV-serieavsnitt Sidney Lumet regisserade under sin livstid är detta inte en av dom mest kända men det är en stabil film, en sevärd film och en Sean Connery i världsklass.

Nästa tisdag kommer ännu en film från det finfina 70-talet.

FILMSPANARTEMA: KONSPIRATIONSTEORIER

Jag älskar konspirationsfilmer. Det är mums. Jag älskar konspirationsfilmer så mycket att om det funnits en filmkanal som endast visade sådana skulle jag antagligen ta ledigt en vecka här och där enbart för att sitta framför TV:n. Men det kan jag ju inte säga högt, vad skulle min arbetsgivare säga? Ja vad skulle hon säga? Fiffi, vad skulle du säga om jag tog ledigt en vecka för att se konspirationsteorifilmer?

Fiffi: YOU GO GIRL!

När detta filmspanartema spikades kände jag mig helt säker på vilken film jag skulle se och skriva om. Jag var stensäker. Det var en film jag tänkt se länge men det har liksom inte blivit av och dessa teman är en perfekt spark i baken för just det men även mycket annat, till exempel att få igång den kreativa delen av hjärnan och tänka utanför lådan en smula. Så jag såg filmen jag tänkte skriva om. Sen såg jag en film till och en film till och en film till och hux flux utstakades det en snitslad bana, en röd tråd till temat, som jag till en början inte såg.  Den röda tråden stavas David Mamet.

David Mamet är en regissör och manusförfattare som varit inblandad så många filmer att det är rent larvigt – De omutbara, Glengary Glen Ross, Hannibal, Härom natten, Postmannen ringer alltid två gånger, Hoffa, Wag the dog, Heist och State and Main för att ta några exempel. Mamet är hjärnan bakom en drös konspirationsteorifilmer och tre av dessa dyker upp här och nu, tre filmer jag inte sedan innan hade sett. Nu blir det sammansvärjningar och komplotter, twistar och turnar, mystiskt mys som aktiverar hjärnan helt enkelt. Och den där specialfilmkanalen jag drömmer om, må den bli verklighet!

 

KONSPIRATIONEN (The Spanish Prisoner – 1997)

Joe Ross (Campbell Scott) jobbar på ett företag och har utvecklat en uppfinning som är värd miljoner dollars. Miljarder kanske till och med. Han litar inte riktigt på sin chef, han känner på sig att han kommer bli lurad på provisionen men han har inga bevis att gå på. Plötsligt dyker Jimmy Dell (Steve Martin) upp, en rik främling som verkar vara paniskt rädd för att vara med på bild. Dell är intresserad av Ross, han vill samarbeta och Ross har ingen anledning att tveka, Dell verkar ju vara en hygglig prick. Samtidigt verkar sekreteraren Susan (Rebecca Pidgeon) vara smått förälskad i Ross och en kvinnlig FBI-agent (Felicity Huffman) ställer konstiga frågor.

Frågetecknen hopar sig för Joe Ross och inte bara för honom. Mina frågetecken är stora som skyskrapor. Vad är det för jönsar som castat denna film? Joe Ross beter sig som en 13-åring som fått sitt första sommarjobb, han är naiv på gränsen till idiot och går genom hela filmen och ser mest dum ut. Campbell Scott i rollen gör inte direkt saken bättre. Rebecca Pidgeon som sekreteraren är direkt störande, hennes extrema överspel ger mig kalla kårar och Steve Martin funkar inte alls här. INTE ALLS.

Storyn har nåt som skulle ha kunnat bli spännande om nån bara lärt Mamet att ”kill your darlings” och jobba lite mer med byggskum för att täta alla läckor i historien. En konspirationsfilm får gärna vara klurig på gränsen till svår, jag vill gärna ha nåt att bita i som kräver full koncentration men det här är i princip obegripligt.

Musiken är toppen, känslan i filmen är jättebra. Synd på så goda ärtor att det inte blev bättre än såhär.

 

 

HATET (Homicide – 1991)

Polismännen Bobby Gold (Joe Mantegna) och Tim Sullivan (William H. Macy) är i filmens början två helt ordinära kaxiga snutkollegor som håller varandra bakom ryggen i vått och torrt. Knarkbus ska sättas dit, det är biljakter och det är bråk på stationen. En ganska ordinär polisfilmsstart alltså. Sen hittas en judisk kvinna  mördad och Gold blir satt att utreda brottet. Det känns först som en lätt match men när han nystar sig längre och längre in i fallet blir det jobbigt rent mentalt, Gold är nämligen själv jude.

Jag såg den här filmen bara någon timme efter att jag sett Konspirationen och jag tror det var både bra och dåligt. Bra för att jag var inne i känslan, jag behövde ingen uppvärmningsfas för att komma in i filmen, dålig för att jag var irriterad på den ruggigt konstiga castingen i förra filmen och den här har samma problem. Att Ricky Jay dessutom spelar samma typ av gubb-roll i båda filmerna gör att jag ett par sekunder här och där faktiskt blandar ihop filmerna en smula i hjärnan.

Konstig casting var det ja. Inte alls lika dålig som i Konspirationen men om man har svårt för Joe Mantegna (vilket jag tenderar att ha har jag märkt) så är det svårt att få några varmare känslor för den här filmen. Han är i bild i princip i varenda scen och han gör antagligen det han ska för lönen men det klickar inte för mig.

Rent manusmässigt är filmen intressant och precis som i förra filmen hade betyget antagligen blivit högre med ”roligare” skådisar i rollistan.

 

 

DOMSLUTET (The Verdict – 1982)

Sådärja, NU snackar vi! Nu gav jag upp David Mamets originalhistorier och egenhändigt regisserande och förflyttade mig till en film där han skrivit manus baserad på en roman och lämnat regissörsstolen till en annan gammal räv, Sidney Lumet.

Sidney Lumet, regissören bakom 12 angry men, Serpico, Network och Dog Day Afternoon, vem skulle kunde göra en konspiratorisk rättegångsdrama som denna bättre än honom? Mamets manus är långsamt men tajt, dialogen är välskriven, karaktärerna tydliga och framförallt, castingen är enastående i denna film! Det är Paul Newman som spelar den försupne och kämpande försvarsadvokaten Frank Galvin som envist vägrar gå med på en förlikning när en kvinna felbehandlats vid en förlossning och nu ligger som en grönsak i sjukhussängen.

Alla är emot honom. Alla. Frågan är varför alla är så panikslaget sugna på denna förlikning, så sugna att Galvin sitter med en check på 210000 dollar i handen men ändå går på magkänslan och tackar nej. Det ligger en hund begraven.

Charlotte Rampling spelar den kvinnliga huvudkaraktären, Galvins kärleksintresse och det har aldrig slagit mig förut men nu gör det det: dom skulle kunna vara syskon! Sätt på Paul Newman en centréfärgad peruk och vips där har vi Charlotte Rampling!

Domslutet är urtypen av en såndär 70-talsfilm (nåja, den är på gränsen, den är från 1982) som går in på djupet och behandlar en fråga som i nutid kanske skulle klassas som larv. Det känns som om moral och etik låg högre upp på viktighetsbordet då än nu och för att se en film och göra den rättvisa måste man kanske titta på den ur ett tidstypiskt perspektiv. Erin Brokovich kom 2000 och det är den film jag tycker kommer närmast om jag ska jämföra grundteser men samtidig är det en helt annan typ av film. Den är mycket glättigare. Domslutet är härligt 70-talsdyster med mörka trämöbler, dova höstkappor, med skum belysning, med brunklädda män i en rättegångssal, med maktmissbrukare på alla stolar och filmen unnar sig att ta tid. En speltid på 129 minuter, hade den gjorts idag hade den varit 92.

Jag gillar det här! Jag gillar Paul Newman och jag gillar känslan. Det är antagligen inte David Mamets förtjänst att den här filmen blev så pass bra men what the heck, jag gillar honom ändå. Jag känner mig lite glad och bjussig nu!

 

Nu är jag jättenyfiken på vad mina filmspanarkompisar klurat ut för konspiratoriska blogginlägg dagen till ära. Klicka på bloggarnas namn för att läsa vidare.

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Fredrik on film

Filmitch

Har du inte sett den (pod)

The Nerd Bird

Mackans film

Jojjenito

The Velvet Café

Flmr

Absurd Cinema

 

 

 

 

 

 

 

Before the devil knows you´re dead

Bröderna Hank och Andy sitter i skiten. Båda är i stort behov av pengar men av lite olika anledningar. Hank (Ethan Hawke) för att han betalar underhåll till en dotter med dyr skolgång och Andy (Philip Seymour Hoffman) för att han försörjer sin fru (Marisa Tomei) och är beroende av diverse droger.

Så Andy kommer på den briljanta idén att dom ska råna föräldrarnas smyckesbutik. Den är ju ändå försäkrad, inga vapen ska användas, snabbt in, snabbt ut, no harm done liksom.

Självklart går det inte som planerat och att deras egen mamma skulle stå bakom kassan var inget dom räknat med.

Before the devil knows you´re dead är ett svart familjedrama där jag som tittar får lägga pussel med handlingen. Det är ett steg fram, det är en tillbakablick som ger mig information, det blir en förklaring som leder ännu lite framåt och en tillbakablick som vänder allt 180 grader igen. Första halvan av filmen känns väl hoppig men sen hittar den sin rytm och det blir en behaglig färd mot slutet.

Filmens regissör Sidney Lumet gick bort tidigare i år och det var en man med en imponerande samling filmer i bagaget. 72 stycken för att vara exakt och många av dom har blivit riktiga klassiker (den här till exempel). Han är otroligt duktig på att hitta en känsla, en nerv, som han tror på och som till en början är ganska neutral men ju längre filmen går så vrider och vrider och vrider han den där nerven så att jag som tittar till slut känner mig som anacondans middagsmål och ormen bara kramar och kramar och kramar tills jag inte längre kan andas.

Det är just precis den känslan som höjer den här filmen en smula från en vanlig medelmåttig familjethriller, den känslan och Philip Seymour Hoffman. Den där mannen är ett unikum tamejfan. Han agerar inte. Han agerar aldrig. Han bara ÄR. Det är som att han smälter samman med sin rollfigur och sen kör han och det är en sån YNNEST att se honom på film att superlativen på nåt underligt vänster tar slut.

Dom andra skådespelarna i filmen är inte fullt så imponerande. Ethan Hawke har inte någon av sina bättre stunder just här och Albert Finney ser filmen igenom ut som en nyfångad gädda som just svalt en jättevobbler. Han är verkligen INTE bra här.

Kvinnan som Marisa Tomei spelar gör mig skvatt galen, dels för att jag inte får kläm på vem hon är och varför hon beter sig som hon gör men även för att hon är ett sånt jävla VÅP. Scenen när hon ska ta sig framåt på höga klackar och har med sig en enkel resväska på hjul gör att jag vrålar högt i soffan. Man behöver inte vara jag-kan-själv-Pippi-Långstrump hela tiden för att vara en självständig kvinna men det finns ett brett spann mellan att bete sig som Pippi och att leka grönsak.

Hur som helst är detta en helt okej stund framför TV:n.

12 edsvurna män

En svartvit film om tolv arga amerikanska män, tolv jurymedlemar, som sitter instängda i ett rum och ska försöka komma överens om den 18-årige killen som är åtalad för mord på sin far är skyldig eller inte.

Där har du hela denna film i en enda mening.

Jag läste välskrivna recensioner av 12 edsvurna män på RJ:s filmblogg, hos Jojjenito och Royale with cheese. Det var kul. Jag hade aldrig – aldrig – fått för mig att se den här filmen utan dessa bloggposter i bakhuvudet.

12 edsvurna män behandlar många både svåra och intressanta frågeställningar som den att det är uppenbart att killen ÄR skyldig, men är han SÅ skyldig att jag med gott samvete kan döma honom till döden? Och när man skrapar på ytan, är han verkligen UPPENBART skyldig eller är det underliga indicier som ligger honom i fatet?

Det är skolexempel på gruppdynamik, det är latenta aggressioner, det är tolv helt olika personlighetstyper, det är varmt, det är instängt, nån jävel röker oupphörligt, det är skickliga skådespelare och jag tycker filmen är bra men jag blir tyvärr inte omrörd varken i magen eller i hjärnan. Det sistnämnda kan bero på tusen olika saker, som att jag håller på att bygga om köket och tankarna liksom vandrar iväg mot spisinstallationer, skåpuppbyggnad, rördragningar och tapetsering, men det KAN också bero på att jag var för trött eller att filmen helt enkelt inte passade just mig, just idag.

Däremot ÄR den sevärd om än ingen fullpoängare i min värld.

 

 

Här hittar du filmen.