Fredagsfemman #128

5. CGI-apor på G igen

Idag har Apornas Planet – Uppgörelsen biopremiär. Jag är inte så värstans pepp men har en son härhemma som kommer se till att det blir ett biobesök inom en snar framtid. Men vad är det med historien om dessa apor som lockar så? Och varför ska alla pratade djur/monsters/aliens alltid prata engelska? Vore det inte coolt om aporna pratade tyska och tvingade amerikanarna att utbilda speciella tysk-ap-tolk-militärer?

.

.

.

4. När man känner för att se om Take Shelter, vad gör man då?

Jo, man ser om Take Shelter! När jag såg den första gången tyckte jag den var bra men kanske inte så mycket mer. Jag läste hyllningar men skrev inte under på dom. Det fräsiga med filmen är dock att den dröjt sig kvar hos mig, jag tänker på den rätt så ofta, undrar hur det gick liksom. Så kom en craving jag inte kunde motstå, jag var tvungen att se om filmen och nu kan jag bara konstatera att jag var för snål med betyget. Det är en solklar 4/5!  [Finns på ett Netflix nära dig]

.

.

.

3. Vem tänker på fönsterputsarna?

Det pratas om att lärare och sjukvårdpersonal tjänar för dåligt men vem tänker på fönsterputsarna, vem för deras talan? Efter att ha anlitat en sådan har jag fått livet tillbaka. Solen strålar in genom rutorna, jag ser löv på träden. Fantastiskt! Fönsterputsare är som psykologer-optiker-hantverkare-trollkarlar, all-in-one liksom och dom är värda vartenda öre även utan RUT-avdrag.

.

.

.

2. Tänk att få hänga på fiket tillsammans med bröderna Crane

Den här punkten borde vara med på alla mina listor alltid.

.

.

.

1. Laleh-magi på Skansen

Har du en timme över? Känner du för att se nåt utöver det vanliga. Klicka här och titta på en timmes musikalisk magi med Laleh (finns där endast tom 14 augusti). Hon är den enda – den ENDA – kvinnliga sångerskan som kan få mig att gråta.

.

.

SHOTGUN STORIES

Det var lättare än jag trodde att hitta den saknade Jeff Nichols-pusselbiten i mitt sedda-filmer-bibliotek. Det var ju bara att netflixa lite.

Shotgun stories (2007) kom alltså först, före Take Shelter (2011) och Mud (2013). Jeff Nichols har skrivit manus och regisserat alla tre och trots att jag inte sett filmerna i ”rätt” ordning så är det lätt att känna känslan från Shotgun stories i dom andra två filmerna, dock utan minsta likhet i själva historierna. Det är långsamt berättat, vackert filmat och – i den här filmen – ganska fula människor. Fula både till utseende och sätt. Inskränkta människor, långsinta, obehagliga och precis som i dom andra filmerna känner jag instinktivt redan från början att det här kan inte sluta bra.

Michael Shannon spelar huvudrollen, en i raden av karaktärer i filmen som bär efternamnet Hayes. Jag uppfattar aldrig nåt förnamn på honom och efter en titt på Imdb ser jag att han där benämns som ”Son Hayes”, icke att förväxla med ”Kid Hayes” eller ”Boy Hayes”. Kanske är det oviktigt med ett förnamn, det är trots allt efternamnet, släktskapet med varandra som är filmens kärna.

En far dör, en far med två familjer. Barn han skaffade med första frun och barn han skaffade med den andre. En exfru och en fru. Äldre barn som hatar sin pappa för allt dom fått höra via sin mor, yngre barn som inte förstår nånting alls mer än att Hayes uppförande på begravningen är regelvidrigt och kränkande. Till saken hör att dom jag beskriver som barn i själva verket är testosteronstinna och rätt korkade vuxna män.

Trots att det här är en påhittad historia och trots att grundidén har filmats förr så tror jag att detta beteende är långt mycket vanligare i verkliga reella familjer än på film. Det här med heder, respekt, stolthet, familjeband, manlig tuppfäktning, hot och våld – är det inte bara jävligt tröttsamt egentligen?

Jo, jag tycker det. Fenomenet må ha funnits sen urminnes tider men det hindrar inte mig för att tycka att det ÄR tröttsamt. Och när nånting känns tröttsamt är det svårt att samtidigt höja det till skyarna. Shotgun stories är i subgenren hillbillydrama riktigt bra och det är definitivt en godkänd film. Det är också en trevlig och välgjord start på Nichols filmiska karriär, en karriär jag hoppas ska fortskrida i många år till.

Fredagsfemman # 16

5. Michael Shannon

Det var ett tag sedan jag såg filmen Take Shelter (biopremiär idag) och trots att filmen inte fastnade hos mig som den verkar göra hos andra så gör huvudrollsinnehavaren Michael Shannon ett bestående intryck. Han är lite otäck, lite äcklig och skönt begåvad. Det kommer bli mycket Michael Shannon framöver.

 

4. Jessica Chastain

Jessica Chastain var med i typ alla filmer som jag hårdsågade förra året. Det säger mer om filmerna och mig än om hennes skådespelarscills för denna Jessica är verkligen bra även om jag kanske inte direkt varit tydlig med det i mina tidigare recensioner. Men i Take Shelter är hon bättre än någonsin. Tycker jag då. Kanske beror det på att filmen faktiskt fick en trea och så högt betyg har ingen film med henne i rollistan någonsin fått av mig.

 

3. Trinity

Jag kan inte sluta tänka på henne. Trinity i Matrix ÄR en av världens coolaste filmkaraktärer och den här veckan får hon vara med bara för att, liksom.

 

 

2. Eurovision Song Contest-finalen

Ett av dom senaste årens allra svagaste startfält kombinerat med ett av Sveriges kanske starkaste bidrag sedan Eric Saade kom typ trea (ja, jag vet att det var förra året, hallå, kom igen, det var ett skämt!) kan resultera i något riktigt roligt imorgon kväll. Och blir det inte kul så kommer jag i vilket fall att få sjunga Högt över havet på Singstar.

 

1. Emil i Lönneberga

Om jag inte satt min nyfödda dotter i en Babybjörn och knallat ner till BVC´s anordnade mammagrupp för ganska exakt femton år sedan, om jag inte hade bitit ihop och sagt ja till fikat hemma hos den där mamman som verkade lite läskig för att hon hade en tigerpyton i vardagsrummet, om inte livet gått upp och ner och fram och tillbaka för mig och min bästa mammavän och om inte Astrid Lindgren hittat på historierna om den där lille busige killen från Katthult Lönneberga, ja, då hade antagligen inte morgondagen hamnat på min förstaplats den här veckan. 26 maj 2012 är dagen då jag blir gudmor till världens finaste lilla Emil och jag lovar att lära honom precis allt jag kan. Hur då? Ja, genom att gå på barnvagnsbio till exempel.

 

TAKE SHELTER

 

 

 

 

 

 

 

Det är bara att doppa sig själv i björnklister. Det är bara att kladda ner sig och slänga sig i en container full av fågelfjädrar, det är bara att preppa sig för spott och spe för jag fattar grejen. Jag fattar att jag kommer få bra med skit för att jag inte hyllar den här filmen så jag kan inte göra annat än att agera offensivt och försöka förklara min inställning och det med detsamma. Det finns ingen tid att spilla på förmildrade omständigheter, eller… gör det det? Ja kanske, för det finns faktiskt EN stor omständighet som gör att jag inte gillar den här filmen så mycket som jag trodde och kanske borde.

Titta på bilden här ovanför. Vad ser du? Jag ser tornados, en känsla av skön spänning, katastroffilm, en familj som bygger sig ett skyddsrum för att klara sig från blåsten, med andra ord: Heeey här kommer det bli åka av! Redan där är jag en looser. Jag är så fel ute att jag borde sitta med dumstruten på i soffan. Take shelter är nämligen 1. ingen katastroffilm alls i den effektfulla meningen av ordet 2. inte speciellt spännande och 3. inte någon upptempo film alls. Take shelter är ”bara” ett två timmar långt psykologiskt drama som tuggar på i en sävlig fart och lika snygg som affischen är lika missvisande är den. Men det är ingen dålig film, nej, verkligen inte.

Jag förstår att den är omtyckt och upphaussad och högt betygssatt och prisad men för mig blev det tokigt. En film med en haj på framsidan som heter ”The beast” och som saknar närvaro av vattendjur i handlingen skulle också bli en besvikelse. Så om Take shelter hade varit en snubbe och jag var en uttråkad flickvän hade jag sagt: Det är inte dig det är fel på, det är mig. För så är det.

Curtis (Michael Shannon) och Savannah (Jessica Chastain) är gifta och har en döv dotter. Dom verkar ha det rätt stabilt sådär även om dom pratar med varandra på ett sätt som för mig känns väldigt styltigt och avståndstagande. Curtis drömmer mardrömmar, hemska hemska drömmar och vaknar med panik, såklart. Han blir rädd, han söker hjälp och han undrar – med rätta – om han håller på att bli tokig. Katastrofen kanske ÄR på väg, den RIKTIGA katastrofen,  även om den inte är det i form av tornados.

Både Michael Shannon och Jessica Chastain är kalasbra i den här filmen. Chastain har jag aldrig sett såhär bra förut, å andra sidan har jag inte tyckt om en enda av dom filmer jag sett henne i – förrän nu. För ja, jag tycker om den här filmen även om jag inte gör vågen och knapprar ner superlativer. Den är extremt välgjord och den är psykologiskt otäck men den är samtidigt väldigt lång, för lång i mina ögon. Den tar liksom aldrig slut. Första halvan av filmen är väldigt mycket bättre än den andra, den andra tappar både fokus och tempo, det är som att regissören tappat manuset eller dirigenten lagt ifrån sig både noterna och den där pinnen han viftar med.

Hade hela filmen haft samma känsla som den första timmen hade betyget blivit betydligt högre. Nu blev det bara godkänt, fast med ett körsbär på toppen.

Uppdaterat 2014-07-16 efter omtitt. Jag var på tok för snål sist.

FILMÅRET 2011

Nu har det gått nästan ett år sedan jag summerade 2010-års filmer. Visst, jag har säkerligen missat några guldkorn men jag känner ändå att jag sett så pass många filmer från 2011 att jag har bra koll på läget.

Den här listan har inte så mycket med dom högst betygssatta filmerna att göra. Det finns filmer som fått toppbetyg som inte kvalar in på listan och det beror på att denna lista rangordnas med hjälp av dom tre M:en: magkänsla, mysighet och minnen. Filmer som sitter benfast i magen förtjänar en plats på listan och i år var det tajt som tusan om platserna och svårt att välja. Mycket svårare än förra året.

Uppdaterad 2015-08-01: Då det smugit sig in en film med ”fel” produktionsår i listan (Between 2 fires) så  är nummer 10 ändrad.

.

.

10. Crazy Stupid Love
(Regi: Glenn Ficarra och John Requa)

Romcoms är en klurig genre. I sina sämsta stunder är dom knappt tittbara, när dom är okej är dom extremt lättglömda och när det blir så på pricken kanonbra som här så kan jag inte göra annat än att klappa händerna som en crazy person.

.

.

 

9. Sleeping beauty
(Regi: Julia Leigh)

Den här småäckliga lilla konstiga filmen släpper mig inte, den gör inte det. Jag kan inte sluta tänka på den och såna filmer kan bara inte avfädas hur knepiga dom än är. Sleeping beauty är vacker som en målning av Zorn men twistad som Dali och slutet är så öppet att det uppmuntrar till en studiecirkel i ämnet.

.

.

 

http://static.guim.co.uk/sys-images/Guardian/Archive/Search/2011/5/12/1305206687055/We-Need-to-Talk-About-Kev-007.jpg

8. Vi måste prata om Kevin
(We need to talk about Kevin, Regi: Lynne Ramsay)

Nu börjar det kännas som en trend här, som att 2011 är dom karga effektlösa filmernas år och det är kanske sant, i alla fall på min lista. Effektfilmerna går bananas och blir så 3D-maffiga att dom slår över och blir tråkiga (med två undantag, se bubblarna) och istället blir det lilla det stora. Filmen om Kevin är hemsk på många sätt, jag vet inte om jag hittar en enda ljusglimt även om jag tar fram ficklampa och Mulle-lupp men med risk för att upprepa mig: måste allt vara så jävla tillrättalagt och perfekt hela tiden? Hur mycket och hårt vi än vill tro det, livet är inte som dom flestas facebook-status-uppdateringar och ibland är det skönt att se det – även på film.

.

.

 

7. En enkel till Antibes
(Regi: Richard Hobert)

Till dom som säger att all svensk film är ursprungen ur Katlas gap känns det skönt att kunna höja pekfingret i luften , dra det fram och tillbaka som nån svart Shi´onda-tjej i Jerry Springerpubliken och säga: No-no-no-no-noooooo, ni har feeeel! All svensk film är inte kass men det gäller kanske att göra samma sak med ”vår” film som med amerikansk, man måste se en hel del för att kunna plocka ut guldkornen. Richard Hoberts En enkel till Antibes ÄR ett guldkorn från 2011. Det är en jättemysig film med en gudabenådad Sven-Bertil Taube i huvudrollen och jag är ett levande bevis på att man inte behöver ha uppnått pensionsåldern för att uppskatta den.

.

.

 

6. Play
(Regi: Ruben Östlund)

Play är ingen enkel film att se. Play är ingen lätt film att tycka om. Play är en ögonöppnare, en känsloutlösare, en aggressionskatalysator, en jag-vill-sätta-upp-en-päronboll-i-taket-och-gå-bärsärk-på-den-med-mina-bara-händer. Play är också en svinbra film och Ruben Östlunds – hittills – bästa.

.

.

 

 

5. Midnatt i Paris
(Midnight in Paris, Regi: Woody Allen)

Jag har en liten inbyggd manual som jag går efter när jag ser feel-good-filmer, en liten mätare som bestämmer exakt HUR bra jag mår av filmen och HUR skönt det känns i kroppen efteråt och den manualen likställer jag med hemstompat potatismos. När jag äter riktigt hardcore-hemstompat mos så blir jag lycklig i magsäcken på ett sätt jag sällan blir av annan mat. Det blir varmt, det är snäll mat, inga riviga kryddor eller överdrivet flottigt, det är bara mättande och härligt och det är en känsla som håller i sig bra länge efter att måltiden är över. Midnatt i Paris är fullt jämförbar med en ganska stor portion av detta mos och utan att överdriva, även om man river i lite västerbottenost och gör moset i princip perfekt så håller filmen måttet.

.

.

 

4. 50/50
(Regi: Jonathan Levine)

Det är inte mycket till tjofaderittanfilmer på listan såhär långt och en cancerkomedi kanske inte heller kan klassas som en sådan även om den ÄR rolig. Att Will Reiser, killen som skrivit manus,  är verklighetens Joseph Gordon-Levitt gör absolut sitt till samt att Wills bästa kompis är just Seth Rogen. Detta kan vara förklaringen till att Seth Rogen fungerar i filmen och att jag inte stänger av när jag ser honom. Hur som helst så är det här en riktigt bra film på ALLA sätt.

.

.

 

3. The Woman
(Regi: Lucky McKee)

Fördelen med att göra filmårsbästalistor är att dom ibland måste omvärderas, förändras och rensas ut. Det funkar som vilken garderob som helst. När jag sammanfattade 2011 i mars 2012 hade jag inte sett The Woman, jag visste inte att den fanns. Nu är den sedd och den rockade min värld så pass att Crazy Stupid Love åkte ur listan och blev bubblare och The Woman får en välförtjänt bronsplakett. Jag förstår att det här inte är en film för alla, den är vidrig på många sätt men den är tankeväckande, speciellt ur genusperspektiv.

.

.

 

2. The skin I live in
(Regi: Pedro Almodovar)

När jag lämnade biografen efter att ha sett The skin I live in applåderandes och mitt sällskap tittade på mig som om jag kom från månen så förstod jag: jag har upplevt filmmagi! Det här är alldeles fantastiskt! Det var som om jag fått en blodtransfusion och istället för för nytt blod fått kylskåpskall Trocadero inskjutet i ådrorna. Pedro Almodovar har lyckats göra en film som är noll procent Almodovarsk men ändå hundra procent han och jag klappar händerna fortfarande. Och visslar lite. Och trummar lite. Och spelar låtsasdragspel, sådär som den där tjejen i Timoteij, hon som klinkar och drar i det där stackars instrumentet låten igenom fast det inte är nåt dragspel med alls och när dragspelet väl blir en del av musiken då slutar hon lira.

.

.

 

1. Drive
(Regi: Nicolas Winding Refn)

Då var vi då framme vid finalen, förstaplatsen, guldklockan, det stora diplomet, tulpanbuketten, pussen på munnen. Att Drive är 2011-års bästa film är en självklarhet för mig, ingen annan film har fått mig att gråta till förtexterna – vid omtitten!

Att Ryan Gosling kommer att bli en av dom största skådespelarna världen skådat är vi många som skriver under på, han är redan på väldigt god väg dit och att Carey Mulligan är den kvinnliga motsvarigheten är inte heller en överdrift. Drive är dansk-amerikansk perfektion på ett lågmält och ganska annorlunda sätt och jag är totalförförd. Det här är härligt, det är magiskt, det är spännande och suggestivt och som sagt, det där rosa typsnittet till förtexterna i kombination med Kavinskys musik är som en kärlekspil rätt in i hjärtat på mig. Jag däckar, småfåglar sjunger och allt är bara naaaajs!

Bubblare: Killer Joe, Rabies, Take shelterSenna, Moneyball, Huvudjägarna, Melancholia, The Innkeepers, Mission Impossible 4, Maktens män och  X-men First Class.

Andra filmbloggare som summerat 2011 är FlmrThe Velvet Café, Royale with cheese, AddepladdeFripps filmrevyer , Except Fear, Plox, Movies-Noir och Jojjenito.