SPIDER-MAN: HOMECOMING (IMAX)

Allt som inte är Maguire är dåligt i mitt huvud”.

Det sa sonen när vi var på väg till IMAX-salongen i Filmstaden Scandinavia för att se pressvisningen av Spider-Man: Homecoming. Han – liksom jag – ÄLSKAR Sam Raimis tre filmer om Spider-Man med Tobey Maguire i huvudrollen, han är liksom uppvuxen med dessa, det är som bröstmjölk och majskrokar för honom. Sort of.

Jag tycker att dom tre filmerna blandar svärta, spänning och serietidningsaction på det mest perfekta sätt MEN å andra sidan gillar jag även filmerna med Andrew Garfield i huvudrollen, jag gillar dom SKARPT till och med. Kanske är det så att det egentligen är Spider-Man som figur jag vurmar för, historien om hans förflutna, att han är lite ensam, ”bakom”, nördig, ständigt olyckligt kär och missförstådd av sina närmaste.

Att se trailern för dagens film första gången gjorde ont. Att se postern var ännu värre. Det där collaget av utklippta filmfigurer som ser ut som ett kreativt sammelsurium skapat av en serietidning, barnsax, björnklister och glitterspray imponerar föga på mig. Tvärtom. Allt förhandsjox gällande filmen fick ner mina förväntningar på en nivå som var under nollpunkten, något som med facit i hand väldigt sällan är av ondo.

När filmen började trodde jag att jag blivit tokig. Allt var suddigt. Det gick inte ens att läsa COLUMBIA när första loggan visade sig över hela duken. Jävla jävla IMAX-3D-skit satt jag och svor och pickade på glasen i glasögonen för att se om det saknades några, bilden var ju så jävulens oskarp. Jag tittade mig omkring och märkte till min glädje att alla andra hade precis samma problem. Några minuter senare stannades filmen och en representant från filmbolaget kom in och sa att 3D-filen var paj och att filmen istället skulle visas i 2D. Jubel! Hela salongen applåderade och filmbolagsmannen bad om ursäkt återigen för att det inte blev 3D. Han kanske skulle ha lyssnat istället, kanske tagit till sig applåderna som ett bevis på att 3D ÄR SKIT?!

Nåja. Vi numera på förhand mer nöjda filmälskande människor i publiken fick istället njuta av en 2D-visning som var helt felfri. På alla punkter. ALLA. Filmen visade sig nämligen vara tusenmiljoners gånger bättre än jag någonsin kunde tro.

Tom Holland är 21 år gammal och spelar Peter Parker, 15 (Tobey Maguire var 27 när han spelade in första Spider-Man, Andrew Garfield var 29!). Ändå känns som Holland nästan yngre än den Parker han spelar. Tills han tar av sig tröjan och man inser att det inte finns en 12-åring i världen som ser ut sådär. Det jag vill komma fram till är dock att han är en trovärdig Peter Parker, precis lika trovärdig som han lyckats spela i ALLA filmer jag sett honom i. Som en av sönerna i tsunamidramat The Impossible, som en av sönerna i pappadramat Edge of winter och i den för övrigt halvdana valdramat In the heart of the sea. Jag gillar honom SKARPT och det känns som han har en väldigt fin framtid i skådespelaryrket om han bara lyckas välja rätt filmer.

Ett stort plus med denna film är att den inte börjar om från början IGEN med själva origins-storyn, den har vi sett (*host* till leda) och den behövs inte berättas ännu en gång. Spider-Man: Homecoming är istället en fräsch, charmig och ungdomlig film som känns väldigt modern (i brist på bättre ord). Den har löst Avengers-tråden på ett mycket smart sätt och det var länge sedan jag var SÅ underhållen från början till slut som under denna visning. Filmen har inte några direkta dippar alls, det är full fräs, sitt i båten.

Jag tycker att den här filmen klår både The Mummy och Transformers: The last knight i sommarblockbustervärde och ingen kunde vara mer förvånad än jag över min åsikt. Sonen tyckte den var ”lite för rolig och lite för ljus” men även han var betydligt mer nöjd med helheten än han trodde han skulle vara. Så HEJA TOM HOLLAND säger vi och övar på spindelnätstricket med handlederna.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Fredagsfemman #283

5. Är det nån som lyssnar på Sommar i P1 längre?

Eller är det bara jag som tycker det känns otroligt beigt i år….? Har programmet spelat ut sin rätt? (Dogge var i och för sig väldigt underhållande)

.

.

.

.

4. Dokumentärtips!

Nu kan du se den väldigt underhållande dokumentären Weiner på Svtplay. Sex, lögner, politik och kalsonger. Klicka här för att komma direkt till filmen och klicka här för att läsa min recension.

.

.

.

3. Gåsmamman

Jorå, äntligen är jag med i matchen och jag är sist på bollen, I know men NU har jag börjat kolla på Gåsmamman. Alexandra Rapaport. Hur bra är hon inte?? Och hur SNABBT kom man inte in i storyn? Bra jobbat säger jag och kollar vidare. Det finns ju två säsonger. Perfekt för en regnig sommar. Eller solig.

.

.

.

2. Spider-Man har kommit hem

”Vän av ordning” har frågat mig varför jag inte publicerat min recension av Spider-Man: Homecoming än, ”det var ju typ en vecka sen du såg den”. Jag kan lugna både denna vän och andra med att texten kommer IMORGON men att jag fram tills dess verkligen vill framhäva en sak: köp en biljett. Resten sparar jag till imorgon.#cliffhanger

.

.

.

1. Waltzing Tilda

I min tämligen nyfunna fascination för kortfilmer fick jag ett tips om att se Waltzing Tilda av Jonathan Wilhelmsson. Det var Jonathan själv som mejlade mig och då han är uppväxt i Mockfjärd och numera studerande på Sydney Film School blev jag nyfiken. Det är en redig resa han gjort bara där i sin vilja att göra film. Filmen hade sin premiär på The 25th Sydney Film School Festival i december förra året där den bland 180 filmer vann pris för bästa film, bästa regissör, bästa producent, bästa klippare och publikpriset. Jag förstår alla priserna. Det här är urtypen av en film som visar hur bra film kan göras även med begränsade resurser bara det är rätt folk – och begåvat folk – både bakom och framför kameran. Tänk dig Last man on earth eller 28 dagar eller I am legend, tänk dig någon av alla dessa filmer som utspelar sig i en alldeles öde stad där någon hux flux blivit ensam kvar. Här är det Tilda och hennes lilla vita pratande kanin som är helt solo på Sydneys gator med allt vad det innebär (att man kan gå loss med sprayburk på operahuset till exempel). Se filmen. Gör det. SE FILMEN HÄR! 4+/5 kortfilmsfiffiluror blir betyget från mig.

Fredagsfemman #282

5. Tom Holland

Det här är en kille som för bara några månader sedan fyllde 21 och som inte behöver vara orolig för varken pengar eller karriär ett bra tag framöver. Får man jobbet som Spider-Man är man rätt safe en stund kan jag tro. Nu idag lagom till frukost är det dags för pressvisning av Spider-Man: Homecoming och det är en film jag har noll förväntningar på (efter skittrista och superbarnsliga trailers och posters). MEN historien har ju lärt mig att låga förväntningar är en flickas allra bästa vän. Det kanske Tom Holland ska vara glad för.

.

.

.

4. Rebel Wilson designar ett eget klädmärke

Rebel Wilson är inte bara med Pitch Perfect 3 (som får svensk biopremiär dagarna före jul), hon är även rykande aktuell med sitt eget klädmärke REBEL WILSON X ANGELS.  Taglinen för kollektionen är ”Style has no size” och jag kan inte annat än hålla med. Tyvärr är inte filmrollerna hon får/tar direkt kantade av just ”style” och det är jättesynd tycker jag. Hon är en betydligt bättre skådespelare än hon får chansen att visa. Eller så gör hon preciiiiis det hon själv vill och har ingen önskan om andra typer av roller, sånt vet ju inte jag såklart. Jag vet bara att hennes nästa drömprojekt är att bygga en nöjespark och att kläderna är skitsnygga.

.

.

.

3. Det vankas utomhusbio på Bråvalla

Just saying. Ifall nån tröttnat på krökande, stökande och gökande. Det är knivigt att hitta info om vilka filmer som visas men det spelar kanske mindre roll? Det känns som att dom ansvariga verkar tycka det. Länk till hemsidan. Jag ids inte leta mer. (Infon om att utomhusbion ens existerar hittade jag på Flimmers instagram. Jag har inte drömt det.)

.

.

.

2. Utomhusbio – mest från 1988!

16-20 augusti är det dags för Stockholms Filmfestivals årliga utomhusbio i Rålambshovsparken och i år har dom fokus på 80-talsfilm. Och DÖM OM MIN ICKE-FÖRVÅNING när tre av fem filmer är från….1988! Jag säger ju att det är världens bästa filmår! Filmerna som kan ses är i tur och ordning: 16/8 Do the right thing (Spike Lee, 1989), 17/8 Min granne Totoro (Hayao Miyazaki, 1988), 18/8 Dirty Dancing (Emile Ardolino, 1987), 19/8 Det stora blå (Luc Besson, 1988) samt 20/8 Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (Pedro Almodovar, 1988).

.

.

.

1. Michael Nyqvist

Det känns tungt. Tomt. Obegripligt. Onödigt. Fan alltså, den där jävla cancern, den där JÄVLA döden. Det finns en dokumentär om Michael Nyqvist på SVT Play. Det kändes fint att se den samtidigt som det blir oerhört jobbigt att se någon så levande som faktiskt är död. Den där JÄVLA döden, varför tar den så många alldeles för tidigt och varför tar den människor som är så himla närvarande och bra? Är det för att ge oss som blir kvar en lavett – igen – och få oss att fatta att vi ska, vi måste, vara tacksamma för varje dag vi får här på jorden?

.

.