KURSK

JAG VILL ALDRIG MER SE MAX VON SYDOW I EN FILM. JAG HATAR HONOM NU. HATAR HONOM SÅ JÄVLA MYCKET!

Om vi säger såhär, nu planerar Max von Sydow för fullt för sin kommande 90-årsdag i april men om vi säger att han varit 30 och spelat den typen av roll som han gör i den här filmen då kanske…kanske….kanske han hade fått vara beredd på att få ruttna tomater kastade i ansiktet när han visade sig. Eller chili-cheese-tops inkletade i hörselgångarna. Tänk på Jack Gleeson till exempel, killen som spelade Joffrey i Game of Thrones. Han måste ha varit (och är) i den sitsen.

Men Max von Sydow alltså, fi fan vad jag vill slå honom. Att hans karaktär dessutom inte är en fiktiv karaktär utan högst verklig människa gör INTE saken bättre alls.

Kursk är nämligen en film baserad på verkliga händelser och känner du inte till historien om ubåten K-141 Kursk, namngiven efter staden, så föreslår jag att du låter det vara så tills efter du sett filmen. Det går jättebra att läsa mer sen om du vill. Efteråt. När du är upprymd efter att ha sett en bra film, totalslut efter att ha hållit andan i nittio minuter och asförbannad på Max von Sydow.

Att låta familjeångestens mästare, danske Thomas Vinterberg, regissera en ubåtsfilm är ett genidrag. Har man gjort filmer som Festen, Jakten och Kollektivet kan man det där med att filma relationer och gruppdynamik. Jag tror att filmen har mycket att tacka honom för att den blev så pass gripande som den blev, åtminstone JAG satt som på nålar och mådde skit när familjer splittrades, sörjde och aldrig förlorade hoppet om sina pappor och män som satt fast på havets botten i en farkost av plåt.

Matthias Schoenaerts spelar huvudrollen som Mikhail, gift med Tanya (Léa Seydoux) och det tog en halvtimme innan jag såg att det var just Léa Seydoux. Hon ser ut som urtypen av en rysk kvinna, perfekt castad om du frågar mig. Mikael Nyqvist står med i rollistan på IMDb men är inte med alls i filmen, jag satt och tänkte mycket på om och varför han i såna fall blivit bortklippt. Annars håller Gustaf Hammarsten och Pernilla August svenskflaggan högt, båda gör bra insatser även om dom inte är så stora. Colin Firth spelar den brittiske och givetvis genomsympatiske kommendören David Russell.

Jag brukar tycka om ubåtsfilmer och vet du med dig att du INTE brukar göra det kanske mina ord inte känns så relevanta. Men, jag vill tillägga att jag TROR det här är en film även för dig som eventuellt inte brukar gilla ”denna typ av film”. För det här är inte ”denna typ av film”. Det är ingen actionrulle, ingen Jakten på Röd Oktober eller Hunter Killer. Det här är ett Drama med stort D. Det är ett familjedrama, ett spänningsdrama, ett verklighetsbaserat drama och jag satt som på nålar hela filmens speltid. Väl värd att se på bio.

SUBMARINO

Festen, Jakten och Kollektivet, tre filmer av danske Thomas Vinterberg som ligger mig otroligt varmt om hjärtat. Eller varmt är nog helt fel adjektiv att använda förresten, ingen av dessa filmer ger en varm känsla någonstans i kroppen. Snarare obehag. Ångest. Sådär så jag vill krypa ur huden för det är så satans jobbigt. MEN, det är också filmer som sitter kvar i medvetandet en lång tid efteråt, för att inte säga för alltid.

Festen gav jag 5/5 i betyg, Jakten 4+/5 och Kollektivet 4-/5, det känns ganska självklart att jag därmed har en del förväntningar på Submarino, Vinterbergs film från 2010, gjord mellan Festen och Jakten i tid. Ramhandlingen här handlar om två bröder som växte upp i vanvettig misär, ensamma med en gravt alkoholiserad mamma och en nyfödd lillebror som dom sköter om själva efter bästa förmåga.

Att dom älskar sin lillebror från månen och tillbaka går inte att undgå, dom stjäl välling för att kunna ge honom man och dom pussar och gullar på honom som om han vore deras frälsning, räddaren i nöden. I själva verket är det dock precis tvärtom. En morgon vaknar inte lillebror och dom båda kommer därför leva i tron att det är dom som dödat honom. Den känslan lever dom med i resten av sina liv. Vuxenlivet när pojkarna blivit män har en hel del i övrigt att önska, det är inte mycket av ”svenssonliv” i deras fall och det är där historien fortsätter.

Thomas Vinterberg är otroligt duktig på att få till skaviga scener, scener som gör fysiskt ont. Både Jakten och Festen är en orgie i dessa (på ett bra sätt), i Submarino är det lite färre men när dom väl kommer vispas det runt ordentligt i magen.

Skådespelarna gör sitt jobb med den äran, Jonas T. Bengtssons roman (som filmen är baserad på) är säkerligen minst lika hemsk och hjärtskärande att läsa som filmen är att titta på, musiken är helt på pricken rätt och när Hollow talk med Choir of Young Believers drar igång efter nittio minuter vrider sig hjärtat ännu ett varv. Det är ju introlåten till TV-serien Bron och maken till filmisk musik har man väl inte skådat/hört sedan Far from every road med The Handsome Family?

Jag tycker om den här filmen. Också. Thomas Vinterberg är otroligt stabil när han filmar på danska. Kanske den bäste danske regissören någonsin (ja jag räknar in både August, Bier, Bornedal och von Trier nu)? Det funkade inte riktigt lika bra i Far from the Madding Crowd tycker jag men på´igen Thomas, nu ser vi fram emot ubåtsdramat Kursk med Matthias Schoenaerts, Léa Deydoux, Colin Firth och Michael Nyqvist i rollistan. Nyqvists allra sista film om man läser på IMDb. Fram tills dess kan man dock med fördel både se och se om dom fyra danskspråkiga filmerna jag inkluderat i dagens text, otroligt bra filmer – allihop!

Fredagsfemman #237

5. Shamalamadingdongpeppen

Alltså, jag vet inte om jag är helt ute och cyklar nu men jag har sett trailern till M. Night Shyamalans nya film Split och den känns helt kanon tycker jag. James McAvoy får en hel del att stå i när han spelar en mycket schizofren man som har hela 23 personligheter. Vad tycker du, blir du pepp av trailern? Filmen har inte svensk premiär förrän i januari men trailern kan du kolla in här.

.

.

.

4. Danmarks Oscars-shortlist

Nånting slår mig när jag ser namnen på dom tre filmerna som finns med i Danmarks shortlist för att kunna bli deras Oscarsbidrag: vilket SJUKT bra år det varit för dansk film! Det står mellan Thomas Vinterbergs ”Kollektivet”, Lisa Ohlins ”De standhaftige” (den heter Walk with me på svenska biografer) och Martin Zandvliets ”Under sanden” och jag kan inte heller låta bli att undra vilka svenska filmer det buzzas om i sammanhanget. Är det kört för Efterskalv?

.

.

.

3. Alena

Jag såg entimmesversionen när den gick på TV förra sommaren men nu är långfilmen här! Svälj svensk-film-skepticismen och gå och se den!

.

.

.

.

2. OS-FINAL IKVÄLL!!!

Det är nästan som att häda att inte tjonga upp Sveriges fotbollsdamer på förstaplatsen denna vecka men när du sett ettan förstår du varför. Men ikväll – IKVÄLL – spelar dom OS-final i fotboll och det är STORT, det är MEGASTORT! Slå på TV:n kl 22.30. Vilken kanal törs jag inte sia om för jag har fortfarande inte köpt nån OS-bibel men jag litar iskallt på att Steffo meddelar detta i kommentarsfältet. *blink*

.

.

.

1. MALMÖÖÖÖÖ!!!

Nu har ETT HELT ÅT gått sen det var Malmö Filmdagar förra gången och hur mycket jag än tänker på det så kommer jag bara fram till en enda sak: Hur fort har inte detta år gått egentligen? Vansinnigt fort skulle jag säga, men på ett bra sätt för nu börjar snart årets bästa vecka – igen!

Massor med film, massor med filmsnack, massor med filmmänniskor och en handfull filmspanare, hotellfrukostar, mingeldrinkar, dammsugare och ett filmschema som ska spikas. Härligt, det ska bli så HÄÄÄÄÄRLIGT – eller hur Sofia, Jojje och Henke?!

KOLLEKTIVET

Om Beyonce är Queen B så är Trine Dyrholm banne mig Queen T. Vilken jävla DOMINANT hon är i varenda film hon är med i. Hon kommer in och bara BAM!!, sätter varenda scen och får mig som tittar att vara hundraprocentigt närvarande i stunden.

Jag tittar på filmen, jag följer Trines blick, jag gör inte nånting annat på denna jord och det är få skådespelare förunnat att ha den unstrålningen. Men Trine har och Trine kan och det ska dagens film vara tacksam över.

Trine Dyrholms motsats är nämligen den andra huvudrollsinnehavaren, Ulrich Thomsen. Han är en man med livlös blick och en aura som känns otäck. Han är helt enkelt en Stor Skådespelare som jag inte riktigt förstår storheten i.

Tillsammans utgör Trine och Ulrich dock filmens nav, det gifta paret Anna och Erik, som i Thomas Vinterbergs nya film har ärvt ett hus (eller Erik har, om man ska vara korrekt) och som dom beslutar ska användas som kollektivboende eftersom dom vill bo där men hyran blir för hög för att det ska vara ekonomiskt hållbart. Huset är gigantiskt och det finns plats för en hel drös med gamla vänner – och nya – och Anna och Eriks gemensamma dotter Freja bor givetvis också där.

70-talets Danmark är tacksamt att skildra på film, 70-talet är det allt som oftast. Kläder, färger, scenografi, musik, allt bildar en helhet som ger kött på benen åt ett manus som kanske inte är Vinterbergs allra starkaste. Kollektivet är en teaterpjäs från början men det var inget jag direkt tänkte på under filmens gång. Då känns Festen mer som en pjäs.

På tal om Festen, en film som i min värld är 5/5. Det är en film som behandlar familjehemligheter på ett sätt som inte lämnar någon som tittar oberörd, samtidigt är det en rätt ”enkel” film att titta på, det känns som den är gjord med ett lätt handlag. Jakten (4+/5) är lite samma sak. Otroligt tuff grundpremiss i filmen men historien flyter på som ett rinnande vatten. Nu är Kollektivet som berättelse betydligt ”ytligare” än både Festen och Jakten MEN det är familjeångest och jobbigheter som borde kunna få mig att vrida mig i biofåtöljen. Nu gör jag inte det. Jag njuter mest.

Thomas Vinterberg är i mina ögon en mästerregissör, definitivt på pallplats vad gäller nordiska regissörer (och jag väljer att blunda för Far from the Madding Crowd när jag säger det, mest för att han inte varit inblandad på samma sätt i den filmen, med manus och så). Nu väntar en ubåtsfilm med Colin Firth och Matthias Schoenaerts och jag kommer givetvis se den men väntar med spänning på nästa film där även historien är hans egen. Då är han som allra allra bäst.

Vi som såg filmen hade inte riktigt samma åsikter om den. Såhär tyckte Jojje och Sofia. Och Daniel tyckte såhär.

FAR FROM THE MADDING CROWD

Är den här filmen det ultimata beviset för att ingenting på film är säkert? Även om det är rätt man och rätt kvinna på till synes rätt plats så kan slutresultatet bli allt annat än tillfredsställande.

Kolla här bara.

Den brittiske författaren Thomas Hardy skrev 1874 boken Far from the Madding Crowd. Det översattes till svenska 1920 och hette då Fjärran från vimlets yra. Det var även den svenska titeln på den första filmatiseringen som kom 1967, regisserad av John Schlesinger med Julie Christie, Peter Finch och Terence Stamp i huvudrollerna. Nu är det alltså dags för en remake. SOM vi längtat! Det har verkligen varit ett ekande tomt HÅL i världens filmproduktion som just den här historien hade kostym nog att fylla. Inte? Säger du det?

Den charmige En dag-författaren David Nicholls sätter sig ner och skriver ett manus till filmen, ett manus som den duktige danska regissören Thomas Vinterberg av nån anledning (som jag inte har kunnat googla fram) blir sugen på. Den begåvade skådespelaren Carey Mulligan castas till den kvinnliga huvudrollen som den självständiga Bathsheba Everdene som var rätt före sin tid i sin strävan att klara sig själv och att inte se ett äktenskap som den naturliga vägen till lycka och trygghet. Männen runt henne blir den belgiske karaktärsskådespelaren Matthias Schoenaerts och Michael Sheen som är med typ överallt men jag minns honom sällan.

Hittills har jag inte kunnat hitta EN ENDA punkt som skaver, som gör att filmen borde kunna bli det oengagerade iskalla sömnpiller som det är men….MEN….det fiffiga på film – liksom i verkligheten – är att personkemi inte alltid kan förutspås. Människor som på pappret borde vara både vackra och spännande tillsammans (typ Mulligan och Schoenaerts) blir till könlösa pappfigurer i varandras närhet. Schoenaerts utstrålar IQ hamsterbur och Mulligan….ja….Carey Mulligan…. Hur ska jag förklara? Jo! Jag drar en liten jämförelse till mig själv.

Mina barn säger att jag blir ”som en fjortonåring” när jag tittar mig i spegeln för att fixa till håret. Dom säger att jag putar med munnen som om jag vore en selfiebimbo men själv fattar jag ingenting för jag tänker inte på det. Carey Mulligan gör preciiiiis samma sak varje gång hon är i bild. Hon putar med munnen på nåt sätt, ”stramar till sig” som att hon försöker skärpa sig eller nåt och det blir rätt konstigt i längden. Att hon dessutom verkar ha gått på en diet bestående av vatten och bröd men utan bröd en längre tid gör inte saken bättre. Hon är otroligt smal här. Om jag formar mina händer till en ring skulle den nå runt hennes midja.

Jag vet inte om baktanken med att göra en remake av denna film just nu är att den ska ha nånting med kvinnokamp och jämställdhet att göra, om Bathsheba ska ses som nån form av feministisk ledstjärna? OM baktanken är detta skjuter filmen förbi målet rejält. Om baktanken är att alla dessa inblandade personer som normalt sett är väldigt bra på sina jobb helt enkelt ville göra filmen för att dom TRODDE den skulle bli bra, ja, jo, så kan det också vara. Den skjuter dock precis lika snett i såna fall.

Att filmen klarar tvåan beror på filmfotografen Charlotte Bruus Christensen. Hon jobbade även med Vinterbergs Jakten och hon är väldigt duktig på att skapa stämning i bilderna.

Den här filmen har gått upp på ett par biosalonger i Stockholm. Ex Machina gick inte upp på någon. Jag förstår ingenting.

FESTEN

Alla familjer bär på en hemlighet. Så står det på affischen och visst är det sant, det är bara inte alla familjers hemligheter som filmas och visas på det här sättet.

Jag vet att det är en film jag ser, jag vet att det är ett påhittat manus, jag vet att det är skådespelare som gör sitt jobb men jag känner det inte. Inte en enda sekund tänker jag på att det är en film jag ser. Jag tittar, jag skruvar på mig, jag känner mig som en mycket obekväm fluga på väggen och jag upplever det som att jag är med på pappa Helges 60-årsfest där han samlat sin närmaste familj för att fira. Sönerna, dottern, frun, vännerna.

Danske Thomas Vinterberg har med Festen och Jakten visat att han är mästare på ångestsmällar-rätt-i-magen-filmer som kretsar kring helt vanliga sammanhang och som handlar om människor som på ytan skulle kunna vara vem som helst. Du eller jag, din familj, min familj, nån annans, alla?

Det går inte att skriva en text som gör filmen rättvisa, speciellt inte utan att spoila och den här gången tänker jag vara stenhård med just detta. Hellre en simpel spoilfri text än motsatsen. Jag vill ju att alla som inte sett filmen ska göra det och helst utan att veta för mycket om den innan.

Det var femton år sedan jag såg filmen sist och den har suttit kvar i magen sedan dess. Nu såg jag om den. Tidigast 2029 kommer jag se den nästa gång.

JAKTEN

När jag sätter mig i salongen är jag nästintill ensam. Det känns jätteskönt, precis vad jag behöver just denna eftermiddag. En latte, en film jag sett fram emot och en i princip tom biosalong. Mumma för själen.

När sista reklamfilmen börjar rulla öppnas dörrarna och in kommer två äldre damer som båda har voluminöst och väldigt blekt hår med så pass spretiga toppar att jag känner en vilja att introducera dom till håroljans magiska värld. Dom säger ingenting men dom luktar och dom luktar starkt. Jag vet inte om det finns hårspray med doft av lagrad och lite gul damparfym med klumpar men OM det finns så är det den flaskan, det märket som dessa två kvinnor har i badrumsskåpet. Det luktar så pass fränt att jag börjar nysa.

Jag tänker att det här kan gå illa, jag tänker att jag kan bli sur. Jag tänker att jag aldrig vill bli så gammal att luktlökarna i näsan lämnat in avskedsansökan och jag tänker att det var väl typiskt, så typiskt att dom valde just denna föreställning och denna biograf. Att dom valde denna FILM förvånar mig däremot inte. Jakten är nämligen en film för gamla damer med stort burrigt illaluktande hår men det är också en film för äldre män med intorkad svett i gubbakepsen, för yngre filmfantaster som vill förkovra sig i god nordisk film, för alla mellan femton år och graven – inklusive medelålders mammor med en ledig eftermiddag på schemat. Jakten är liksom en film som är svinjobbig för alla att se men ack så nyttig.

Lucas (Mads Mikkelsen) fick sparken som lärare när skolan lades ner men har fått ett nytt jobb på en förskola. Omtyckt som tusan av barnen – såklart, han är en lekvillig och arbetsglad man på en arbetsplats som i Danmark – precis som i Sverige – till största delen består av dagisfröknar av kvinnligt kön. Lucas är skild och kämpar för att få träffa sin tonårige som Marcus mer än bara varannan helg.

Det testoteronstinna grabbgänget är Lucas familj, dom umgås mycket och barndomsvännen Theo (Thomas Bo Larsen) står honom närmast av alla. Theos dotter Klara går på Lucas förskola och hon tycker väldigt mycket om Lucas, så mycket att hon berättar en lögn för förskoleföreståndaren en dag när hon känner sig lite ratad av Lucas. Det Klara säger är att Lucas visat sin ”tissemann” för henne (det danska men inte särskilt maskulina ordet för snopp). En liten lögn som startar ett helvete, så mycket kan jag säga utan att berätta alltför mycket om filmen.

Trots att Jakten har en av Skandinaviens största och bästa manliga skådespelare i huvudrollen tänker jag inte en enda gång på att det är en film jag ser. Den flyter på med ett sånt driv att jag knappt hinner tänka alls, jag bara känner. Jag får en sån klump i magen, det var länge sedan sist. Jag undrar om jag känt såhär sen jag såg The Road, eller såg och såg förresten, det var att ta i men jag blev i vilket fall väldigt berörd av Jakten. Jakten är svart som natten men den är inte svart på ett överdrivet målande teatraliskt vis, den är svart på ett subtilt och mänskligt vis. Det är lätt att ta till sig Lucas frustration och vrede, det är lätt att känna igen föreståndaren Grethe och hennes snabba slutsatser, det är så lätt att döma och att vägra vilja se hela bilden. Vi är många som kan lära oss mycket av den här filmen.

Det som gör att filmen inte når yttersta toppbetyg för mig är slutet. Sista kvarten hade inte behövts. Hade filmen slutat vid en jultallrik hade jag jublat och gråtit, nu bara jublar jag. Thomas Vinterberg, jag visste att du var suverän efter att jag såg Festen men att du var SÅHÄR bra hade jag aldrig kunnat drömma om.

Hur det gick med den extravaganta hårstanken? Bra. Efter filmens första fem minuter hade näsan domnat bort, sen hade jag annat att fokusera på. En bra film till exempel.

Fredagsfemman # 62

5. Veckans mest intressanta biopremiär

Tom Cruise och Oblivion i all ära men den danska filmen Jakten känns som en måstefilm på bio. Thomas Vinterberg regisserar och Mads Mikkelsen blir anklagad för att ha förgripit sig på en liten flicka.

 

 

4. Schysst Lovefilm!

I dessa gratismånad-på-Netflix-hajpens tidevarv har en annan sak slagit mig. Lovefilm är sjukt generösa. Jag går in på Headweb och Voddler och ser att det går att hyra En oväntad vänskap för 39 respektive 37 kronor men som medlem på Lovefilm kan man streama den gratis. Även skräckishöjdaren Sinister kan ses där helt utan kostnad. Jag är glad att Lovefilm gillar Fiffis filmtajm för jag gör gärna reklam för ett sånt schysst företag.

 

3. Söndagens konferensresa

Många konferenser skulle kunna överföras direkt till bioduken, så tragiskt, konstigt och hysteriskt kan det bli när arbetskamrater ska umgås i nån slags bondande weekendresa under influenser av stora mängder  alkohol, en resa som förhoppningsvis ska leda till nya framgångar för företaget men som också kan ha motsatt effekt. På söndag är det dags för min andra som chef. På söndag. Inte en fredag, inte en lördag, en söndag. Och inte ens en övernattning blir det. Men kul och peppande ändå hoppas jag på.

 

2. Månadens musikupplevelse

Det kanske inte bara är månadens skiva, den kan vara ÅRETS skiva som redan är här. Depeche Modes Delta Machine gör mig glad ända in i hjärteroten och jag gillar känslan av att hålla en fysisk CD-skiva i min hand även om jag ÄLSKAR Spotify.

 

 

1. Kvällens filmtittarexperiment

Det ska bli väldans kul ikväll. Jag har bjudit hem tre vänner med väldigt varierande grad av filmintresse och tillsammans ska vi försöka oss på att analysera Holy Motors. Experimentet kommer att summeras här på bloggen när jag sammanställt alla intryck och uttryck, kanske faller alla konstiga bitar på plats nu? Kanske kommer jag förstå rubb och stubb? Kanske får jag aldrig se en film med dessa vänner igen?