Etikett: Simon Pegg

Publicerat

MISSION: IMPOSSIBLE – FALLOUT

Jag är ett stort fan av Mission Impossible-filmerna, jag är verkligen det. Jag tycker det är lite av julafton när det dyker upp en ny film med springande Tompa i huvudrollen som superhjälten Ethan Hunt. För visst är han en superhjälte? Han kan väl ändå allt? Och aldrig är man orolig för att han inte ska klara biffen, inte ens när det ser helt jävla omöjligt ut. För inget uppdrag är omöjligt för Ethan Hunt och hans anhang, man vet ju det. Det är ju själva konceptet.

Förra filmen, Rogue Nation, var en påkostad action, en nästan lite LYXIG faktiskt. Knivskarp, snyggt filmad, jäkligt cool och underhållande som satan från första sekunden. Dagens film, den sjätte i ordningen, är lägger kanske inte i femman från start direkt (som Rogue Nation gjorde), det kan man inte anklaga den för. Snarare är Fallout en Mission Impossible-James Bond-mashup när allt är lite mer storvulet, lite pratigare, lite mer…omständigt…om man ska vara gnällig. Men ska man vara gnällig när man ser en film som denna? Måste man vara det? Ja….jo…kanske lite då?

Visst kan det vara dom höga förväntningarna som spökar men jag tycker inte Fallout är en helgjuten film. Det finns en del på minuslistan faktiskt. Speltiden till exempel. Två timmar och tjugosju minuter som med lätthet hade kunnat klippts ner till två timmar prick och då hade nog en del ”darlings” per automatik försvunnit. Det finns en del scener som känns onödigt utdragna men det finns också speciellt en scen som ÄR utdragen in absurdum men utan att vara det minsta onödig. Jag förstår att det måste vara extremt svårt att veta var gränsen går där, jag förstår också att känslan av scenerna är personliga.

Filmens manusförfattare och regissör, Christopher McQuarrie, är lite av en homie till Tom Cruise. Dom båda är inblandade i många gemensamma filmer och känner varandra väl. Att Tom Cruise envisas med att göra sina stunts själv är något McQuarrie får hacka i sig – och lösa – och SOM han löser det. Det ballaste i den här filmen är nämligen actionscenerna och det är verkligen såna som kittlar i både magen och hjärnan och har du en stund över, sök upp stuntscenerna på youtube så får du se att Tompa Cruise verkligen är lika stenhård i verkligheten som på film.

Mission Impossible: Fallout är i grund och botten en habil actionfilm, jag var underhållen, hade inte det minsta tråkigt och filmens sista halvtimme är mer än lovligt svettig. Men. Ändå. Jag hade förväntat mig liiiite till. Liiiiiiite liiiiite till.

(Att jag inte skrivit något om Henry Cavill beror på att en man med mindre karisma än han sällan syns på film och när män som han syns på film minns man dom inte. Alltså. Jävlar, karln är verkligen aurafattig.)

Sugen på att läsa mer om denna film? Idag skriver min filmspanarvän Sofia om just precis The Running Man Tompa och den här filmen. Klicka här för att komma till hennes recension.

Publicerat

HOPPLÖS OCH HATAD AV ALLA

I avdelningen miserabla svenska filmtitlar har vi nu kommit till Hopplös och hatad av alla. Visserligen en helt korrekt titel sett till filmens handling MEN originaltiteln How to Lose Friends & Alienate People är riktigt catchy tycker jag. Men VARFÖR denna titel kanske du – liksom jag – frågar dig, mig och oss? Det är faktiskt helt logiskt.

Filmen baserad på Martina Haags roman Underbar och älskad av alla kom 2007, jag kan bara anta att den svenska titeln på något sätt skulle travestera den. MEN, Toby Young skrev boken How to Lose Friends & Alienate People redan 2003 och den översattes snabbt till svenska, redan då med titeln Hopplös och hatad av alla. Så nu till den stora frågan: NÄR skrev Martina Haag boken Underbar och älskad av alla? Jo! 2005! Det är alltså Martina Haags titel som är en travesti på Hopplös och hatad av alla. Allt är sjukt glasklart och plötsligt känns inte filmtiteln fullt lika värdo.

Sidney Young (Simon Pegg) har en längtan in i den innersta kretsen av dom mest förmögna och framgångsrika inom filmens värld. A-listan. Hans längtan är så stor att han är beredd att göra precis vad som helst för att nå dit. Han bor i Storbrittanien och driver ett egdy magasin där han skriver om och driver med mediafolk och han gör det med sån idoghet att hans namn når ända till New York och chefredaktören för den stora glossy tidningen Sharp Clayton Harding (Jeff Bridges).

Harding erbjuder Sidney jobb men är väldigt tydlig med att han börjar längst ner på golvet. Han har nån hat-kärleks-relation med kollegan Allison (Kristen Dunst) och han verkar mer intresserad av karriärsklättringen i sig än att faktiskt göra ett bra jobb.

Man skulle kunna säga att Sidney Young är en rent BEDRÖVLIG människa. Jag avskyr honom. Dom sekunder här och där när han lugnar ner sig och släpper på balla-killen-garden är sekunderna som gör filmen tittbar över huvud taget, det och att historien handlar om en del av filmvärlden (och skådespelare) som man sällan ser men ofta anar. Baksidan. Skithögarna. Bimbosarna. Som übervackra Sophie Maes (Megan Fox) som gör ALLT för att få löpsedlar och där procenten visad hud är viktigare än prestationerna framför kameran.

Jag tycker om Simon Pegg som skådespelare men inte när han är sådär over-the-top-fladdrig som han är i stora delar av denna film. Sista scenen gör dock att filmen slutar på en high note och eftersmaken är uthärdig (och kanske till och med lite god). Men det jag lärde mig av att se den här filmen är dock bara detta: John Cusack uttalar inte efternamnet cUsack utan cuSACK. Som kosack fast med cu.

Filmen finns att se på Netflix.

Publicerat

STAR TREK INTO DARKNESS

Förutsättningarna var dessa:
Jag har alltid varit 0,0% sugen på att se den här filmen och detta TROTS att Benedict Cumberbatch har en av dom största rollerna. Det säger egentligen allt. Att mina förväntningar på filmen fått sig en rejäl kryobehandling och ligger på tok-minus efter gårdagens titt på Star Trek hjälper inte heller till. Det här ÄR en film jag känner ett våldsamt motstånd till att se, ändå ska det göras – och det NU.

Anledningen till titt:
Den stora – och enda – anledningen är fortfarande att jag vill se Sabotage-scenen i Star Trek Beyond med kött på benen. För att kunna göra just detta krävs det att jag har 127 mintuter Star Trek OCH 132 minuter Star Trek Into Darkness i min filmiska ryggsäck. Fan vad jag är idog när nöden kräver!

Tankar under filmens gång:
Redan i filmens röda inledningsscen är jag mer investerad än jag var under hela förra filmen. Sen dyker Benedict upp med sina isblå ögon och säger ”I can save her” och då dör jag lite. Kanske behöver det inte bli så pjåkigt det här?

Leransiktet Karl Urban är givetvis med igen (Obs! Stelnad lera, inte geggig) och resten av besättningen från förra Star Trek-filmen. Anton Yelchin fortsätter att kombinera underprestation med överspel och Chris ”prettyboy” Pine fortsätter vara söt på det där aurafattiga sättet att han blir mer som en skyltdocka än en man med puls. Men…Simon Pegg verkar agera i en helt annan film… Vad pysslar han med??? Det känns dock som att regissören J. J Abrams hittat stilen i den här filmen för den är långt mycket snyggare än den förra.

Summering när filmen är slut:
Det finns ingenting att gnälla på när det gäller scenografi, färger och rymdmys. Filmen är helt klart visuellt läcker, det känns som att den utspelar sig i en helt annan filmisk galax än förra filmen. Vad gäller manuset så fattar jag inte ett skit. Jag minns när jag skickade in min son på bion för att se den här filmen medans jag såg Baksmällan 3 med mina jobbkollegor och när han kom ut sa han att det var ”förbjudet med barnaga i Sverige” (han hade redan sett Baksmälle-filmen annars hade han självklart fått gå med. SÅ elak är jag inte.) Han var skitförbannad för han fattade inte ett jota och NU förstår jag honom. Jag ids helt enkelt inte bry mig MEN ögonen blir rätt glada ändå över allt det snygga. Benedict till exempel. Han lyckas skänka lite mänskligt liv åt karaktären Khan och DET kan inte vara det lättaste.

Så summeringen måste bli att det är ett steg framåt jämfört med Star Trek men det är fortfarande inte en BRA film även om den är cool och bitvis rätt  underhållande. På´t igen då, nu väntar Star Trek Beyond. See you tomorrow.

Publicerat

STAR WARS: THE FORCE AWAKENS (IMAX 3D)

Ont och gott. Svart och vitt. Kärlek och hat. Darth Vader och Luke Skywalker. Är det inte otroligt vad den här filmserien handlar om ytterligheter egentligen, både filmiska sådana och upplevelsemässiga. Hela jag är som en bubblande gryta av känslor just nu, jag är rubbet kan man säga. Det snurrar i huvudet och jag vet inte riktigt var jag ska börja men jag kör väl igång med det mest väsentliga i en text som denna: filmen.

Min pepp för den sjunde Star Wars-filmen gick från iskall till lite puttrig till – efter att ha sett om dom tidigare filmerna – superduper. Jag var alldeles fladdrig i magen när jag åkte till biografen, var så pirrig att jag inte kunde äta lunch, det kändes liksom så…..stort. Det är trots allt inte varje dag en ny Star Wars-film kommer till byn.

När filmen drog igång fick jag ståpäls bara jag såg Lucasfilm-loggan, för att inte tala om musiken och dom sneda gula bokstäverna. Jag läste…. Luke är försvunnen och måste hittas. En tämligen enkel och handfast grundstory som var alldeles tillräcklig hela vägen in i mål. Visst pratades det om politik på olika sätt men inte alls i samma mängd som i vissa av föregångarna. Här hade det tagits fasta på äventyret och det passar mig som handen i handsken. Ett ”oglättigt” äventyr filmat i dova färger som varken hade tuttinuttiga kärleksscener (a la Episod 5) eller onödiga barnsligheter (a la Episod 1).

Regissör J.J Abrams ska ha en stor eloge för att han med respekt för dom äldsta tre filmerna försökt göra oss ”oldies” glada och nöjda. Att han bakat in alla i det äldre gardet i filmen kan man inte göra annan än att applådera. Harrison Ford som Han Solo, Carrie Fisher som Leia och Mark Hamill som Luke, härliga ansikten att se igen! Att han lyckats bra med resten av casten är extra roligt tycker jag.

Daisy Ridley passar som handen i handsken att spela Rey, den unga tjejen som är är både stentuff, känslig och jättecool. Utseendemässigt är hon lik Kiera Knightley men som tur är stannar likheterna där. Oscar Isaac är bra (som alltid) och Gwendoline Christie är magnifik som Kapten Phasma där hon ser ut som en mix av en svartrockande stormtrooper och Judge Dredd. Domhnall Gleeson är filmens svagaste kort vilket inte är särskilt förvånande eftersom han oftast är det i alla filmer han är med i. Han får lite för stora kostymer att fylla helt enkelt.

Men den bästa rollprestationen i hela filmen står Adam Driver för. HELVETE var rätt han är i sin roll! Vem kunde ana detta på förhand, va? Inte jag i alla fall.

Så långt om filmen. Jag är mycket nöjd med den, inget snack om den saken. Men det finns ett men. Självklart finns det ett men. Biobesöket.

Jag såg filmen i onsdags på Filmstaden Scandinavia i Solna, Sveriges enda IMAX-salong. Det är ingen nyhet för dig som följer bloggen att jag älskar att se film på IMAX. Jag gör det med stora bokstäver till och med. Jag ÄLSKAR IMAX och jag har längtat som en tok efter att kunna se film på detta sätt på hemmaplan. Men säg den glädje som varar för evigt… Efter att ha sett Star Wars i denna IMAX-salong känner jag nämligen att det behövs ett tillägg. Jag älskar IMAX – men inte i Solna!

3D:n var så jävla underlig att jag i perioder var tvungen att blunda för att den begynnande huvudvärken skulle ge med sig. Att försöka läsa texten var bara att glömma, den levde sitt eget liv, otydlig, hoppande och suddig. När rollfigurerna var långt fram i bild betedde sig bakgrunden som om den var ditlagd efteråt, den var genomskinlig och konturlös med noll skärpa. Den stämde liksom inte in. Det är ett problem jag aldrig förut sett under en 3D-visning.

För att vara en person som egentligen avskyr 3D så har jag alltid tyckt att IMAX 3D är något extra ordinärt jättehäftigt. Alla filmer jag sett i IMAX 3D utomlands har varit OTROOOOOLIGT bra med knivskarp bild. Jag har liksom ”förstått grejen” med 3D under dessa biobesök. Men nu….nu jävlar är jag så förbannad på detta 3D-helvete att jag vill spy. Jag känner mig jättearg samtidigt som jag är jätteledsen eftersom jag hoppats så mycket på denna IMAX-salong och nu är den bara en…halvmesyr.

Jag och min son satt på rad 4 i mitten, lite för långt fram för att vara optimalt i en IMAX-salong (jag vet) MEN om det beror på avståndet till duken att 3D:n är i princip otittbar då får dom fanimej sänka priset på dessa biljetter sådär som dom gör på teatrar när man hamnar på en plats med skymd sikt. Bredvid mig satt ett par som sa att dom hade blundat jättemånga och långa perioder för dom blev illamående av det suddiga och jag hörde ett grabbgäng som satt precis bakom oss klaga på precis samma sak och dom var glada att detta var andra gången dom såg filmen, hade det varit första hade dom varit rasande! Och det är nog precis det jag är – egentligen. Rasande och besviken.

Jag är rasande över detta skrytbygge som inte kan leverera när det gäller. För det är INTE OKEJ att ta 215 spänn för en film som inte går att se. Och kom inte och säg att det beror på mitt synfel, på vilken plats jag hade, på glasögon, linser eller andra fysiska fel. Är biografen inte bättre än såhär så kan jag inte längre hävda att film är bäst på bio. För det är den fanimej inte. Och jag kan heller inte säga att jag älskar IMAX längre för just nu känner jag precis tvärtom. Ytterligheter var det ja, all the way den här gången.

Filmen:

IMAX-visningen på Filmstaden Scandinavia:

Publicerat

MISSION: IMPOSSIBLE – ROUGE NATION

Ska jag svära, ska jag hjula, ska jag sjunga Campiooooone, ska jag strössla superlativer över denna lilla konstiga man som lystrar till namnet Tom Cruise? Ska jag försöka förklara hur mina filmnerver inuti kroppen hoppar runt som om dom förätit sig på sockervadd?

Ska jag slå på stora trumman när det gäller Rebecca Ferguson, tjata hål i huvudet på alla som vill höra att jag tycker hon är den coolaste actionbruden som skådats på film sen Uma Thurman åkte motorcykel med gula skinnkläder?

Hennes Ilsa Faust skulle kunna bli den första kvinnliga actionhjältefranchisen att stå på alldeles egna stadiga ben, hon är fullt jämförbar med Jason Bourne, Jack Reacher eller ja, Ethan Hunt för den delen. Att hon dessutom har den goda smaken och förståndet att ta av sig sina högklackade skor när det vankas springscener ger henne en redig guldstjärna i min bok.

Om du läst ända hit har du nog förstått att jag är fullständigt kär i den här filmen. Som actionfilm och summarblockbuster betraktad har den allt, precis ALLT och jag har ingenting att klaga på (jo, kanske att den är tio minuter för lång men det är en minipetitess i sammanhanget, knappt värd att ens nämna). Jag satt i biosalongen och njöt för fulla muggar samtidigt som jag satt och tänkte på vilket enormt tomrum det skulle bli i filmvärlden om Tom Cruise av någon anledning skulle dö. Hemska hemska tanke. En mer stabil skådespelare kan jag inte tänka mig, helt ljuvlig att beskåda i denna typ av film.

Rebecca Ferguson är som sagt så jävla klockrent castad här, hon är cool, stentuff, självständig, vacker och noll procent bimbo, lite som en Trinity-variant av Ingrid Bergman. Hon är dock inte den enda svenska skådespelaren i filmen. Seth Rydell……f´låt, Jens Hultén spelar Janik Vinter, eller ”The Bone Doctor” som han också kallas, en roll som känns som en skön spin-off på hans roll som Seth i Johan Falk-filmerna.

Om jag ska betygsätta filmen korrekt, alltså med magkänslan och ingenting annat, så finns det efter moget övervägande bara ett betyg jag kan ge. I actiongenren anno 2015 kan det inte bli bättre än såhär.

Publicerat

THE WORLD´S END

Tänk dig att det är tidig lördageftermiddag. Simon Pegg, Martin Freeman, Nick Frost, Paddy Considine och den förtjusande Eddie Marsan sitter vid ett bord på en pub med alldeles nyupphällda stora öl framför sig, bubbliga, skummiga, iskalla och vid bordet finns en tom stol som är paxad till dig och en öl som står och väntar.

Lördagen är ung och du ska hänga med dessa fem snubbar resten av kvällen. En barrunda du aldrig kommer glömma väntar. Tanken är rätt mysig va? Jag tycker det. Jag hade gärna druckit öl med dessa fem personligheter en hel kväll trots att just öl inte riktigt är min grej.

Under första tredjedelen av filmen har jag en sån himla skön känsla i bröstkorgen, det är en sån YNNEST att få se dessa fem skådisar in action i mysig pubmiljö. Jag vill liksom stoppa tiden, jag vill att filmen ska fortsätta vara sådär puttrigt lugn och lagom halvknasig ända till eftertexterna men jag VET att det inte kommer bli så. Jag VET att handlingen kommer urarta och att filmen får en vändning men jag VILL INTE.

Och när vändningen kommer får jag nästan panik. FAAAAAN, neeeej. Den där starka fyran jag kände i början av filmen dalar och dalar och dalar ju längre filmen går och när filmen är slut kunde jag inte bry mig mindre. Sista fjärdedelen är lika kass som den första är underbar.

Publicerat

A FANTASTIC FEAR OF EVERYTING

Är A fantastic fear of everything för Simon Pegg vad The Machinist är för Christian Bale och Dallas Buyers Club för Matthew McConaughey? Har han blivit sjukt smal eller är han bara otroligt bra sminkad? Sånt sitter jag och tänker på medans filmen passerar mina ögon.

Det är en sjukt snygg film. Kul filmad. Skojfrisk idé. Den handlar alltså om en författare som specialiserat sig på att skriva om seriemördare och som till slut blir så rädd för precis allting som kan döda honom plus alla spratt fantasin spelar honom att han blir i princip galen. Han springer omkring i kalsonger med en brödkniv i handen och räds skuggor, täcken, ljud, bilder – ja, sig själv med i princip.

Filmen är knappast bra men den är sevärd ändå på nåt sjukt litet vis. Väldigt litet vis.

Publicerat

Veckans Cruz: THE GOOD NIGHT

Gary Shaller (Martin Freeman) skriver musik och drömmer om att få in en fot i filmmusikbranschen. Än så länge är det mest jinglar och det är kanske inte helt….givande.

Garys polare Paul (Simon Pegg) har lite mer räkmacka i livet och Gary börjar känna sig så smått avundsjuk. Åren går och han vill komma nånstans i livet, det liksom bara lunkar på och känslorna mellan honom och frun Dora (Gwyneth Paltrow) är väl kanske inte jättepassionerade längre (för att uttrycka det diplomatiskt).

Gary börjar drömma. Han drömmer härliga men konstiga drömmar om en mörk skönhet som heter Anna (Penelope Cruz) och som kommunicerar utan att prata. Gary hör var hon säger och förstår vad hon menar men hon är helt tyst, hon bara ler.

Han försöker på nåt sätt komma vidare i sin åldersnoja/livskris och söker upp en drömtydare (Danny DeVito) men Anna fortsätter dyka upp i hans undermedvetna, naken, påklädd, förförande, vis, omtänksam. Allt som Dora inte är. Everything you need to make it great is in you, viskar Anna i hans öra och han försöker lyssna men vill inte förstå. Annas röst är Doras men det hör han inte.

Filmen är skriven och regisserad av Gwyneths yngre bror Jake Paltrow (är han inte otäckt lik Gwyneths äkta man Coldplay-Chris Martin?) och manuset är bitvis briljant. Bland annat finns en scen när Michael Gambon sitter i en fåtölj och berättar en anekdot, en liten kort scen men helt briljant. Annars är det svårt att utläsa om filmen är riktigt bra eller om det är alla sköna skådisar som gör filmen bra men å andra sidan har bra skådespelarprestationer räddat mer mediokra filmer än denna så why not?

The Good Night är Jake Paltrows första film och i år, sju år efter denna, kommer hans andra – Young Ones. Och nästa måndag kommer en ny film med Penelope Cruz.

Publicerat

Fredagsfemman # 87

5. Vuxna människor med dockor i knät

Jag var och såg Jeff Dunham på Hovet för lite drygt en vecka sedan. Jeff Dunham, buktalaren, han som blev känd för dom flesta med hjälp av Achmed The dead terrorist. Det var en enastående kväll på många sätt. Givetvis var det stort att se en man på scen som vi härhemma sett på DVD så många timmar sammanlagt. Dels var det fascinerande att spana in publiken. Många medelålders (och äldre än så), dom flesta som jag såg var män, som hade med sig egna miniatyrer av Jeff Dunhams buktalardockor. Mannen framför mig satt med den lila Peanut i knät under hela kvällen som om det vore hans bästa vän. Han såg helt salig ut. Det var hjärtskärande på ett sätt jag inte var beredd på. Jag menar, mannens Peanut pratade ju inte ens. Dunhams dockor håller ju låda timme ut och timme in.

.

.

4. Blodsbröder

I söndags såg jag musikalen Blodsbröder på Stockholms Stadsteater. För det första: Jag ÄLSKAR Stockholms Stadsteater. För det andra: Jag gillar verkligen musikaler. För det tredje: Albin Flinkas och Anton Lundqvist, vilka grymma scenpersonligheter! För det fjärde: Jag ÄLSKAR att min dotter knallar iväg på teater själv när ingen kompis vill gå med. Jag ÄLSKAR att hon lika gärna betalar en bio- och/eller teaterbiljett med sin månadspeng som godis eller kläder. Jag är STOLT över att hon suger åt sig kultur av alla sorter som en svamp och att mina utflykter till barnteatrar och knattebios med ungarna gjort nytta. Bra teater är som bra film fast med en nerv som inte går att köpa för pengar. Det händer här och nu, det går inte att spola, inte pausa, inte klippa bort. En kulturkväll med dottern och hennes kompis är ett bra minne att spara på även om musikalen i sig inte var någon jättehöjdare.

.

.

3. Simon Pegg-klassiker på stor duk

Från och med onsdag (och vad jag förstår några dagar framåt) kan man se Hot Fuzz och Shaun of the dead på två biografer i Stockholm, visningarna är direkt efter varandra och utan text. Är det inte alldeles fantastiskt? Tänk om SF kunde göra så med fler (halvgamla) filmer. Undrar om det hjälper att komma med kärleksfulla mejltips i frågan? Vad tror du?

 

 

2. Sofia Helin.

Bron 2 är bra, har jag sagt det? BRON 2 ÄR BRA!

.

.

.

.

1. Hotellhypnosen

Tänk om jag kunde hypnotisera dig. Tänk om jag kunde hypnotisera alla. Tänk om jag kunde få SF att ta bort den rosa smultronställetmärkningen från filmen Hotell, tänk om jag kunde få kategoriska svensk-film-ratare att sluta vara så jävla fördomsfulla, tänk om jag kunde få biobesökare att vallfärda till biograferna och köpa biljetter till filmen Hotell på samma löpande-band-manér som om det vore en ny Göta Kanal eller Män som hatar kvinnor. Tänk om jag kunde få någon att tänka utanför lådan och ge Hotell en chans, precis som så många av oss gjorde på Malmö Filmdagar fast ingen på förhand trodde på filmen. Efteråt var vi lyriska. Allihop. Vi hade varit med om något extraordinärt. Gör som jag den här helgen, gör dig själv en tjänst. Gå och se Hotell. Det finns inte en chans i världen att du ångrar var den hundringen tog vägen.

Publicerat

MISSION: IMPOSSIBLE – GHOST PROTOCOL

Mission: Impossible – Ghost Protocol fick mig att:

…tänka på marängswiss.

När man gör en redig laddning med massor av maränger, vispad grädde, vaniljglass, bananpengar, nötter och hemmagjord chokladsås och sen häller på lite sås som man tror är en lagom mängd men sen ser sig själv hälla och hälla och hälla och till slut är swissen alldeles brun.

Maränggswiss med för mycket chokladsås är en marängswiss som inte existerar. Det kan inte bli för mycket precis som det inte kan bli för mycket action i en actionfilm.

…fundera på det här med James Bond-filmer.

Mission: Impossible – Ghost Protocol är precis en sån film som jag inbillar mig att Bondfilmer borde vara men väldigt sällan är. Det är fullt ös medvetslös, det händer grejer oavbrutet, det är lösa trådar som jag struntar en hel hög i, det är häftiga blinkande makapärer som utstöter sköna ljud, det är snyggt, flådigt, fränt, ballt, snygga tjejer, kostymklädda pojkar, dyra bilar, krasch och pang-olyckor hela hela tiden och jag bara njuuuuter.

…minnas Staffan Westerberg.

Att Michael Nyqvist är med i en sånhär jätteproduktion är hur häftigt som helst men hans skådespelarinsats hade till och med Storpotäten klarat av.

Det är konstigt det där, Nyqvist spelar en svensk skurk med ett tyskt namn som pratar oklanderlig brittisk accent. Han pratar bättre engelska än engelsmännen i The girl with the dragon tattoo och det jag frågar mig är: VARFÖR? Han hade varit betydligt trovärdigare om han väst sina oneliners på svengelska.

…vilja bryta mot trafikregler på vägen hem.

Att blåsa ur motorn, att se varvräknaren komma in i turbo-mode, att köra över en refug, braka in i en buss, volta nedför en slänt och ner i Magelungen, kapa bilbältet med en nagelsax och simma hem i fyragradigt vatten, öppna dörren hemma, säga ”Mamma är hemma nu” och sen börja förhöra dottern på engelskaglosor utan så mycket som en flåsning, en huttring eller tillstymmelse till ökad puls – DET är sånt jag får lust till efter en sån här filmisk urladdning.

….le.

Det var länge sedan jag såg en actionrökare av denna kaliber. I den här genren är filmen nästintill perfekt. Jag är inte riktigt lika svettig som efter Die Hard, inte riktigt lika exalterad som efter T2, inte riktigt lika speedad som efter Speed (häpp!) men det är banne mig inte långt ifrån. Jag är helt enkelt bara skönt överraskad av teamet Tom Cruise, Paula Patton, Simon Pegg och Jeremy Renner och jag hoppas att det kommer en till film med dessa fyra – och det snart.

Publicerat

TINTINS ÄVENTYR: ENHÖRNINGENS HEMLIGHET

Jaha, då var jag där igen vid min fascination att ta på papper.

Tintin för mig är serieböckerna med röd rygg, tummade, vällästa, ibland så till den milda grad att sönderlästa blir ett bättre ord. Tintin för mig är händerna mot vältecknade skönt tjocka papper, bläddrande, känslan av att försvinna en stund i seriens förtrollade värld och gärna sittandes uppkrupen nånstans med höstväder utanför fönstret.

Tintin i andra hand är kassettband med Tomas Bolmes röst och att somna till ljudet av Castafiories juveler.

Idag klev Tintin på 3D-film in i mitt liv och jag skulle mer än gärna sparka ut honom igen och låtsas att han aldrig var där. Alltså, missförstå mig gärna rätt, det här är en film som är precis som George Michael sjunger, den är absolutely flawless. Det finns ingenting att gnälla över sett till tekniken för om jag trott att jag vetat vad animerad perfektion var innan det här så visste jag det inte. Men precis som när det gäller andra saker här i världen så kan perfektion slå över och bli nåt så banalt som tråkigt.

Detta det första av Tintins äventyr sett ur Steven Spielbergs ögon är nåt så underligt som ett sprakande fyrverkeri men bara med pastellfärger. Det är som att göra flamberade bananer men missa att tutta eld på spriten, som att betala 3000 spänn för en bröllops-make-up men bli sminkad med vattenlöslig mascara, som att sitta i en biosalong och se detta högteknologiska under av serietidningsadaption men ändå somna. Ja, jag gjorde det. Jag somnade. Fan vad jag sov och jag kan inte skylla på dom otroligt sköna fåtöljerna på SF i Sickla, nej, det var filmens förskyllan, inget annat.

När vi gick från bion säger min 12-årige son: ”Vad är det här 3D bra för egentligen? Jag hade mycket hellre sett den som en vanlig film för varför gör dom 3D-filmer utan 3D-effekter? Det är ju larvigt.”

Hela mitt modershjärta bultade av stolthet, jag har närt en liten kille med filmintelligens vid min barm! Han har så himla rätt. När inte ens en film som denna kan bjussa på pulshöjande 3D-effekter då vete fan om inte min tes stämmer att det enbart handlar om stålar. 130 kronor för en biobiljett, för att få låna ett par illa sittande glasögon och bli illamående för att även den där jävla texten är i 3D och rör på sig hela tiden, jag kan verkligen inte hitta en enda anledning till att det ska vara värt dom där extra pengarna. Denna film visas dessutom inte nånstans i 2D och således har vi som vill se den inget val och att inte ha några val är en situation jag inte gillar. Jag vill välja och jag vill kunna välja bort.

Jag hade sett fram emot den här filmen som en femåring på julafton och det blev inte alls som jag trodde, ändå är jag inte överdrivet besviken, jag är kanske bara lite mer sugen att ta på papper än jag trodde. Det jag lärde mig denna kväll är att när Tintin del 2 och 3 och 4 kommer på bio så tänker jag vänta tills den släpps på DVD sen köper jag den till ungarna medans jag själv sitter i soffan och bläddrar i mina serieböcker, nostalgisk och alldeles lycklig.

Publicerat

Trailer: Mission Impossible Ghost Protocol

Tom Cruise är tillbaka som Ethan Hunt och den här gången har han Jeremy Renner, Paula Patton, Simon Pegg, Ving Rhames, Tom Wilkinson och Michael Nyqvist med sig.

Som jag skrev på en annan blogg för några år sedan: Michael Nyqvist är den ende mannen som skulle kunna få mig att flytta till Sibirien. Jag står för det.

Filmen har svensk premiär 27:e januari.

 

 

Publicerat

Paul

Dom brittiska vännerna och rymdnördarna Graeme (Simon Pegg) och Clive (Nick Frost) har begett sig till San Diego för att gå på en UFO-mässa. Efter detta ska dom sedan åka på en husbils-road-trip för att besöka kända utomjordiska platser såsom Area 51.

Längs vägen blir det givetvis stopp på allehanda hak specialiserade på just aliens och det dricks kaffe ur gröna porslinsgubbemuggar, äts efterrätter med namn som hedrar världens mest kända utomjording E.T och köps bilstickers med texten Alien on board.

Under en nattkörning blir dom omkörda av en svart bil som kraschar i hundranitti. Killarna stannar vid vägkanten och ser att ingen förare sitter i bilen men när dom vänder sig om står det en tjomme på vägen, en liten filur med ur mänsklig synvinkel tämligen feldoserad kropp. Paul är utomjording, en sådan Graeme och Clive drömt om att få se i hela sitt liv och han är inte bara jagad och kämpar för sin överlevnad, han har en hel del fördomar att brottas med då filmhistoriens UFO:n inte riktigt fungerar som Paul. Paul är nämligen tämligen mänsklig. Han pruttar, moonar, svär och röker.

Att jag tycker om den här filmen kommer inte som en överraskning för någon som känner mig. Jag har känt mig som ett mänskligt UFO i hela mitt liv och äntligen får jag se en jämlike på film (haha)! Det som positivt överraskade mig var hur himla rolig filmen var. Den är klurig, den är anal, det är en film om nördar för nördar och många skämt är så interna att dom blir svårbegripliga om man inte är bevandrad i filmens – och utomjordingarnas – värld.

Simon Pegg och Nick Frost är toppenbra i sina roller, liksom Kristin Wiig som den enögda, frikyrkliga och väldigt snävtänkte Ruth Biggs. Birollerna kantas av finfina skådisar som Jason Bateman, Jane Lynch och givetvis Sigourney Weaver, det är inte för inte hon är filmhistoriens Queen of Space! Seth Rogen är rösten till Paul och Rogen funkar fint så länge jag slipper se karln och Steven Spielberg gör en liten cameo för vem hade ett finger med i filmen E.T? Jo, Paul såklart!

Om man pulsar en timme i meterhög snö, det är trettio minusgrader och det blåser kuling och sen kommer man hem och möts av en stor kopp varm choklad med rikligt med vispad grädde på toppen, så varm som man blir i magen av denna choklad, precis så varm blir jag av Paul.

 

 

Paul har biopremiär på onsdag (22/6)