TED – FÖR KÄRLEKENS SKULL

Hej Hannes,

Minns du mig?

Vi hade en liten beef för ett par år sedan, strax efter dina framgångar med Ove… eller…du hade i alla fall en beef med mig. Du mejlade mig för jag tyckte inte om dina filmer. Mina recensioner innehöll ”utstuderade elakheter” och det kändes inte bra för dig när folk googlade ”Sune i Grekland eller på bilsemester” och klickade sig in på mina texter. Jag var ”en mobbare” skrev du. Du kände igen såna som jag från din skoltid, skrev du. Såna som ”rackade ner på dom som försökte”. Du skrev att ”det är lättare att vara elak och raljerande än uppskattande. Det är en väg som de obegåvade ofta väljer – eller de lata”.

Jag svarade dig. Förklarade mig. Jag är ingen mobbare, skrev jag. Jag ser inte mig själv som obegåvad och jag är definitivt inte lat. Jag tycker bara inte jättemycket om alla dina filmer. Du läste mitt svar och du svarade tillbaka, ett långt mejl. Jag uppskattade det, du var inte riktigt lika arg i tonen längre och du avslutade med – som jag uppfattade det – att sträcka fram handen litegrann. ”Så låt oss avsluta nu med att säga att vi hatar varann men ändå inte kan vara utan varann…”.

Vet du Hannes? Jag hatar inte dig men jag anser att smaken är som baken, att varje människa har rätt att uttrycka sin åsikt och att alla filmer förtjänar en chans. Alla som följt min blogg vet att jag är i det närmaste dumdristig i mina filmval ibland, jag ger regissörer och skådespelare jag avskyr chans på chans på chans för jag anser att varje film är unik och man kan aldrig någonsin på förhand veta vad man kommer tycka och känna när man går ut från en biograf. Jag gav Dogtooth 1/5 och The killing of a sacred deer 4/5. Samma grekiska regissör. Att se Terrence Maliks filmer är för mig detsamma som att fejsplanta rätt in i en grovteglad vägg och höra ticke-ticke-tickljudet när tänderna från överkäken landar på parketten – men hindrar det mig från att fortsätta ge honom chanser? Nej. Kanske är det därför slutklämmen i ditt första mejl har satt sig som en tagg i min bröstkorg. Du skrev:

”Men jag har en tanke. Sluta upp att titta på mina filmer. Jag kommer fortsätta göra filmer i exakt samma stil som innan och eftersom du så tydligt och klart skriver att du inte gillar dom så blir det ju ganska korkat av dig att skriva samma strunt varje gång. Då slipper du uppröras och folk som tycker om det jag gör slipper hamna på din hånfulla sida när de googlar mina titlar. Kan det vara en vädjan som blir till verklighet? En ganska logisk konsekvens. Ska vi säga lagom till det nya året? För så dum är du väl inte att du vill fortsätta plåga dig eller är det just i hånen som du finner sånt nöje i?”

Jag såg Ted på premiärdagen. Din nya film. Jag såg den i en fullsatt och charmig förortsbiograf. Du vet Hannes, jag älskar biografer. Jag älskar att åka runt och se film på nya ställen, i andra städer, i andra länder och jag gör det för att jag älskar film. Jag kommer aldrig sluta med det, precis lika lite som du kommer sluta göra dom. Och jag tänker att jag är glad att jag inte lyssnade på dig för det råd du gav mig kan vara det sämsta någonsin, till och med sämre än när skolsköterskan på mellanstadiet sa att jag skulle få bort min ungdomsacne genom att smörja in matolja i hårbotten, Alsolsprit i ansiktet och bara tvätta håret var tredje dag.

Jag såg Ted och jag såg Adam Pålsson transformeras till Ted Gärdestad inför mina ögon. Jag skrattade och fnissade (”Men Stikkan stavas med två k!!”) och tårarna rann. Jag njöt av musiken, av det tidsdokument som filmen är. Jonas Karlssons Stikkan Andersson-truckermusche, Happy Jankell som Lotta Ramel och det hjärtskärande fina att se Lotta Ramel själv spela sin mamma Susanna. Dan Johansson som Povel Ramel, sitta och jamma med Ted vid pianot, Niklas Strömstedt som spelar sin far Bo och hur fingertoppskänsligt Ted förvandlas utseendemässigt ju sämre han mår psykiskt. Sminket är alldeles utsökt där. Och Göran Hallbergs magnifika foto. Och Peter Viitanen som brodern Kenneth. Vilket bra val av skådespelare!

Det finns ingenting med Ted som hade kunnat göras bättre. Det är så jag ser det och det är din förtjänst Hannes. Manus och regi: Hannes Holm. Det är du. Ju.

Så jo. Jag kommer fortsätta se dina filmer och jag kommer fortsätta skriva precis vad jag tycker på min blogg. För det är det jag SKA göra. ”Du ska fortsätta vara uppkäftig och oregerlig. Det är din uppgift” skrev du och ja, jag kan vara både och när andan faller på. Men jag kan också – definitivt och med lätthet – vara uppskattande när jag ser en film som uppfyller hela min varelse och som får mig att känna det där magiska pirret som bara en riktigt bra film kan framkalla. Jag tycker nämligen att det är bra mycket svårare att vara elak än snäll, även i skrift.

Dina sista ord till mig var ”Må kraften vara med dig”. Jag kontrar med dessa:

Jag kan sitta på min måne och göra vad jag vill
Där stannar jag tills allting ordnat sig.

/Fiffi

NUIGULUMAR Z

Den andra filmen på filmspanarnas lördagshäng blev denna, filmen som kan beskrivas som en mix av Shaun of the dead, Powerpuffpinglorna, Ted och en alldeles för lång musikvideo. En fullt förståelig men ändå konstig beskrivning kan jag tycka trots att jag precis hittade på den själv.

Fruitvale Station är en bra titel på en film. Nu plötsligt heter den Last stop Fruitvale Station på svenska. Ain´t them bodies saints är en alldeles ypperlig titel och rätt enkel att uttala. Den heter A Texas love story i Sverige. Nuigulumar Z är en filmtitel som banne mig är omöjlig att uttala. Ändå heter den Nuigulumar Z, ändå, trots att den har världens coolaste undertitel: Lolita Gothic Battle Bear. Why?

.

Filmens första kvart sitter jag som förstenad i biofåtöljen med ett dum-smil på läpparna. Det är helt jävla ljuvligt galet! Färgerna, zombies, en pratande ceriserosa björn, japanska kvinnor som ser ut som småflickor med porslinshy, mangakänslan, ljudeffekterna, låtsasblodet och tempot. TEMPOT!

Wow! Kan nånting vara såhär fränt, tänkte jag och la till – i en hel film? Svaret är såklart nej. Jag visste det då och jag vet det nu, nånting som är såhär fräscht och vansinnigt till en början kommer snart att smaka otvättat apelsinskal. Jag kommer snart att få nog, känna mig mätt, jättemätt, spymätt, komatos, paltkoma, somna och jag hade så rätt. Det här hade kunnat bli väääärldens ballaste kortfilm. Första kvarten i kombination med sista fem hade varit tjugo minuter världsklassfilm att vara stolt över. Nu blev det istället en sockerchock jag aldrig riktigt hämtade mig ifrån.

Jag måste bara lägga till en sak. Det pratades efter filmen om det underliga i att dottern var så pass gammal och ändå blev genuint glad för en rosa nalle i födelsedagspresent. Jag tycker inte det är det minsta konstigt. Om jag så blir hundra år kommer jag uppskatta en smurf i present mer än en Louis Vitton-väska. Det har inte med ålder att göra, det har med smak.

Dom filmspanare som sett filmen och skrivit om den är Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer, The Velvet Café och Har du inte sett den.

TED

 

Jag gillar leksaker. Jag är ganska barnslig i huvudet. Jag älskar Family Guy. Allt detta sammantaget borde betyda att jag befinner mig i målgruppsepicentrum för filmen Ted, regisserad av Seth MacFarlane, mannen som ligger bakom den tecknade serien om Peter Griffin och hans galna familj.

Jag har sett Ted två gånger. Första gången såg jag den rätt igenom, tjoff tjoff liksom och tyckte det var en mysig film. Tjommig, glad och med en teddybjörn som är fullständigt bananas och totalt gränslös. Sen pratade jag med en filmbloggarkollega om filmen och han satte griller i huvudet på mig. Vad har filmen för syn på manligt och kvinnligt egentligen? Är den inte rätt idiotisk? Och hur många gånger har man inte sett ett liknande scenario på film: en alldaglig man som har en odräglig kompis och en supervacker flickvän med väääärldens största tålamod. Cable guy? Nån? Att kompisen i detta fall är en nallebjörn är egentligen rätt ointressant. Han är idiot. Punkt.

Vid andra tittningen kommer jag fortfarande fram till att det är en ganska kul film men jag får en bismak av både mans- och kvinnoförrakt. Det går inte att tycka om någon i filmen. Ted är ju söt men vafaaaan, han är världens mest pårökta ego. John (Mark Wahlberg) är ocharmig och tröttsam och hur han har lyckats lindat Lori (Mila Kunis) runt sitt finger i fyra år – och mer eller mindre tvingat henne att acceptera att en teddybjörn är den viktigaste personen i hans liv – är för mig en gåta. Den grejen känns mer otrolig än att det finns nallar som pratar och knullar snabbsköpskassörskor.

Lägg av, kanske du tänker. Sluta överanalysera en dum jävla komedi. Visst ska jag göra det. Jag ska inte och tänker inte bryta ner den här filmen i mikroskopiska beståndsdelar för att hitta saker att dissa men jag kan heller inte blunda för att vissa delar av filmen retar mig och att dessa gör filmen mindre rolig. För mig.

Jag tycker Ted är en underhållande film men jag ser hellre ett par tre avsnitt av Family Guy om jag känner för att skratta sådär från tårna.

Fredagsfemman # 36

5. Hur ska det bli med Dredd egentligen?

Jag vet att jag inte kommer kunna undvika den, jag känner på mig att tankarna kommer virvla runt som en torktumlare i skallen när jag ser den, jag fasar för att Karl Urban ska vara nåt att hänga i julgranen men hey, idag har den premiär. Dredd. I 3D.

 

4. Bergmans video

Måste bara återigen uttrycka min kärlek för SVT. Bergmans video är en filmserie som har varit alldeles jättekul att följa. Men nu är den slut.

 

 

3. Ted

Jag ligger efter vad gäller biobesök känner jag. Det märks att det är höst, det känns som att det är fler och bättre filmer på biorepertoaren än på länge. Ted är en av filmerna som ligger i min ska-se-pipeline. Jag tror jag kommer tycka om honom. (Trailern kan du se här)

 

2. Gabriela Pichler

Filmen heter Äta Sova Dö. Jag tror på henne.

 

 

 

1. Filmspanarna! Yeheeeey!

Det har gått en månad sedan sist och två sen jag träffade gänget. Imorgon är det dags igen och det ska bli SÅ kul tycker jag.