Återtitten: MAMMA MIA!

Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”, stod det i Lukasevangeliets andra kapitel om jag inte missminner mig. På den här bloggen står det idag ”Och det hände sig sommaren 2018 att Fiffi fick ett påbud av sig själv att se om första Mamma Mia-filmen som hon faktiskt inte sett sen det begav sig för tio år sedan”.

Vadan detta kanske du undrar? Ja, jag kan inte skylla på något annat än ren nyfikenhet. Hur håller sig filmen med uppföljaren i färskt minne? Hur lyckades manusförfattarna få ihop storyn? Jag har liksom aldrig tyckt att det behövdes en andra film, den första var alldeles tillräcklig.

Sophie (Amanda Seyfried) skulle gifta sig med sin Sky (Dominic Cooper) och hon vet vid 20-års ålder fortfarande inte vem som är hennes riktiga pappa. Mamma Donna (Meryl Streep) har tagit hand om henne alldeles själv och det har väl inte gått någon nöd på någon av dom men Sophie är nyfiken och nu har hon luskat ut namnen på dom tre män som skulle kunna vara hennes pappa och bjudit in dom till bröllopet utan att Donna vet nånting.

Alltså, jag vet inte vad det är, men filmjäveln sätter mig i nån slags lyckobubbla som är helt absurd. När Donna and the Dynamos kör igång Super Trouper och Bill (Stellan Skarsgård), Harry (Colin Firth) och Sam (Pierce Brosnan) dyker upp och dom alla ler från öra till öra när dom ser sin gamla kärlek så får jag en episk gåshud på armarna. Det är nåt så jävla SNÄLLT över hela filmen som gör mig alldeles lycklig. Den här grundgrejen att alla faktiskt gör sitt bästa, det här med förlåtande, förståelse, att kunna förenas i något större.

Colin Firth har lyckats charma all världens kvinnor med sin tafflighet i många filmer (Hej Love Actually, hej Bridget!) och här gör han ”sin grej” med millimeterprecision. Han är ljuvlig fanimej! Och Meryl Streep är SÅ mycket bättre än jag mindes henne. Det som jag kanske såg som överspel när jag såg filmen första gången har fått en förklaring i och med andra filmen, när man fick se henne som ung och hur hon var då.

Egentligen är alla karaktärer mer intressanta nu vid en omtitt eftersom alla fanns med i uppföljaren på ett eller annat sätt. Storyn har knutits ihop på ett sätt som gör att man faktiskt lika gärna kan se den här filmen efter den andra. Att den här filmen är baserad på dom stora hittarna och uppföljaren på ”B-sidorna” har verkligen ingen som helst betydelse. Musiken är otroligt bra i båda filmerna och för handlingen framåt på ett mycket smart sätt.

Som musikal är Mamma Mia i det närmaste perfekt med sin blandning av humor, allvar, mysighet och lökighet. Jag tycker inte filmen är riktigt lika sorglig som jag tyckte vid första tittningen men den allvarsamma biten i filmen funkar verkligen fint. Nu när jag inte blev så himla gråtig som sist (bara….hm….en del. Äh, kom igen, vem försöker jag lura?!?! Tack GUD för att jag såg filmen ensam den här gången, det är inte snyggt alltså att fulgråta på detta vis…) kommer jag dessutom att orka/vilja se om filmen fler gånger för det är verkligen en smällkaramell. Jättehärlig, precis som uppföljaren. Men…glöm inte näsduken. Näsdukarna. Grabba en hel förpackning!

När jag såg filmen 2008:

När jag såg filmen 2018:

Här är mina tankar om Mamma Mia! Here we go again.

MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN

Okej. För att ta det från början. Jag trodde aldrig att jag skulle gilla första Mamma Mia lika mycket som jag gjorde. Första tjugo kändes mest som dålig karaoke och jag har inget nära förhållande till ABBA och deras musik så jag var liksom…skeptisk. När filmen sen var slut var jag i det närmaste golvad. Golvad av positiv energi och känslor. Galet va? Spooky nästan. Men filmen lyckades ta mig till en värld som jag fattar inte finns men som jag gillade att vara i. Jag ville vara en Dancing Queen på bryggan, jag ville sjunga Slipping through my fingers till min dotter och framförallt ville jag ha tre pappor som var som Harry (Colin Firth), Sam (Perce Brosnan) och Bill (Stellan Skarsgård). Lyllos Sophie (Amanda Seyfried)!

Hur mycket jag än gillade Mamma Mia när den kom 2008 så har jag inte haft en enda tanke på att det behövs en uppföljare. Peppen på Mamma Mia Here we go again har därför inte varit så stor från mitt håll och inte blev den starkare när jag såg trailern som var och är rent bedrövlig. Hur som helst, det är klart jag tassade iväg och såg filmen. Och det är klart att jag hade läst recensioner. Det gick inte att undgå att höra hejaropen och applåderna, att folk som sett den var som tossiga för att den var SÅ BRA.

Så det är klart jag var inställd på att jag skulle gilla filmen, därför blev jag förvånad när jag satt där och minuterna gick och det kröp i kroppen. Alltså, såååå lökigt! Usla versioner av låtarna, överspel. Återigen kom känslan av att det är dålig karaoke jag sitter och tittar på, att det här verkligen inte är en bra gjord film. MEN, det är som att filmjäkeln återigen har en liten liten glasskopa och med den gröper den sig in i min kropp och sen sitter jag där med tårar på kinden och ler som en tok och känner mig helt jävla ABBA-frälst.

Sophie (Seyfried) har vuxnat på sig, mamma Donna (Meryl Streep) har dött och Sophie har renoverat det grekiska hotellet till hennes ära. Hon har inga andra planer än att stanna på ön men killen hon skulle gifta sig med i förra filmen, Sky (Dominic Cooper), är inte lika säker på att det är det han vill. Dom gör slut, Sophie blir hjärtekrossad men det är en invigning som ska genomföras, en pappa är på plats (Brosnan) och den grekiske ”platschefen” (Andy Garcia) gör sitt bästa för att logistiken ska funka.

Detta är själva upptakten till en film som i många stycken faktiskt ÄR bättre än originalet. Storymässigt tycker jag att dom fått till det riktigt klämkäckt faktiskt, speciellt med återblickarna med Donna (Lily James) och männen som blev ”papporna”.

Amanda Seyfried sjunger fint men annars är hon filmens svagaste kort, ingen av papporna kan sjunga alls men är ändå charmigast, Lily James är som ett sprudlande kärnkraftverk och Andy Garcia är som alltid härlig. Cher ser ut som om hon är gjord av sminkad kexchoklad och Christine Baranski skulle man vilja ha som partypolare. Det är helt enkelt ett mysigt gäng man får hänga med och två timmar gick så HIMLA fort.

Direkt när filmen var slut kände jag att den var uppe på samma betyg som ettan och nosade men då jag ”slapp” fulgråta den här gången tänkte jag att en trea blir ett alldeles lagom betyg. Men, efter någon dag eller två vill jag inget annat än att SE OM FILMEN. Hela tiden! Och då är det ingen trea banne mig! Hej fyran! Den här filmen ÄR lika bra som ettan. Minst!

Jag såg filmen i Salong 1 på Filmstaden Linköping och det kan ha varit den gråaste och tristaste biograf jag någonsin befunnit mig i. I alla fall om man ser till foajen. Salongen i sig var okej, man satt liksom lågt ner i fåtöljerna och det var mysigt. Bra ljud och bild för övrigt. Inget ”biljud” från publiken annat än nynnande till sånger samt snyftande och sånt gillar man ju.

PS. När jag kom hem hade jag såg craving efter att se om filmen att jag köpte första filmen på Itunes och såg om den istället. Hur DET gick får du läsa om imorgon. DS.

TILLBAKA TILL MONTAUK

Det här med att åldras och kanske ångra sånt man gjort och inte gjort i sitt liv, det finns många filmer som behandlar den frågan. Tillbaka till Montauk är en av dessa.

Författaren Max Zorn (Stellan Skarsgård) återvänder till New York för en ”bokturné” och letar upp en före detta flickvän, Rebecca (Nina Hoss), som inte riktigt släppt taget hos honom trots att många år gått sedan se sist sågs.

Trots två bra skådespelare är detta en film som inte berörde mig ett dyft. Jag har svårt att bry mig om en tämligen oempatisk och egoistisk Max, hans navelskådande är totalt ointressant och Rebecca beter sig som en stereotypisk kvinna i denna typ av film. Inget nytt under solen alltså. Att se eller inte se, det spelar ingen roll. Den är dock inte värd hyrkostnaden på Itunes.

BORG

Det finns tre grejer jag känner att jag behöver skriva om INNAN jag ger mig in på att skriva om filmen i sig.

Det första är att jag under en period i mitt liv var väldigt intresserad av tennis. Av att TITTA PÅ tennis bör kanske tilläggas. Andra häften av åttiotalet fram till slutet på nittiotalet spenderade jag många timmar framför TV:n tittande och hejande på Stefan Edberg och Mats Wilander och fascinerades stort av många av dom andra internationella storstjärnorna. Jag var ivrig besökare på Stockholm Open och hade helt enkelt väldans bra koll på sporten i stort. Det var dock efter Björn Borgs storhetstid, jag var helt enkelt lite för ung för att ha upplevt hans ikonstatus live, så att säga.

Det andra jag skulle vilja tillägga är att filmen i mångt och mycket fokuserar kring Wimbledonfinalen 1980, den mellan Björn Borg och John McEnroe. Kanske upplevs filmen som mer spännande om man inte vet hur den matchen slutade? Jag vet inte. Kanske. Om jag säger sähär: jag visste innan jag såg filmen hur matchen slutade, jag visste om Borg vann eller förlorade. Vad det har för inverkan på mitt betyg vet jag som sagt inte. Kan man bedöma sånt?

Det tredje jag vill vara tydlig med är att jag normalt sett gillar sportfilmer. Mycket till och med. Så med all den infon färskt i minnet, här kommer mina tankar om årets första storfilm om en svensk ikon född 1956.

Björn Borg växte upp i Södertälje och han älskade att spela tennis. Han älskade det så mycket att han stod och slog en tennisboll mot garageporten timme ut och timme in men när det vankades match brottades han med starka känslor och aggressioner även om han oftast vann. Det är från den punkten i Björn Borgs karriär fram till Wimbledonfinalen 1980 som Ronnie Sandahls manus böljar fram och tillbaka.

Det där manuset alltså. SKOJA INTE VILKET JÄVLA MANUS!

Ja, vafan, det är ingen idé att försöka verka svår och hålla inne med mina känslor för den här filmen för det går inte. Det kommer genomsyra varenda mening jag skriver. Ronnie Sandahls manus är nyckeln till att Borg är en av dom bästa sportfilmerna jag någonsin sett. Han har lyckats göra en stolt höna av en liten liten fjäder och jag är sjukt imponerad av det. Att man kan göra historien om MÄNNISKAN Björn Borg och MÄNNISKAN John McEnroe till en känslosam, engagerande och framförallt spännande film är för mig egentligen obegripligt MEN likväl, he did it!

Sverrir Gudnason är otroligt porträttlik Björn Borg, alltså in i minsta detalj är han lik. Blickarna, magrutorna, den talande tystnaden. Shia LaBoeuf är kanske inte riktigt lika LIK John McEnroe utseendemässigt men han utstrålar samma typ av personlighet och temperament, alltså finns det inte mycket att klaga på där heller. Det finns inte mycket negativt att säga alls om filmen faktiskt. I min värld är den i det närmaste helt PERFEKT som sportfilm betraktad och regissören Janus Metz har definitivt placerat sig själv på kartan som en man med imponerande regissörs-skills.

Det finns inget annat betyg jag kan ge, magkänslan är stark. Tårarna rann längs med mina kinder. Filmen är fanimej fulländad. Grattis alla inblandade till ett fantastiskt teamwork!

I avsnitt 106 av Snacka om film pratar jag lite mer om just denna film. Jag kunde faktiskt inte låta bli.

OUR KIND OF TRAITOR

Perry (Ewan McGregor) är på semester med sin fru Gail (Naomie Harris). Den primära orsaken till resan är ett försök att hitta tillbaka till varandra, uppenbarligen på grund av Perrys mångbottnade ”snedsteg” att både vara otrogen och att som lärare ha en romans med en elev. Gail jobbar som advokat och är den som drar in The Big Bucks till familjen och läser jag mellan raderna verkar Perry mest känna sig som en drönare i sammanhanget.

Kanske är det på grund av det sista jag skrev som gör att Perry nånstans blir smickrad när den store ryssen Dima (Stellan Skarsgård) inte bara bjuder honom på fest utan även frågar honom om hjälp. Han behöver någon som kan smuggla in information tillbaka till Storbrittanien och snart befinner sig Perry – och Gail – mitt emellan den ryska maffian och hemlandets Secret Service.

Filmen var spännande som tusan till en början när den röda tråden fortfarande var höljd i dunkel men sen tappar filmen både i tempo och intensitet även om det kastas in lite actionscener här och där för att få en att vakna till.

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på utom möjligtvis Damien Lewis som med sina glasögon och torrt pratande krockar lite i min hjärna då hans Bobby Axelrod i TV-serien Billions är så aktuell för mig. Regissören Susanna White gör även hon ett gott hantverk. Kanske är det manuset som är baserat på en roman av John le Carré som inte riktigt håller hela vägen? Eller vadå håller hela vägen förresten? Filmen är okej,  inget snack om saken, det känns bara som att den hade kunnat vara och bli bättre.

Jag såg filmen på C More, det kan du också göra om du vill. Eller så ser du någon annan bra film istället, det finns MASSOR att välja mellan. Här kan du få en gratismånad!

Fiffis filmtajm jämför: THOR och THOR: THE DARK WORLD

För att vara en MARVEL-lover tyckte jag osedvanligt illa om Thor när jag såg den på bio i maj 2011. Jag tyckte faktiskt den var då pass dålig att jag inte såg Thor: The Dark World när den kom 2013 och jag har alldeles medvetet lyckats undvika den sedan dess.

Konstigt egentligen. Det är inte likt mig att inte ens ge filmen en chans även om den luktar skrutt lång väg. Jag ser ju så mycket annan crap, bara att få se MARVEL-loggan borde locka mer än typ Sharknado 2 kan man tycka. Och ja, det kan man med rätta tycka.

Nu när The Nerd Bird-Cecilia har drabbats av värsta Avengers-klådan och ser MARVEL-filmer som om det inte fanns en morgondag gav hon mig en spark i baken till detta inlägg. Nu jävlar ska jag grotta ner mig i Thor-filmerna! Jag ska se om den första och jag ska se den andra och jag ska se dom direkt efter varandra så jag kan jämföra på ett rättvist sätt. SÅ får det bli. Mooooooot Asgååååååård!

Jag behöver bara se tjugo minuter av Thor för att inse att min smak inte ändrats nämnvärt under dom senaste fyra åren. Det är urbota tråkigt. Det är mediokra effekter. Det är så mycket guldiga saker som är så dåligt animerade att jag blir förbannad. Krydda det med Sir Anthony Hopkins som TALAR högt med MAGSTÖD och spänner (upp) ögonen i nån icke existerande bluescreenfigur för att verkligen VISA exakt vad han tänker och känner och att han är en STOR man, en GUD till och med! Han är ju Oden, krigens och skaldekonstens gud.

Enligt Wikipedia hade Oden flera andra namn, ett var Gangleri som betyder ”Den färdtrötte”. Det låter ungefär lika fjösigt som Hopkins ser ut med lapp för öga, störig uppsyn och detta teatraliska utspel. Regissör Kenneth Branagh måste ha kommit i brallan mången gång under dessa inspelningsdagar.

Nathalie Portman är bra som forskaren Jane Foster och Stellan Skarsgård är superstabil som astrofysikern Erik Selvig. Idris Elba är Heimdall och är med för lite (han är alltid med för lite vad han än är med i) och hur mycket jag än högaktar Tom Hiddleston så tar det en stund innan jag helt och fullt accepterar honom som elaka Loki. Han har helt enkelt för snälla ögon.

Alla filmens scener som utspelar sig på jorden gör mig lycklig. Dom är toppen! Humorn funkar, det är jättesnyggt och coolt på alla sätt och vis. Men självklart kommer det ett men och i detta fall är det stort. Filmen utspelar sig nämligen så sjuuuuukt mycket uppe i denna gudavärld och då tappar den mig helt. Jag sonar ut helt. Det känns som att jag sitter och tittar på någon som spelar TV-spel. Det är säkerligen jättekul att vara inne i spelet men att vara passiv iakttagare…..gäsp. Att Thor The TV-spel inte heller är särskilt visuellt imponerande gör inte saker och ting bättre direkt, det är liksom….fjuttigt. Billigt. B. Kenneth Branagh är säkerligen bra på många saker men att knyta ihop säcken på en superhjältefilm är INTE en av dom.

115 minuter kändes som 300 och nu är det dags för film nummer 2.

Jag behöver bara se en kvart för att känna att Thor: The Dark World är betydligt mer ”min grej” än förra Thor-filmen.  Branagh är utbytt mot en TV-serie-regissör som heter Alan Taylor som har ett gäng Sex and the City, Sopranos och Game of Thrones-avsnitt på sitt CV (och nu även Terminator: Genisys) och ALLT är av någon anledning snyggare. Effekterna sitter där dom ska, det är en mycket ”klarare” bild, ljudet är mullrigare och samtliga skådespelare pratar aningens lugnare men det märks störst skillnad på Sir Anthony. Det är också väsentligt färre Gud-hit-och-dit-tjafs-scener och ingen kunde vara gladare än jag för det.

Rene Russo får lite mer plats som Frigga, Thors styvmamma, Lokis fostermamma och biologisk mamma till Balder, Hermod och Höder. (Tanke #1: en mash-up mellan nordisk mytologi och Game of Thrones vore rätt coolt och att Friggas oäkte son skulle vara….Hodor.) (Tanke#2:  det lite hoppigt mellan dessa svenska och engelska stavningar av namnen men ja….wtf…så får det bli)

Rent manusmässigt känns kanske denna film svagare än den första men vad gör det när jag blir underhållen? Jag svär inte inombords en enda gång. Jag tittar och känner att 112 minuter är 112 minuter, som vanligt liite för långt, liiite för många utdragna fajter men sammantaget – som Har du inte sett den-Erik skulle ha uttryckt det: Helt okej! Och om jag ska vara helt igenom ärlig, filmens sista minut är så JÄVLA bra att betyget nästan är uppe och nosar på en extra fiffilura.

Sådärja. Mission Accomplished! Nu har jag sett båda filmerna och är redo för Thor: Ragnarok som kommer 2017. Den kommer jag definitivt se på bio.

THOR (när jag såg den 2011)

THOR (när jag såg den 2015)

THOR: THE DARK WORLD

Här är Cecilias texter och Thor och Thor: The Dark World. Vi hade inte riiiiktigt samma filmiska upplevelser, to say the least.

 

Svensk söndag: GOD AFTON, HERR WALLENBERG

Jag såg den här filmen när den kom, på bio. Nu ska jag försöka se om den hemma (finns på Netflix) vilket visade sig vara lättare sagt än gjort.

Hur många filmer finns det i världen? Miljontals väl? Hur många filmer skulle jag hellre se än God afton, Herr Wallenberg? En miljon, lätt! Ändå sitter jag här, jag har gett mig fan på att se om filmen och denna gång tänker jag inte göra som så många gånger förut, stoppa filmen direkt efter förtexterna. Men det är svårt att stå emot.

Filmen börjar med en ful färglös bild på en suddig åker och ett tåg som kommer in i bild från vänster. Texten GOD AFTON, HERR WALLENBERG dyker upp, alldeles för stora bokstäver, alldeles för jättefult typsnitt. Sen kommer en liten mening under själva filmtiteln: En Passionshistoria från verkligheten.

Vadå? Sen när stavar vi substantiv med stor bokstav i det svenska språket? Har jag missat nåt här? Sen fortsätter typsnittet vara så BUTT UGLY genom hela förtexterna att jag fan får klåda.

Filmen utspelar sig under några veckor i slutet på 1944 och början på 1945. Den nyligen utsedde svenska diplomaten Raoul Wallenberg (Stellan Skarsgård) reser till Budapest för att försöka ge fängslade ungerska judar fri passage till Sverige. Han tillfångatogs av ryssarna och sågs aldrig till igen.

Historien är på pappret både spännande och viktig, Raoul Wallenberg var en stor man med ett gott hjärta och imponerande portion mod. Förtjänar han inte en bättre film än den här? Jo, jag tycker det. Det här ingen bra film. Den är seg och bitvis underlig, jag kan dock inte riktigt ta på exakt vad jag menar med det ordet, det är bara en känsla. Är vissa delar av filmen fiktion och vissa fakta? Kan det bero på det? Jag är själv för lite insatt för att verkligen veta men jag skulle kunna tänka mig att se en film om Herr Wallenberg som inte enbart innehåller dramatenskådespelare som pratar dramatensvenska, ledsen cellomusik och färger som får Roy Anderssons filmer att kännas som Fantasia i jämförelse.

Stellan Skarsgård är filmens ljusglimt. Utan honom hade betyget blivit ännu lägre.

THE RAILWAY MAN

Om vi säger såhär, jag tror inte det finns så många som har svårt att välja mellan Aftonbladet och Expressen längre men det finns å andra sidan människor som har svårt att välja mellan varmvit och lite lite mindre varmvit när det ska målas väggar. Tänk om denna veliga människa ska regissera en film. Tänk tanken.

Ojojoj, jag fick massa pengar här nu, wååååååååw uj uj uj nu ska jag göra en sån jääääääla bra film asså men hrmmmmmp vad ska jag göra för nåt dårå, ett romantiskt drama, en krigsfilm, en hämndfilm, nåt mysigt, nåt iskallt, en boats, en linjär historia eller en som hoppar i tiden? Äsch, va tusan velar jag för? Varför välja när jag kan få…ALLT?

Jag tror att regissören till The Railway Man Jonathan Teplitzky resonerade precis såhär. Jag tror att han var i det närmaste ohärligt omständig och jag har svårt att tro att dom inblandade skådespelarna hade koll heller. Jag tror att Colin Firth och Nicole Kidman gjorde sin grej och jag tror inte dom tänkte ett skit på slutresultatet och jag tror att den överskattade War Horse-skådisen Jeremy Irvine tackade ja för att han var trött på att käka nudlar för hur ska man annars kunna förklara att han ibland (men inte alltid – bara för att vela lite till) mimar till Colin Firths röst när han spelar honom som ung?

Jag blir helt enkelt inte klok på den här filmen. Den är både välgjord och hafsig samtidigt, jag både bryr mig om paret Eric och Patti (Firth och Kidman) och skiter en hel hög i om deras förhållande överlever eller inte. Filmen känns bara….konstig.

Att jag ger den en tvåa beror på scenerna som Nicole Kidman och Colin Firth har tillsammans. Dom två misslyckas inte, dom kan inte göra dåligt ifrån sig på arbetstid och då jag gillar båda väldigt mycket njuter jag en hel del av att se dom jobba. Men resten av filmen…. Tillåt mig se ut som ett frågetecken.

Svensk söndag: S/Y GLÄDJEN

På gymnasiet var Inger Alfvén en stor författarfavorit för mig. Jag släpade runt på hennes böcker – inbundna såklart – på lektioner, bussar och fik och njöt av att läsa om vardagstragedier och livsbeslut som kändes väldigt långt bort från min tonåriga hjärna. Det var som att läsa om en annan värld. Skulle nån erbjuda mig en Inger Alfvénbok idag skulle jag nog hellre be om en Kalle Anka-pocket.

S/Y Glädjen var kanske favoritboken över dom alla då när det begav sig. Två familjer, fyra livsöden, en båt. När jag såg filmen på bio 1989 tyckte jag den var för lättvindig jämfört med boken och nu när jag ser filmen tänker jag fy fan vilket mörker, vilken tragedi, vilken sjutusan till SORG. Aldrig i helvete att jag skulle läsa om boken nu, jag skulle hellre….äta en burk majs med sked och det är bland det sista jag frivilligt någonsin skulle göra.

Annika och Klas (Lena Olin och Stellan Skarsgård) har förlorat ett barn och försöker lappa ihop förhållandet mitt i sorgen. Dom bestämmer sig för att köpa en båt och därmed få nåt annat att fundera på. Båten heter S/Y Glädjen och har förut tillhört familjen Skoog. Mamman Maja-Lena (Viveka Seldahl), pappan Herbert (Hans Mosesson) och deras två barn. Av den familjen finns bara hälften kvar. Två är döda.

Annika blir som besatt av Maja-Lena, hon läser artiklar om vad som hänt och ringer till och med på deras hus. Det blir nån slags självterapi i hennes depression kan jag tro. Klas är sådär macholassigt icke-ledsen och försöker upprätthålla sin fasad men dom bråkar mest. Det är mycket manligt och kvinnligt här, hur det ”ska” vara och hur det ”brukar” vara. Ganska intressant egentligen om nu filmen inte vore så jädra mörk så hjärnan orkade tänka i analyserande banor.

Filmen får samma betyg som den fick 1989, men av en lite annan anledning. Den är välgjord, den är känslomässigt hemsk att se och jag påminns om hur tomt det är utan en Viveka Seldahl i den svenska filmvärlden. Hon fick en Guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll för den här filmen, en MYCKET välförtjänt sådan.

NYMPHOMANIAC

”Är du galen i hela huvudet? Gick du på en fyra timmar lång knullfilm med en snubbe du aldrig gått ensam med på bio förut?”

”Fyra timmar och tjugo minuter…”

”Skitisamma. Gjorde du det?”

”Ja det är klart.”

”Klart. Vadå klart?”

”Varför skulle jag inte göra det? Det var ju inte som om det var en total främling jag gick med.”

”Men ändå. Det är ju svinmodigt. Av er båda två.”

”Vadå modigt?”

”Jag skulle tycka det var pinsamt att se den där filmen hemma. Själv. Att se den på bio med nån annan, hahaha, det skulle aaaaaaldrig hända.”

”Nej jag vet, men det är du det.”

”Ja det är jag men jag tror inte jag är så annorlunda mot många andra.”

”Kanske inte. Jag vet inte. Jag tycker bara inte det var något konstigt alls. Det var jättetrevligt.”

”Men fyra timmar knullfilm?”

”von Trier-knullfilm.”

”Gör det saken bättre eller sämre?”

”Annorlunda? Kanske?”

Mobilen ringde när jag var på väg hem från biografen. Samtalet var något längre än det jag citerat här ovan men det som blev sagt hjälpte mig faktiskt att komma igång med skrivandet av den här recensionen. Infallsvinkeln var liksom given.

Jomenvisst, det går att kategorisera Lars von Triers film Nymphomaniac som en ”knullfilm” och jag tror det är ganska vanligt i alla fall bland dom som inte sett filmen och kanske även av von Trier själv (om man byter ut knull mot porr). Det är liksom en enkel förklaring, en stämpel om man så vill. Nu när jag sett den skulle jag nog säga att den är allt annat än en knullfilm. Visst knullas det, det knullas nåt så inihelvete mycket att Jordan Belfort ligger i lä, men det knullas på ett nytt sätt, det knullas med en sexmissbrukande kvinna i fokus, en kvinna som dessutom inte ser sig som en sexmissbrukare utan som en nymfoman, en sex-brukare som inte skäms för sin lust även om den försätter henne i situationer där hon riskerar allt och faktiskt – ibland – förlorar allt.

Kvinnan filmen handlar om heter Joe och vi får följa henne från när hon är två och enligt henne själv ”hittar sin fitta” fram tills nu när hon inte vill hitta den mer (den unga Joe spelas av Stacy Martin och den äldre av Charlotte Gainsbourg). Misshandlad och frusen hittas hon på en bakgård av Seligman (Stellan Skarsgård), en ensam man, fattig på mänskliga kontakter men rik på litteraturreferenser. Seligman vill ringa ambulans men Joe vägrar. Hon vill ha thé med mjölk och Seligman bjuder hem henne till sig. Nedbäddad i Seligmans säng med en thékopp bredvid sig börjar Joe berätta om sig, sitt liv och sitt sexliv, en treenighet som just i hennes fall är oskiljaktliga.

Nymphomaniac är uppdelad i två delar. Den första (ja, den andra med faktiskt) börjar med en kort förklaring om att filmen är nedklippt och censurerad, godkänd av Lars von Trier men utan hans inblandning. Sen blir det mörkt, tegelfasader, bakgård, Joe liggandes på marken och skramlande Rammstein i högtalarna (låten!). Jag fick en riktigt skön känsla sådär i inledningen. Två timmar senare är första delen klar, det blir paus och jag försöker skaka ner tankarna på plats. Det går sådär. Det är mycket att fundera på, många kapitel att minnas, analysera, känna av och in och det är massor med skådespelare som passerat revy. Christian Slater, Uma Thurman, såna som man inte ofta ser i denna typ av film.

Andra delen börjar. Det visade sig att andra delen inte bara är mycket mörkare än den första, den är snabbare. Timmarna bara flyger fram. När jag summerar filmen känner jag att tiden kanske gick lite väl fort på slutet. Jag hade velat se mer. Den där bortklippta timmen (lite drygt) skulle jag vilja se. Det känns som att det fattas nåt, det känns som om Joe och Seligman har mer att säga varandra, som om Willem Dafoes karaktär har fått känna på scenkaparsaxen en hel del. Men jag vet ju inte, jag vet inte vad som är borta jag känner bara att.

Jag tycker att Lars von Trier har lyckas att med Joe skapa ett filmiskt kvinnoporträtt som på nåt sätt saknar motstycke i filmhistorien. Dessutom, en kvart av Nymphomaniac (vilken kvart som helst) är bra mycket mer vettigare som diskussionsunderlag i feministdebatten än alla Belinda Olssons fittstimsavsnitt tillsammans. Framförallt är det ”alla män är svin”-uttalanden som känns aktuella. Är alla män svin? Vad tycker von Trier? Vad tycker jag när jag ser filmen? Vem utnyttjar vem? Vad tycker jag efteråt?

Det som slår mig nu är att det jag tänker på minst med filmen är knullandet. Kanske är det förvånande, kanske säger det bara en del om filmens styrkor. Men trots att filmen är bra så svajar den en hel del. Den pendlar mellan en 5:a och en stark 2:a och egentligen borde kanske varje kapitel recenseras för sig om betyget ska bli korrekt. Eller så är betyget för en film som denna inte så viktigt?

Nymphomaniac var en upplevelse mer än ”bara” en film och jag tycker Lars von Trier har lyckats bra med att få ihop historien. ”Sevärdighetsvärdet” är betydligt bättre än filmen i sig och är det värdet högt är det lättare att se mellan fingrarna på sånt som kanske inte känns helgjutet. Så jag spretar med fingrarna och sätter betyg därefter.

Vad tyckte då mitt modiga biosällskap om filmen? Klicka här för att komma till Movies-Noirs recension.

Filmbolaget Zentropa Productions har intervjuat Charlotte Gainsbourg, Shia LaBoef, Stacy Martin och Stellan Skarsgård om hur det var att göra Nymphomaniac. Jag tycker det ställs väldigt intressanta frågor och ges väldigt intressanta svar. Stellan Skarsgård säger: ”To me the sexuality of the film is not controversal at all. But I bet it is in Kabul or Salt Lake City.” Klicka på respektive namn för att komma till intervjufilmerna.

Filmparadiset, Jessica och Addepladde har också skrivit om filmen.

Måndagar med Matt: GOOD WILL HUNTING

När vi befinner oss mitt i chocken över att Ben Affleck 1. är snygg i skägg, 2. visat att han är en hejjare på att regissera film, att The Town inte bara var ett lyckokast och 3. att han ska spela Batman så får man inte glömma en sak: Ben Affleck har vunnit en Oscar.

Jag vet, det är så världsfrånvänt att klockorna stannar men det är likväl sant. 1998 fick Ben Affleck och Matt Damon ta emot en Oscar för Bästa originalmanus och lika välförtjänt som jag tycker det är NU, lika fel tyckte jag det var DÅ. Då gillade jag nämligen ingen av grabbarna nåt speciellt, fattade inte grejen med Good Will Hunting som film heller och Robin Williams var väl bra som Sean Maguire men var han verkligen värd en Oscar för Bästa biroll?

Nu när jag ser filmen blir jag förbaskad att Matt Damon inte vann. Han var nominerad för Bästa skådespelare men Jack Nicholson knep statyetten det året för Livet från den ljusa sidan. Å andra sidan gör Matt Damon fortfarande bra ifrån sig på vita duken medans Jack Nicholson inte längre kan läsa manus.

Will Hunting (Damon) är en kille som kommit både rätt och fel i världen kan man säga. Hans enda nedslag i den akademiska världen är att han städar skolkorridorer men samtidigt är han hyperintelligent, smartare än både elever och professorer. Men han bråkar, slåss, tillåter sig ingen lycka, håller äkta känslor långt ifrån sig och man förstår att det här inte är en kille vilken-som-helst, han har varit med om skit, han har inte levt ett friktionsfritt liv men han har ett läshuvud av Guds nåde.

Will känner sig trygg i sitt kompisgäng med Chuckie (Ben Affleck) i spetsen, ständigt tjafsande med sin bror i verkliga livet, Casey. Matematikprofessorn Gerald Lambeau (Stellan Skarsgård) tar Will under sina vingar och försöker se till att han får hjälp. Inte det lättaste kan man säga då Will inte vill bli hjälpt. Men så kommer Geralds gamla polare Sean (Robin Williams) i deras väg och det visar sig vara en mänsklig ängel i manskläder.

Den där svala trean jag gav filmen efter att ha sett den på bio tar jag och lägger i soptunnan som värsta uppeldade Sverker Olofsson. Det här är ingen film som förtjänar ett mellanmjölksbetyg, den här filmen är bättre än så. Det tog mig sexton år men nu fattar jag. Will Hunting. Vad blev det av dig? Får man se en uppföljare måntro?

MÅNDAGAR MED MADS: KUNG ARTHUR

När jag såg den här filmen på bio höll jag på att självantända av aggressioner. Maken till dålig film, maken till undermåliga skådespelarprestationer, maken till USEL berättad historia om Kung Arthur, hans riddare kring runda bordet och den där Guinevere. Och nu tvingar jag mig själv att se om eländet enbart för att specialstudera Mads Mikkelsens sporadiska närvaro.

Jag är en idiot.

Jag försöker fokusera på nåt som är bra när jag ser filmen men det enda jag kan komma på är att det är kul att Magdalena Graaf döpt sina mellansöner till Lancelot och Tristan och att det är lite synd att minsta sonen Charlie inte fick heta Gawain, Galahad eller Bors.

Filmen är precis lika dålig nu som då och Mads nuna hjälper inte ett skit.

Undvik!

Filmen:

Mads:

 

DOGVILLE

När jag var kanske fyra år gammal byggde min morfar ett dockhus till mig. Han tyckte det var humbug med dom där skåpen i tunn masonit eller dom svindyra av plast, han ville att jag skulle ha ett riktigt hus, ett hus som såg ut som ett hus, betedde sig som ett hus, luktade som ett hus men var en illusion.

Så han sågade, spikade, tapetserade, la en bit av sin egen orangemönstrade toalett-heltäckningsmatta i dockhusets lilla badrum, tapetserade väggarna med samma textiltapeter som han själv satt upp i sitt och mormors hus när det byggdes, fixade till gardinstänger med ornamenterade knoppar och drog el. Varje rum hade en egen taklampa som han designade efter färgade minimala glödlampor som han säkert hittat i nån gammal teknisk pryl på jobbet och vardagsrummet fick en golvlampa med knypplad skärm. Det var riktigt porslin i badkar, handfat och toalettstol, det var snirklad metall som trappräcke och hela huset luktade…morfar. Det luktade som det gjorde i deras hus och när jag stängde dom perfekt gjorda dörrarna som skyddade huset från damm och andra barns inkräktande fingrar så låste jag in även lukten men ändå satt den fast i min näsa och nu såhär 37 år senare sitter den fortfarande kvar.

Jag märker lukten läskigt tydligt när jag tittar på Dogville. Redan första scenen gör att jag minns både dockskåpet och morfar ohyggligt tydligt trots att det enda jag ser är tejpade vägar och hus utan gavlar. Lars von Trier har skapat Dogville, en hittipåstad som med enkla, få eller inga kulisser gör att jag tvingas till att koppla på fantasin för att kunna ta till mig filmen. Det är som att se riktig teater fast på film, något jag vet retar många. Mig kan det reta ibland, just för att jag inte är beredd, kanske inte orkar få igång ”teatertänket”, kanske önskade mig en verklighetsflykt jag inte fick. Dogville ger mig en redig flykt på många sätt men kanske inte på det sättet jag trodde. Att morfar och Lars von Trier skulle ha nåt gemensamt som smälte samman i min filmhjärna hade jag nämligen aldrig kunnat tro och jag inbillar mig att det är den fascinationen som gör att Dogville verkligen appellerar till mig.

Dogville har en IMPONERANDE rollista och jag kan förstå det. Många skådespelarveteraner borde (?) tycka att det här är ett enormt häftigt experiment att få vara med om och jag kan tänka mig att von Trier inte hade svårt att få sina favoriter att tacka ja. Det här är liksom inte roller som görs med vänsterhanden i väntan på en stor påse pengar, det här är ACTING THE REAL WAY. Inga bluescreens, inga greenscreens, nga pålagda effekter alls eller ens uns av försköning. Det är precis som att sitta på första parkett på nån av världens stora teatrar och beskåda ett SKÅDESPEL.

Jag vet att det fortfarande finns många som ifrågasätter Nicole Kidmans talang (hur man nu kan göra det efter allt hon gjort) men hennes roll som Grace borde kunna bevisa för den mest grumpiga anti-Kidman-proklameraren att hon är tokvass på det hon gör. Alla skådespelarna briljerar visserligen men att Stellan Skarsgård gör det förvånar mig inte eftersom jag sett honom många gånger på ”riktig” teaterscen men att Paul Bettany, pappa till en egen Stellan, lyckas få mig så pass imponerad är imponerande. Sen gör John Hurt ett jättejobb med att som berättarröst rama in hela historien på ett sätt som gör det närmast myspysigt.

Min kompis fick en fribiljett till förhandsvisningen av Dogville och jag hör hennes dom i öronen som om det var igår. ”Jag gick efter halva. Det fanns ju inga grejer, det var ju ingen film, dom spelade mot…ingenting. Vilken skit!” Det här är första gången jag ser Dogville och jag kan inte hålla med henne. Dogville ÄR en film men det är en mycket annorlunda sådan och det är inte sista gången jag besöker den påhittade staden. Jag vill dit igen, jag vill känna lukten, jag vill utmana min fantasi och jag vill minnas morfar.

Läs gärna Rebeccas ingående text om filmen och  Jojjenito har sett den men var kanske inte lika betuttad som jag.

 

 

Fredagsfemman # 30

5. Kolbjörn Skarsgård

Det är bara att vänja sig. Det nyaste barnet i Stellan Skarsgårds barnaskara (sju pojkar och en flicka) har fått namnet Kolbjörn. Stort av Stellans brittiska fru Megan att gå med på detta men då knatten ska kallas för Kol antar jag att dom inte lär uttala det som kål utan cool.

 

 

4. Charlotte Rampling

Charlotte Rampling är en såndär skådespelare som liksom alltid funnits men som alltid får för lite cred för det hon gör. På senare tid har jag sett henne i Melancholia och Never let me go men hon hade faktiskt en roll i TV-serien The Avengers redan 1967 och däremellan har hon gjort närmare hundra filmer. Den senaste heter Jag, Anna och har biopremiär idag.

 

3. Kvarteret Skatan

Äntligen finns Kvarteret Skatan reser till Laholm på DVD! Väntan har varit lång och svår men nu finns den. Rolig film det där, det kommer att ses ofta och gärna härhemma. Finns även på både Headweb och Voddler.

 

2. Victoria Salong 5

Jag har aldrig förstått det här med att betala fullpris för en biobiljett och sen tvingas se den i en cigarrlåda, inte när det finns gigantiska salonger där ljudet bara dundrar och närbilder som blir otäckt nära alldeles bredvid. Det tog över trettio år av biobesökande innan jag fattade grejen med små biosalonger, att det i sina bästa stunder är som att sitta hemma hos någon och titta på film och att det är lättare att få ihop en kompisgäng till en biosalong än till någons vardagsrum. Victoria på Götgatan är ett vattenhål för småsalongsmys, Salong 5 är fantastisk och Salong 7 är mycket god tvåa.

 

1. Glädjen med att ha halvstora filmintresserade barn

Att vara förälder innebär att det är en del år som går då filmfokus ligger på ”höjdare” som Svamp-Bob Fyrkant, Tigers film och Barnkanalens tecknade utbud. Det är lätt att drabbas av panik och känna att det inte är en period utan något konstant som kommer fortgå till tidens ände. Så är det inte. Tiden går fort. Schwiiiip sa det och nu är det jag som får tjata på att vi ska se animerad film ibland (Happy Feet 2, hallåååå!!). Men det bästa av allt är kvällarna då dom själva får välja film och dom väljer nåt som JAG vill se fast dom inte vet innan vad JAG vill se, vi tycker liksom lika. Det är fantastiskt när filmsmaken går omlott och åldersskillnaden på tjugofem år inte märks av alls. Om det fanns en mätare jag kunde koppla till hjärtat som mäter glädje så skulle den slå i botten dessa kvällar. Älskade barn, ni är så jävla bra!

 

WAZ

Att se en film som Waz när man är halvdöd i huvudet är ingen lek.

Alldeles utmattad till kropp och själ trodde jag mig kunna se den här filmen i horisontellt och vaket tillstånd men det var en tanke dömd att misslyckas redan i sin linda. Jag hade lite pigghetshybris kan man väl säga.

Jag somnade. Många gånger. Och vaknade. Många gånger. Och varje gång jag vaknade var TV:n på, filmen snurrade vidare och det en otäck känsla som mötte min grusiga blick. Läskigt var ordet hjärnan registrerade men jag fick liksom inget sammanhang i läskigheterna, jag bara somnade om och sen sa det KABLOOOFFFS i skallen och hjärncellerna började jobba som hungriga pissmyror. Vilka JÄVLA mardrömmar jag drömde den natten. Herregudminskapare vad jag var rädd.

När jag vaknade morgonen efter med myrornas krig på TV:n, LP-skivor under armarna, flackande blick  och underlakanet surt som en gammal Wettextrasa så svor jag långa haranger över filmen Waz. Bläk. När jag kom till sans drog jag tillbaka en del av svordomarna och bestämde mig för att ge filmen en rättvis behandling och se om filmen – vaken.

Det har jag gjort nu.

Bortsett från en Stellan Skarsgård som spelar över men är bra ändå och en skönt mörk stämning så var filmen faktiskt ganska bläk (ja, jag menar bläk, inte blek). Inte apdålig men heller ingen skräckfilm som framkallar mardrömmar, i alla fall inte i normalfall.

 

 

 

Här finns filmen.