TRAGEDI PÅ EN LANTKYRKOGÅRD

Som man bäddar får man ligga kanske Puck (Tuva Novotny) tänker? Eller så gör hon inte det, jag vet inte riktigt. Men hon blir bra svartsjuk i alla fall när den unga välsminkade Barbara (Katia Winter) visar äkta maken Eje (Linus Wahlgren) mer än lovligt mycket uppmärksamhet – och Eje besvarar detta.

Den sista filmen i denna första omgång (kommer det fler ?) av filmatiseringar av Maria Langs böcker utspelar sig i kyrkomiljö, bland präster, kyrkligt aktiva unga och snipiga kärringar (typ Sissela Kyles Tekla). Självklart är det ond bråd död inblandad, hemliga relationer, lögner och skit, varför ändra ett vinnande lag liksom?

Efter 6 X 1,5 timme med detta gäng vidhåller jag att filmerna är grundmysiga på ett sätt som gör att jag ser dom mer som långa TV-serieavsnitt än som långfilmer. Och det är ett BRA betyg. Jag vill ha mer och det trodde jag ALDRIG när jag började titta på första filmen. Välgjort, fläckfri scenografi och Tuva Novotny är grym!

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här.
Tredje filmen kan du läsa om här.
Fjärde filmen kan du läsa om här.
Femte filmen kan du läsa om här.

JÖNSSONLIGAN – DEN PERFEKTA STÖTEN

Jag är den första att erkänna att det inte var någon intelligent formulering som lämnade mina läppar när jag för första gången läste om den uppdaterade versionen av Jönssonligan. Först blev jag häpen, sen förbannad, sen trött, sen bara…förvånad. Okej att återvinning är toppen men vad gäller underkläder och filmsuccéer är tanken oftast bättre än slutresultatet. Det blir liksom inte…fräscht.

Jag har aldrig varit något stort fan av Jönssonligan. Tveksamheterna jag kände berodde alltså inte på nån ikonisk kärlek till Gösta Ekman som Sickan, Björn Gustafsson som Dynamit-Harry eller Ulf Brunnberg som Vanheden och jag hade inte en tanke på att trycka upp Rör inte min Jönssonliga-T-shirts. Jag kände mest kom med nåt nytt för tusan, satsa på originalmanus, på spännande nya grejer inte gammal skåpmat.

Men mina initierade tankar och känslor kring Jönssonligan anno 2015 kom en smula på skam när jag såg trailern. Jag kände till min förvåning peppen växa. Kanske fanns det en liten möjlighet att det kunde bli en riktigt trevlig film av det här? Kanske var det just något nytt den kom med, fast i en inarbetad förpackning?

En av dom första dagarna i december såg jag den här filmen på en förhandsvisning via MovieZine. Vanheden – Alexander Karim – och filmens regissör Alain Darborg var på plats och pratade lite innan filmen. Alain berättade om sin förkärlek för heistfilmer och actionkomedier, Snuten i Hollywood och Dödligt vapen-filmerna och att han älskade att gå på bio av samma anledning som jag själv: för att drömma sig bort och slippa tänka på vardagsbestyr för en stund. I samma sekund klickade det för mig. Det kändes så tydligt att denne man inte skulle ha släppt ifrån sig en film som Jönssonligan – Den perfekta stöten om han inte kunnat göra den precis som han ville och varit stolt över slutresultatet. Så jag satt där i den hårda biofötöljen på Filmhuset och kände mig…lugn.

Efter alldeles exemplariska 94 minuter är filmen slut och det applåderas friskt i salongen, så även från mig. Jag är glad. Det var en härlig film. Hela upplevelsen kändes som en hemtrevlig men frisk fläkt. Tänk en stor standardsläktmiddag som piffas upp med någons nya flick/pojkvän som visar sig vara en glad skit med stort hjärta och skön humor, en sån som villigt bjussar på sig själv. Att filmen skulle kännas ofräsch var det sista jag borde ha oroat mig för, det här är mer som om gamla Jönssonligan gått på koffeintabletter, läsk och dubbla hastigheten samt utsöndrat med en pigg doft av WC-anka och bensin.

När filmen nu ska betygssättas finns det bara ett betyg att ge och jag hoppas att jag slipper gliringar för att jag därmed tycker att den är ”bättre” än till exempel The tree of life (som fick en etta), Gone girl (som fick en tvåa) och Guardians of the galaxy (som fick en trea). Jag jämför inte så. Jag jämför filmer med andra filmer i samma fack, samma genre, samma stil och jämför jag Jönssonligan – Den perfekta stöten med alla tidigare Jönssonliganfilmer (alla med vuxna skådisar och alla med barnditon) så tycker jag den här är bättre och jämför jag Jönssonligan – Den perfekta stöten med svenska familjefilmer över lag så tycker jag den är bättre än dom allra flesta.

Så både jag och min 15-årige son klämmer till med samma betyg. Det är en riktigt underhållande film det här!

Filmen har biopremiär på fredag över hela landet.

MEDICINEN

Filmens Johanna (Helena Bergström) är 45 år, skild sedan några år, ensamstående tvåbarnsmamma med stressigt och rätt krävande jobb, komage, gäddhäng och taxöron – ”rena Kolmården” som hon uttrycker det själv. Bortsett från en minus på några år så skulle hon på pappret kunna vara jag.

Med lite tur borde alltså Medicinen kunna vara en film för mig. Jag borde kunna känna igen mig, visserligen kanske skruva lite på mig i biofåtöljen men samtidigt skratta gott åt dråpligheter jag både omedvetet och medvetet har gjort själv och situationer där våra liv krockat. Som dom gör. Om man lever liknande liv. Och är ungefär lika gamla. Och bor i samma stad. Och går på samma gator. Och har barn i samma åldrar. Men nä. Nä nä nä nä nä.

Filmer som Medicinen, Heartbreak Hotel och Eat Pray Love (för att nämna tre exempel men det finns hundratals), filmer som handlar om personlig utveckling, om att hitta sig själv, blomma ut, sluta vara rädd och istället våga chansa, såna filmer funkar hela vägen om det finns krokar av igenkänning att haka fast sig vid och upp sig på. Saknas detta faller filmen tämligen platt.

Visst, det kan finnas ett värde i att se filmen ändå, har man en faiblesse för medelålders blondiner är Medicinen en ypperlig film. Är man svintrött på manliga filmkaraktärer och vill se en film med 99% kvinnor i rollistan, sure, kolla på den men sänk för bövelen kraven på att kvinnorna ska ha nåt vettigt att säga och göra under filmens gång. Medicinen är en solklart A-märkt film men sällan har A-märkningen varit mer av ett icke-bevis för kvalitetsfilm än här.

Jag inser att det finns 40-plussare som inte är som jag, ganska många dessutom. Jag förstår att det finns jämngamla kvinnor ”där ute” som faktiskt känner igen sig i Johanna och som kanske till och med kan lära sig nåt av henne och få en spark i baken. Det jag däremot har väldigt svårt att förstå är varför just Colin Nutley skulle regissera denna film.

Daniel Réhn och Edward af Sillén har skrivit ett manus som jag tror var både kul och smart i själva grundutförandet. När det sen hamnar i Colin Nutleys händer läggs det till minuter på minuter på minuter av långrandig, onödig, konstig improvisation, scener som i dom allra flesta fall faller pladask på grund av skådespelarnas oduglighet vad gäller just improvisation. Det är fan inte lätt att improvisera men det är heller inte rätt av en regissör att fortsätta köra sitt race även om skådespelarna uppenbarligen inte behärskar tekniken. Det är rent av taskigt. Filmen hade tjänat på ett tajt skrivet manus i 90-minutersklassen, inte denna flummiga, luddiga, hattiga tvåtimmarsuppvisning i misslyckad teatersport som jag blev vittne till nu.

Trots en medioker filmupplevelse är det värsta av allt John Farnham. Att lägga in John Farnsham´s hit You´re the voice inte mindre än TVÅ gånger i filmen är för mig totalt obegripligt. Den var rutten redan 1987 och känns inte direkt hypermodern idag.

Det här var den fjärde filmen jag såg på Malmö Filmdagar. Colin Nutley och Helena Bergström var på plats för att presentera filmen och det kändes som att Colin slog huvudet på spiken när han sa att han hoppades att vi skulle gilla filmen men att vi precis lika gärna kan avsky den. Precis så är det ju alltid med film.

Jag såg filmen tillsammans med ett gäng filmbloggare och här är deras syn på filmen: Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer.

 

EN GÅNG I PHUKET

Det var en gång ett gäng svenska män som alla jobbade med och fick bra lön för att utöva sin hobby. Dom åkte till ett land långt borta för att utöva sitt yrke under en begränsad tid och det enda dom behövde göra var att få till ett slutresultat som inte gjorde någon besviken. Det sket sig kan jag säga.

I fredags kväll var det inte särskilt kul att vara svensk. Fotbollslandslaget fick spö i sin andra match, dom står fortfarande på noll poäng och har ingen hans att gå vidare i EM. Så långt är det piss men det finns faktiskt glädjeämnen. Det var en sjukt kul match att beskåda. Flera av spelarna gjorde sitt livs match och dom kämpade tillsammans som ett lag, krigade och slet. Nu räckte det inte ända fram och självklart är det trist men eftersmaken är ändå god på nåt vis. Precis samma känsla har jag efter att ha sett En gång i Phuket. Det är en film som saknar en hel del för att bli ens i närheten av en fullträff men maskineriet bakom, viljan och kämpaglöden är det inget fel på.

Lika mycket som jag önskade att Sverige hade fått en pinne med sig från englandsmatchen, lika mycket önskar jag att jag kunde ge En gång i Phuket ett godkänt betyg. Fotboll är liksom livet inte rättvist och filmkonst som bedömningssport en svår gren att bemästra. Peter Magnusson gör återigen en stark insats i den lilla plats i svensk filmhistoria som är vikt åt honom men för mig är det inte nog, inte den här gången.

Sommaren med Göran är en film jag återkommer till ibland, en otippad liten pärla som håller för många omtittningar. Historien har ett bra driv och filmen segar inte ur nånstans, allt flyter, den är både välskriven, välspelad, välregisserad och bjuder på ett slutresultat som värmer i magen. En gång i Phuket borde kunna ha blivit en lika skön upprepning men jag märker att jag går iväg och kokar kaffe utan att fundera på att pausa, jag går tillbaka och tittar på filmen igen, hämtar sedan kaffe och rotar efter nåt glömt stash med torra kakor. Omedvetet skriker kroppen efter socker, efter energi, efter nåt som håller mig sysselsatt och vaken. En film med fungerande aktiv handling behöver inga stimuli för att bibehålla mitt engagemang men här är det bra segt.

En gång i Phuket har två tongivande delar som är riktigt bra tycker jag: äktheten i skådespeleriet och musiken. Både den här filmen och Sommaren med Göran bjuder på något som vi är larvigt ickebortskämda med Sverige: en dialog som flyter precis som om skådespelarna pratat privat med varandra. Det händer så sällan att när det väl sker skulle jag vilja hänga som en fjäderboa runt halsen på Peter Magnusson och bara kramas. Det hör inte till vanligheterna att svenska manusförfattare får till den där rätt viktiga biten. Det är svårt, det kräver lyhördhet och är det något Peter Magnusson har så är det detta, både när det gäller manus och skådespeleri.

Alla filmens skådespelare är bra, till och med David Hellenius som jag i andra sammanhang har rätt svårt för. Susanne Thorson är också duktig och har fått oförtjänt lite uppmärksamhet för dom filmroller hon gjort dom senaste åren (i Cornelis, Gränsen, I rymden finns inga känslor och framförallt i Puss) och även här har hon hamnat i skuggan av Jenny Skavlans Gitte, vilket jag inte riktigt förstår.

Valet av musik filmen igenom förtjänar också en hel del plus i kanten (du kan lyssna på soundtracket på Spotify här). Låtarna sätter perfekt stämning i varenda scen och kanske speciellt dom första minutrarna av filmen då handlingen är förlagt till ett julskyltat och snögloppigt Stockholm.

Varför då bara en tvåa i betyg kanske du undrar? Ja, jag håller med, det känns lite konstigt, jag skulle gärna VILJA sätta ett högre betyg men magkänslan säger nej. Det finns ingenting av filmen som sitter kvar i minnet, det är noll procent chans att jag kommer att se om filmen, jag skrattade inte en enda gång och jag brydde mig inte särskilt om någon av karaktärerna. På alla dessa punkter skiljer sig Sommaren med Göran från den här filmen och därför fick Göran en stark trea och Phuket en medelstark tvåa.

Ikväll spelar Sverige mot Frankrike i en match som inte gäller ett jota för oss. En poäng mot England hade gjort en gigantisk skillnad. Att jag ger den här filmen en tvåa har ingen betydelse alls för Peter Magnussons framtida filma-eller-inte-filma. Självklart ska han filma mer, självklart ska han fortsätta skriva filmmanus. Inom lättsam-komedi-genren är han rätt ohotad i Sverige just nu och han kan åka hem från Thailand utan att skämmas det minsta, precis som svenska landslaget kan åka hem från Ukraina utan att skämmas om dom gör sitt allra bästa även ikväll.