FILMÅRET 1994

Filmåret 1994. I mina ögon det näst bästa filmåret i historien. Att ta ut blott tio filmer till en lista är ungefär lika svårt som att välja vilket av ens barn man gillar bäst. Så jag gör som när jag väljer barn, jag går på magkänsla, dagsform och vem som kliar mig längst på ryggen.

Så here we go. Tio fiffiliniska guilty pleasure-filmer. Tio kalasrullar. Tio underverk. Tio filmer som jag sett en sisådär 150 gånger om jag slår ihop dom. Sådärja. Förväntningarna är nere under fryspunkten nu va, haha? Glöm inte kolla bubblarna också. Dom är många och finfina och alla hamnade på en trivsam och värdig elfte plats.

10. Klienten
(The Client, Regi: Joel Schumacher)

Det här är inte bara Susan Sarandons bästa film, hon bodde dessutom i en lägenhet (i filmen) som hade gula väggar och bruna möbler och jag fick nån idé att det där var PRECIS min stil. Så när jag sett filmen målade jag gult och köpte nya möbler. Det höll tre veckor sen var jag tillbaka i ”min” stil igen. Jag har gjort så några gånger i livet. Målat om för att det ska se ”vuxet” ut hemma. Provat ”kaffe latte-brunt” och sånt. Går åt helvete varenda gång. Men Klienten är bra som tusan. John Grisham skrev boken, Joel Schumacher regisserade och jag gav den 5/5 då och 4/5 nu. Det hade räckt till en topp-tre-placering vilket år som helst – utom 1988 och 1994.

.

.


9. Léon
(Regi: Luc Besson)

Nu kommer vi till en modern klassiker. Det här är en film som förtjänar en uppföljare. En Mathilda-film. Jag vill veta hur det gick. Jag har tänkt på  Léon och Mathilda i tjugotvå år nu, räcker inte det? Svaret är nej, det gör det inte, för när jag ser en riktigt bra film så släpper den inte. Den släpper aldrig. Léon är 5/5 och Luc Bessons näst bästa film. Den bästa gjorde han 1988.

.

.

.

8. Il postino
(Regi: Michael Radford)

”En film om kärlek, vänskap och den magiska känslan av att få ett handskrivet brev.”  Så skrev jag i min recension av denna film, denna vackra lilla mysiga italienska pärla till film. Massimo Troisi spelar Mario Rouppolo, en anspråkslös man som drömmer om kärlek och vill lära sig ordens bevingade makt på kvinnorna av den chilenske poeten Pablo Neruda som bor på den italienska ö där Mario arbetar som cyklande brevbärare. Troisi spelar sin Mario så fint och det är hjärtskärande att han dog dagen efter sista inspelningsdagen blott 41 år gammal och att han – liksom Heath Ledger ett antal år senare – kom att postumt bli Oscarsnominerad för sin roll.

.

.

.

7. When a man loves a woman
(Regi: Luis Mandoki)

Vad säger man om en film som denna för att någon som inte har sett den ska se den? Att den handlar om kärlek? Ja, det gör den. Att den handlar om alkoholism och medberoende? Ja, för det gör den. Att den har barnskådisar som banne mig inte behöver skämmas för sin insats? Ja, det har den. Att Andy Garcia och Meg Ryan har en personkemi jag tror på till 100%? Helt sant.  Att den innefattar allt detta och mer därtill utan att vara tung som en säck gråsten och ångestprojicerande? Jepp. Det med. Svinbra film, helt enkelt!

.

.

.

6. Pulp Fiction
(Regi: Quentin Tarantino)

Den började på en trea, det gjorde den. Mitt första besök i Tarantinos värld var liksom inte helt…okomplicerad. Jag var överväldigad och uttråkad på samma gång och det visade sig att filmen behövde en hel del tittar för att ”komma ikapp sig själv” i min hjärna. Den är komplex och enkel samtidigt. Egentligen har den allt. Härlig film är det hur som helst – och den är inte en trea längre.

.

.

.

5. True Lies
(Regi: James Cameron)

Harry Tasker (Arnold Schwarzenegger) kan det mesta. Han kan skjuta, springa fort, spränga, döda (men utan blod), dyka, byta kläder i ett rasande tempo, ratta flygplan och styrdansa. Han kan också det där med avlyssning vilket visar sig komma väl till pass när han får för sig att frugan (Jamie Lee Curtis) är otrogen. Att True Lies är en av mina absoluta guilty pleasure-filmer kanske förvånar en del – men inte mig, haha. Den har nämligen ALLT! Så satans underhållande från första sekund till sista och James Cameron visar att han kan göra film på det där ”riktiga” sättet, alltså innan han började blanda in smurfblå avatarer och sån skit i produktionerna.

.

.

.

4. Speed
(Regi: Jan de Bont)

Jävlar vilken bra kemi dom har, Sandra Bullock och Keanu Reeves. Och jävlar vad coolt det blev att köra buss hux flux. Speed är för mig kanske den enda actionfilm som i milliliter svett vid tittning kommer upp i samma nivå som Die Hard, för det här ÄR spännande fanimej PÅ RIKTIGT. Dennis Hopper som bad guy, klaustrohissar åsså bussen som inte får bromsas. Jiihhaaaaaa, krasch boom bang va bra det är! Fem plus då, fem plus nu!

.

.

.

3. Dum & dummare
(Dumb & Dumber, Regi: Peter Farrelly och Bobby Farrelly)

Jag skulle faktiskt kunna drista mig till och säga att detta är den roligaste komedi som gjorts. Som finns. Som spelats in. Som kommits på. Det är tveklöst den komedi jag sett flest gånger och jag verkar inte tröttna på den. Alls. Heller. Jag gillar att skratta och den här filmen får mig att skratta. Alltid. Hur illa det än är ställt med humöret. Fem av fem. Always forever änd ever.

.

.

.

2. Lejonkungen
(The Lion King, Regi: Roger Allers och Rob Minkoff)

En av världens bästa filmiska öppningsscener. En historia som berör mig ända in i märg och ben. Kanonmusik. Jeremy Irons. Topp-tre-bästa-Disney-filmerna-genom-tiderna. En underbar film. Och sorglig också.  Funkar lika bra med svenska röster som i original. En av dom mest minnesvärda biobesöken i mitt liv. I Hollywood. På premiären. Jag grät så mycket så jag fick hinka Resorb efteråt. Och tjejen som sjöng ”En värld full av liv” på barnens dop. Circle of life. Då grät jag igen, rätt ner i dopfunten. Satan vad härligt det är med film egentligen, va?

.

.

.

1. Forrest Gump
(Regi: Robert Zemeckis)

Kloka jättefina Forrest Gump. Han fattar grejen. Han fattar allt. Han har så mycket att lära oss andra och han HAR lärt många så mycket med sina chokladbitar och tankar om livet. Ibland undrar jag hur jag hade varit om Forrest Gump-filmen inte fanns. Jag tror faktiskt inte jag varit samma person som jag är nu. Jag tänker att det är bra att gilla film, att det är trevligt att kunna ta till sig film och faktiskt – ibland – kanske till och med bli en bättre människa i slutändan tack vare sitt filmtittande. Jag tror man får hitta sin egen Messias här i världen och Forrest Gump är min. Han är mer sanning för mig än alla visdomsord Kay Pollack, Mia Törnblom, Dr Phil och Paulo Coehlo delar med sig av – sammantaget.

.

Bubblare: Den röda filmen, Nobody´s fool, Den vita filmen, Muriels bröllop, Love affair, Döden och flickan, Nattvakten, Farinelli, Puppet Masters.

.

Idag skriver fler filmspanare om filmåret 1994. Klicka på länkarna för att komma till deras listor.
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Filmitch
Movies-Noir
Fripps filmrevyer
Flmr
We could watch movies

SPEED

Jag tror att alla som var över femton år sommaren 1994 minns precis vad dom gjorde då. Jag tror att alla vi som var lite äldre än så minns lukten, värmen och det totalt galna i  att få vara med och uppleva nutidshistoria genom TV-apparaten under fotbolls-VM. Det var en glad sommar och för mig personligen ett av mitt livs allra bästa såhär långt.

När Speed hade premiär (just precis den sommaren) befann jag mig i USA. Keanu Reeves var stor fixstjärna efter Bram Stoker´s Dracula i allmänhet och Point Break i synnerhet och filmen var en riktig snackis på samtliga av hotellets TV-kanaler. Sandra Bullock var både en uppkomling och nykomling även om jag hade full koll på vem hon var efter Demolition man.

Jag bodde på ett fint hotell i New York och det var typ tusen grader varmt och biosalongerna fungerade som oaser med luftkonditionering och en stunds vila för skyskrapstittande ögon och promenerande fötter.

Att se Speed var – då – som att få sig en injektion med C-vitaminbrus, pulverkaffe och adrenalin rätt in i blodomloppet. Inte sedan Die Hard sex år tidigare kickstartade maxpulsen på samma brutala vis och detta trots att Speed, i princip utan konkurrens, har filmhistoriens absolut fulaste förtext. Speedresan börjar i en hiss nånstans i LA och slutar strax utanför Mann´s Chinese Theatre i Hollywood och däremellan får vi vara med om en åktur av sällan skådat slag.

Dagen efter jag såg Speed flög jag till Los Angeles för att titta på fotboll. Hotellet jag bodde på låg femtio meter från sista-scenen-kraschen och jag gick där, gatan upp och ner för att se om jag kunde hitta lagningar i vägen, konstiga asfaltskokor, bromsspår, ja  några bevis för att allting hade hänt just där alldeles på riktigt.  I min värld hittade jag bevis, fast jag hittade dom på Universal Studios ännu någon dag senare, strax efter att jag började grina för att jag fick en kram av mannen som jobbade där utklädd till ”Beetlejuice”.

Att se om en film nästan tjugo år senare som rotat sig fast så i djupet av mitt filmhjärta är vanskligt, det är på gränsen till idioti. Men i mitt tycke är och förblir Speed en av världens absolut bästa actionfilmer. Fan, det är nästan så jag behöver både pannband, vattenflaska och sekond för det här ÄR en svettig upplevelse.

1994:

2011: