FILMÅRET 2010

På initiativ av självaste Plox ska filmåret 2010 sammanfattas. Nu går det ju dessutom att göra en rättvis lista eftersom dom sista höjdarna från föregående år haft premiär.

Det här är mina personliga favoriter från 2010 i noga uträknad rangordning baserad enbart på magkänsla och mängden lyckorus som jag känner när jag tänker tillbaka på filmupplevelsen. Klicka på filmtiteln för att komma till recensionen.

[Listan uppdaterades 2014-08-02 pga att två 2009-filmer felaktigt hamnat på detta år. Nu är felet åtgärdat.]

 

 

10. Dear John
(Regi: Lasse Hallström)

Det här är otippat, jag vet. En romantisk snyftare med en fåordig muskelnisse i huvudrollen och Lasse Hallström bakom kameran har letat sig upp på förra årets bästa-lista och det beror på en sak: en berättelse som berör mig ända långt in i magen. Och Channing Tatum. Det kan bero mycket på Channing Tatum.

.

.

 

 

9. Rabbit Hole
(Regi: John Cameron Mitchell)

Det här är filmen som fick upp mina ögon för Aaron Eckhart. Han gör en otroligt fin skådespelarinsats. Att Nicole Kidman är alldeles lysande ser jag mer som en självklarhet.

.

.

 

 

8. I saw the devil
(Ang-ma-reul bo-at-da, Regi: Kim Jee-woon)

Här är det no mercy. Hemskt är det, hemskt hela vägen men OJ så jäkla bra det är och Min-sik Choi ÄR ett skådespelarunikum.

.

.

 

7. En ganska snäll man
(En ganske snell mann, Regi: Hans Petter Moland)

Den norska filmen om en lång snäll Stellan Skarsgård var en riktig överraskning för mig i all sin smutsighet, i all sin fulhet, i all sin mänsklighet. Vardagsrealism with a twist of motorolja, liksom.

.

.

 

6. Remember me
(Regi: Allen Coulter)

Det är synd att Twilight-Robert Pattinson har blivit kuttersmycket för denna film för Remember me är så himla mycket mer än så. Jag gick från att tro att jag skulle se en formidabel bajsrulle till att tokhylla denna som en av förra årets absolut största överraskningar och ja, så kan det gå ibland. Det är lika härligt varje gång det händer.

.

.

 

5. Please give
(Regi: Nicole Holofcener)

Nicole Holofceners finurliga, roliga, mysiga och tankevärda familjedrama fick mig på tok-fall. Den här filmen kan värma upp en liten norrländsk by en hel vecka i januari.

.

.

 

4. Shutter Island
(Regi: Martin Scorsese)

Kombinationen Leonardo DiCaprio och Martin Scorsese blir oftast bra men aldrig förr har det blivit LIKA bra som med Shutter island. Jag satt som på nålar. Det här var en oliiiiiiidligt spännande film.

.

.

3. Hämnden
(Hævnen, Regi: Susanne Bier)

Micke Persbrandt isblå ögon mot afrikansk solvarm sand. Mobbade små pojkar som vill gott men gör ont. Frågor om var den personliga gränsen går, när är det nog, går som en röd tråd genom filmen som är en välförtjänt oscarsvinnare och en riktig storfilm.

.

.

2. Blue Valentine
(Regi: Derek Cianfrance)

Det är sällan relationer och/eller gifta par känns hundraprocentigt trovärdiga på film. Det är alltid nåt som känns krystat eller påklistrat eller helt enkelt bara fel. Michelle Williams och Ryan Gosling skulle mycket väl kunna vara ett par i verkligheten och berättelsen om deras kärlek och liv hade lätt kunnat göras som en dokumentär. Det är inte alltid vackert och inte alltid guld och gröna skogar. Det är precis som för oss vanliga dödliga alltså.

.

.

 

 

1. TRON: Legacy
(Regi: Joseph Kosinski)

Hur skulle jag kunna göra annat? Hur skulle jag kunna placera någon annan film som etta när Tron Legacy är den enda film inte bara 2010 utan på flera år som fått mig att gå fullständigt bananas i biofåtöljen. Jag kunde inte sitta still, jag kunde inte sluta le och inte heller sluta fnissa hysteriskt, jag kan inte sluta lyssna på filmmusiken och jag skulle gärna se att filmen gick på repeat i DVD-spelaren.

Jag är fortfarande helt dyngkär i Tron Legacy och jag tror det är en kärlek som kommer hålla i sig ett tag till.

Och ja, det kommer en dag när jag ska sluta tjata om den.
Jag lovar.

Bubblare: BiutifulNever let me go, Rubber, Kick-ass, För kärleken, The town och Black Swan.

Fler filmbloggare som listat sina favoriter från 2010 är Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord, Filmitch, Jojjenito, FlmrMovies-Noir och Filmnight.

TRON LEGACY 3D

Sam Flynn (Garett Hedlund) är son till Kevin Flynn (Jeff Bridges), världens mest framgångsrika spelutvecklare som på ett oförklarligt sätt försvann när Sam var liten. Nu har Sam hunnit bli 27, lever lite av ett rebelliskt liv och är i hemlighet ägare till aktiemajoriteten i pappans företag.

Alan (Bruce Boxleitner), Kevins vän och kollega, fick ett sms från Kevin från ett tjugo år gammalt nummer och Sam beger sig till spelhallen där hans pappa brukade hänga för att försöka klura ut var meddelandet kom ifrån. När han hittar den hemliga dörren i väggen bakom arkadspelet Tron och går nedför trappan till tonerna av Eurythmics Sweet dreams, ja, vore jag inte redan såld blev jag det då.

För dig som minns Tron från 1982 så ja, det är samma skådespelare i rollerna som Kevin och Alan. En åldrad Jeff Bridges och en mycket gråhårig Bruce Boxleitner (som jag aldrig hade känt igen om jag inte vetat att han skulle vara med). Det nya ansiktet Garrett Hedlund kommer med denna film att bli 90-talisternas och 00-talets kids svar på Harrison Ford och Tron Legacy kommer att bli deras Bladrunner. Gällande detta är jag HELT säker.

Alltså, jag skiter egentligen i handlingen, jag ids inte förklara mer om den. Jag vet bara att när jag sitter där på rad fyra med dom där fåniga 3D-glasögonen utanpå mina vanliga och det tar inte ens trettio sekunder av filmen innan jag bränner av mitt första leende och jag känner hur fötterna liksom lyfter från golvet och jag vill bara göra raketen sådär som jag gjorde i förskolan och jag är glad att ingen filmar mig för jag är fullt medveten om att jag ser ut som en påtänd lergök när jag inte kan sluta dumflina och aldrig förr, ALDRIG FÖRR, har hjärnans underhållningssynapser knasprat, blippat och varit på samma nivå hos en 38-årig kvinna som dom är på en 12-årig pojke men nu, NU JÄVLAR KLICKAR DET!

Jag älskar det här! Jag älskar känslan av att liksom transformeras in i en annan värld och när effekterna är så fenomenalt gjorda som här så är det ståpäls, armsvett, gåshud, giftstruma och hela konkarrongen samtidigt. Att jag dessutom är i det närmaste barnsligt förtjust i elektronisk blippblopp-musik gör det inte sämre. Det Vangelis gjorde för Bladerunner gör nämligen Daft Punk för Tron Legacy – och med den äran!

Att biografmaskinisten på Rigoletto 1 hade den goda smaken att höja volymen ordentligt så att väggar, golv och framförallt stolen skakade när det hände värstinggrejer på filmen, det är sånt jag uppskattar som tusan. Det var bara att hålla i sig i armstöden och hänga med på åkturen.

Har du inte biorum hemma med jätteduk, värstingljud, ljudisolerat tak och äggkartonger på väggarna så finns det ingenting bättre att investera 125 spänn i under julhelgen än att se Tron Legacy i 3D på bio. För mig är det här utan motstycke årets absoluta upplevelse-överraskning.

 

 

Trailern på Tron från 1982 kan du se här, Tron Legacys trailer kan du se här och hela det MAKALÖSA soundtracket kan du lyssna på här.