FILMÅRET 1972

1972. Mitt födelseår. Vad var det för filmer som stack ut det året? För mig är det en ytterst välförtjänt och ohotad etta, en etta som jag tror mig få se på fler årsbästalistor från detta året. Men vem vet, jag kanske har fel?

10. Frenzy
(Regi: Alfred Hitchcock)

Det kryllar inte av Hitchcock-filmer på mina årslistor men här är en. Enjoy.

.

.

9. The last house on the left
(Regi: Wes Craven)

Vidrig film. Men bra. Remaken var ännu vidrigare. Och ännu bättre.

.

.
8. Go´dag yxskaft?
(What´s up, doc? Regi Peter Bogdanovich)

En av min barndoms största filmminnen var skrattet som bubblade upp inom mig när jag såg Go´dag yxskaft. Jag har inte vågat se om filmen sedan dess och vet alltså inte om filmen står sig än idag men den var JÄTTEROLIG när det begav sig.

.

.

7. Mannen som slutade röka
(Regi: Tage Danielsson)

Gösta Ekman spelar Dante Alighieri, en man som storrökt sedan barnsben. När hans far som även han är storrökare, Hugo Alighieri (Toivo Pawlo) dör visar det sig att han skrivit ett tämligen kreativt testamente till sonens favör. Dante har fjorton dagar på sig att sluta röka och ska sedan vara rökfri i ett år. Klarar han det ärver han faderns samlade förmögenhet om 17 miljoner kronor. Klarar han det inte ärver Hugos bror pengarna då han är renlevnadsman, dock – enligt Hugo – tråkig. Men det är klart att pengarna lockar och Dante försöker.

.

.

6. Slakthus 5
(Slaughterhouse-Five, Regi: George Roy Hill)

Slakthus 5. Låter som en skräckfilm. Kan vara en komedi, en musikal, ett drama, en krigsfilm, action, kanske science fiction? Jag har iiiingen aning. Jag sätter på filmen. Jag kommer direkt till menyn där jag ska välja undertext. Där är en bild på ett tecknat jordklot, en man, en blondin, nazistsympoler, en bil, en hoppande hund, några barn och ett flygplan. Jag blev inte direkt klokare. Tankarna snurrade. Vad fan ÄÄÄR det här för nåt?

.

.

5. SOS Poseidon
(The Poseidon Adventure, Regi: Irwin Allen & Ronald Neame)

Prästen Scott (Gene Hackman) är en handlingskraftig man och agerar som en hjälte bör. Snällispolisen Mike (Ernest Borgnine) har träffat kärleken i en fd prostituerad kvinna som har stora problem med sjösjukan bara det gungar det minsta. Det gamla strävsamma paret finns givetvis med, precis som syskonparet med den enerverande brådmogna lilla fula pojken som grädde på moset. SOS Poseidon må vara en medelmåtta i katastroffilmsgenren men den är sevärd och charmig så den platsar på listan.

.

.

4. Solaris
(Regi: Andrei Tarkovsky)

Jag måste säga att jag blev positiv överraskad av Solaris. Tarkovsky – i mina öron – känns som en tung, pretentiös och rent av svår regissör att förstå sig på men min första bekantskap med honom kändes allt annat än knepig. Visst måste hjärnan hänga med och på grund av språket och textningen så går det inte att bara ”flumtitta” men det är heller inte meningen. Det här är hög kvalitet, en klassiker av rang och en film med toksköna små metalliska ljud.

.

.

3. Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om
(Everything you wanted to know about sex *but were afraid to ask
Regi: Woody Allen)

Transvestiter, djursex, annorlunda sexuella experiment, ingenting är för udda för att tas upp här och det är klart att man inte får glömma att filmen är gjord 1972 och hela synen på vad som skulle outas om sex var en smula annorlunda då. Det var långt innan Fråga Olle på bästa sändningstid, liksom. Roligt som TUSAN är det dock!

.

.

2. Den sista färden
(Regi: John Boorman)

Alla kan melodin som den läskiga inavlade banjopojken spelande (titta på banjoduellen här) och alla har hört uttrycket ”skrik som en gris” men inte alla vet att det är härifrån detta kommer. Men det är det. Det här är en film man ser och sen aldrig glömmer. En klassiker. Någon annan stämpel känns alldeles för simpel.

.

.

1. Gudfadern
(The Godfather, Regi: Francis Ford Coppola)

Ju fler gånger jag ser Gudfadern desto mer fantastisk tycker jag att den är. Skådespelarnas ögon, blickarna, alltså, det behövs inte alltid sägas så mycket. Och Al Pacino. AL PACINO! Hur kunde han INTE få en Oscar för den här rollen?

.

Här kan du läsa fler årsbästalistor från 1972:
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmitch
Flmr
Filmfrommen

 

GUDFADERN

Nu tänkte jag bjuda in dig i dagarna tre till en av mina filmiska jultraditioner.

Att ha någon form av julledighet och därmed kunna ta sig tid att se om Gudfadern-filmerna, jag blir alldeles lyrisk vid tanken. Alltså, på riktigt, finns det nåt härligare än att sitta rakt upp och ner, grotta ner sig i gangsterfamiljen Corleone, kanske fika lite under tiden, smygäta dom bästa Aladdin-pralinerna från det undre lagret (Höstnougat! <3), njuta av Nino Rotas stämningsfulla musik (den som gör att man hamnar rätt in i Gudfadern-mode på fem sekunder), tända ljus och minnas tillbaka till den där sena vinternatten i mitten på 80-talet när jag såg det avhuggna hästhuvudet på TV för första gången (och sedan sov utan täcke i tre veckor). Vissa filmer är speciella på SÅ många vis och Gudfadern är en sådan film för mig.

Bröllop. Filmen börjar med ett bröllop. Det är inte vilket bröllop som helst, det är filmhistoriens bäst filmade bröllop. Regissören Francis Ford Coppola har lyckats regissera statisterna i dessa scener så minutiöst perfekt att det ser oregisserat ut. Jag ser inte på film, jag är med där. DÄR.

Don Vito Corleone (Marlon Brando) gifter bort sin dotter Connie (Talia Shire) och som vanligt håller han handen och taktpinnen över allt som händer på festen trots att han inte är direkt fysiskt närvarande. Han befinner sig istället på sitt kontor (i samma hus som bröllopet går av stapeln) och tar emot personer som vill ha hjälp. Nån vill få någon annan dödad. Nån behöver pengar. Don fixar men det Don aldrig gör är glömmer. Man vill helst inte stå i tacksamhetsskuld till Don Corleone. Han är en man ingen vill ha som fiende. Sönerna Sonny (James Caan) och Fredo (John Cazale) samt styvsonen Tom Hagen (Robert Duvall) är hans högra händer. Sonen Michael (Al Pacino) vill däremot inte vara med i matchen. Han har backat från familjen, han ser och förstår vad dom pysslar med men vill inte vara en del av detta.

Ju fler gånger jag ser Gudfadern desto mer fantastisk tycker jag att den är. Skådespelarnas ögon, blickarna, alltså, det behövs inte alltid sägas så mycket. Och Al Pacino. AL PACINO! Hur kunde han INTE få en Oscar för den här rollen? Marlon Brando fick en för Bästa manliga huvudroll och när Bästa manliga biroll skulle utses så snodde Gudfadern-skådisarna hela tre av fem nomineringar men det hjälpte inte. Inte ens ett övrigt svagt startfält hjälpte, James Caan, Robert Duvall OCH Al Pacino fick se sig slagna av Joel Grey från Cabaret.

I mina ögon är Al Pacinos skådespelarinsats i den här filmen värdig en topp-10-all-time-high-rollprestationer, SÅ bra är han.

Jag vet att det finns skeptiker, människor som inte tror sig kunna ta till sig Gudfadern för att dom ”inte gillar gangsterfilm”. Okej, det är klart det här är en gangsterfilm MEN det är så mycket mer än så. Det är en känsla, en stämning, en kärlek för och till filmskapande, varenda scen andas perfektion, skådespelarna lyser, jag njuter och myser och har det så bra som man bara kan ha under en värmande filmisk filt och snö som sakta faller utanför fönstret. Nåja. Man får använda sin fantasi till just snöbiten.

Underbart är vad det är!
U N D E R B A R T!

Fortsättning följer redan imorgon, då handlar det om Gudfadern II.