REQUIEM

När ordet exorsism finns med i en filmbeskrivning tror jag lätt att det är en skräckfilm jag ska få se. Nu vet jag att det inte alltid är så. Requiem är nämligen tysk diskbänksrealism i kombination med psykisk ohälsa, epilepsianfall, demoner OCH exorsism och nånstans känner jag att det går att ha för många ingredienser i en kaka, det går faktiskt. Nånstans måste nån sätta ner en fot och säga app-app-app, ingen hårdstekt bacon i bananmuffinsen, men här har regissören Hans-Christian Schmid och gänget bara kört på, rätt in i kaklet bara.

Michaela (Sandra Hüller) lyckas spela grå mus nästan lika bra som Ulrich Mühe i De andras liv. Hon känns så totalt ointressant och världsfrånvänd, jag får aldrig nån känsla för henne, vad hon vill och vad hon känner. Hon är liksom bara genomskinlig – och beige. Att hon inte mår bra, att hon har fått en extremt strikt katolsk uppfostran, att hon uppenbart är sjuk hjälper inte, jag bryr mig liksom inte om henne, hon når inte fram.

Näpps. Min dom blir: torrt, tyskt och dötråkigt.

BARBARA

När det skulle väljas film till Filmspanarnas förra träff kan man säga att det blev som en Bellmanhistoria. Det var en fransk (Jag minns en sommar), en tysk (Barbara) och Bellman (som i detta fall får symboliseras av Total Recall) och den valda filmen blev Bellman.

När det dök upp en helt ledig eftermiddag och längtan efter nåt som inte hade en sekund CGI-effekter på menyn smög sig på, ja då dök Barbara upp på näthinnan. Det vore nåt, tänkte jag och bokade plats i den minimala biografen på Söder. Bara en förbokad plats av dom 48 befintliga, det kan bli bra det där, det kan bli öde i salongen, det kan bli tyskt biomys på riktigt. Trodde jag.

Fan, jag känner mig enfaldig nu men jag hade hoppats på en åtminstone halvtom biograf. Istället väller det in folk, salongen blir full och jag räknar till att strax över 25% av besökarna har bredrandig tröja och av dessa är 90% av tröjorna marinblå och vita. Halvvägs in i filmen känner jag av astmaproblem som jag inte ens har. Det är varmt, det är syrefattigt, det luktar härsken parfym och fis och bredvid mig sitter ett par som tror dom är vikarierande sportkommentatorer eller nåt. ”Nu lagar hon punka!” ”Nääää, nu blir det inget bra.” ”Oj, vilket skavsår!” Sådär höll det på och jag tvingades koncentrera mig på filmen till 100% för att inte bli galen i huvudet.

Barbara (Nina Ross) är läkare och bor i Östtyskland. Hennes blivande man bor i Västtyskland och hon har ansökt om utresetillstånd men fått avslag på denna. Istället planerar hon och fästmannen för en avancerad flykt och det är ett himla trassel med alltihop. Barbara har nämligen en stasiofficer i hasorna och så fort hon avviker några timmar ringer det på dörren och det blir husrannsakan och kroppsvisitering medelst diskhandskar.

Barbara jobbar på ett litet sjukhus nånstans på den tyska landsbygden och hon jobbar nära doktor André (Ronald Zehrfeld), en man som visar upp många sidor under filmens gång. Utseendemässigt är han otroligt lik en något fyllig Tom Hanks vilket jag tror är en del av den hemtrevliga aura som han sprider omkring sig.

Filmens första ganska lågmälda två tredjedelar krattar grusgången för den sista tredjedelen som är riktigt stark. Både Nina Ross och Ronald Zehrfeld är bra skådespelare och jag uppskattar att jag aldrig sett dom i någon film förut, det gör det väldigt lätt att ta till sig denna historia. Jag har läst att filmen utspelar sig 1980 och hade jag inte läst det hade jag aldrig kunnat gissa rätt. Kanske spelar årtalet ingen roll, jag ser att det inte handlar om nutid men det är ett spann på trettio år som det skulle kunna vara.

Det är ett makalöst bra ljud filmen igenom. Barbaras klackskor knastrar perfekt i gruset, papper klipps med knivskarpt ljud, det hörs när vatten dricks. Detta i kombination med gamla tanter som äter jordnötter ur foliepåse gör att ljudbilden blir aaaningens mer utförlig än jag bett om men nånstans går det att vänja sig vid allt. Nästan allt i alla fall. Gränsen går vid brist på syre och lukt av fis. I det här fallet kokt-fisk-fis.

Fiffis filmtajm jämför: Det tyska och det amerikanska experimentet

Fjorton frivilliga män blir utvalda att vara med på ett experiment. Dom har alla svarat på en annons i en tidning  där dom blivit erbjudna 4000 mark för att vara försökskaniner i ett socialpsykologiskt test, i verkligheten kallad Standfordexperimentet efter universitetet där detta genomfördes 1971 under ledning av forskaren Philip Zimbardo (du kanske minns honom från när han besökte Skavlan, annars kan du alltid kolla in detta intressanta klipp om du vill veta vad han är för figur.)

Experimentet utspelar sig i ett fiktivt fängelse. Sju av männen blir slumpvis utvalda att vara fångvaktare, sju blir interner och tillsammans kommer dom att befinna sig där – och bara där – i fjorton dagar, övervakade dygnet runt. Tanken var att studera hur människan fungerar, instinktivt, i olika roller. Hur fort ställer en Elvis-imitatör om och blir en sadistisk plit? En taxichaufför, en starkströmselektriker, en pilot, hur fort acklimatiserar dom sig till ett liv på sex kvadratmeter utan medborgerliga rättigheter?

I den tyska filmen Das Experiment (från 2001) är det regissören Oliver Hirschbiegel som tar med mig ner i katakomber av stål och psykisk instabilitet. Fånge nr 77, taxichauffören Tarek (Moritz Bleibtreu) har lite av en huvudroll eller filmas åtminstone som spindeln i nätet. Med specialtillverkade filmkameraglasögon dokumenterar han allt som händer för att kunna skriva ihop en artikel om testet och sedan sälja det dyrt.

Filmen börjar nästan lite Gröna-milen-mysigt med ystiga grabbar som på tjommigt vis närmar sig varandra och för att försöka bli vänner. Det är ju bara en lek, det är bara pengar som ska intjänas och våld får absolut inte brukas, det här experimentet kan väl inte vara så farligt? Dom tyska männen ser verkligen tyska ut (jag försöker filmen igenom att förstå exakt vari det ”tyska” sitter men jag kan inte riktigt sätta fingret på det) och det är befriande att jag inte känner igen så värst många skådespelande ansikten.

Ljussättningen och färgsättningen är exemplarisk. Det är svinkallt filmat men i stort sett varje scen har en färgklick (en lampa, en post-it-lapp, en fläkt, en målad vägg, ett kylskåp, en stol osv) som gör att jag som tittar förstår att det inte är en episod av Prison Break jag tittar på och det är dessa färger som gör allt så himla läskigt. Färgtonerna får mig att fatta att experimentet – fängelset – inte är verkligt, ändå beter sig dessa män som djur och förändringen sker visserligen gradvis men graderna ökar i ett jävla tempo.

I den amerikanska versionen The Experiment (från 2010) är det regissören Paul Scheuring som sköter spakarna och han har vanan inne från  fängelsemiljöer eftersom han faktiskt skrev en del manus för den just nämnda TV-serien Prison Break.

Adrien Brody spelar Travis, fånge 77 dvs den amerikanska Tarek, som inte är taxuchaufför utan precis har fått sparken från sitt jobb på ett äldreboende. Forrest Whitaker blev fångvaktare, Clifton Collins Jr den hemlighetsfulle och lite otäcke fången (piloten i den tyska versionen) och Cam Gigandet är den där översittarjäveln till vakt, den som jag inbillar mig alltid finns.

I den här versionen är det 26 frivilliga som delas upp i två lag om tretton. Förberedelserna inför inlåsningen som i den tyska versionen tog nästan fyrtio minuter tog här sjutton. Det är ingen rast, ingen ro och jag som trodde det var tyskarna som var dom snabba och effektiva av dessa två nationaliteter, men icke, inte när det gäller den här historien. Amerikanerna är dock lika ”rå-amerikanska” i den här versionen som dom tyska är übertyska i sin. Sen är The Experiment filmad mer som en ”ordinär fängelseaction” än Das Experiment är och det är kanske där filmen tappar mig. För mig är detta ingen actionfilm, det är studie i mänskligt förfall.

Den amerikanska versionen en knapp halvtimme kortare än den tyska och det märks, det gör en hel del för känslan av det hela. Jag kommer aldrig in i experimentet, jag bryr mig inte. Sen är det så att ingen av filmerna är sann. Båda är ”inspirerade” av Zimbardos experiment men ingen av filmerna visar det som verkligen hände. I det här fallet var verkligheten kanske inte skruvad och otäck nog?

Den tyska versionen är så utflippad mot slutet att den starka fyra som jag bra länge hade i beredskap för filmen sakta sjönk i värde och stannade på en ganska medioker trea. Den amerikanska filmen däremot, den börjar på en tvåa och håller sig kvar där trots Adrien Brodys stjärnglans och det faktum att det amerikanska slutet är hästlängder bättre än det tyska.

Här kan du läsa Doktor Zimbardos egna ord om experimentet, om vad som hände och varför  dom där dagarna 1971.

Das Experiment (2001)

The Experiment (2010)

De andras liv

Tänk att det finns människor färgstarka som näbbmöss. Jag visste inte det.

Gerd Wiesler (Ulrich Mühe) är en sådan man. Han är en man iklädd den beige mannens kamouflage. När han går på stan försvinner han helt mot husgrunder och betongfundament. Han är som en asfaltskameleont och han verkar inte lida nämnvärt av det annat än när det gäller svårigheten att bli intim med det andra könet. Sån lyx får han köpa sig, hur skulle det annars gå till? Vilken kvinna skulle självmant och frivilligt komma på tanken att göka med en näbbmus?

Wiesler är inte bara objektivt osynlig han är en läbbig jävel också. Kombinationen Stasiagent, perfektionist och paragrafryttare är inte charmig men ingen kan säga att han inte är duktig på sitt jobb. Han är fenomenal helt enkelt.

Han blir satt på det viktiga jobbet att avlyssna den kände manusförfattaren Georg Dreyman (Sebastian Koch) och hans sambo, den ännu mer kända skådespelerskan Christa-Maria Sieland (Martina Gedeck) som är en kvinna kulturminister Hempf har ett alltför gott öga till och detta inte enbart varje torsdag då han drar ner sina bruna byxor och blottar sin vita röv när han tvingar henne till sex i sin Volvolimousine för att  hon ska få behålla sitt arbetstillstånd. Han vill ha henne helt för sig själv och Dreyman är i vägen.

Det finns få metoder som är så effektiva för att hålla en befolkning under kontroll som att isolera människor i gruppen och få dom att misstänka – och ange – varandra för sin egen överlevnad. När filmen utspelar sig (1984 i Berlin) hade Stasi över 90000 anställda och över 100000 var ”frivilliga” informatörer.  Hållhakarna var många åt både höger och vänster och inte ens ett simpelt skämt i personalmatsalen sågs med blida ögon utan kunde utan att någon höjde på ögonbrynen  anmälas.

Om ordspråket ”kärt barn har många namn” stämmer så var denne films regissör ett mycket älskat barn. De andras liv är Florian Maria Georg Christian Graf Henckel von Donnersmarcks debut både som regissör och manusförfattare och hur mycket jag än imponeras av denna film så är hans yrkesutövning något som gäckar  mig.  Han gör denna film, han vinner en mängd priser för den (bland annat en Oscar för bästa utländska film och 63 (!) andra), sen gör han ingenting, ingenting, ingenting och sen gör han…häpp!… The Tourist. Brann det en säkring hos Herr Henckel von Donnersmarck eller vad hände? Vad fan hände egentligen? Det är ju en film lika färglös som råttan Wiesler!

De andras liv är en film som jag tycker varenda högstadieelev skulle se på samhällskunskapen. Eller på en historialektion. Eller tyskan, svenskan, biologin, kemin, herregud, skit-i-samma, men den skulle tvingas ses och analyseras efteråt för det är en viktig film, det är ett tidsdokument över en samtid och en företeelse som inte är så långt borta vare sig i årtal räknat eller i mil. Den saknar det där yttepyttelilla känslomässiga kaos som jag önskar uppleva hos en film som får maxbetyg men det är nära, ack så nära det är.

Sofia har också sett filmen. Hon upplevde det där sista jag saknade.