EVERY SECRET THING

Ronnie och Alice är två små tjejer, båda lite utstötta och annorlunda, dock på olika vis. Ronnie är en udda enstöring, Helen den lite mulliga som kör med sin mamma Helen (Diane Lane) och verkar gilla att bli behandlad som prinsessan på ärten. Helen verkar dock tycka (mer) om Ronnie och ”tvingar” flickorna att umgås.

På väg från ett kalas går nånting jättefel. Ronnie och Alice går förbi ett hus med ett skrikande barn i en vagn och ingen vuxen människa syns till. Helt sonika tar dom barnet, rövar bort det och ett tag senare hittas den lilla babyflickan död. Både Ronnie och Helen döms till sju års ungdomsfängelse och när filmen drar igång på riktigt är tjejerna ute från fängelset, har precis fyllt 18 och försöker på varsitt sätt hitta tillbaka till nån form av vanligt liv.

I samma veva försvinner ännu ett barn spårlöst och vilka blir misstänkta? Jo, Ronnie (Dakota Fanning) och Alice (Danielle Macdonald) såklart. Utredningen hamnar på den målmedvetna polisen Nancy Porters (Elizabeth Banks) bord och det är inte en kvinna som backar i onödan.

Om man bryr sig om A-märkning och Bechdeltest så är det här en film som kammar hem full pott. Manuset är skrivet av min favorit Nicole Holofcener efter en roman av Laura Lippman och filmen regisserad av Amy Berg (hennes långfilmsdebut).

Männen i filmen spelar andra fiol på alla plan, dom som är med är egentligen inte med av någon direkt anledning och hade kunnat strykas helt utan någon märkbar skillnad för filmens handling/känsla.

Blir du nyfiken på filmen så finns den att hyra på Itunes.

THE BOY NEXT DOOR

Claire (Jennifer Lopez) jobbar med att slicka sina sår efter att ha fått reda på att maken Garrett (John Corbett) varit otrogen både mycket och länge. Skilsmässopappren är inte inskickade men hon försöker ”tuffa på sig” och tänka ut hur hon vill ha framtiden. Ska hon gå tillbaka till honom? Är han att lita på nu? Knappast va?

Hon bor med tonårssonen Kevin (Ian Nelson), en kille som mobbas i vissa scener i filmen men som annars känns som en jordad och ”vanlig” tonårskille utan direkta problem. Granngubben Mr Sandborn (Jack Wallace) får efter en olycka ta hand om en yngre föräldralös släkting, 20-årige Noah (Ryan Guzman) och det tar inte många sekunder innan det börjar spraka mellan dom. En sexuellt utsvulten medelålders kvinna och tillika lärare som inte kan hålla tassarna borta från en yngling som skulle kunna vara både hennes son och elev.

Den föredetta advokatassistenten Barbara Curry har skrivit ett filmmanus som skulle kunna vara en våt dröm för all icke purunga kvinnliga bekräftelsetorskar om det inte vore så att hon knorrar till historien med att först sträcka fram kakan och sen ta tillbaka den och samtidigt slå så hårt på handen med en plastlinjal att fingrarna går av. No cookie for you! Det finns psykopater maskerade i både discokroppar och dess motsatser.

Jag tycker om Jennifer Lopez som skådespelare. Hon är varm på nåt vis. Jag köper hennes rollfigur och dom flesta av hennes ageranden. Hade jag inte gjort det hade filmen fallerat helt. Nu blev det istället en helt okej stalkerthriller.

MISSTÄNKT

Snart är det dags att lista favoritfilmerna från 1987 och som av en händelse såg jag om en av filmerna från det året, dagens film, Misstänkt.

Thrillers från 80-talet var ofta något alldeles extra. Dom var något som thrillers inte alltid är nuförtiden: dvs spännande. Rättegångsthrillers speciellt. Även den enklaste av historia hade någon form av smart twist. Men ibland vet jag inte riktigt om filmerna faktiskt var kluriga och spännande eller om det var jag som bara var…ung…när jag såg dom. Så nu har jag sett om en av alla filmer jag minns som sjukt spännande bara för att komma fram till att ja….den funkar bra fortfarande.

Jag förvånas ofta över hur extremt stabil Cher är som skådis. Hon må se lite underlig ut men hon levererar. Alltid. Här spelar hon advokaten Kathleen Riley som är satt att försvara en hemlös stum man (Liam Neeson) som är åtalad för ett brutalt mord på en kvinna. Eddie Sanger (Dennis Quaid) sitter motvilligt i juryn men han känner på sig att allt inte står rätt till och börjar leka privatdetektiv på fritiden samtidigt som det är väldans olagligt för en försvarsadvokat att ha något som helst samröre med juryns medlemmar, vilket då Kathleen har – med Eddie. Upplagt för spänning med andra ord.

Jorå, det här är en fullkomligt habil film, det finns faktiskt inte mycket att klaga på. Frasiers pappa spelar domare, bara en sån sak.

Om den lyckas ta sig in på 1987-listan eller inte kommer märkas på söndag.

Skräckfilmsvecka: THE SACRAMENT

Det finns många bra anledningar till att ta med The Sacrament på skräckfilmsveckan men det finns en extra bra anledning till att publicera texten alldeles just nu. En film som börjar med Heartbeats med The Knife måste ju dyka upp på bloggen samma kväll som jag ser The Knife live på Annexet i Stockholm. Eller hur? Det sammanträffandet kan jag inte bara ignorera.

Ti West är en regissör jag försöker hålla ögonen på efter att ha bajsat ner mig av både The Innkeepers och The house of the devil. Med dessa båda filmer lyckades han få till en stämning som man nästan kunde ta på, en annorlunda typ av spänning i filmer som på pappret är helt ”vanliga” spök-skräckis-thrillers. Vad gäller The Sacrament lyckas han med nåt liknande trots att filmen inte är en skräckfilm i egentlig mening, det är snarare en verklighetstrogen (ja, tyvärr) historia som blir väldigt otäck just för att människan i sig kan vara så jävla sjuk. Det är alltså inga spöken eller monster här, det är en isolerad sekt i centrum.

Filmen är uppbyggd som en dokumentär, ett litet TV-team följer med en man som ska hälsa på en syster han inte sett på länge, en syster som flyttat till denna välbevakade sekt nånstans ute i ingenstans som leds av en äldre man som kallas Father (Gene Jones). Denna Father har sedvanliga gubbkläder, stora pilotsolglasögon, en läbbig aura och en sladdrig gubbtunga som visas ofta i bild trots att han har den inuti munnen. Mycket mysko och mycket äckligt.

Det sägs inte öppet på något sätt men tydligen är manuset baserat på Jonestownmassakern som skedde 1978. Har man det i bakhuvudet blir filmen läskig för att den är sann, har man inte den vetskapen i bakhuvudet blir filmen läskig för att den mycket väl skulle kunna vara sann. Ti West har hur som helst återigen lyckats få till en film som får mig fast från ruta ett.

Det enda som får mig att tappa fokus är Joe Swanberg som spelar TV-teamets kamerakille. Kan någon på ett hyggligt sätt säga till honom att han kanske inte borde stå framför kameran? Att hans utstrålning är kallare än en nedkyld slaktarbänk?

Filmitch har redan sett The Sacrament ( här är hans recension) så idag skriver han om en annan film: Liftaren. Och han har sett både originalet och remaken!

MOTHER

Det här är historien om en mamma och hennes ende son och mammans kamp för att få sonen frikänd när han döms för ett bestialiskt mord på en ung flicka.

Det här är även historien om en fanatisk curlingmorsa och hennes skeva förhållande till sin son och tillika sängkamrat.

Det här är också berättelsen om en mamma och en son, båda vars mentala hälsa starkt kan ifrågasättas.

Jag har svårt att få igång känslorna när jag tittar på den här filmen för varje gång jag känner det allra minsta så vänder filmen 180 grader och blir någonting annat. Det är klart att en mamma kan vara orolig för sitt enda barn, frågan är om sonen är 12, 17 eller 21 och hur mycket han egentligen måste omhuldas? Jag vet faktiskt inte.

När han pratar sex med en kompis säger han att han legat med en tjej, ”min mamma”. Kompisen reagerar inte ens. Och när han kommer hem full sent en natt kryper han ner i deras gemensamma säng, lägger handen på mammans bröst och somnar. Det blir lite äckelpäckelkänslor av det som kunde ha varit fint. Jag har som lök på laxen svårt för både skådespelaren som spelar mamman (Hye-ja Kim) och killen som spelar sonen (Bin Won), det gör det inte direkt lättare att ta till sig filmen. Att regissören Bong Jong-Ho grottar ner sig fullständigt i irriterande ljud är ännu en punkt på minuslistan. Jag tycker det är sjukt äckligt med slafs-och-klafs-ljud, med kyssar som låter av för mycket saliv, av isbitar mot tjockt glas, av svårpåträdda gummihandskar. Det är en ljudbildsorgie av sällan skådat (hört) slag.

Samtidigt. Samtidigt har filmen nåt som äter sig in i mig. Den är otäck, den är konstig, det är dom vanliga sydkoreanska inslagen av drutta-på-ändan-fars, jag känner en underlig aversion mot samtliga karaktärer och det intressanta samtalsämnet från en filmspanarträff härom månaden – kan man tycka om en film även om man inte sympatiserar med någon av karaktärerna? – blir återigen aktuellt i min hjärna. Jag personligen har märkt att jag har svårt för det. Jag behöver nån att ”hänga upp mig på” även om det bara är en liten biroll. Här finns det ingen. I princip alla handlingar känns ogrundade, i alla fall för mig, men jag är fullt medveten om att det kan härröras till kulturkrockar och att jag fortfarande har en lång väg att vandra innan jag kan säga att jag är en van åskådare av asiatisk film.

Om jag delar upp filmen i tredjedelar så är den första svag, den andra okej och den tredje jättestark. Det gör att eftersmaken blir bra trots att en hel del av ingredienserna var sådär. Men det är bra skumt att se en tonårskille (väl?) stå och kissa mot en putsad mur samtidigt som hans mamma matar honom, hon håller upp en skål med tunn mörkbrun soppa mot munnen och tvingar honom att dricka. Kameran filmar uppifrån, skålen, soppan och kisset som strilar i rännilar på asfalten och hela tiden har jag känslan av att det här är helt normalt. Vilket det kanske är. Bara inte för mig.

Jag får passa på att tacka Tommy från TNE-podden för filmtips och spark i baken så att filmen äntligen blev sedd. Det var nåt att bita i vilket alltid är kul och Bong Jong-Ho fortsätter att imponera på mig även om Snowpiercer fortfarande är ohotad etta bland hans filmer.

PUPPET MASTERS

Jag kände mig alldeles upprymd när jag satte mig i soffan för att se den här filmen. Jag har tänkt på den i flera år, tänkt att jag vill se om den, längtat efter den, men av en anledning som kan stavas så-många-filmer-så-lite-tid-och-en-hel-del-felprioriteringar har den gång på gång fått stryka på foten.

Men nuså, nu var det alltså dags att se om Donald Sutherland i filmatiseringen av den produktive författaren Robert A. Heinleins science fictionroman från 1951 The Puppet Masters. Jag såg den på bio på försommaren 1995, mitt i bröllopsplaneringen, det är nog därför jag minns den så väl. Det var ett skönt avbrott att rensa hjärnan från alla tusenmiljoner val man var tvungen att göra.

Den här gången behöver jag inte rensa skallen från något speciellt, jag sitter mest och myser, pyser, ryser och nej, inte fryser. Det är ju sommar!

När Jorden invaderas på det riktigt läskiga sättet så är det inte jätterobotar som kommer flygande och bombar bort halva världsdelar eller gigantiska monster. Här är det nåt annat, nåt litet, nåt som kryper och krälar, nåt som har en tentakel som körs in i nacken på människor och ”tar över” kroppen. Varelsen ser ut som en blandning av en snigel och en rödspätta, faktiskt rätt äcklig måste jag säga, och trots att filmen har några år på nacken känns den rätt tidlös vad gäller effekterna. Den skulle kunna vara gjord 1958 eller 2002, marginell skillnad i utförande.

Det är nåt med människor som har ”döda” ögon som är verkligt otäckt tycker jag, när blicken är som på en zombie men personen i fråga uppenbarligen lever. Det finns en del såna i den här filmen. Människor som beter sig som robotar men ser ut som vanligt. Jag får kalla kårar längs med ryggraden och så blir jag rädd för det också för tänk om det som känns på ryggraden är en rödspättesnigel som kladdat sig fast och bara väntar på rätt sekund att spetsa mig i bakhuvudet med nåt vasst.

Den stensäkra fyran filmen fick 1995 är kanske inte lika säker men en trea känns för fjuttigt. Jag gillar ju det här! Det är charmigt, det är otäckt på nåt slags Stephen King:skt sätt, det är inte många kända ansikten i rollistan men det gör ingenting alls. Jag är glad att jag såg om den, det ska inte dröja 19 år till nästa gång.

Svensk söndag: MANNEN FRÅN MALLORCA

.

.

.

Detta slut! Detta fullständigt irriterande men ack så rimliga slut! Jag säger som Kalle Anka i min absoluta favorit-Kalle-Anka-serieruta: GAAAAAAH! KISS I HJÄÄÄÄÄÄRNAAAAN!

Att se en film som denna, att påminnas om hur jävla bra svensk film – också – kan vara, att kunna njuta av en välskriven historia, av skådespelare som varken överdriver eller underpresterar, av fingertoppskänslig regi, av precis scenografi, alltså, det är alldeles ljuvligt! Bokhyllan på polischefens kontor ser ut exakt som jag tror att en bokhylla på ett poliskontor ser ut, inte som en museiinstallation. Allt med filmen är pur perfektion.

Poliserna Jarnebring och Johansson (Sven Wollter och Tomas von Brömssen) är sköna vanliga spanare, Hedberg (Rico Rönnbäck) en Gunvald Larsson-typ, fast mer gigolobelevad och Håkan Serner briljerar som inspektör Andersson.

Håkan Serner kan vara en av svensk filmhistorias mest bortglömda och mest ocreddiga skådespelare men i min värld förtjänar han en bronsstaty i en kvällsupplyst park.

Den 25 oktober 1984 dog han, blott 51 år gammal. Mannen från Mallorca hade premiär 12 oktober. Jag hoppas att han hann se filmen, att han förstod hur bra den blev och hur fenomenal han själv var i den men jag inser nånstans att min önskan inte räcker långt. Håkan Serner dog inte av någon dödlig sjukdom, han tog sitt liv. Tre barn, två Guldbaggar (varav en för rollen som Einar Rönn i Mannen på taket) och ett imponerande CV var tyvärr inte plåster nog mot hans depression. Så jag röstar för en Håkan Serner-staty, jag tycker han förtjänar en. Framförallt förtjänar han att bli ihågkommen även om det bara är på några rader i en filmblogg.

1978 skrev Leif G.W Persson romanen Grisfesten som denna film är baserad på. Det var första boken om poliserna Jarnebring och Johansson där den andra heter Profitörerna (1979) och den tredje Samhällsbärarna (1982). Efter att ha sett Call Girl känns det som om Mannen från Mallorca har solklara paralleller till Bordellhärvan/Geijeraffären. Även om infallsvinkeln är olik så är grundhistorien och problematiken densamma. G.W hävdade att så inte var fallet men i hans självbiografi från 2011, Gustavs grabb, medger han att han skrev Grisfesten för att hämnas på alla dom som ljög i samband med Geijeraffären.

Mannen från Mallorca är en härlig filmupplevelse på alla sätt och vis. Det är en film som håller vid flera tittar och framförallt, det är en film vars slut ger mig brutalkiss i hjääääääärnan.

BREACH

Robert Hanssen. 56 år. FBI-agent. Make. Pappa. Spion.

Eric O´Neill. Kanske 30. Gift. Vill bli agent.

Breach är en film baserad på spelet mellan Robert Hanssen (Chris Cooper) som eventuellt läcker information till Ryssland och hans sekreterare Eric O´Neill (Ryan Philippe) som även var infiltratör och jobbade åt byråchefen Kate Burroughs (Laura Linney) för att – om möjligt – hitta vattentäta bevis för Hanssens troliga spionverksamhet.

Jag har alltid ganska höga förväntningar när jag ska se filmer som denna. Det är det här med thriller som spökar. Jag önskar mig alltid härligt konspiratoriska politiska thrillers med nån skön twist på slutet men såna filmer växer inte på träd. Jag tycker dock att även medelmåttiga filmer i denna genre oftast är sevärda och Breach är inget undantag.  Den är sevärd, den är välspelad, Chris Cooper, Ryan Philippe och Laura Linney kan inte göra mig besviken. Filmen är lite lagom spännande OCH den är – ta-daaaaam –  baserad på verkliga händelser.

Robert Hansson har alltså funnits i verkligen och bara en enkel googling bort kan man läsa om fallet på FBI´s egen hemsida. Filmen är okej men FBI-texten är intressantare och slutscenen i hissen är något att minnas för resten av livet. Chris Cooper är helt enkelt inte en kille man jävlas med.

Fy fan.

Slutscenen.

Burr.

SAVAGES

När jag först såg den här postern tänkte jag ”Haha, coolt, Achmed the dead terrorist är med!”. Sen tittade jag lite närmare och såg att jag hade fel. Det andra jag såg var att Oliver Stone regisserat. Kan han fortfarande göra intressant och underhållande film? Jag känner mig skeptisk men jag tänker inte såga filmen osedd.

Savages handlar om droghandlarbröderna Chon (Taylor Kitsch) och Ben (Aaron Taylor-Johnson) som gjort storkovan på att odla afganistanimporterad marijuana. Chon är iskall och krigsskadad, Ben är empatisk och använder pengarna till att på plats hjälpa behövande i Afrika. Bröderna är båda tillsammans med O, Ofelia (Blake Lively) och det är en polygamiskt förhållande som verkar fungera toppen för dom alla tre.

Bröderna blir kontaktade av bulvaner till Elena (Salma Hayek) som vill köpa in sig i deras narkotikaimperium, bröderna säger nej och Elena blir arg.

Savages känns som en film Tony Scott borde ha gjort. Den känns som en film Tony Scott kanske hade börjat på men som Oliver Stone slutförde. Nu var det inte så, jag har i alla fall inte hittat någon information om att Scott skulle ha varit inblandad i denna film innan sin död men det hade varit en bra förklaring till varför filmen känns som en Tony Scott-film ända ut i fingerspetsarna. Alla färgerna som karakteriserade Scotts filmer och eftersmaken att jag alltid vill måla om hemma även om den varit mindre bra. Den här filmen är inte mindre bra, den är liksom inte bra alls.

För det första, Blake Lively är berättarröst filmen igenom. Jag har lärt mig att berättarröster oftast används på film när manuset är så kekkigt att filmen utan en förklarande röst blir obegriplig. Check på den! När en berättarröst är mysig (som till exempel Harrison Ford i Bladerunner) så kan den ha ett mervärde oavsett baktanke. Blake Lively är inge mysig. Däremot är bröderna bra. Aaron Taylor-Johnson är i och för sig alltid bra men Taylor Kitsch har efter sina magplask i John Carter och Battleship inte gjort sig känd som nån framtida Oscarsvinnare direkt men att se honom här gör att jag känner ett visst hopp för killen.

Problemet med filmen är inte något av det jag skrivit här ovan. Problemet är att Savages är ett förtäckt VM i överspel där John Travolta, Salma Hayek och Benicio Del Toro kämpar som djur för att vinna pokalen. Det är banne mig komiskt att se vad dom försöker. Det är grimaser och gester, det är högljutt och peruker, ställ dessa tre på Fredriksdalsteaterns scen en sommar och Eva Rydberg skulle vara arbetslös efter det.

Vad Oliver Stone pysslar med har jag ingen aning om men han behöver väl betala hyran som alla andra. Nån annan förklaring kan jag inte se.

 

 

THE CALL

Att vara telefonist på en larmcentral är ett yrke väldigt få SYO-konsulenter informerar om. Efter att ha sett The Call kanske det kan bli lite ändring på det. Visserligen förstår vi som tittar att det är ett psykiskt påfrestande jobb men det känns också…mysigt…på nåt sätt. Familjär stämning, snyggt kontor, sköna människor, ett spännande och viktigt jobb. Sånt som lockar folk till arbetsplatser. Hur det ser ut i verkligheten vet jag såklart inte, jag förstår bara att dom måste ha ett jäkligt pressat schema.

Jordan Turner (Halle Berry) är duktig på sitt jobb men när en flicka blir dödad av en inbrottstjuv när Jordan har henne på tråden ser hon det som ett personligt misslyckande och får svårt att sköta sitt jobb. Hon drömmer mardrömmar, ser syner och vill inte svara i telefon. Hon blir omplacerad så hon kommer bort från ”golvet” och får istället utbilda nya larmtelefonister men när en rookie får in ett samtal från en kidnappad och mycket uppriven flicka får Jordan ta över.

Halle Berrys frisyr vittnar om att historien inte utspelar sig i nutid och till en början inser jag att det bara en känsla, jag har inget faktiskt att ”gå på”. Men sen kommer scenen med en man i en bil som lyssnar på Puttin´on a ritz med Taco och jag vet att jag var tio år när jag lyssnade sönder den skivan så förslagsvis ska filmen kännas som 1982-ish, eller nåt. Men sen pratas det om en favoritfilm och att det är Bridesmaids och då är jag borta igen men det kanske är skit samma egentligen. En petitess i sammanhanget. Dock kan petitesser vara avgörande för om en film upplevs helgjuten eller slarvigt genomförd och The Call är lite både och tycker jag.

Stora delar av filmen är väldigt spännande, snyggt iscensatt med musik och kameravinklar och Abigail Breslin är jättebra som den kidnappade flickan. Sen finns det svagare moment som man antingen köper eller retar sig på. Jag köper dom. Jag gillar filmen. Jag bet på naglarna och jag retade mig inte ett dugg på Halle Berry. Halleluja.

Vill du veta mer om The Call? I somras pratade filmpodden Har du inte sett den om filmen. Lyssna vettja. Det är kul.

DEN SOM SÖKER

Men jag vet inte vad jag ska säga riktigt”  säger prästen Olof (Claes Ljungmark) i en scen i filmen och SOM jag håller med honom. Jag vet inte heller vad jag ska säga och än mindre vad jag ska skriva. Min hjärna är liksom helt…blank.

När jag gick i lågstadiet hade vi en stencileringsapparat på skolan, sen sån man satte originalpappret i och sen snurrade mekaniskt med handen på ett handtag så kom det ut kopior med lila text. Jag känner mig som en lila kopia just nu. Det känns sällan svårt och nästan aldrig tungt att skriva blogginlägg men när jag sett en svensk film och jag tycker precis samma sak som jag gjorde om den förra svenska filmen jag såg då är det bra segt. Så jädra enahanda.

Det är samma problematik, samma ”fel” och svagheter som gör att filmen inte funkar. Jag orkar inte ens dra listan igen. Jag önskar bara så himla mycket att det fanns fler regissörer, manusförfattare och filmkonsulenter som vågade tänka utanför lådan. Jag VET att money rules men det är en tröttsam förklaring.

Josephine Bornebusch är filmens ena ljusglimt. Den andra är att den inte var så lång.

SILENT HOUSE

Jag stängde av. Jag stängde av!

Klockan var strax efter midnatt, jag låg i sängen, ensam vaken. Det är tyst, det är mörkt, jag är sådär lagom trött, sådär att det är skönt att ligga ner men kroppen vill inte sova.

Jag känner för en skräckfilm och blev upprymd när jag hittade Silent House, glad för att det var en läskig film jag inte sett och för att Elizabeth Olsen hade huvudrollen. Filmen börjar och jag känner direkt att den är bra. En skön känsla, bra uppbyggnad, inget direkt nytt men det gör inget för det är bra. Kanske för bra. Kanske…. fyfanaaaaannämenOJvadhjärtatslår. Det här är ju läskigt på riktigt!

Jag ser att det är 59 minuter kvar av filmen när jag klickar på paus. Det funkar inte. Jag blir för rädd, det är för spännande, jag fixar inte halvmeters jumpscares, inte nu. Så jag stänger av. Jag tror inte det någonsin förut har hänt. Jag klickar på stopp, stänger locket på laptopen och känner mig som en kyckling. En kyckling med maxpuls. Varför tyckte jag den var så läskig? Jag försöker analysera, försöker fatta men somnar med vetskapen om att jag ser klart filmen imorgon, på dagtid.

Så jag gör det. Solen skiner, det är tidig kväll och jag bestämmer mig för att se klart filmen.

 

 

 

 

HUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!!!!


THE PURGE

Det är ett USA där kriminalitet i princip inte existerar. 364 dagar om året går invånarna omkring i ett snällisland och bara sköter sig. Den 365:e dagen däremot, den dagen är The Purge – utrensningen. Tjugofyra timmar där alla brott är tillåtna utan straff som följd, tjugofyra timmar där det gäller att hålla sig borta från gatorna, låsa in sig, försöka se till att dom närmaste är i säkerhet.

James Sandin (Ethan Hawke) säljer svindyra säkerhetssystem och har blivit rik på sitt arbete. Det svider i ögonen på dom missunnsamma grannarna men det kan familjen Sandin strunta i. Dom har varandra. Pappa James, mamma Mary (Lena Headey), sonen Charlie (Max Burkholder) och dottern Zoey (Adelaide Kane), dottern som i smyg dejtar en lite äldre kille mot pappans vilja.

The Purge verkar som sagt vara en företeelse som enar landet, det känns som om den absoluta merparten av amerikanerna tycker att det är ett bra påhitt. När jag ser filmen tänker jag att det egentligen bara är en sjuk förlängning av rättigheterna och vapenlagarna som finns nu. Blir du påhoppad/anfallen/beskjuten/rånad så får du skydda dig med alla till buds stående medel. Det går att peka på självförsvar bara fel person ringer på dörren om du trodde dig kunna ana ett vapen i fickan eller att en person med uppdragen kapuschong går en promenad genom grannskapet och du ”råkar” skjuta hen till döds. Det är så mycket av USA´s självklara rättigheter som jag ser som ren science fiction och händelser man läser om som borde vara en manusförfattares fantasier och inte den verklighet det faktiskt är.  När jag ser en film som The Purge så får den liksom fler dimensioner än att enbart passera som vilken skräckthriller som helst. Och det är det som gör den så bra.

The Purge är på sina ställen ganska otäck men den har även en handfull lättgenomskådade och icke fungerade skulle-vara-jump-scares-scener. Jag får en känsla av att den inte är riktigt genomarbetad varken i manus, klippning eller regi. Det fattas den där sista stitsen. Det finns inget snöre på det fint inslagna paketet, ingen marmelad till dom nybakade sconesen, ingen mascara trots festsminkning – och det är synd. Och onödigt. För filmen i sig är absolut bra som den är – men – den hade kunnat bli nånting oliiidligt spännande med den där sista växeln ilagd.

Jag är helt solklart stensäker på att det kommer en The Purge 2. Om det är bra eller dåligt får framtiden utvisa men så länge det inte röstas fram en amerikansk president med lägre IQ och EQ än den där ekorren som bestämde förut så borde det inte kunna bli verklighet av filmen. Borde. Man vet aldrig. Det är ändå USA vi snackar om.

FACES IN THE CROWD

Ta-daaaaaam.

En seriemördare härjar i staden.

Ta-daaaaaaam.

En vacker kvinna på väg hem från krogen ser seriemördaren mörda en annan kvinna.

Ta-daaaaaaam.

Den vackra kvinnans första tanke blir jag måste smyga härifrån. Inte jag måste hjälpa den där snart-döda kvinnan.

Ta-daaaaaaaam.

Mobilen ringer, seriemördaren tittar upp och möter den vackra kvinnans blick. Hon har sett honom, nu måste hon också dö såklart. Seriemördaren gör sitt bästa och den vackra kvinnan dör – nästan. Eller nä. Hon överlever men hon har fick den jobbigaste biverkningen av dom alla efter en nära-döden-upplevelse: hon blev ansiktsblind. Men hon har ju sett mördaren och mördaren är fortfarande kvar därute. Hon sitter på lösningen men hon minns ju inte.

Mo-hooooooo.

Kan det vara pojkvännen?

Kan det vara läkaren?

Kan det vara den halvkända skådespelaren med uppenbart lösskägg?

Ta-daaaaaaam.

Filmen tog slut. Tack gode gud för det.

ABANDON

Jag hittar filmen i en loppislåda. Tar upp fodralet, tittar, synar. Det är nåt som lockar. Kanske bilden av skuggan som formar sig som en kniv. Jag får flashar till den utomordentliga thrillern Kniven är enda vittnet. Sen tänker jag på Tom Cruise hoppande i soffan hos Oprah och att Benjamin Bratt för mig aldrig blir mer än snubben som var ihop med Julia Roberts i fjorton dar.

Så ser jag Zooey Deshanels namn på fodralet. Synar bilen mer. Vad fan, är det HON där längst ner? Den blonda? Hur många operationer har människan gjort för att bli en new girl?

Filmen börjar. Det är Katie Holmes som är snyggisen, skolans hon-som-alla-vill-ha. Hennes bästa kompis är Zooey Deshanel i fula kläder, nåt otvättat råttbrunt hår och en näsa som hon inte längre har kvar. Men filmen handlar om den coola rikis-killen med det balla namnet Embry Larkin (Charlie Hunnam) och det är hans fejs som syns på fodralet. Poletten trillade ner och jag kan andas lite lättare. Ibland blir man liksom rädd, ansiktsblindhet är inget jag strävar efter.

Embry har nämligen försvunnit från skolan. Polisen kopplas in och då har det gått ungefär tio minuter-en kvart av filmen och där tappar den mig. En ung kille försvinner alltså, det är fine, jag köper det. En ung kille med rika föräldrar, duktig i skolan, snygg och med en kalaspingla till flickvän försvinner alltså. Fine. Jag köper det med. Grejen är bara den att när polisen kopplas in så har Embry varit borta i TVÅ ÅR och DET köper jag inte. Men jag tittar klart på filmen. Okej skådespeleri räddar filmen från motorsågsmassaker, som så många gånger förr. Men handen på hjärtat, ingen av dom inblandade lär prata högt om sin medverkan här.