FUNNY GAMES U.S

Tio år efter att Michael Haneke gjorde filmen Funny Games gjorde han precis samma sak igen, bara med andra nationaliteter framför kameran.

I Funny Games anno 1997 var det Ulrich Mühe och Susanne Lothar som spelade det tyskspråkiga paret som fick sin semestertripp en smula besudlad kan man säga och i den amerikanska remaken från 2007 är det Naomi Watts och Tim Roth.

Grundförutsättningarna för historien är annars exakt desamma och det känns faktiskt rätt spännande att manusförfattaren och regissören Haneke vågat göra filmerna så pass lika varandra. Jag kan väl bara anta att den tyska Funny Games flög över huvudet på många som skyr tyska filmer per automatik. Ja, dom finns. Idiotiskt, jag vet.

Jag har inte mycket mer att säga om det här mer än att redan nån minut in i filmen, när musiken går från Händel till nån vidrig stress-metall, då sitter jag fast i en ångest-tving som skruvas och skruvas hårdare och hårdare ju längre filmen går.

Alltså, Funny Games är en sån sjuk jävla obehaglig film att jag knappt kan hitta nån film att jämföra den med, i alla fall inte bland filmerna som finns i mitt minnesbibliotek. Jag älskar den så mycket att jag hatar den, för att parafrasera en viss Håkan Hellström.

MR. RIGHT

Jag har såna himla höga tankar om Anna Kendrick. Hon är alltid så himla bra. Alltså HIMLA bra. Det hon däremot kanske inte är lika bra på är att välja rätt filmer för även om HON alltid är bra så är filmerna hon är med i inte sällan sämre än sämst. Kolla bara Get a job.

Sam Rockwell är Anna Kendricks totala motsats i min bok. Jag gillar sällan honom. Därför kändes det lite spännande att titta på den här filmen, det kunde liksom bli precis vad som helst och ja, preciiiis så blev det. Vad som helst. Ett sammelsurium av frågetecken dansar rumba alldeles nakna i min skalle. Vad ÄR det jag tittar på? Thriller-drama-romcom-svartkomedi-knas. Fast dåligt.

Inte sevärt på en fläck. Den är inte ens värd att skriva mer om. Hoppas Anna fick hutlöst mycket pengar för att göra den här skiten.

THE HATEFUL EIGHT (70 mm)

Quentin Tarantino har gjort sin åttonde film och återigen är det en västern. Den förra, Django Unchained (den där Leonardo DiCaprio spelar (över) som elakt as), kom 2012 och jag tyckte väldigt mycket om den då (men lite mindre när jag såg om den).

Västernfilmer är normalt sett inte min kopp thé. Jag tycker ofta det blir tradigt med alla dessa karga vyer, onödigt bombastisk musik, män – och baaaara män *gäsp* – som håller på med sina hästar och är inbundna, allmänt träiga, pratar sakta och har som sport att inte visa känslor.

MEN, precis som med alla andra genres så finns det plus och minus. Det finns västernfilm och så finns det Västernfilm. Det här är VÄSTERN, det här är en RIKTIG film, en film som är gjord av en människa som kan film, som älskar film, som kan skriva dialoger man tappar hakan av och som drämmer till med ond bråd död på bästa splattiga sätt i exakt rätt tidpunkt.

Redan i början av filmen, strax efter Ouverturen slutat, när skådespelarnas namn dyker upp i perfekt västerntypsnitt (såklart!) och jag ser Ennio Morricones namn då går det en liten kissrysning genom kroppen. Detta i kombination med att jag sitter på Rigoletto och ser den omtalade 70mm-visningen gör att jag verkligen hamnar i ett filmtittarmode av sällan skådat slag. Det är SÅHÄR film ska visas. Perfekta omständigheter OCH en filmintresserad publik som är där för att SE FILM, inte för att moffa snacks.

Dryga tre timmar senare är filmen slut men inte jag. Timmarna gick fort trots att det inte hänt så mycket mer än att det pratats och dödats. Första delen av filmen är det minst action och mest dialog, andra halvan dialog och blodmos. Jag vet att många tycker första delen är den starkaste men jag sträcker upp handen och säger det motsatta. Andra delen av filmen är den som gör att det här är en ”Tarantinosk” västern och inte vilken-som-helst. Det SKA vara våldsamt och blodigt men alltid med den karakteristiska Quentin-glimten i ögat.

Skådespelarna då, hur sköter dom sig? Samuel l Jackson är i centrum i princip hela filmen och han briljerar ÄVEN om jag ibland kan tycka att han känns lite för mycket som en ”skön snubbe” för att jag ska tro på alla elakheter han gör. Tim Roth är bra (och porträttlik Christoph Walz!), Kurt Russell ser ut att ha två små gnagare på varsin sida av munnen men neejdå, det är en mustasch av modell very impressive, Demián Bichir gör det han ska, Bruce Dern är Bruce Dern och Michael Madsen fortsätter väsa sig igenom sitt yrkesliv. Alltså, KAN den mannen prata normalt? Låter han sådär hemmavid också, vid middagsbordet, på föräldramöten, i drive-in:en på Donken?

Men för mig är det två skådisar som verkligen stucker ut och det är Walton Goggins (Shane i The Shield! <3) som Chris Mannix, den nya sheriffen i Red Rock och det är Jennifer Jason Leigh som spelar en karaktär som på sedvanligt Tarantino-vis har ett namn med två likadana bokstäver som initialer: Daisy Domergue. Jag undrar om hon inte vinner VM i nedgrisat ansikte?

Jag tycker hon är stencool i den här filmen, hon tar så mycket skit, så mycket stryk, så mycket slaffs och klaffs och blod och gegg och hon ger inte upp, hon är inget offer. Det är ingen vanlig kvinnoroll hon gör här, Jennifer Jason Leigh, hon är knappast med för att vara ögongodis och det är nog det som gör att jag ändå köper hela grejen med ”hämndlystna, arga män i grupp” den här gången. Dom behandlar inte henne det minsta annorlunda för att hon är kvinna, hon är ”en av snubbarna”.

Jag är hur som helt jättenöjd med filmen, med skådisarna, med stämningen, musiken och med visningen. Jag har ingenting att klaga på whatsoever och DET är skönt som tusan!

Och grattis till oscarsnomineringen Jennifer Jason Leigh! Den enda skådisen i gänget som fick en nominering. Told you, hon ÄR bra!

I avsnitt 19 av podcasten Snacka om film pratar jag och Steffo om just den här filmen. Bland annat.

GRACE OF MONACO

Grace Kelly, hollywoodskådisen och Alfred Hitchcocks musa, gifter sig 1956 med furst Rainier av Monaco och blir furstinnan Grace. En jämförelse med något i nutid skulle väl kunna vara om Emma Watson gifte sig med prins Harry och blev prinsessan Emma? Men det skulle aldrig kunna hända, eller?

Det finns många delar av Grace Kellys liv som känns intressanta nog att ha med om det ska göras en BOATS om hennes liv. Livet som firad skådespelerska i USA som i ett huj byts ut mot ett liv som adlig kändis i det lilla furstendömet i Europa. Hur hon fick ihop livet som mamma med att vara gift med en iskall och ständigt frånvarande man som hon inte verkade tycka särskilt bra om med att längta efter att arbeta men inte få. Och hennes död naturligtvis, bilolyckan, chocken, vad hände egentligen?

Olivier Dahan har gjort en film baserad på Arash Amels manus, ett manus som är ”fiktion men inspirerad av verkliga händelser”. En boats fast alltså inte en boats alltså. Vad är sant och vad är påhittat? Hela grejen med en film som denna (ja alla biopics förresten) försvinner om man känner att det man ser inte är sant. Varför då berätta om det, varför förvanska verkliga personers liv för att ”piffa till” historien, speciellt när det handlar om döda människor som inte kan försvara sig. Eftersom denna information står direkt i förtexterna kan man säga att det är med mild skepticism jag sätter mig ned för att se filmen.

Nicole Kidman, denna filmiska gudinna, finns det någon nu levande person som kan skrida som hon. Tänk att någon så full av plast ändå kan vara så enormt uttrycksfull. Hon upphör aldrig att förvåna mig. Fantastisk är hon, Nicole, enastående, supervacker, otroligt bra på sitt jobb. Hela hon är full av superlativer och tänka sig, hon lyckas gestalta Grace Kelly trots att hon inte är det minsta lik henne utseendemässigt. Det tar ett tag innan jag kommer in i känslan att det inte är Nicole jag tittar på men efter en stund ÄR hon Grace. Snyggt gjort, det borde vara en omöjlighet.

Filmen är filmad som en film om du förstår hur jag menar? Den är inte filmad för att kännas dokumentärt realistisk, den är filmad som att kännas som en 50-talsfilm. Förstärkta färger, dimmiga filter, perfekt scenografi från början till slut. Det är det som gör att jag, trots det bristfälliga manuset, ändå kan känna att filmen har ett värde rent ”titt-mässigt”. Den är snygg. Oklanderlig. Som en saga på nåt vis.

Betygsmässigt blir det en trea men det är ingen stark sådan. En tvåa för filmen och en extra fiffilura för furstinnan Nicole.

Sofia har också sett filmen.

SELMA

Martin Luther King var en spännande man som gjorde mycket gott för världen. Han var pastor, ledare för den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen under 1960-talet och fick Nobels fredspris 1964. Filmen Selma handlar om honom och den handlar om medborgarrättsmarschen som gick från Selma till Montgomery i Alabama 1965. Behöver jag tillägga så mycket mer än så?

Ja. Jo. Liiite mer kanske?

Selma är en klassisk BOATS, en film baserad på en verklig – och i det här fallet viktig – historia men det är också en film som jag känner att jag ”bör” se men egentligen inte är så värstans sugen på. Jag erkänner utan omsvep att hade den inte varit en av dom Oscarsnominerade Bästa film-filmerna hade jag skippat den, trots att David Oyelowo är med.

Oyelowo spelar Martin Luther King och utan att vara nån superpåläst MLK-kännare tycker jag Oyelowo är alldeles otroligt lik sin rollfigur. Och bra. Framförallt bra. David Oyelowo är en väldigt trivsam skådespelare. Varm liksom. Han känns hygglig.

Sen är det rätt intressant att se britten Tom Wilkinson som president Lyndon B. Johnson och Dylan Baker, superpeddot från Happiness, som J. Edgar Hoover i mixen av kända skådespelare som spelar mindre kända verkliga människor och tvärtom, tämligen okända skådespelare som spelar väldigt kända människor. Ett exempel på det sistnämnda är Nigel Thatch som Malcolm X.

Det kliar i huvudet, det gör verkligen det. Jag blir konfys å det grövsta. Filmen är väldigt snygg, ger nästan ett dokumentärt intryck i färger och känsla, många av skådespelarna högpresterar och det går verkligen inte att säga att historien inte är intressant. Så jag säger det, filmen ÄR intressant, den är bara inte intressant på det sättet att jag håller mig allert och pigg i psyket. Vi snackar nämligen 128 minuter nu, självklart är det en lååång film, va fan den är OSCARSNOMINERAD för Bästa film, klart den är lång.

[Tar en paus här och räknar på medel-speltiden på årets nominerade filmer: 132 min, 119 min, 165 min, 99 min (*ritar kors i taket*), 114 min, 128 min, 123 min, 107 min = medel-speltid på 123,38 min. Det var The Grand Budapest Hotel som ”höll nere” siffrorna]

Back from the paus.

Det jag ville säga var att jag fann filmen sövande, ja det gjorde jag. Och kanske till och med lite tråkig, fy på mig. Men jag är glad att jag har sett den för nu är det gjort. Tadam.

 

BROKEN

När We could watch movies sammanfattar filmåret 2013 har Gustav listat en film som nummer sju som helt gått under min radar. Broken. En film han jämför med Fish Tank. Fish Tank alltså!

Tim Roth vann Stockholms filmfestivals Bronshäst för Bästa manliga skådespelare 2012 för sin roll som den unga flickan Skunks pappa i den här filmen och inte ens när jag läser detta ramlar nån pollett ner. Jag har verkligen inte hört talas om filmen förrän nu.

Det är en dryg vecka sedan jag såg filmen och en dryg timme sedan jag tänkte på den sist. Däremellan har den ploppat upp titt som tätt i tankarna, den vill inte låta mig vara, den vill inte släppa taget, den knackar mig på axeln och vill vara med. Själv är jag inte så säker på att jag vill att den ska följa mig som en skugga, det är en hemsk film och en hemskt jobbig film att se men på nåt sätt är den kanske nyttig. Den ger perspektiv. Den känns så väldigt verklig och det är en verklighet som är så långt ifrån en mysig tomtebolycka man kan komma.

Jag kan inte låta bli att tänka på TV-serien Svenska hjärtan. En radhuslänga. Grannar som umgicks men som egentligen inte hade något mer gemensamt än adressen. Det var diskbänksrealism a la vardag i Svenneland, en icke överdriven sådan. Broken ger mig vibbar av Svenska hjärtan men ändå inte, ändå verkligen inte.

Vid en återvändsgata, precis invid en vändzon ligger en handfull hus. Ordinära smutsiga tegelvillor i en norrförort till London. I ett av husen bor en man, en ensamstående man tillsammans med sina tre döttrar. Mamman är död och pappan försöker sköta hem och liv. Det går inte så bra. Han är arg, döttrarna är arga, jobbig aura i den familjen helt klart. I ett av dom andra husen bor Rick, en utvecklingsstörd och genomsnäll pojke, tillsammans med sina föräldrar och i ett tredje bor Skunk, en elvaårig tjej med skinn på näsan som bortsett från sin diabetes tar itu med livets klurigheter på ett rätt skönt sätt. Hon pratar och gör, sätter ord på sina känslor och frågar om sånt hon inte vet. Hon känns trygg, som om hon kommer växa upp till en fullt fungerande och vältänkade ung kvinna.

Skunk (Eloise Laurence) bor med sin bror Jed och pappa advokaten Archie (Tim Roth) då mamman lämnat dom för en ny kärlek. Au pair-tjejen Kasia (Zana Marjanovic) håller familjen flytande, likaså Kasias pojkvän Mike (Cillian Murphy) finns till hands.

Jag vill inte riktigt berätta mer om handlingen, inte mer än att det händer grejer. Broken handlar om så mycket. Om att växa upp, om mobbning, om kärlek, om fördomar, om icke fungerande vuxna som skapar icke fungerande barn, om att dåliga saker ibland händer helt utan förklaring, om att överleva, förlåta, förstå, älska och att inte fastna i hat. Samtidigt är det det där med misärfilm som gör att många drar sig för att se dom, domedagskänslan, det där med att när allting till synes inte kan bli svartare så dras svångremmen till och det blir ännu svårare att andas, ännu vidrigare, ännu mer ner på botten. Och när man är där nere på botten så öppnas en lucka i golvet och man spolas ner i avloppssystemet och solen slocknar och luften fylls av oljesot och ögonen av små små metallstift.

Det är så långt ifrån tjosanhejsan man kan komma så jag förstår att man väljer att inte se skiten. Jag förstår att det är enklare att se Pretty Woman för trettisjätte gången eller titta på nån bonnlurk på TV som söker en fru. Jag tror bara att det ibland kan vara nyttigt att se sånt som inte är rätt igenom lättsmält.

Det som gör Broken till en MYCKET sevärd film i denna genre är skådespelarna. Jag tycker så mycket om att se Cillian Murphy spela snäll, att se Tim Roth spela normal och att se Eloise Laurence starta en skådespelarkarriär som (tror jag) kommer gå spikrakt uppåt. Att se Broken gör att jag känner mig tacksam både för det jag är, det jag har och hur jag mår men även tacksam för film som medium. Historier som berättas lika fint som denna förtjänar att ses. Av många.

THE INCREDIBLE HULK

Ååååå vad jag vill tycka om den här filmen! Jag vill jag vill jag vill så gärna göra det!

Jag blir som en trotsig fyraåring utan gummistövlar i en sandlåda när det spöregnar och inte vill gå in. Jag vill sitta i den plaskvåta kattnedkissade kommunala sanden och köra den där röda plastbilen runt runt. Jag har ju för fan byggt en fungerande motorväg med refuger och grejer! Låt mig va! Gå bort! Jag sitter här och här sitter jag bra och jag leker med prylar som gör mig glad och inget surt nedfall som helst kan få mig att ändra mig. Sluta muta mig med pannkakor dumma förälder, jag vill inte haaaaaaa!

Nu är jag inte fyra år även om det känns så ibland. Jag är däremot fullt och fast övertygad om att en Hulk kommer pryda min kropp inom en inte alltför avlägsen framtid och jag måste därför hitta den perfekta förlagan, ett porträtt av Lou Ferrigno är nämligen inte att tänka på. Det fick alltså bli en omtitt av The Incredible Hulk från 2008 med Edward Norton som den strålningsskadade doktorn Bruce Banner.

Den här filmen lider av all världens barnsjukdomar. Precis som en supergullig fyraåring kan förvandlas till oigenkännlighet genom elaka vattkoppor blir den här finfina grundhistorien till ingenting annat än en menlös yta och en bakgrundsmusik som kan göra en förlamad hyperaktiv. Det presenteras mer information under förtexterna än det gör i en normallång svensk film sammantaget. Okej, jag känner till storyn men den som tittar och mot förmodan inte vet detta kommer bli galen. Känslan från första fem fortgår filmen igenom, varken Edward Norton eller Tim Roth kan råda bot på det hur mycket dom än försöker. Och dom försöker. Hårt. Med varenda muskel dom kan uppbringa. Med varenda uns av skådespeleri dom lärt sig på teaterskolan. Men det går inte, filmen lyckas inte nå fram till mig hur många gånger jag än försöker.

I mina ögon är det regissören Louis Leterrier som är boven. Han har fått en alldeles för stor mössa. Han har givits ansvar han inte kan hantera. Buuuu Louis, man lajar inte med hulkfilmer på det här sättet, det är en skymf! Kom och lek med mig i sandlådan istället, jag kan baka en ”sockerkaka” – och tvinga dig att äta den.

BEDRAGAREN

Robert Miller (Richard Gere) är företagsledare, äkta man, pappa, morfar och älskare. Han är sedan många år gift med Ellen (Susan Sarandon) och dom lever ett på ytan väl fungerande liv. Att han har en ung fransk älskarinna som försöker hanka sig fram som konstnär är en väl förborgad hemlighet och Robert har inga planer på att det någonsin ska bli något annat. Familjen är helig. Pengar är viktigt. Företaget är allt. Men inte ens den man som tror att han ensam kan kontrollera världen kan bestämma över ödet. Vill ödet sätta honom i skiten så gör ödet det och det spelar ingen roll vilken klass man tillhör, fast visst underlättar det med pengar på banken, i alla fall för Robert Miller.

Alltså, jag hade rätt höga förväntningar på den här filmen. Jag fick känslan av att det var en snygg, påkostad thriller jag skulle få se, det finns många skådisar som är sämre än Richard Gere och Susan Sarandon så det är klart att jag trodde det här skulle vara en höjdare. Kanske en ny Primal Fear till och med eller en lite ”vuxnare” variant av Collateral. Men nä. Det känns som jag gurglar mig långt bak i munnen med morotsjuice eller nåt, jag känner mig lite sur för det här var inget vidare faktiskt. Inget vidare alls.

Arbitrage hade kunnat vara en mustig perfekt tillagad rödvinssås men är det inte. Arbitrage är en såspåse från Knorr, en sån man blandar ut i vatten och kokar upp. En sån som smakar noll och ingenting.

The War Zone

Efter ett tips från MickeMovie hamnade den här filmen i DVD-spelaren. Jag vet helt ärligt inte om jag ska skratta eller gråta nu när jag precis har sett den. Gråta känns som den mänskligaste reaktionen men ibland när det blir för mycket att ta in, när eländet liksom svämmar över, ja då kan skrattet gurgla sig i halsen för det är så jävla svårt att stå ut med tankarna.

Om jag ska försöka mig på en jämförelse mellan film och mat så är Gudfadern en gräddig pasta med fin oxfilé, tryffel, balla svampar och jättemycket smak och Monster´s Inc är som Jellopannacotta med karamellströssel. The War Zone är råbiff gjord på datum-ommärkt köttfärs från Ica. Alltså, den går att äta om man gillar råbiff men du får en obehaglig eftersmak i munnen och du kommer känna efter i dagar om du nog inte har liiiite ont i magen i alla fall.

Det här är skådespelaren Tim Roth´s första och hittills enda film som regissör. Jag vet inte varför det bara blivit en, det är synd då jag tycker han gjorde sitt jobb riktigt bra. Kanske tog den så mycket på krafterna att han fortfarande inte hämtat sig?

Att leva med den här historien, jobba med den, analysera, regissera och kanske till och med försöka förstå den, hmmm, det krävs en rätt hårdhudad människa för att inte låta den ta sig innanför skinnet för det här är inte bara ett vanligt brittiskt familjedrama, det är lerigt, rostigt, köttigt, blodigt, äckligt, vidrigt, och överjävligt – och det är det HELA TIDEN. Det är därför det – för mig – nästan slår över. Det finns liksom ingenstans att andas, allt är skit maxat till hundra och efter en stund är det som att mitt psyke säger ”tack för mig, jag drar ner rullgardinen en bit nu´rå för nu räcker det”.

Men det finns mycket med den här filmen som är fenomenalt och skådespelarinsatserna är definitivt en av dom.

Freddie Cunliffe som Tom, Tilda Swinton som mamman och Lara Belmont som Jessie, det är dom som gör att den här filmen känns som en närgången dokumentär direkt från verkligheten och det är den känslan som gör att jag nästan kräks när jag tittar.

The war zone är ingen promenad i parken, ingen nöjeskryssning till Åland, ingen räkmacka en mysig fredagkväll. Det här är ren ångest förpackad i filmform.

Här finns filmen.