ODÖDLIGA

Alla som är äldre än sjutton år kan nog känna igen sig i känslan att inte passa in. Att vara för dålig, att vara för duktig, att vara för lagom, för högljudd, för tyst, för snygg, för ful, för smal, för tjock, för lång, för kort, för mycket ompysslad och påpassad eller för bortglömd och lämnad vind för våg.

Det går att vara för mycket eller för lite av vad som helst egentligen, med det dom flesta av oss har gemensamt är att tanken på tonårstiden skaver. Jag tror att det vassa, grogrunden för skavet, karvar ut den vi är, den vi blir, ja den vi blev när vi ser tillbaka och summerar litegrann. Jag tror också att det är på grund av detta skav som filmer om ungdomar och unga vuxna är så lätta att ta till sig. Även om man inte känner igen sig helt i rollfigurernas problem så kan man tänka in sitt eget, det man själv brottades med, och därmed känna mer förståelse för filmens huvudpersoner.

I Odödliga får vi under några sommardagar lära känna Isak (Filip Berg) och Em (Madeleine Martin). Två olika personligheter men lika ensamma själar träffas – som så ofta – av en slump och dras till varandra som magneter. Em ska ta sig till Torneå (tror jag det var) för att stjäla en cello till sin syster och Isak som inte har nåt bättre för sig än ett enahanda sommarjobb på Grönan sjukskriver sig. Dom snor Ems föräldrars gamla SAAB och så tar resan sin början.

Odödliga är en roadmovie som skulle kunna visas som reklamfilm för Sverige på turistbyråer utomlands. Maken till vackra vyer över solnedgångar, övergivna byggnader, öppet vatten, skogar, vägar, skyltar har jag aldrig sett, det är verkligen fantastiskt fint fotat!

Filip Berg och Madeleine Martin har en personkemi som gör att jag tror på dom som kärlekspar och det känns som A och O för filmen.Torkel Peterson som Isaks pappa levererar om möjligt än starkare än han brukar och Fanny Ketter (som spelade Andrea i Bitchkram) är befriande allvarlig i sin roll som Felicia, Ems syster.

Allt detta sammantaget gör att jag är helt inne i filmen från början till slut. Jag köper historien även om den svajar till för en stund här och där och jag gillar att den både är klassiskt berättad och känns sprudlande fräsch. Jag tyckte speciellt mycket om en scen med kepsar, snusnäsdukar och en bensinstation i centrum, en scen som ackompanjerandes av Staffan Hellstrands Lilla fågel blå. Inte helt tippat i en film från 2015. Soundtracket är överlag smakfullt och alldeles på pricken, precis som det varit även i Andreas Öhmans tidigare filmer.

När jag gick från visningen kände jag filmen i hela kroppen. Jag var sorgsen, jag var glad och jag var hoppfull. Hur jag tolkar slutet tänker jag inte skriva här men det är ett smart slut, så mycket kan jag säga.

Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö.

Fredagsfemman #150

5. Blåa ögon-ballongen som brast

Dom två första avsnitten av den politiska SVT-serien Blåa ögon var bra, det började intressant, det gav mersmak. Så kom del tre och ballongen sprack och den sprack rejält. Flera rent KORKADE scener, alltför icke-trovärdiga i en serie som denna och nu tappade den mig. Jättetråkigt och framförallt klantigt av manusförfattaren. Är det nån som läser detta som sett serien?

.

.

.

4. Bara två söndagar kvar i år…

…och därmed bara två filmer kvar i mitt tema som handlar om svensk film. Det kändes som ett jätteprojekt när jag drog igång det första söndagen i januari i år men det har flutit på nästan obegripligt enkelt. Jag har sett en hel del jättebra film, en hel del superkass film och en hel del mittemellanfilmer och framförallt slås jag av att jag fortfarande tänker ”det är bra för att vara svenskt” så ofta. Jag tänker så och jag kan inte riktigt rå för det. Jag jobbar på att göra mig av med uttrycket, det känns så onödigt och förlegat, men samtidigt är det till viss del….tyvärr…sant. Är det nån som är sugen på att ta vid stafettpinnen och köra ett svenskt-film-tema nästa år? Kom igen nu!

.

.

.

3. Steve Carell

Idag har Foxcatcher premiär. Jag tycker väldigt mycket om den filmen. Många andra gör också det. Många tycker även att den är dålig, seg och tråkig. Det bästa är – som vanligt – att se filmen och bilda sig en egen uppfattning men helt klart är det så att Steve Carell spelar en rollfigur – är en karaktär – man aldrig sett honom spela förut. Om det inte vore ett såpass starkt filmår som det ändå är så skulle jag ha gissat på oscarsnomineringar för hela trion Carell, Channing Tatum och Mark Ruffalo. Nu kanske det bara blir en: Steve Carell.

.

.

.

2. Blade Runner på IMAX!

Alltså, wow, kollabarakolla! För nån vecka sedan specialvisades Blade Runner: The Final Cut på IMAX i London, en slags försmak för vad som komma skall. I april 2015 kommer den nämligen upp på IMAX lite överallt. APRIL 2015! Bygg fort som faaaaan ute i Solna nu så vi alla får chansen att se denna film i detta ultimata format!

.

.

.

1. Det fantastiska livet

I söndags skrev Fredrik Wikingson en artikel i DN som knäckte mig totalt. Den knäckte mig så tillvida att det kan vara den bästa artikel jag någonsin läst. Den handlade vid första anblicken om Bob Dylan-konserten i Philadelphia, när Wikingson fick uppleva en spelning alldeles ensam i publiken med Bob Dylan på scen. Men vid andra anblicken och tredje och fjärde handlar texten om livet, om det fantastiska, underfundiga, fina, överraskande, galna, det fascinerande i att faktiskt aldrig någonsin kunna veta vad som väntar en, vad livet har att bjuda på. Jag får det till att texten är en summering av vad som kan hända när flera till synes oviktiga handlingar tillsammans blir till något större, när många myrsteg blir till en sträcka man aldrig trott sig orka gå om man sett målet framför sig på direkten, när man som av ett trollslag får vara med om något väldigt speciellt och unikt.

Plötsligt händer det, det där man aldrig trodde sig få vara med om. En dröm går i uppfyllelse, ett mål nås, det kom en chans flygande och rätt person tar tag i den och gör något bra. Det händer inte bara Fredrik Wikingson. Det kan hända dig, det kan hända mig, det kan hända alla. Det är det som är det fantastiska med livet.

 

Svensk söndag: FÖRTROLIGHETEN

När folk liksom per automatik kläcker ur sig att svensk film är dålig kan jag bli irriterad men ibland förstår jag så himla väl hur dom tänker och vilka filmer dom menar.

Jag tror det rör sig om filmer som gör sig svårare än dom är, filmer som gräver ner sig i folkhemsmisär, filmer där det ska anspelas på förbjudna sexuella tankar men filmmakarna vågar inte gå hela vägen, filmer som utspelar sig på platser där invånarna borde ha en viss accent men skådespelarna bjussar på en egenkomponerad och noll procent trovärdig variant. Det är filmer i muggig gråbeige färgskala, det är antingen enbart stora skådespelare på filmaffischen eller ett gäng man aldrig förut hört talas om (och det finns en anledning till det) och hela filmen är deprimerande så man vill dö.

Förtroligheten är själva essensen av allt det som gör svensk film total oattraktiv i mångas ögon. Alla punkterna ovan stämmer nämligen in. Krydda detta med en soundtrack bestående av ångestframkallande psalmer sjungna av barnkörer så har du hela bilden klar för dig.

Att Alba August är bra och en stjärna i vardande förstår jag men helt ärligt, jag tycker synd om henne här. Vilket sammanhang hon blivit inslussad i. Jösses. Jag vill ringa BRIS. Som tur är kommer Förtroligheten glömmas bort och inte bli annat än en tveksam parentes i hennes filmbiografi men för resten av gänget….stackare!

Pappan Johan Gry är så felcastad att om Leif Loket Olsson glidit in från vänster och blivit en del av kungafamiljen så hade det känns naturligare. Mamman Helena af Sandeberg försöker sig på nån form av göteborgska som hon lika gärna hade kunnat strunta i. Det är troligare att en stockholmare flyttat till Örgryte och behållit sin accent än att en infödd göteborgare inte kan sitt eget språk. Sen är det Anton Lundqvist som är så himla bra i allt jag sett honom göra på scen att jag vägrar tro att den skrattretande gestaltningen han gör av filmens Sören ska belastas honom.

Varenda atom av den här filmen helt enkelt usel.  Jag kan inte beskriva filmen bättre än så.

Veckotema hela 2014: SVENSK SÖNDAG

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag tänker starta det nya året med ett helt nytt veckotema. Varje söndag under hela 2014 kommer jag skriva om en svensk film och det kan vara precis vilken film som helst, jag är helt gränslös detta fall. Jag stoppar helt enkelt bara ner fingret i syltburken, slickar av det och känner vad det smakar. Jag har i nuläget ingen aning om var temat landar, inte mer än att jag vet att det kommer bli en salig – och härlig – blandning av stort och smått,  nostalgitrippar och katastrofer och stora regissörer blandas med mindre kända namn.

Mina baktankar kring detta tema är tämligen enkla. Jag tänker försöka visa på bredden av svensk film och därmed försöka påvisa att uttrycket ”jag behöver inte titta, jag kan svensk film, det är bara trist grå misär” är så urbota korkat att den som sa det borde sitta med självlysande dumstrut på Sergels torg.

Jag säger inte att all svensk film är bra, jag vet inte hur medelbetyget kommer se ut när detta tema är över, jag har bara en känsla av att folk som tittar normalmycket på film inte alls har samma problem med svensk film som vana filmtittare och filmkritiker. Det är nåt som gör att många tycker det är ”fult” att gilla svensk film. Svensk film har blivit som Tomas Ledin, Lasse Kronér, plankstek och foppatofflor. Folkligt kan aldrig vara fint och fint kan aldrig bli folkligt. Eller kan det?

Det blir alltså en riktig sverigeresa här på bloggen på söndagarna, en tur i det gamla och det nya och vi ska bege oss runt lite överallt i landet. Kanske lär vi oss nåt på kuppen både du och jag. Vem vet?

Så, upp i sadeln så beger vi oss av mot första filmen i raden av mååånga.

1. Mannen som slutade röka – 1972 – Regi: Tage Danielsson

2. Små citroner gula – 2013 – Regi: Teresa Fabik

3. Mannen från Mallorca – 1984 – Regi: Bo Widerberg

4. Förortsungar – 2006 – Regi: Catti Edfeldt och Ylva Gustavsson

5. Skumtimmen – 2013 – Regi: Daniel Alfredson

6. Marianne – 2011 – Regi: Filip Tegstedt

7. Tjenare Kungen – 2005 – Regi: Ulf Malmros

8. Kvinnors väntan – 1952 – Regi: Ingmar Bergman

9. Svenska Oscarsvinnare

10. Sånt är livet – 1996 – Regi: Colin Nutley

11. Hip Hip Hora – 2004 – Regi: Teresa Fabik

12. Julie – 2013 – Regi: Helena Bergström

13. Änglar, finns dom? – 1961 – Regi: Lars-Magnus Lindgren

14. Persona non grata – 2008 – Regi: Mats Arehn

15. Vuxna människor – 1999 – Regi: Felix Herngren och Fredrik Lindström

16. Tic Tac – 1997 – Regi: Daniel Alfredson

17. Remake – 2014 – Regi: Andreas Öhman

18. Godheten – 2013 – Regi: Stefan Jarl

19. Elvira Madigan – 1967 – Regi: Bo Widerberg

20. Bamse – 1968 – Regi: Arne Mattsson

21. Fyra nyanser av brunt – 2004 – Regi: Tomas Alfredson

22. Det enda rationella – 2009 – Regi: Jörgen Bergmark

23. S/Y Glädjen – 1989 – Regi: Göran du Rées

24. Kärlek deluxe – 2013 – Regi: Kristina Kjellin

25. Förtroligheten – 2013 – Regi: William Olsson

26. Min store tjocke far – 1992 – Regi: Kjell-Åke Andersson

27. Fröken Sverige – 2004 – Regi: Tova Magnusson-Norling

28. Sune på bilsemester – 2013 – Regi: Hannes Holm

29. Barnens ö – 1980 – Regi: Kay Pollack

30. En sång för Martin – 2001 – Regi: Bille August

31. Hallåhallå – 2014 – Regi: Maria Blom

32. Hundtricket The Movie – 2002 – Regi: Christian Eklöw och Christopher Panov

33. Turist – 2014 – Regi: Ruben Östlund

34. Mitt liv som hund – 1985 – Regi: Lasse Hallström

35. Vi är bäst! – 2013 – Regi: Lukas Moodysson

36. Giliap – 1975 – Regi: Roy Andersson

37. Min så kallade pappa – 2014 – Regi: Ulf Malmros

38. Flickorna – 1967 – Regi: Mai Zetterling

39. Pojken med guldbyxorna – 2014 – Regi: Ella Lemhagen

40. God afton, herr Wallenberg – 1990 – Regi: Kjell Grede

41. Losers – 2013 – Regi: Mattias Johansson och Markus Marcetic

42. Flicka och hyacinter – 1950 – Regi: Hasse Ekman

43. Stockholm Stories – 2014 – Regi: Karin Fahlén

44. Besökarna – 1988 – Regi: Joakim Ersgård

45. 10 000 timmar – 2014 – Regi: Joachim Hedén

46. Tysta leken – 2011 – Regi: Görel Crona

47. Pensionat Oskar – 1995 – Regi: Susanne Bier

48. Om jag vänder mig om – 2003 – Regi: Björn Runge

49. Svart Lucia – 1992 – Regi: Rumle Hammerich

50. Jalla! Jalla! – 2000 – Regi: Josef Fares

51. Gula divisionen – 1954 – Regi: Stig Olin

52. Fanny och Alexander – 1982 – Regi: Ingmar Bergman

 

 

ESKIL & TRINIDAD

När Sune åker till Grekland tapetseras landet och riket med filmaffischer. När Lilla Jönssonligan ska ut på nytt farsartat bus visas TV-reklamsnuttar till leda. När Lukas Moodysson gör en film med ungdomar i huvudrollen visas trailern före all sorts annan film på bio. Men Eskil & Trinidad, en helt suverän film för alla mellan åtta och hundraåtta, den bara….försvann.

Eller försvann den? Fanns den ens? Jag vet att den gick på bio men jag fattade aldrig vad det var för film. Såg aldrig nån trailer (trots att jag går på bio en hel del) och läste inte om den i tidningen förrän European Children’s Film Association utsåg den till bästa europeiska barnfilm. Vad är det för fuffens? Varför hjälptes inte den här filmen på traven? Om det satsas så mycket tid, pengar, engagemang och kärlek på att göra en riktigt mysig välgjord välspelad underfundig ungdomsfilm, varför inte se till att den når fram till sin målgrupp? Jag tror mängder av människor skulle älska filmen – om dom bara visste att den fanns!

Eskil (Linus Oscarsson) flyttar till en norrländsk by med sin pappa, den före detta hockeyspelaren (Torkel Peterson). Tanken är att med såna gener ska Eskil bli hockeylagets stjärnmålis. Eskils mamma (Iben Hjelje) har flyttat tillbaka till Danmark och Eskil saknar henne. Han vill att hon ska hämta honom, att dom ska vara tillsammans, att hon ska blåsa på hans blåmärken.

I byn bor även hon som är både pingstvän och byoriginal, Trinidad (Ann Petrén). I folkmun kidnappar hon barn, bränner upp dom och sparar fettet som blir över. Men sanningen är att hon bygger en båt. Och för hockeycoachen (Jonas Inde) står framtiden i klubben på spel. Laget måste vinna seriens sista match annars finns det varken tränare eller hockeylag kvar i byn.

Filmen är inspelad i Vuollerim, Jokkmokk och Luleå och det är så sjukt charmigt att höra den norrbottniska dialekten. Sen har filmen så många bottnar att den är helt perfekt som familjefilm. Det finns mängder med skilsmässobarn som kan känna igen sig i Eskil, det finns massor med tjejer i samma sits som Mirja (den enda tjejen i kill-hockeylaget) och som förälder kan jag med lätthet känna med både Eskils mamma och pappa. Och det här med att dissa människor som är annorlunda kan vi alla lära oss nåt av.

Eskil & Trinidad är hur som helst en jättefin film. Jag hoppas och önskar att den når ut, fram och in lite överallt. En sån här film borde alla se. Jag kan inte göra mer än att hoppas att den blir en julaftonstradition på SVT på samma sätt som Kan du vissla Johanna eller Karl-Bertil. Det vore jättemysigt tycker jag.

Rebecca på Mode och film har också skrivit om filmen. Klicka här.

Fredagsfemman # 79

5. Robin Wright

Jag var-med-Netflix några dagar den här veckan och sparkade faktiskt mig själv i arslet så pass hårt att jag började titta på House of cards! Hejsanhoppsan, en TV-serie såhär mitt i sommaren. Jag vet, det är inte vilken serie som helst och jag är typ sist ut, kanske den enda i Sverige som inte redan sett den där hyllade serien. Jag har fortfarande inte sett den klart, det ska erkännas men efter fyra avsnitt lockade filmbiblioteket mer och jag stängde av. Men innan dess kände jag att Kevin Spacey, hur bra han än är, ligger i bakvattnet och skvalpar efter seriens riktiga stjärna: Robin Wright. Hon är helt överjävligt bra här!

 

4. ”Spons”av svensk film

Jag tänker såhär: jag ser mycket film, jag ser mycket film på bio, jag ser mycket amerikansk film på bio. Jag ser rätt mycket amerikansk film på bio som jag tycker är allt annat än toppenbra, ändå går jag och ser film på film på film. Jag dissar inte hela USA som filmland för att dom gör drösvis med kassa filmer. I Sverige görs mycket film och väldigt få av dom anses vara riktigt bra. Det gnälls mycket, det gnälls över likformighet och ledan i att se samma skådespelare i film efter film. Men när smalare filmer som görs med hjärta, hjärna och kärlek får chans att gå upp på biograferna, vallfärdar folk dit då? Hur många såg Gränsen? Hur många kommer se Vittra? Hur många hade sett Play om den inte blivit Guldbaggenominerad? Jag tänker såhär: jag går och ser dessa filmer. Jag sponsrar dom med hundra spänn. Det gör nytta. Att betala hundra spänn för att se nån komedi med Vince Vaughn gör ingen skillnad, regissören kommer få fortsätta göra film ändå, Vince Vaughn kommer fortsätta få göra komedier trots att han inte är rolig. Men när unga svenska regissörer gör film som går upp på bio så kanske hela deras framtid står på spel. Jag tycker det är värt en hundring, jag sponsrar mer än gärna med det för att få se en mångfald av filmer på SF´s biografer.

 

3. Sandra Bullock

The Heat har premiär idag. Härligt tycker jag, härligt att få se en actionkomedi i polismiljö med två kvinnliga arbetskollegor och det är jättehärligt att få se Sandra Bullock på stor duk igen. Jag har saknat henne. Sen tycker jag kanske att filmens titel är onödigt intetsägande och kommer blandas ihop med en annan – mycket sämre – film.

 

 

2. Jodie Foster

Elysium har premiär idag. Härligt tycker jag, härligt att få se en välgjord science-fiction-film (trailern är ju GRYM) och jättehärligt att få se Jodie Foster på stor duk igen. Jag har saknat henne.

 

 

 

1. En blind photoshoppare som varit i farten?

Jag undrar om det är nåt just nu som gör mig mer irriterad än filmaffischen till The Heat. Melissa McCarthys uppenbarelse är så in i helvete omgjord att det inte går att se att det är hon om man inte vet det. Hen som gjort affischen, den blinde idioten, borde skämmas. Och hon som är på bilden borde få betalt. Det är som den där gamla gubben på Turkisk-yoghurt-burken, man kan inte vara sno andras fejs till reklam. Det finns sannorlikt nån tjej på jorden som är aplik kvinnan på postern – och det är INTE Melissa McCarthy.

KÄNN INGEN SORG

Som av en händelse befinner sig jag och mina barn i Göteborg när Känn ingen sorg har premiär. Vi köper biljett till första visningen för dagen och promenerar till Bergakungens stora salong 1 (otroligt fin biograf för övrigt) i gassande solsken. Vi är lagom pepp alla tre fast av olika anledningar. Sonen för att det alltid är kul att gå på bio, jag för att jag gillar Håkan Hellströms musik OCH tycker det är en spännande idé att göra film på det här sättet och dottern för att Adam Lundgren är så jäääääääla snygg.

Min son är – vad jag kan se – ensam av manligt kön i salongen. Nu är det inte fullsatt på något sätt men det är slående att det bara är unga/ganska unga tjejer i publiken. Fler som tycker Adam Lundgren är snygg eller är dom Håkan-fans? Jag behöver inte fundera så länge. Filmen börjar och jag kan konstatera att KOMBINATIONEN Lundgren&Hellström är helt klockren. Tjejerna skrattar högt åt ALLT denne Adam säger – eller Pål som han heter i filmen. Dom skrattar även när det inte är tänkt att vara roligt. Det är ett sånt där enerverande skratt som tjejer (ja, oftast tjejer) tar till för att ”imponera” på killar dom vill ”imponera på” genom att få dom att tro att dom har en skön humor som tjejen i fråga förstår genom att skratta lite för högt på helt fel ställen. Står man bredvid och lyssnar känner man mest för att skaka på huvudet för killen är oftast torr som fnöske och fattar inte alls att tjejen bara vill ligga, inte skratta åt hans ”skämt”. Precis så känns det att sitta i salongen, som att bevittna nån form av masspsykotiskt wannabe-ragg. Några gånger vänder jag mig mot dottern för att se om hon skrattar hon med (och om det är jag som bara inte fattar komiken) men det är alldeles tyst. Det kanske är göteborgshumorn jag inte greppar? Jag vet inte. Jag vet bara att filmen är väldigt lite komisk i mina ögon.

Vad är då filmen? Mmmmmm. Första halvan av filmen är en studie i scenografi och poser. Det är ett sammelsurium av prylar, kläder, bostäder, situationer som ger mig hintar från väldigt många tidsepoker, så många hintar att jag kollrar bort mig själv. Är det ens nödvändigt att tidsbestämma filmen? Kanske inte, men i mitt huvud är det det. Kläderna känns 20-30-40-tal men dottern säger att det ”ju bara är vanliga hipsterkläder”. Kan så vara att hon har rätt. Pål bor hos sin farfar (Tomas von Brömssen) i en lägenhet som andas Söderkåkar, med tidningspapper på väggarna och utedass. Påls bästa kompis Johnny (Jonathan Andersson) bor i en flådig våning som utstrålar nån form av påkostad, hemtrevlig cirkusinredning. Påls andra bästis Lena (Josefin Neldén) boxas men träningslokalen känns mer som nåt ur Rocky/Million Dollar Baby än atletmodern a-la-SATS.

Men den underligaste karaktären är ändå Eva (Disa Ostrand) som skrider omkring som en Ava Gardner med obeskrivligt höga byxor och knallröd putmun. Mig veterligen finns det inte en hipster i världen som klär sig så, men jag kan ha fel. Pål har en mobiltelefon, en gammal Nokia (typ), som får mig att tänka att det är början på 2000-talet men så hissar Eva upp en Iphone som hon filmar med i en scen och då är jag borta igen.

Sånt tänker jag på hela första timmen. Jag tänker att scenografen måste ha haft julafton och att regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein har skapat en hittipåkänsla i filmen som är rätt skön. Underlig – men skön. Sonen skruvar på sig, han har tråkigt det känns lång väg och ja, jag håller med honom, det är snyggt men segt. Jag säger som indianerna: fyra posörer gör ingen film.

Men, sen kommer det ett men. Det kommer ett ganska stort men. Ett MEN helt enkelt. Det händer en grej i filmen, en scen på ett tåg och med ens får filmen en nerv, en puls, en personlighet och jag känner att jag ler. Jävlar alltså, nu börjar filmen, NU fattar jag grejen. Dom skrattande tjejerna skrattar inte längre, jag hör snor rinna, det hulkas, det låter både det ena och det andra och jag tycker om Håkan Hellström kanske mer än jag nånsin gjort. Jag känner värmen i bröstet, den där goa filmiska värmen och jag får svälja både en och två gånger för att faktiskt inte gråta.

Trots en svag början är eftersmaken god så nej, jag känner ingen sorg, inte för filmen, inte för Håkan Hellström och absolut inte för Göteborg.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Dotterns betyg:

BÄST FÖRE

I söndags eftermiddag, i ett försök att mentalt få vila en stund i en biosalong bestämde jag mig för att bjuda mina barn och min mamma på en film som inte borde kunna göra en fluga förnär. Det var liksom kravet, det måste vara en mellanmjölksfilm så menlös att inga känslor sattes på prov och den nya svenska filmen Bäst före kändes som det perfekta alternativet bland dom aktuella biofilmerna.

Ska sanningen fram var tanken att vi skulle gå redan i lördags men då samtliga salonger i lagom närhet var fullbokade väntade vi en dag till. Jag blev faktiskt förvånad när jag skulle boka för det här är en film jag inte hört ett dyft om innan den hux flux dök upp på repertoaren men när vi gick in i den fullsatta salongen förstod jag att det var många 60-plussare som hade bra mycket bättre koll än jag på detta pensionärsromcomdrama.

Bosse (Brasse Brännström) är teckningslärare och precis nybliven pensionär. Han blir lämnad av sin fru sedan typ trettio år (Anki Lidén) som helst sonika kastar ett skilsmässopapper framför näsan på honom. Hans förtidspensionerade och otäckt snåle polare Anders (Göran Ragnerstam) drömmer om att ta fram ett nytt frågesportformat för TV som ska göra honom rik och den notoriskt otrogne rektorn  Lennart (Kjell Bergqvist) får en allvarlig sjukdom. Dom tre vännerna vinner en liten sudd på travet och bestämmer sig för att ta en tur med Silja Galaxy för att festa loss och leva loppan i 24-timmar. Det går sådär.

Alltså, det ÄR ganska mysigt att höra människorna omkring mig skratta så hjärtligt och gott åt dråpligheterna i filmen. Dom oooooar på rätt ställen, jag hör till och med en och annan snyftning och jag känner mig varm till sinnes av att det finns filmer som denna, filmer som ingen med all vilja i världen kan säga är ett mästerverk men som helt klart hittar fram till sin publik.

Om Bäst före hade förhalats alternativt tidigarelagts och hamnat mer i rätt tid för guldbaggenomineringar så hade Brasse Brännström utan minsta tvekan nominerats för en Guldbagge för Bästa manliga huvudroll OCH med all säkerhet vunnit. Jag håller tummen för att han inte glöms bort när det blir dags för 2013-års filmer att premieras för hans porträtt av Bosse är minst lika hjärtskärande som Michael Segerströms Bernard i Darling eller Sven-Bertil Taubes George i En enkel till Antibes.

Betygen från oss fyra biobesökare blev som följer:

14-årig son:

15-årig dotter:

40-årig moi:

66-årig mormor:

SNABBA CASH 2

Jag har en grej i halsen. Måste svälja. Vänta lite.

G-L-U-P-P. Huuuuck. Schluck.

Sådärja.

Jag har precis sett klart Snabba Cash 2 och jag känner mig skakad. Fan alltså, vi kan ju! Jag säger ”vi” här på samma sätt som jag tjoar ”VI VANN!” när något svenskt landslag vinner en nån i random sport. Vi-känslan gör sig sällan påmind när jag ser svensk film men nu har jag som en pilgrimsmussla i halsen som vägrar ge med sig. Jag är kanske inte enbart skakad, jag är även… rörd.

Snabba Cash 2 är baserad på en bok som inte finns. Där den första filmen är en solklar adaption av Jens Lapidus första bok med samma namn har den här filmens manus blivit till som en slags hybrid av böckerna Aldrig fucka upp och Livet deluxe. Maria Karlsson har med hjälp av Peter Birro gjort ett helt okej jobb med manuset även om jag nånstans tycker att historien stampar lite, den saknar något. Kanske är det en endaste liten solstråle jag eftersöker, kanske en strimma av något som kan stavas positivism eller framtidstro? Jag vet inte. Jag vet bara att Snabba Cash 2 är så kolsvart att jag knappt sett nåt svartare någonsin på svenska.

Måste pausa lite här nu. Ska bara fixa en grej.

*Tar fram hammare, spik och brädor*

Nuså. Nu har jag byggt en pidestal. Jag har målat den också, den är hollywoodrosa.  Jag byggde den inte sådär liten och vass som en del pidestaler kan vara, inte sådär snålt tilltagen i diametern så bara en liten blomkruka får plats, nejdå. Min pidestal är bred så att alla jag vill ställa där får plats och jättehög så att alla kan se vilka som står där och är….märkvärdiga. För märkvärdiga är precis vad dom är, märkvärdiga, unika och obeskrivligt begåvade.

”Om jag håller händerna såhär, liksom sätter ihop fingrarna så det blir som ett litet nät, då kan du sätta foten där Joel och sen tjongar jag upp dig på pidestalen. Matias, klättra upp på axlarna, jodå, jag orkar, ja, hahaha du med, upp med dig nu, du kanske kan ställa dig upp och sen hoppa liksom, då når du upp och när du är där uppe kan du ta tag i Fares händer och dra honom upp sista biten. Han har suttit på min rygg ett bra tag nu, börjar bli liiite tungt men jag klagar inte. Men drar du så hoppar jag samtidigt så borde han nå upp en bit? Är ni med? Ett….två…..TREEEEEE!

På den där pidestalen som syns hela vägen till all världens inflytelserika filmbolag står Joel Kinnaman, Matias Varela och Fares Fares och nedanför står jag och ler. Fy fan vad jag ler. Dom här tre killarna kan vara det bästa Sverige har att erbjuda i skådespelarväg alldeles oavsett vilken roll dom spelar och i Snabba Cash 2 har dom fått nåt redigt att bita i, nåt som dom alla tre klarar av med den äran.

Jag ryser. Jag känner för att svära och den där musslan vill liksom inte sväljas ner. Musslan vill vara kvar, kanske som ett minne över vad jag just sett, kanske som en påminnelse om att skådespelarprestationer allena kan höja totalkänslan för en film precis som den kan sänka densamma om det vill sig illa. Men det vill sig inte illa här. Det vill sig bra. Riktigt jävla bra till och med.

HYPNOTISÖREN

När Lasse Hallström återvänder till Sverige för att filma händer det något. Jag tänker inte bara på att hela filmsverige håller andan och glider ner i spagat alldeles oförhappandes, det händer nåt med Lasse Hallströms filmande också.

Jag citerar en terapeut som ofta säger ”bara för att du känner en sak behöver det inte betyda att det är sant” och tro mig, jag vet att det stämmer. Jag vet också att jag just i det här fallet tänker lita på det jag känner och skriva det.

Jag tror nämligen att Lasse Hallström trivs ypperligt med att filma på svenska. Jag tror att han tycker om att ha friare tyglar än i Hollywood och jag tror att han tycker det är tokskönt att slippa göra ännu en feel-good-rulle med sirapsdrypande slut. Så känner jag när jag tittar på Hypnotisören. Jag känner berättarglädje och jag känner att han nästan frossar i mörker (i betydelsen avsaknad av ljus) och jag kan bara anta att vårat skandinaviska vintermörker är en härlig kontrast till pastelligt fiskande i Jemen.

Det här är alltså en filmatisering av en Sveriges mest lästa böcker på senare tid. Sånt är alltid svårt. Hur förhåller man sig till boken, ska filmen vara bokstavstroende eller en egen individ? Jag har läst boken men jag läste den inte i ett svep så tyvärr haltade mitt intresse betänkligt under andra halvan men den är bra, den är välskriven OCH den är spännande. Filmen är också bra, den är välgjord men den är inte speciellt spännande. Däremot får jag en fin känsla för Erik (Mikael Persbrandt) och Simone (Lena Olin), mycket finare än jag fick i boken.

Den som gör mest skillnad på plussidan är ändå Tobias Zilliacus som spelar polisen Joona Linna.

Om Joona Linna är en sockerkaksform så är Tobias Zilliacus den perfekta smeten och Lasse Hallström har med knivskarp precision bakat den där kakan till nåt som skulle ge full pott i Hela Sverige Bakar. Att det är befriande att se ett ansikte jag inte sett tusenmiljonergånger i svensk film är också en klar bonus. Det känns som om jag kan andas, som att Lasse Hallström sitter bredvid mig på bion och håller upp en syrgasmask framför mitt ansikte. Pjuuuuuuuu, ppjuuuuuuuu, så låter det när jag lugnt och stilla andas mig igenom filmen och när slutscenen kommer börjar jag gråta. Jag sitter alltså och gråter! Min vänstra hjärnhalva är lika förvånad som den högra men likväl rinner tårarna. Kanske kom filmen lite för nära, det där med tillit, det där med ta sig igenom problem som känns som dom är gjorda i granit för att sen få nåt att jämföra med och upptäcka att ett I-landsproblem är ett I-landsproblem alldeles oavsett packeteringen.

Jag hatar att säga det men jag hoppas Lasse Hallström stannar i USA och fortsätter filma där, men jag hoppas också att han kommer hem fler gånger och visar var skåpet ska stå. För det gör han. Han ställer skåpet precis där det ska stå, säger TYSTNAD, TAGNING och sen kastar vi en oscarsbidragsnominering på honom. En välförtjänt sådan.

Jojjenito har också sett filmen. Här kan du läsa hans tankar om filmen.

Skräckfilmsvecka: HUSET VID VÄGENS ÄNDE

”Den bästa svenska rysaren sedan Besökarna” står det på affischen. Vad säger det om kvalitén på filmen egentligen? Jag gillar Besökarna, jag tycker den håller även om den har bra många år på nacken nu (ännu en film från det fantastiska året 1988) men det jag undrar är: har det gjorts så få svenska skräckfilmer mellan 1988 och 2003 att det här är den bästa?

Upplägget är inget ovanligt. Fyra ungdomar hyr en stuga i skogen, långt bort i ingenstans där dom ska skriva/fota/jobba under en vecka. Det är tre killar och en tjej och tjejen är den ordentliga, killarna dricker öl. Det som gör filmen en smula ovanlig i mina ögon är att jag får vibbar från den norska filmen Trolljägaren. Jag känner att Huset vid vägens ände – precis som Trolljägaren – är gjord med stor kärlek och respekt, att budgeten inte varit den maffigaste, att inte många kronor gått till skådespelarlöner men att filmmakarna gjort det absolut bästa dom kunnat efter givna förutsättningar. Jag kan inte se filmen på något annat sätt. Det är ett gott försök och som skräckfilm betraktad så funkar den. Jag hoppade till ett par gånger och känslan är skönt otäck. Att skådespelarna som sagt inte är dom vassaste försöker jag bortse ifrån, vilket inte är lätt men jag försöker.

Summa summarum är det här en skräckis som är långt mycket bättre än jag trodde och speltiden på blott sjuttio minuter kanske är en 4-5 minuter för långt men tillräckligt kort för att inte gå på tomgång.

Här är länken till dagens skräckfilm hos Filmitch.

ÄTA SOVA DÖ

Vad har livet för beståndsdelar egentligen? Är meningen med livet att ha kul? Är meningen enbart att överleva så länge som möjligt? Är meningen att nån gång ibland känna lycka och däremellan ha det drägligt eller är meningen helt enkelt att äta, sova och sen dö?

I Gabriela Pichlers långfilmsdebut handlar det mycket om att äta och jobba men inte mycket alls om att sova eller dö så jag förstår inte riktigt titeln. För Raša (Nermina Lukač) kretsar livet kring jobbet i grönsaksfabriken, kring att få lön, kring att hålla sig själv och sin sjuka pappa med huvudet ovanför vattenytan.

Hon packar ruccola i plastförpackningar  i Guinnes rekord-tempo, hon cyklar till och från jobbet med hela sin kropp och hela sin själ, precis på samma sätt som hon gör när hon tuggar. Raša är en vivid ung tjej som lever i ett samhälle och ett sammanhang som för mig känns allt annat än levande. Att bli av med jobbet och bo i en insomnad skånsk håla är ingen lek. Det kryllar inte av arbetstillfällen, varken unga eller gamla kan plocka nya livsval som fallfrukt under ett äppelträd, det spelar liksom ingen roll vad jobbcoacherna på Arbetsförmedlingen försöker lära ut. Att bli arbetslös handlar inte alltid om att kunna se framåt, om att med nyfikenhet och engagemang ta tag i dagen och se en tom almanacka som ett äventyr. Hur fan ska Raša kunna göra det? Ett avlönat jobb är det enda som håller henne upprätt. Det enda viktiga.

Jag vet inte riktigt vad Gabriela Pichler försöker säga med den här filmen, jag blir inte riktigt klok på exakt hur politisk hon egentligen är. Jag vet inte om hon vill ge en käftsmäll till avregleringar, till arbetsförmedlare, till avbefolkningen av landsbygden, till unga människor som sitter i skiten men som vägrar studera ”för det är ingenting för mig”, till folk som får jobb i andra städer men inte vill flytta, till läkare som inte sjukskriver uppenbart trasiga människor, till människor som kanske låtsas ha ondare än dom har för att få bidrag, till invandringspolitiken, till folk över lag. Kanske vill hon inget av det, kanske vill hon bara berätta en historia ur verkligheten, precis sådär som verkligheten faktiskt kan se ut men som är lätt att glömma om man bor i storstäder och har mycket gratis.

Äta sova dö har en klar dokumentär känsla över sig. Det är genomgående skådespelare som uppenbart inte försörjer sig på skådespeleri till vardags, det är genuint trovärdiga miljöer (både interiört och exteriört), det är torrt och tråkigt filmat och det är allt detta som gör att filmen funkar för mig. Jag känner filmen i magen, jag förstår problematiken, jag tycker att Raša är en skönt handlingskraftig tjej som försöker göra det bästa av sin situation. Jag har på nära håll bevittnat en hel del ungdomar som får räkmacka på räkmacka i arbetslivet men som konsekvent spottar på dom för drömmen om att bli känd över en natt i Big Brother eller tjäna sjuttio papp i månaden ”som pappa gör” lockar mer. Raša drömmer om bajsranden på en räka, den som jag och många med mig drar bort och vägrar äta. Så olika är det, så olika kan det bli. Även om du är din egen lyckas smed så föds vi alla med olika förutsättningar.

Jag gillar en hel del med filmen men jag har två aber som gör att det inte kan bli aktuellt med något av dom högre betygen. Det första är att filmen känns alldeles för lång. Mittendelen trampar vatten och det hör inte till vanligheterna att jag önskar mig mer misär i en film men här är det nästan så. Filmen lallar på i samma tempo från början till slut och det är inga stora förvecklingar, ingen ond bråd död, ingen incest och ingen som säljer sin kropp för ett paket gula Blend. Hade filmen varit engelsk hade den definitivt kryddats med något av detta.

Mitt andra aber är Nermina Lukač som ser ut som Kiera Knightley när hon tuggar och hon tuggar mycket. Om jag hade gillat Kiera Knightley hade detta inte varit ett problem men nu gör jag inte det. Nermina Lukač gör ett bra jobb för övrigt, ingen skugga ska kastas på henne. Jag kastar skuggan på mig själv och på min oförmåga att fokusera bort oväsentligheter men ibland blir det så. Vi föds alla med olika förutsättningar.

Det här var oktober månads filmspanarfilm. Läs gärna vad mina kollegor i Filmspanarna tyckte om filmen: Henke, Jessica, Johan, Sofia, Markus och Erik.

BITCHKRAM

Två gånger i vuxen ålder har jag önskat att jag var tonåring igen. Första gången var en novembereftermiddag 1998 och andra gången var tisdagen den 28:e augusti 2012, kl 11:50.

Första gången var när jag precis hade sett Fucking Åmål och satt och både svor över och önskade att jag hade sett filmen när jag var fjorton, så mycket enklare allt hade varit då. Min tonårstids storfilmer, Filmen G, Ingen kan älska som vi och PS Sista sommaren kändes som fossiler i jämförelse. Vilken WOW-grej det här var, fan, jag vill va ung igen!

Strax efter frukost den 28:e augusti satt jag i biosalongen på Malmö Filmdagar och skulle precis börja titta på filmen Bitchkram. Dagen innan var jag med på ett seminarium där filmens regissör Andreas Öhman också var med och vi hann prata lite om filmen, om att det alltid är svårt att göra en uppföljare till en film som blivit omtyckt och om att Andreas själv var väldigt nöjd med slutresultatet. Så jag satt där i salongen och var lite rädd. Tänk om jag skulle tycka att filmen var apdålig? Tänk om jag skulle behöva ta fram motorsågen. Ja. Tänk om. Tänk om det var som en bal på slottet då? Tänk om filmen var bra, kanske lika bra som I rymden finns inga känslor till och med? Ja, som sagt, tänk om.

Kl 11:50 är filmen slut. Jag vänder mig mot Julia som sitter bredvid och säger: ”Jag måste hitta Andreas innan jag åker hem”. Hon tittar på mig och svarar:”Vill du ha en näsduk?”

Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få en stor kram av Beppe Wolgers, att bli bjuden på den perfekta jättekoppen varm choklad, att ha på sig en randig onepiece när det är 30 grader kallt ute, rimfrost på rutorna och ha en osedd TV-serie-box som ligger och väntar. Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få ett mentalt jätteplåster som är indränkt i ångestdämpande medicin, Red Bull och Coca Cola, att få en stor jävla hästspruta med självförtroende, framtidstro och pirr-i-magen injicerad rätt in i solar plexus. Bitchkram lyckades få mig att säga orden som jag säger så sällan och egentligen inte vill: ”Tänk om jag var 16 år igen. Vad lycklig jag skulle vara då.”

Fast jag ÄR ju lycklig. Fyrtio år och svinlycklig. Jag är toklycklig över att vara vuxen och kunna ta till mig den här filmen på detta sätt. Jag är lycklig över att tårarna rinner ikapp med snoret och att Andreas stod vid den där lyktstolpen utanför bion och att jag faktiskt sa till honom precis vad jag tänkte: Du är fan bäst i hela jävla världen!

Andreas Öhman har med Bitchkram lyckats göra något som känts som en omöjlighet i svensk film: få till en helt igenom supernaturlig dialog. Jag har inte varit med om det (heller) sedan Fucking Åmål. Det är så mycket som är bra med den här filmen. Musiken används helt perfekt, klippning, typsnitt, scenografi är klockrent, skådespelarna är rätt igenom helt grymma och det är med stor glädje jag ser Fanny Ketter, min favorit från TV-serien Bron, i en av huvudrollerna. Den andra huvudrollen görs av Linda Molin från Apflickorna men till skillnad mot i den filmen har hon ett kanonmanus att jobba med här. 

Filmen är annorlunda, rolig, tokig, galen, känslosam, igenkännande, snygg och sorglig samtidigt. Alla ingredienserna är varsamt nedhällda i en fin gammal soppskål, en soppskål som jag likt Emil i Lönneberga vill trä över huvudet för att kunna slicka i mig dom sista dropparna. Jag gick från bion med en längtan efter att se filmen igen, att samla ihop alla jag känner och vallfärda till biografen för en gemensam stund av filmeufori. För det här är eeeuufooooooooria för mig. Svensk film när den är som allra allra bäst.

Bitchkram har biopremiär 19 oktober.

AVALON

Roxy Musics fina låt Avalon är jordens nostalgikick för mig men det är också ett bra namn på en film, bra mycket bättre än After Eight som det skulle ha hetat om inte en viss chokladbit satt sig på tvären.

Det är lika uppenbart att låten Avalon kommer spelas i denna film som att Sweet home Alabama spelas i filmen Sweet home Alabama eller Roy Orbison´s Pretty Woman i filmen Pretty Woman, men det hör inte riktigt hit, inte nu i alla fall.

Avalon hade världspremiär på Torontos filmfestival i september 2011 och där vann den kritikerpriset för bästa debutfilm. Innan detta var filmens regissör Axel Petersén mest känd för att ha spelat rollen som Berit i filmen Cornelis. Johannes Brost däremot, han var Joker i Rederiet, han var slingade Lennart i Black Jack och mästare på charader i Gester med gester men framförallt har jag under hela min uppväxt via tidningsartiklar och löpsedlar fått känslan av att han var ett partydjur. Rollen som Janne i den här filmen känns på nåt sätt som skriven för honom och kanske är det därför han är så himla bra? Han kanske inte spelar, han kanske inte behöver det? Han kanske bara….är?

En påkostad nattklubb ska öppnas i Båstad och festfixaren Janne ska hålla i spakarna. Han har precis blivit av med en fotboja, livet leker så smått och han tror verkligen på den här grejen. Men så händer en grej som förändrar det mesta.

Grejen som händer, det handlar om ett dödsfall, är det centrala i filmen. Bihistorien, den som handlar om personen som dör och dennes närstående skulle jag vilja se, där finns en väldigt intressant film begraven. Historien om Janne bryr jag mig inte nämnvärt om. En rackig halvgammal gubbe med dyra skjortor och flådigt leverne som han inte har ekonomi för, njä, det känns inte alltför spännande faktiskt. Jag tycker inte filmen är dålig, nejdå, den är bara inte så engagerande. Dessutom är slutet ett rent hån.

Tummen upp för Johannes Brost, tummen upp för Bryan Ferry, tummen ner för att den mest intressanta delen av filmen sjabblas bort och tummen åt både höger, vänster, upp och ner för juryn i Toronto. Jag fattar inte hur dom tänkte men visst är det kul med en svensk film som får uppmärksamhet utomlands även om jag inte riktigt förstår varför.

Fripps filmrevyer har också sett filmen. Här finns hans recension.

INGA TÅRAR

Magnus (Per Graffman) jobbar som stillbildsfotograf och befinner sig mitt i livet med fru, barn, hus och hela den biten. När hans mamma fyller 75 vill han göra något alldeles speciellt för henne så han samlar den allra närmsta familjen för att ta ett familjeporträtt i mammans trädgård. Filmen börjar med denna fotografering och jag som tittar förstår inte bakgrunden just då men jag förstår att jag just nu bevittnar ett underytanpysande släktbandskaos.

Det känns som om Magnus på nåt sätt vill räta ut frågetecken medans tid är. Jag kan på nåt sätt känna äh, gå vidare, väx upp, bry dig lite mer om din fru och din dotter  istället för att gräva i det förflutna men då hade det ju inte blivit nån film. Hade det gjort nåt då, kanske du undrar? Nej, faktiskt inte. Det här är inte en film som går till  historien som något mästerverk direkt och det finns tusen anledningar till det. Här är tre av dom.

1. Dialogen.

Jag avskyr att upprepa mig men det tar liksom aldrig slut. Dom svenska filmer i vilka dialogen låter hyperstyltig och helt fucking fel känns mer som en regel än ett undantag och det gör mig tooookig. Det är inte bara sjukt jobbigt att lyssna på, det ger en känsla av bajsnödighet till hela filmen, en känsla som egentligen inte skulle behövas och som i vissa fall till och med är en ren missuppfattning. Den första halvtimmen i Inga tårar är en ren uppvisning i språklig bajsnödighet och även om vi inte är många som sett den här filmen så tror jag många av oss höll fingret på stoppknappen under den här perioden av filmen. Står man ut får man lite mer valuta för nedlagd tid men det kan man ju inte veta då.

2. Mikael Persbrandt

Går det att göra en svensk film eller en nordisk samproduktion utan att ha med Mikael Persbrandt på lönelistan? Det är inget fel på honom som skådespelare, absolut inte och han gör inte bort sig i den här filmen alls MEN här har han inget som ens andas en huvudroll och ändå är han förstanamn OCH i stor bild på poster och fodral. Det blir lite som att luras faktiskt, lite som om ett barn ringer på dörren och säger Bus eller godis och istället för att ge ungen en tia eller en handfull Ahlgrens bilar så tar man fram en pincett och rycker ett hårstrå från barnets ögonbryn. Dålig jämförelse men jag tror du fattar.

3. Otydlig handling

Inte ens när filmen är slut kan jag sätta fingret på exakt vad som var filmens kärna. Jag har ingen aning. Det finns så många bihandlingar, så många sidospår, så många skådisar som spelar karaktärerna vid olika åldrar att jag till slut får tillåta mig själv att slå på autopiloten och bara titta utan att tänka så mycket. Den känslan hamnar inte på pluskontot när en film ska betygssättas.

Det var tre minus, nu kommer två plus. Per Graffman är en skådespelare som jag tycker är med i alldeles för få filmer. Han funkar i princip alltid, han är duktig och känns ganska ”vanlig” ur en positiv synvinkel. Alexandra Rapaport är också bra och så även här. Jag tycker hon är med alldeles för lite och att hennes karaktär och dennes ageranden förklaras alldeles för lite plus att hon är den mest intressanta figuren i filmen. Det blir luddigt, än mer än det var innan.

Inga tårar gav mig inga skratt, inga direkta gäspningar men heller inga tårar. Inga tårar gav mig….ingenting. Så kan det också bli ibland.