THE GIRL IN THE SPIDER´S WEB

Jag vet inte ja, men är inte rollistan till denna film det mest intressanta av alltihop? Claire Foy (från The Crown och First Man), Lakeith Stanfield (från bioaktuella Sorry to bother you), Sverrir Gudnason (hallå, Borg och alla andra stora svenska filmer som gjorts dom senaste tio åren!), Claes Bang (The Square), Sylvia Hoeks (Blade Runner 2049), Vicky Krieps (Phantom Thread), Stephen Merchant (Hello Ladies!) och Micke Persbrandt (presentation överflödig). Lägg därtill regissören Fede Alvarez som gjort två av dom snyggaste skräckfilmerna på senare år: Evil Dead och Don´t Breathe.

Alla dessa personer ska alltså kokas ihop och skohornas in i David Lagerkrantz första, och Millemiumseriens fjärde, bok, den som på svenska heter ”Det som inte dödar oss” (och utomlands fick den kanske aaaaaningens tuffare titeln ”The Girl in the Spider´s Web”). Här är det Lisbeth Salander som är i centrum nr hon i vanlig ordning ska kombinera avancerad hackning med hämnd på män som inte förtjänar sina kvinnor.

Om det BARA var detta filmen handlade om skulle jag nog vara rätt nöjd men jag tycker det blir problematiskt när Lisbeth transformeras till någon James Bond-wannabe, en nästintill superhjälte, en kvinna som tamejfan klarar ALLT. Hon kan springa fort och skjuta prick och ta sig in i vilka datorer som helst, när som helst, hur som helst. Hon kan sno bilar, åka båge, överleva utan syre, trixa ihop fiffiga fällor till elaka män, klättra, hoppa och slåss. Det finns liksom inga stakes alls här, alla VET att hon kommer överleva allt hon företar sig och detta med i princip noll skråmor och i och med detta blir filmen totalt ospännande.

Det ”överjordiska Lisbethska” som funnits i dom första fyra filmatiseringarna har ändå känts som dom står med fötterna på jorden. Lisbeth har varit udda men ingen superactionagent. Må hända att jag kan vänja mig vid detta då jag verkligen gillar Salander som karaktär både i böcker och film men i denna film – där det mesta känns ihophafsat – funkar varken hon eller så mycket annat heller.

Claire Foy gör det hon förväntas med rollen och det finns ingenting att klaga på rent skådespelarmässigt. Mina största problem är rent filmtekniskt. Det är klaff-fel i klippningen, det är en jävla oreda bland karaktärerna och har man inte läst böckerna känns filmen i det närmaste obegriplig. Rent visuellt är den snygg och det är häftigt att se Stockholm via Alvarez ögon men så mycket mer ger den inte mig. Jag satt mest och skakade på huvudet. Nej, nämen nej, det här var verkligen ingen solid slutprodukt. Väldigt synd på – på pappret – goda ärtor.

BORG

Det finns tre grejer jag känner att jag behöver skriva om INNAN jag ger mig in på att skriva om filmen i sig.

Det första är att jag under en period i mitt liv var väldigt intresserad av tennis. Av att TITTA PÅ tennis bör kanske tilläggas. Andra häften av åttiotalet fram till slutet på nittiotalet spenderade jag många timmar framför TV:n tittande och hejande på Stefan Edberg och Mats Wilander och fascinerades stort av många av dom andra internationella storstjärnorna. Jag var ivrig besökare på Stockholm Open och hade helt enkelt väldans bra koll på sporten i stort. Det var dock efter Björn Borgs storhetstid, jag var helt enkelt lite för ung för att ha upplevt hans ikonstatus live, så att säga.

Det andra jag skulle vilja tillägga är att filmen i mångt och mycket fokuserar kring Wimbledonfinalen 1980, den mellan Björn Borg och John McEnroe. Kanske upplevs filmen som mer spännande om man inte vet hur den matchen slutade? Jag vet inte. Kanske. Om jag säger sähär: jag visste innan jag såg filmen hur matchen slutade, jag visste om Borg vann eller förlorade. Vad det har för inverkan på mitt betyg vet jag som sagt inte. Kan man bedöma sånt?

Det tredje jag vill vara tydlig med är att jag normalt sett gillar sportfilmer. Mycket till och med. Så med all den infon färskt i minnet, här kommer mina tankar om årets första storfilm om en svensk ikon född 1956.

Björn Borg växte upp i Södertälje och han älskade att spela tennis. Han älskade det så mycket att han stod och slog en tennisboll mot garageporten timme ut och timme in men när det vankades match brottades han med starka känslor och aggressioner även om han oftast vann. Det är från den punkten i Björn Borgs karriär fram till Wimbledonfinalen 1980 som Ronnie Sandahls manus böljar fram och tillbaka.

Det där manuset alltså. SKOJA INTE VILKET JÄVLA MANUS!

Ja, vafan, det är ingen idé att försöka verka svår och hålla inne med mina känslor för den här filmen för det går inte. Det kommer genomsyra varenda mening jag skriver. Ronnie Sandahls manus är nyckeln till att Borg är en av dom bästa sportfilmerna jag någonsin sett. Han har lyckats göra en stolt höna av en liten liten fjäder och jag är sjukt imponerad av det. Att man kan göra historien om MÄNNISKAN Björn Borg och MÄNNISKAN John McEnroe till en känslosam, engagerande och framförallt spännande film är för mig egentligen obegripligt MEN likväl, he did it!

Sverrir Gudnason är otroligt porträttlik Björn Borg, alltså in i minsta detalj är han lik. Blickarna, magrutorna, den talande tystnaden. Shia LaBoeuf är kanske inte riktigt lika LIK John McEnroe utseendemässigt men han utstrålar samma typ av personlighet och temperament, alltså finns det inte mycket att klaga på där heller. Det finns inte mycket negativt att säga alls om filmen faktiskt. I min värld är den i det närmaste helt PERFEKT som sportfilm betraktad och regissören Janus Metz har definitivt placerat sig själv på kartan som en man med imponerande regissörs-skills.

Det finns inget annat betyg jag kan ge, magkänslan är stark. Tårarna rann längs med mina kinder. Filmen är fanimej fulländad. Grattis alla inblandade till ett fantastiskt teamwork!

I avsnitt 106 av Snacka om film pratar jag lite mer om just denna film. Jag kunde faktiskt inte låta bli.

Fredagsfemman #291

5. Lost in translation-förbannelsen

För varje film som Sofia Coppola gör, vill man inte så gäääärna att den ska kännas lika speciell och bra som Lost in translation gjorde? Och blir man inte besviken på filmerna varje gång för att det är just Lost in translation man jämför med? Idag har De Begragna biopremiär, Sofia Coppolas senaste film men ett gäng coola kvinnor i huvudrollerna. Nicole Kidman, Elle Fanning och Kristen Dunst och sen är Colin Farrell med på ett hörn också. Ett stort kan jag anta.

.

.

.

4. Kaffe <3

Kanske är det en otippad grej här på fredagsfemman men jag vill ändå slå ett slag för en av mina följeslagare genom både mitt filmtittande OCH genom livet. Kaffe. Vilken uppfinning va! KAFFE! Och av alla sorters mer eller mindre svåruttalade kaffesorter är det den enklast möjliga jag älskar mest. Vanligt simpelt bryggkaffe. En sån underskattad dryck. Helst med mjölk såklart. Mycket mjölk.

.

.

.

3. Suspiria under bron på söndag

Dario Argentos Suspiria är en riktig toppenfilm, åtminstone tycker jag det. 5/5 fick den av mig när det begav sig (recensionen finns här) och det är ett betyg jag står för alla dagar i veckan. På söndag visar Bio Rio den som utomhusbio (mer info finns här) och det är ett riktigt evenemangstips. Bra film, myselipys under bron OCH en spännande chans att se originalet innan den amerikanska remaken dyker upp senare i år, fyrtio år efter originalet. Nu med Chloë Grace Moretz, Tilda Swinton och Dakota Johnson i huvudrollerna.

.

.

.

2. Hehe… följetongen Veckans Matiné fortsätter

Veckans Matiné på Filmstaden Söder blir mer och mer intressant tycker jag (förr-förra veckan skrev jag detta och förra veckan detta). Eftersom SF:s kundtjänst inte riktigt svarar mig med förståelig information och jag hade vägarna förbi Filmstaden Söder så frågade jag helt enkelt i kassan. Jag såg också att den stora reklamskylten var borttagen. Jag blev dock inte så värst mycket klokare av kassapersonalens svar MEN personalen själva hade inte heller fått någon info. Dom hade själva ringt till kundtjänst för att kolla varför vissa filmer vissa tider gick in för ett billigare pris i kassan men fått till svar – från sin egen kundtjänst – att ”dom inte ville gå ut med den informationen på hemsidan”. Alltså, jag förstår verkligen inte. Min fascination för detta ”problem” beror enbart på att jag tycker det är en bra grej, en riktigt bra grej av SF och dom trycker upp reklamprodukter som uppenbarligen är gjord för att biobesökare ska läsa den, man vill – antar jag – få fler att besöka biografen under dygnets tidigare timmar, man har en chans att styra biobesökarna till vissa filmer pga sänkt pris MEN man vill inte gå ut med det offentligt. Bara på reklambanners, inte på appen/hemsidan där man kan boka biljetter. JAG BLIR INTE KLOK PÅ SF. Hur tänker PR-avdelningen? Jag fattar IIIIIINGENTING.

.

.

.

1. Sverrir Gudnason som Björn Borg

Titta på bilden. Titta snabbt eller sakta, titta hur du vill. Ser du Björn Borg eller ser du Sverrir Gudnason? Preciiiiiis, du ser Björn Borg alla dagar i veckan. Sverrir är så sjukt lik Björn Borg att det känns som ett casting-mindfuck. Vem kunde ana detta? Inte jag i alla fall. På måndag har filmen Borg smygpremiär för att sedan ha riktig premiär på onsdag. Självklart kommer jag se filmen. S-j-ä-l-v-k-l-a-r-t!

DEN ALLVARSAMMA LEKEN

Jag har inte läst boken av Hjalmar Söderberg som filmen är baserad på. Jag har svårt för högtravande dialog på ”gammal” svenska. Jag tyckte inte att Pernilla Augusts förra film Svinalängorna var kanonbra men jag tror i och för sig att det mer berodde på att alkoholberättelser känns så uttjatade än på Pernillas regi.

Med alla dessa större och mindre minus i bagaget satte jag mig på Royal i Malmö och såg invigningsfilmen på Malmö Filmdagar. Pernilla August presenterade själv filmen och hon kändes så glad och förnöjsam när hon pratade om filmen och jag satt där och tänkte ”gäsp, gäsp, supergäsp” och sen började filmen och det tog tio minuter sen var jag fast. Den allvarsamma leken är nämligen nåt så fenomenalt som ett felfritt hantverk med både själ och hjärta.

Bitterljuva kärlekshistorier som fungerar växer inte på träd men den här filmen prickar in alla rätt när det gäller trovärdighet och känsla mellan huvudpersonerna Arvid Stjärnblom (Sverrir Gudnason), Lydia Stille (Karin Franz Körlof), Dagmar (Liv Mjönes), Lidner (Mikkel Boe Følsgaard), Roslin (Sven Nordin) och Markel (Michael Nyqvist). Fan, vem kan INTE tro på det här kärleksdramat? Vem får INTE ont i magen och känner paniken, frustrationen, vemodigheten och längtan när Arvid och Lydia inte kan vara tillsammans fast dom så uppenbart är gjorda för varandra? Jag känner i alla fall en himla massa och allt jag känner är bra grejer. Investeringarna jag gör i filmen ger utdelning.

Matti Byes musik snirklar sig igenom filmen som en snitslad bana i en vårgrön lövskog och jag har väl aldrig varit mer sugen på orientering än nu. Filmens knappa två timmar virade förbi i ett behagligt tempo och jag kan inte hitta svackor även om jag letar hårt. Det här är helt enkelt ett jättebra film som förtjänar en publik som jag inte tror kommer hitta till biograferna. Och det är så synd.

Jag såg filmen ihop med mina filmspanarkompisar. När deras länkar är publicerade finns dom här.
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

 

 

I avsnitt 53 av Snacka om film pratar jag mer om just denna film. Bland annat.

Svensk söndag: MIN SÅ KALLADE PAPPA

Det var jag och drygt tio tusen andra som följde regissören Ulf Malmros #filmdagboken på Instagram.

Den toksmarta och kostnadseffektiva reklamidén att låta oss följa med under arbetet med Min så kallade pappa från den första stapplande början ända till slutet var väldigt intressant tycker jag. Ingen del av filmproduktionen var för liten, ingen del för stor och visste man det inte innan så fick man reda på det nu, det är många bitar som måste falla på plats för att en film ska bli riktigt bra – eller ens bli av.

Jag tycker Ulf Malmros har en hög lägstanivå som filmare. Jag tycker om känslan i hans filmer, lekfullheten, färgerna, den där fina linjen mellan komik och gravallvar som så ofta finns med. Men nånting sa mig tidigt att Min så kallade pappa skulle skilja sig från övriga filmer i hans produktion, jag kunde bara inte sätta ord på min känsla enbart via fotografier på Instagram. Nu har jag sett filmen och nu vet jag att min känsla var rätt. Jag ska försöka förklara vad jag menar.

Filmen handlar om Malin (Vera Vitali), en 32-årig gravid tjej som aldrig haft någon direkt kontakt med sin pappa. Pappan Martin (Michael Nyqvist) jobbar som skådespelare på Chinateatern med löständer och dåligt ölsinne och har inga som helst tankar på sin enda dotter då ”teatern är viktigare än livet”. Det börjar strula mellan Malin och det blivande barnets pappa Frank (Sverrir Gudnason). Malin är rädd att Frank ska strunta i barnet precis som hennes egen pappa gjort med henne och till slut bestämmer hon sig för att leta upp sin pappa.

Min första känsla med filmen var att den kommer vara mycket mindre rolig än Malmros övriga filmer och det visade sig stämma. Den är inte rolig. Historien är både mörk och jobbig och det ”roliga” är humor som fastnar i halsen. Fniss med eftersmak om man så säger, sådär så att glimten i ögat inte är en glimt utan en tår av is som liksom fastnat.

Det andra som slog mig är att den obligatoriska Kjell Bergqvist-rollen denna gång inte spelas av Kjell Bergqvist utan av Johannes Brost. Ett klart plus även om jag gillar Kjell Bergqvist. Skådespelarbytet gör att det som är annorlunda med filmen förstärks, vilket jag tycker är bra.

Vera Vitali i den kvinnliga huvudrollen och Michael Nyqvist i den manliga är ett strålande team. Otroligt bra castat. Castingen överlag är förresten galet bra och kombinationen av detta samt att Ulf Malmros känns som en av dom bästa i landet på personregi gör att varenda liten mini-biroll sitter som en smäck. Alla från Tova Magnusson som BVC-sköterska till Källa Bie som barnmorska till Josefin Neldén som sjuksköterska till barnen i klassrummet till Beatrice Evang som spelade Malin som barn och härliga Lotta Tejle som såklart har en roll, nån måtta får det ändå vara på förändringarna!

Det finns väldigt mycket att tycka om den här filmen. Det finns väldigt mycket att tycka OM den här filmen. Det finns även väldigt många känslor som alldeles uppenbarligen kan ta sig fram från väl gömda platser i kroppen och ta sig ut genom ögon, via kladdigt smink och ner på den svarta tröjan. Jag grät floder när jag såg den här filmen. Jag grät så det var jobbigt. Jag grät ända ut på biograftoaletten och självklart var det kö. ”Var inte du på Malmros-filmen?” kände jag att dom kissnödiga kvinnorna i kön tänkte samtidigt som dom flinade. ”Skitideru” ville jag svara dom som frågade men inte sa nåt. ”Jag får väl grina till en Ulf Malmros-film hur mycket jag vill. Det är ett fritt land vi bor i. Luften är fri, luften är fri. Och tårarna med för den delen.”

Min så kallade pappa är ingen rolig film men det är heller ingen sorglig film, vilket man lätt kan förledas att tro om undertecknad fortsätter skriva om sminkkladdiga ögon och tårar som inte ville sluta rinna. Den här helt enkelt en film som nådde in i mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt, inte med denna typ av film. Men det var möjligt.

När jag ser filmer som hamnar väldigt nära mitt eget liv kan det ibland bli som att trycka på en knapp där psyket blir den tända glödlampan. Klumpen i magen säger hejhej här är jag, tårkanalerna kallar in extrapersonal och jag är verkligen inte så stenhård som jag ibland vill framstå (men sällan lyckas med, jag vet). När jag ser Min så kallade pappa blir jag en softie. Jag blir en en softie för att jag barn med en man som gjorde sitt bästa för att vara en närvarande pappa men som inte överlevde sin 45-årsdag och jag blir en softie för att jag själv har en pappa som sedan väldigt många år valt bort mig ur sitt liv precis som Martin gjorde med Malin.

Skulle jag betygsätta filmen rent objektivt skulle den få 4/5. Det är en mycket bra film, välgjord och helt solid, i princip i avsaknad av plotholes. Men nu är jag inte objektiv, jag är subjektiv som satan och jag har grinat som en gris. En film som lyckas få mig till det förtjänar att premieras och hur ska jag kunna göra det bättre än att ge Min så kallade pappa det allra högsta betyget? Det är klart filmen ska ha 5/5, både filmen och den specialskrivna låten av och med First Aid Kit.

En liten grej bara, det här med att strunta i förtexter, det är ett otyg. Bortsett från det: Ulf Malmros, du är fantastisk!

.
Jag såg den här filmen i slutet av augusti på Malmö Filmdagar. Jag såg den innan jag läst någon recension av filmen, innan jag hört någon annan säga någonting om den. Det var skönt. Min känsla för filmen är liksom helt….orörd. Den är min och bara min och det är en lyx man väldigt sällan får chansen att uppleva.

På fredag har filmen biopremiär och inom dom närmaste dagarna kommer det explodera recensioner, spaltkilometer, kubikmeter av åsikter. Vad mina filmbloggande vänner tycker om filmen kan du läsa här. Jag fyller på med länkar när deras inlägg publicerats. Tills dess, trust me on this one!

Rörliga bilder och tryckta ord

Svensk söndag: FRÖKEN SVERIGE

Moa (Alexandra Dahlström) är 19 år, politisk intresserad och väldans medveten om sin omvärld. Hon försöker leva som hon lär vilket i hennes fall blir ett veganliv fullsmockat med måsten och krav.

Hennes tre bästa tjejkompisar är precis likadana. Dom skriker högst i demonstrationstågen och avskyr alla som käkar på McDonalds som pesten. Till och med Conny-med-dreadsen (Sverrir Gudnason) som spelar trummor i polarnas band, när han ses med en Big Mac i handen får han sparken från bandet. Nån måtta får det ändå vara för hur skulle DET se ut, en bandmedlem som äter KÖTT? Dom andra killarna i bandet, Hector och Ola, spelas av Matias Varela och Sveriges svar på Michael Cera, Peter Viitanen.

Sara Kadefors manus innehåller en hel del matnyttigt förutom politiska ungdomar, kärlek, sex, otrohet, ångest och kamratskap, hon lyckas även få in att Moas föräldrar (Sissela Kyle och Magnus Roosman) är fosterföräldrar till Jens, en trasig kille, jämngammal med Moa. Det är en skön dialog i filmen, Alexandra Dahlström är mästerlig på att spela ”vanlig tjej” men det finns ett stort MEN. Moa pratar som en 12-åring, ser ut som en 16-åring, är 19 och bor i en egen lägenhet men hon verkar jobba väldigt lite. Var får hon pengar ifrån? Det är synd när filmen spretar såhär, det skulle inte ha behövt vara så. Moa hade kunnat bo kvar hemma, ingenting i filmen hade blivit sämre av det, bara lite mer trovärdigt.

Jag tittade på filmen med en tjej som är bulls-eye vad gäller dess målgrupp och hon hade samma invändningar som jag. Filmen är sevärd men inte trolig och vissa scener är riktigt bra. Vi har även enats om betyget. Jag tyckte en tvåa, hon tyckte en tvåa, alltså blev det en…tvåa.

Svensk söndag: SMÅ CITRONER GULA

.

.

.

Jag funderar på det här med att vara svensk och svenskars syn på svensk film. Jag funderar på det här med att så många svenskar tycker att filmer som görs i England och/eller USA per automatik är så himla mycket bättre än filmer där det pratas svenska.

Jag funderar på  Små citroner gula, filmen baserad på Kajsa Ingemarssons bok med samma namn, som fått (för att uttrycka det milt) rätt svala recensioner och när jag ser den tänker jag att exakt denna film gjord på exakt samma sätt men där handlingen utspelat sig i Manchester eller Boston definitivt hade fått ett snäpp högre betyg av samtliga dessa kritiker. Det hade behövts Zooey Deschanel  (istället för Rakel Wärmländer), Jesse Eisenberg (istället för Sverrir Gudnason) och Stanley Tucci (istället för Dan Ekborg), ingenting i manus, regi, scenografi eller musik hade behövt ändrats och vi svenskar hade suttit och kvittrat i biomörkret/soffan, klappat händerna åt en mysig lättlunchfilm utan fibrer och tuggmotstånd.

Varken boken eller filmen Små citroner gula är gjorda för att folk ska behöva koppla på den högintelligenta delen av hjärnan, det är underhållning, det är sällskap, det är igenkänning och det är mys och som ett lättsmält feelgoodpaket funkar både boken och filmen jättebra. Regissören och manusförfattaren Teresa Fabik har lyckats överföra känslan från boken alldeles perfekt till filmen, det finns liksom ingenting att reta sig på.

Lycklig och olycklig kärlek, motgångar, medgångar, drama, komedi, husjazz och mat. Vem kan värja sig mot detta? Inte jag i alla fall. Betygsmässigt blir det en fyra och den är inte ens svag. Det här är en film jag säkerligen kommer se om.

MONICA Z

”Enkel, vacker, öm är min vals melodi
min vals fantasi. En sång i en dröm. Sakta morgon ljus strömmar över vårt fönster, ritar ett mönster på alla hus. Just den dag, den vackra dag jag lärde mig säga vi kom den till världen, min vals melodi.”

När Beppe Wolgers översatte Bill Evans Waltz for Debby skrev han den direkt till Monica Zetterlund. Den fick heta Monicas vals. Låten är så på pricken ”hon” att den känns som en andra hud, som om hon kom till jorden enkom för att sjunga precis just den lilla sången.

När rollen som Monica Z skulle tillsättas provfilmades över åttio tjejer trots att producenten Lena Rehnberg och regissören Per Fly redan hade hittat rätt. Edda Magnason var den perfekta Monica, lika perfekt som Beppes översatta vals och den här filmens undertitel – Ett lingonris i cocktailglas – hade lika gärna kunnat bytas ut mot Eddas film. För det här ÄR Eddas film.

Om Edda Magnason aldrig gör nånting mer av filmiskt värde i sitt liv så har hon porträtterat Monica Zetterlund med en sådan perfektion och glöd att ingen som sett filmen kommer glömma henne. Hon äger varenda scen hon är med i. Det är som att klockorna stannar när hon syns i närbild, hon är så vacker, så ljuvlig, så bedårande, så full av känslor och hon har lyckats kopiera Monica Zetterlunds manér, dialekter och sångstil in i minsta detalj. Så långt är allting gott, jättegott faktiskt men det hjälper inte. Filmen heter nämligen inte Eddas film.

Filmen handlar om några år i Monicas liv, löst och sammansatt berättat i ett manus skrivet av Peter Birro. Den handlar om hur Monica egentligen utan att fråga lämnar sin dotter Eva-Lena att bo hos mormor och morfar (Cecilia Ljung och Kjell Bergqvist) i Hagfors för att självförverkligandet i Stockholm lockar mer än föräldraskapet. Hon hittar en framgångsrik man i regissören Vilgot Sjöman, köper sig ett hus och hämtar tillbaka dottern. Sen följer ett pärlband av dåliga beslut, drinkar, män, jobb, bekräftelsebehov, ännu sämre beslut, mer drinkar, ännu mer bekräftelsebehov, ännu mer jobb – och givetvis hårda partaj med dåtidens kändiselit: Beppe, Hasse, Tage och Povel.

Det här med att skildra framgångens uppgång och fall har gjorts miljontals gånger på film, så även beskrivningar av alkoholproblem. Kanske är det där skon klämmer för mig, jag tycker nämligen att filmen känns alldeles på tok för grund. Det är som att bada fötterna i en uppblåsbar barnpool på en radhusaltan när man egentligen skulle vilja simma med delfiner utanför Palermos kust.

Jag hade velat se Monica under ett större spann av år, helst hela vägen fram till slutet. Det enda som vittnar om det hemska sätt hon dog på är en kort scen när hon i fyllan ligger ner och röker. Ja, redan då gjorde hon det, i alla fall enligt Peter Birros manus och troligtvis var det sängrökning som satte igång branden i hennes lägenhet den 12:e maj 2005.

Monica Zetterlund begravdes den 13 oktober 2005 på kyrkogården i Hagfors och efter att ha sett filmen är det för mig helt obegripligt. Det visades väldigt tydligt i filmen att hon aldrig ville aldrig sätta sin fot i Hagfors igen och nu ligger hon där för evigt. Mycket märkligt tycker jag. Lika märkligt som att filmen försvann ur mitt medvetande som en fis i motvind efter att eftertexterna rullat klart. Inte ens snackisen – telefonscenen – berörde mig.

Betyget jag ger filmen förvånar mig men jag kan inte göra annat. Edda Magnason däremot, hon får 5/5 och en solklar Guldbaggenominering nästa år.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Jojjenito, Sofia och Henke och här pratar Har du inte sett den? om filmen (med mera). Klicka på namnet för att komma till respektive tankar om filmen (Psssst! Jag tror inte alla tycker dom jag)

CALL GIRL

Jag hade lovat mig själv att jag skulle se Call Girl innan det var dags för Guldbaggegalan och se på fan, jag hann! Jag hann som man säger i vissa delar av Sverige ”på fisens mosse”, med någon enstaka dag till godo. Jag fick också vara med om att se filmen i en fullsatt salong trots att den hade premiär 9 november förra året. Det är kaxigt och det säger en hel del om hur viktig en guldbaggenominering är för uppmärksamhet.

Nu är det några timmar sedan jag lämnade biografen och jag ska försöka bena upp mina tankar om filmen på ett torrt, fyrkantigt och numrerat vis.

1. Pernilla August, WOW liksom!

Det fanns inte en enda sekund i filmen där jag tänkte att Pernilla August var Pernilla August. Pernilla August ÄR bordellmamman Dagmar Glans och det krävs en hel del skådisskills för att nå ut med den känslan genom bioduken. Det är ingen lätt roll att spela, ingen behaglig kvinna att gestalta och hon har inte fått jobbkläder som framhäver hennes kropp på ett positivt sätt direkt. Guldbaggekategorin Bästa kvinnliga huvudroll blir en RIKTIG nagelbitare imorgon med tre nominerade som alla är väldigt värdiga vinnare. Alltså VÄLDIGT!

2. Heja Hoyte!

När Hoyte van Hoytema står bakom kameran är det som att höra Robin Williams bakom micken, det är bara att slappna av, luta sig tillbaka och förlita sig på kunskap och total kontroll för det är total perfektion.

3. Dessa onödiga missar.

Jag kommer aldrig förstå mig på uppenbara klipp-fel i filmer. Det är som barnsjukdomar som GÅR att bota, varför gör man inte det? Om Iris (Sofia Karemyr) zoomas in när hon sitter vid spegeln och sminkar ögonen med mascara när hon ska ut på fest och i nästa klipp sitter i en bil på väg till festen med osminkade ögon. Det är bara så onödigt. Det är ju bara att kladda på lite mascara, what´s the problem? Jag gör det varenda morgon, jag vet att det är lätt som en plätt för jag kan typ göra det i sömnen.

4. Palme.

Så var det det här med diskussionen om Palme. Magnus Kreppers rollfigur är – ju – alldeles solklart Olof Palme, precis som Claes Ljungmark är Lennart Geijer. Om detta finns det inga tveksamheter. Jag förstår inte att filmmakarna backar på den grejen. Jag förstår inte att det skrivs ett manus som in i minsta detalj ska vara autentiskt 1976 men som inte har på fötterna hela vägen vad gäller att ”hänga ut” faktiska icke-fiktiva personer (även om dom inte namnges med korrekta namn i filmen). Alla vet ju vilka personer som åsyftas. Att filmens Doris Glans inte skulle vara verklighetens Doris Hopp finns inte heller.

5. Magnus Krepper är med i en film där han INTE visar kuken!

Jag försökte rita ett kryss i biograftaket men nådde inte riktigt upp trots att jag hoppade. Jag satt liksom och väntade på det enda i filmen som kändes helt givet men nej, Krepper behöll byxorna på. Eller nej, det gjorde han inte men han visade inte framsidan den här gången. Inte för att det är nåt fel på honom utan brallor med efter nakenscenen i Bron när han både är naken och smörjer in kroppen i en ansenlig mängd hudlotion, alltså, jag kan inte glömma det där smackande ljudet.

6. Klockren scenografi.

För att inte fastna i ”jag-ska-banne-mig-hitta-nån-kvadratcentimeter-tapet-som-är-fel-i-den-här-filmen” så försökte jag tänka att jag såg en tysk film. En tysk film som handlar om dåtid skulle jag aldrig ifrågasätta och när jag släpper ifrågasättandet blir filmen mer ”bara en film” och således lättare att njuta av. Lina Nordqvist har gjort ett hästjobb med scenografin. Sa jag HÄSTJOBB? Ja, jag menar det. För självklart är jag alldeles för färg-tapet-och-inredningsskadad för att kunna hålla tysktanken genom 140 minuter uppenbar svensk film. Men jag hittade inte ett enda någe att reta mig på. Ingenting. Alls.

7. Eftersmaken.

Call Girl imponerar på mig på många sätt. Jag förundras över det jag ser på ytan, jag blir förbannad på det ”gamla vanliga” (män med makt som trampar nedåt och slickar varandra i armhålorna och kvinnor/tjejer som behandlar sig själva som skit), speltiden bara rinner förbi, det kryllar av skådespelare jag vill hylla och krama (Ruth Vega Fernandez, David Dencik, Simon J. Berger och Sofia Karemyr – ni är grymma!) och Mikael Marcimain har än en gång regisserat en verklighetsbaserad dramathriller på ett utomordentligt sätt. Jag tycker han håller en schysst nivå på objektifieringen, det han visar av nakna kvinnokroppar måste visas för att göra filmen trovärdig.

Eftersom min favoritfilm från 2012 inte är guldbaggenominerad för Bästa film så säger jag bara en sak: Heja Call Girl! Jag lägger min röst på dig!

Är du mer intresserad av fakta kring bordellhärvan? Lyssna på P3 Dokumentär här.

 

Fiffis filmtajm tipsar om: Dom kallar oss skådisar

 

 

 

 

Är du intresserad av vad som händer bakom kameran på en filminspelning? Vill du se hur en arbetsdag ser ut för en skådis?

På SVT går det just nu en programserie som heter Dom kallar oss skådisar. I halvtimmeslånga avsnitt får vi följa åtta mer eller mindre kända svenska skådespelare några dagar på jobbet.

Nu finns dom första programmen på SVT Play och i turordning porträtteras Maria Lundqvist, David Dencik, Cecilia Forss, Krister Henriksson, Gustaf Hammarsten, Eva Rydberg, Sverrir Gudnason och Sofia Helin. Passa på att titta innan dom försvinner. Programmen alltså.