ANNABELLE

Som fotbollsintresserad gör det mig extra glad att se Elfsborgs stolthet och den före detta landslagsspelaren Anders Svensson göra entré på vita duken.

Nej, jag försöker inte vara tarvlig och jämföra honom med en porslinsdocka med överdimensionerade ögon, jag tänker på den manliga huvudrollen i filmen Annabelle, Ward Horton, som i dom flesta vinklar ser ut som en karbonkopia av Anders Svensson.

Den kvinnliga huvudrollen Mia spelas av en kvinna med förnamn som ser ut som en tanke: Annabelle Wallis. Hon liknar både Veronica Maggio och Viktoria Tolstoy – och är en jättebra skådis! Den äckliga dockan däremot, den påminner jättemycket om den äckliga inlåsta dockan i The Conjuring. Jahaaaa! Det kan bero på att det ÄR samma docka.

Det här är alltså berättelsen om Annabelle, dockan från helvetet som ensamt lyckas få inte bara ett utan två hem besatta. Det här är också berättelsen om gravida Mia som har den (på många sätt) osedvanligt dåliga smaken att samla på porlinsdockor och det är berättelsen om John, pappan med dom beiga byxorna som faktiskt bara försöker vara snäll.

Annabelle utspelar sig någon gång på 60-talet, alltså innan The Conjuring. Snyggt pastellig scenografi, schyssta svart-vit-rutiga golv, Mia har gulliga skräddarsydda hemmafrudräkter,  John är klädd som en Man med skjorta och pressveck på finbyxorna och fika serveras i porslinskopp på fat.

Det är en rätt trevlig film det här. Det finns inget särskilt att klanka ner på men heller ingenting att direkt tokhylla. Annabelle är en funktionell rysare som bjussar på några scener som är rejält läskiga och om den kan göra nåt gott för eftervärlden så kanske den kan få någon människa att tänka två gånger innan det inhandlas en porslinsdocka. Utbud och efterfrågan. Om efterfrågan minskas kanske utbudet av porslinsdockor försvinner helt så småningom.

Du fina värld vad härligt det vore.

THE CONJURING

Den sammanlagda pulsen hos oss som satt i biosalongen under denna förhandsvisningsnattbio skulle nog klassas som betydligt över det normala för samma mängd  människor. Vi var nog många som hade läst att The Conjuring skulle vara bland det läskigaste som gjorts på film och förväntningarna var höga.

Att se skräckfilm på bio ger en dimension åt filmen som man aldrig kan få hemma. Skräckfilm är aldrig så läskig hemma som den är på stor duk i en nedsläckt biosalong när man sitter tillsammans med människor som tjoar, skriker, hoppar, suckar, svär och håller händerna för ansiktet och det är skräckfilm som denna som man SKA se på bio. Filmer som denna som skräms mer av otäck stämning än av effektsökeri, filmer som har en ruskig grundhistoria att berätta och inte en story vars enda existensberättigande är att bjussa bedövade skräckfilmsfans på nåt ännu kleggigare, ännu blodigare, ännu gore-igare. Jag är visserligen ett fan av all sorts skräckfilm men välgjorda skräckrysare som denna ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Vi har sett det här så många många gånger förut på film. En familj som flyttar in i ett stort hus på landet, saker som flyttar sig, konstiga ljud som lätt försöker förklaras bort. Det är en mamma, en pappa och fem döttrar. Vi får också lära känna ett par som jobbar med andeutrivning (Patrick Wilson och Vera Farmiga), se deras samling av demoniserade föremål som har fått ett alldeles eget rum i huset, lyssna på delar av deras föreläsningar.

Filmen utspelar sig 1971 med allt vad det innebär av kläder, stämning och färger. Jag tror att mycket av att filmen känns så välgjord beror just på det, allt står liksom med fötterna på jorden. Det finns ingenting flashigt, ingenting lyxigt, ingenting som kan ses som överdrivet. Det är en vanlig hederlig familj som kämpar på med sitt liv och två vanliga schyssta människor med ovanliga jobb som vi lär känna och det räcker jättebra.

Är filmen läskig då? Ja det är den. Den är läskig. Bitvis väldigt läskig. Men den har också perioder som är lugnare, när historien tar sig framåt och man bara hänger med på resan utan att sitta som på nålar. Det är ganska behagligt faktiskt. Befriande. Att många av scenerna är otroligt smart filmade kommer du märka när du ser den, jag spoilar ingenting här.

Ska jag försöka att specifikt jämföra den här filmen med någon annan så är det bara att lägga sig platt på ryggen och fnissa lite. Det går nämligen att klippa ut varenda liten scen ur andra filmer, SÅ klyschig är den. Det finns mängder av filmer i den här genren som är superklyschiga men som faktiskt inte funkar, man blir inte det minsta rädd för det går att förutse nästa drag med samma enkelhet som det går att hitta ett barn som leker kurragömma genom att gömma sig under en kastrull.

Har du möjlighet att se den här filmen på bio, gör det. Skräckfilmer som denna växer inte på träd och när dom väl gör det är det inte alltid dom går upp på bio.

Jag såg filmen tillsammans med filmpoddkillarna i Har du inte sett den. Här kan du lyssna på deras åsikter om filmen samt höra deras betyg.