SUNE I GREKLAND – ALL INCLUSIVE

Jag brukar dras till svenska familjekomedier som flugor till en sockerbit (eller gödselstack som en del väljer att se på saken). Varför jag inte såg Sune i Grekland när den hade premiär i julas vet jag inte, jag har inget bra svar alls. Den lockade varken mer eller mindre än någon annan film i samma genre och att filmen fick makabert dåliga recensioner på sina håll gjorde mig varken rädd eller förvånad. Klart den får det. Givetvis är det super-o-kreddigt att finna minsta underhållningsvärde i en film som denna och kanske alldeles speciellt när det finns så många (jag själv inkluderad) som älskar Sunes Sommar från 1993 (min hyllning till den filmen hittar du här).

För egen del ser jag ingen anledning till att jämföra filmerna alltför mycket. Det har gått tjugo år, att göra en uppföljare med Peter Haber som pappa Rudolf är en skrattretande tanke då ingen hade köpt en 61-åring i den rollen. Så jag väljer att glömma det förgångna och försöka se Morgan Alling som den nya Rudolf vilket visar sig vara lätt som en plätt. Det mesta med filmen är lätt som en plätt. Det är som att äta mellis, det bara slinker ner. Inget motstånd, inget supermättande, ingen tokig eftersmak bara lagom gott liksom.

När familjen Andersson åker på semester till Grekland så händer det – såklart – en hel drös med dråpligheter. Rudolf har pungat ut med sextiofyra tusen sura slantar för resan, Karin (Anja Lundkvist) har en imponerande mängd tålamod OCH kärlek för sin äkta make, lillebror Håkan (Julius Jimenez Hugoson) har utvecklat sin passion för potatis till att innefatta chips, storasyster Anna (Hanna Elffors Elfström) är aningens mindre killtokig än jag minns henne men Sune (William Ringström) gillar å andra sidan tjejer desto mer. Han flirtar stenhårt, lyckas ibland, går på nitar ibland men släpper aldrig tanken på sin Sophie.

I det stora hela är det här verkligen urtypen av familjeunderhållning som faktiskt fungerar. Det finns en igenkänningshumor som är charmig för dom flesta åldrar (inte minst vuxna) som helt saknas i andra filmer i denna genre, Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult för att ta ett exempel. Jag kan inte säga att jag skrattade så värst mycket eller högt men flabbhumor behövs inte alltid. Sune i Grekland – All inclusive är en harmlös film, en film som inte vill någon nåt illa, en film som kan liva upp en seg söndageftermiddag i vilken familj som helst och som helt saknar mental kardborre-effekt. Det är ingen film som fastnar, ingen film som återkommande gäckar ens tankar. Det är en mysig landet-lagom-film och den ger uttrycket ”helt okej” ett ansikte.

Jag:

15-årig dotter:

14-årig son: