FILMÅRET 1971

Årets absolut mest iögonenfallande filmtitel måste i alla fall vara den svenska översättningen av  Roger Vadims Pretty maids all in a row som på svenska fick den RUNGANDE titeln: Ta mej igen…´Taiger´ Jag har dock inte sett den så tyvärr kan jag inte stoltsera med den på listan. För övrigt kan jag inte stoltsera med att ha sett överhövdan många filmer alls från året så min lista är verkligen en brokig samling av gamla minnen och några filmer sedda på senare tid. Alltså, ta listan med en nypa salt.

 

10. Klute – En smart snut
(Klute, Regi: Alan J Pakula)

Nja. Kanske ingen superhöjdare men en sevärd bagatell med Donald Sutherland och en alltid lika förtjusande och begåvade Jane Fonda. Hon är alltid bra. Alltid.

.

.

9. Den sista föreställningen
(The last picture show, Regi: Peter Bogdanovich)

Dom var unga då. Inte så konstigt, 1971 var ju länge sedan. Men Cybill Separd och Jeff Bridges var otroligt fina 1971.

.

.

8. Äppelkriget
(Regi: Tage Danielsson)

Jag minns i princip ingenting av filmen annat än att jag tyckte om den när jag såg den, men det var länge sedan. Jag tjongar upp den på listan ändå, mitt minne får bära eller brista.

.

.

7. Trafic
(Regi: Jacques Tati)

Tati var en härlig gubbe. Va? Jag tycker många av hans filmer är otroligt mysiga, dom får mig att förpassa hjärnan till en annan dimension, en annan tid och en annan….puls. Tempot går ner och semestermyset slår till. Otippat va? Jag är en Tati-tjej.

.

.

6. Söndag, satans söndag
(Sunday Bloody Sunday, Regi: John Schlesinger)

Även på plats 6 kommer en film jag bara sett en gång och för väldigt länge sedan. Å andra sidan, om filmen och minnet fortfarande sitter kvar så pass så förtjänar den en plats på listan till motsatsen bevisats. Och DET kan dröja.

.

.

5. Mitt namn är Shaft
(Shaft, Regi: Gordon Parks)

Richard Roundtree var en härlig snubbe. Hans version av filmfiguren Shaft klår Samuel L Jacksons alla dagar i veckan.

.

.

4. Utvandrarna
(Regi: Jan Troell)

Utvandrarna är en film som tillhör en filmgenre som jag personligen inte gärna ser om. Det räcker mer än väl med en tittning. All denna misär. Den gör ont. Samtidigt är det ibland nödvändigt att se filmer som denna, att påminnas om historien, att blicka bakåt och försöka förstå. Det gäller inte bara just denna historia utan alla filmer man kan lära sig nåt om samtiden genom att se.

.

.

3. Harold & Maude
(Regi: Hal Ashby)

Harold är en ung man, eller pojke, det är svårt att åldersbestämma honom då han ibland ser ut som 15 men kör bil och är giftasmogen. Han bor hemma i det stora fina huset och har som hobby att iscensätta självmord. Det är en hobby han lyckas göra både noggrannt och verklighetstroget och en blind kan se att han gör det för att få uppmärksamhet från sin överklassiga och distanserade mamma. Det han även gör när han har en ledig stund över är att gå på begravningar, något som även den gamla damen Maude tycker är kul. Det här är en film som INGEN annan. Antingen klickar den eller så gör den inte.

.

.

2. A Clockwork Orange
(Regi: Stanley Kubrick)

Att se A clockwork orange är som ett mentalt heltidsarbete. Det snurrar i huvudet konstant. Måste jag läsa boken för att förstå filmen till fullo? Skulle det ens hjälpa? Att det är en FILMKLASSIKER av stora mått kanske även belackarna kan skriva under på?

.

.

1. Straw Dogs
(Regi: Sam Peckinpah)

Det känns fint att på listans förstaplats kunna drämma till med en film som är RIKTIGT TOKBRA och den är jättebra även i nutid. Det var nämligen inte så många år sedan jag såg den. Fem för att vara exakt. Jag tycker historien är bra, den är viktig och skrämmande. Inskränkta människor kan göra så jävla mycket skada och även om Straw Dogs drar det hela till sin spets (hey, det är film!) så skulle stora delar av filmen kunna vara verklighet för många människor världen över. Dessutom är historien tidlös. Dustin Hoffman briljerar och jag säger Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

.

Det finns fler hugade filmbloggare som listar sina favoritfilmer från 1971 just idag.
Här kommer länkarna till dessa härliga bloggar:
Fripps Filmrevyer
Movies-Noir
Filmmedia
Filmitch
Flmr

Fiffis filmtajm jämför: STRAW DOGS förr och nu

Livet på landet kan vara allt annat än harmoniskt och mysigt. Småstadsmentalitet, dåligt självförtroende, jantelag och otäck gruppdynamik kan göra vilken på ytan vacker plats som helst till ett helvete.

Författaren David Sumner (James Marsden) och hans fru, såpastjärnan Amy (Kate Bosworth) flyttar till Amys hembygd för att få lite ro. Hon har ärvt ett charmigt tegelhus som ligger alldeles ensamt på en udde vid vattnet och där drömmer dom om ett skönt liv långt från storstadshetsen.

Amy var snyggaste tjejen i skolan, den som alla ville ha (och fortfarande drömmer om) och när hon bodde i byn dejtade hon Charlie (Alexander Skarsgård), den snygga men kanske inte alltför snälla killen. Nu återvänder hon alltså till bygden med en äkta man i släptåg och det ses inte med blida ögon, speciellt inte eftersom David är belevad, verbal, hygglig OCH har tummen mitt i handen. Han är alltså så långt ifrån en ”riktig man” man kan komma i den här hålan.

David ber Charlie och hans mannar om hjälp med att lägga om ett tak och sett såhär i efterhand var det ett tämligen dåligt beslut. En sak leder till en annan och snart står mångas liv på spel.

Det här är en remake av Sam Peckinpah´s klassiker Straw Dogs från 1971 med Dustin Hoffman i rollen som David Sumner. Den nya versionen når inte riktigt upp till originalets känsla men den klarar sig ändå bra på egen hand. Vissa remakes kan göra mig förbannad då den nya versionen inte gör någon som helst nytta eller ens antydan till förbättring men Straw Dogs berättar en historia som är så viktig att om det krävs en superdeffad Alexander Skarsgård och en jättevacker Kate Bosworth i huvudrollerna för att filmen ska nå ut till en ny – ung – generation då säger jag okej, kör, jag fattar grejen.

James Marsden har inte alls den utstrålning som Dustin Hoffman besitter men han funkar i rollen som David. Han känns som den vanliga tjommen han är, en man med normal uppfostran som försöker sköta sig i alla lägen och bete sig som folk, även mot människor som kanske inte förtjänar det. Kate Bosworth gör en riktigt bra insats som Amy. Jag tycker hon är en duktig skådespelare och här måste hon spela ut hela sitt register för att bli trovärdig och ja, det gör hon bra. Sen gillar jag den lilla detaljen att hon har ett brunt och ett blått öga. Det är fint.

Alexander Skarsgård lyckas okej, hans Charlie känns äcklig men aldrig otäck, kanske aningens behagligare än Del Henneys Charlie i originalet. Killar som han finns i varenda liten håla, precis som grabbarna i hans posse och det gör inte saken bättre men å andra sidan gör den filmen allmängiltig. Sen tycker jag att James Woods och Dominic Purcell gestaltar sina biroller i remaken med imponerande perfektion .

Jag tycker historien är bra, den är viktig och skrämmande. Inskränkta människor kan göra så jävla mycket skada och även om Straw Dogs drar det hela till sin spets (hey, det är film!) så skulle stora delar av filmen kunna vara verklighet för många människor världen över. Dessutom är historien tidlös. 1971, 2011 eller 2041, den här historien har vi inte sett för sista gången på film.

Om du väljer mellan att se originalet eller remaken så är mitt första tips att du ser originalet och det andra att det spelar mindre roll bara du ser någon av dom.

Straw Dogs 1971

Straw Dogs 2011