Veckans Berenger (sista): SLIVER

Två gånger i mitt liv har jag rest mig upp och frivilligt lämnat en biosalong mitt i filmen. Den ena gången var 2006 när Superman Returns fick mina inälvor att fucking explodera och den andra gången var egentligen den första.

Hösten 1993 var jag på en av biograferna i Stockholm som inte finns längre, Filmstaden på Regeringsgatan. Sliver hade premiär, jag hade biljett och förväntningarna var inte jättelåga. Jag gillar (och gillade) både Sharon Stone, Tom Berenger och Joe Eszterhas, manusförfattaren som skrivit Kniven är enda vittnet, Förrådd, Basic Instinct, tre filmer jag tycker väldigt mycket om – alltså väldigt!

Nu var det alltså Sliver-tajm och jag kunde ganska snabbt konstatera att Joe inte haft några av sina bättre dagar framför skrivmaskinen när han skrev detta manus. Fokus ligger på Sharon Stone naken i en ångande dusch och det kan säkert framkalla en hel del känslor men i denna biosalong – just då – framkallade det enkom gapskratt. Jag gick efter femtio minuter, tillsammans med sexton andra. Den knappt fullsatta salongen var halvfull när jag gick och jag tror inte det var många som härdade ut till slutet.

Så här sitter jag nu med DVD:n i handen, mina tankar om denna formidabla sunkrulle i alldeles för färskt minne och jag tänker alltså se om den. Vad gör man inte för konsekvensbloggande? Det här är som att gå över lik, det här är fanimej lika illa som att mobba sig själv och sen ringa BRIS och grina. Men nu gör jag det. Ingen återvändo. Andas. Gört bara!

Jag gjorde det. Jag överlevde. Carly (Sharon Stone) är fortfarande den apsnygga blondinen som ligger med den unga stenrika killen med tättsittande ögon (Stephen Baldwin). Jack Landsford (Berenger) är den äldre hete mannen som inte kan dölja en känsla och sen är det en ziljon TV-apparater hos nån fluktare som har koll på husets hyresgäster. Filmen är fortfarande varken spännande eller bra men så genomrutten som jag mindes den är den inte. Tom Berenger gör ett finfint jobb, han är solariebrun som vanligt och får chansen att visa hela sitt känsloregister.

Jag kan inte för allt smör i Småland säga att jag gillar detta men jag har sett så många filmer som är ljusår sämre så nåt kalkonbetyg blir det inte tal om. Däremot är det få favoritskådespelare som har sämre medelbetyg på sina filmer än Tom Berenger har. Det är rent utsagt skämmigt lågt.

Att gilla honom och att tycka att han gjort bra karriärval är inte riktigt samma sak. Jag respekterar honom innerligt som skådespelare men han hade behövt en läskunnig rådgivare som åtminstone hade kunnat skumma igenom skickade manus.

Det här var den sista filmen i detta tema. Jag säger tack och hej och på återseende till Tom Berenger.

När jag såg den 1993:

 

 

 

När jag såg den 2012:

Veckans Berenger: TRAINING DAY

En enda gång i mitt liv har jag med mina bara händer, fötter och uppdämd aggression haft sönder en nyinköpt DVD-film. Jag tänker inte skylla mitt beteende på någon annan men jag kan säga så mycket som att 1.  hen visste vilka knappar som kunde tryckas på för att göra mig skitarg 2. jag vet med skön säkerhet att detta aldrig kunna hända nu  och 3. ska jag paja en film så ska jag banne mig göra det med en riktig skitrulle så hey, jag valde rätt!

Jodå, precis så är det. Jag såg filmen i mitten på 2000-talet och tyckte den sög. Den sög på precis alla sätt jag kunde tänka mig. Jag tyckte den var totalt överflödig, den dröp av banal testosteron, jag tyckte Ethan Hawke var lungsiktigt blek och att Denzel Washington tryckt i femmans växel utan att använda koppling, jag nästan skämdes över honom. Att Tom Berenger var med minns jag bara vagt.

Vad är det då som fått mig att tänka om och ge Training Day en chans till, förutom att den platsar i Veckans Berenger-temat? Jo, allt beror på End of watch, på att jag gillade den och att den filmens regissör och manusförfattare David Ayer även skrivit manus till Training Day. Jag är heller inte dummare än att jag fattar att jag kan ändra uppfattning och att det faktiskt är helt okej att göra det – åt båda håll.

Alonzo Harris (Denzel Washington) är inte den schysstaste av människor och inte den ärligaste av polismän. Jake Hoyt (Ethan Hawke) däremot, han är knappt torr bakom öronen (i alla fall i jämförelse med Alonzo) och för honom gör man antingen rätt eller fel, det finns ingen  gråzon. Skulle det framkomma att det finns en gråzon så är det ingenting han accepterar. Han vill bara göra rätt för sig, få sin lön, klättra på karriärstegen och komma hem till frun och lilla dottern på kvällen.Tom Berenger spelar Stan Gursky och jag tycker verkligen att han är med alldeles för lite. Filmen hade tjänat på lite mer Berengersk fägring. Dom flesta filmer gör det.

Training Day är ingen snäll film. Den är mörk och hemsk och som en slags dekadensfest i polismiljö. Jag blir arg som fan men inte så arg att jag bryter sönder ännu en DVD-skiva. Jag kan hantera mina känslor och jag kan tänka det är bara på film fast jag fattar rent logiskt att det inte alls bara är på film. Klart det finns korrumperade poliser precis som det finns dito banktjänstemän, cykelbud, badvakter eller ICA-handlare. Hur som helst måste jag erkänna att det här ÄR en välskriven film, en tät story och att jag hade ganska fel sist.

När jag såg filmen 2005

När jag såg filmen 2012

Veckans Berenger: WATCHTOWER

Barn ser saker. Barn minns saker.”

Art Stoner (Tom Berenger) vet att säga smarta ord. Art Stoner vet det mesta faktiskt. Han vet hur han ska föra sig för att passa in, han vet vad han ska säga för att få kvinnor på fall OCH få dom att stanna, han vet vilka historier han bör berätta från sin uppväxt för att bli förstådd, trodd och omtyckt, han vet hur han ska låtsas vara precis den han i varje situation behöver vara för att få ut det han vill. Art Stoner är helt enkelt en ganska otäck person maskerad i en inte så otäck mans kropp.

På pappret känns Watchtower som en rätt habil thriller. Inga fler kända namn än Mr Berenger i rollistan men det behöver å andra sidan inte betyda något negativt. Tyvärr är det alldeles för mycket TV-film för att det ska kännas riktigt bra. Allt är ganska taffligt och Tompa ser stramare ut i ansiktet än han gör nuförtiden vilket inte är nåt bra hudbetyg eftersom filmen har dryga tio år på nacken.

Jag har inte så mycket att säga om filmen mer än att den känns som en trovärdig historia. Allt som händer skulle kunna ske i verkligheten men det gör inte nödvändigtvis filmen till en engagerande historia. Men jag tänker på alla föräldramöten jag suttit på i skolan, alla diskussioner om bråk i klassrum och tjafs på raster och jag tänker på vilka föräldrar som i princip aldrig dyker upp på dessa möten: dom som hade behövt vara där.

På samma sätt fungerar den här filmen. Dom som verkligen skulle behöva se den här filmen kommer antagligen aldrig att göra det och gör dom det så är det sannorlikt redan för sent. Kanske är dom inte döda (som kvinnorna som kommer i Arts väg) men det går att dö även i smulor.

 

 

Veckans Berenger: SNIPER – KRYPSKYTTEN

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: krigsfilmer är inte min grej. Inte ens Tom Berenger kan få mig att ryckas med i nån form av ”dödlig spänning” eller engagemang i en krypskytts liv.

Jag känner för att höja båda mina pek-och långfingrar i luften och göra kaninöron (”  ”) åt allt jag skriver för jag kommer banne mig inte kunna få ihop en icke ironisk text av det här. Det här är superdåligt. Alltså på riktigt asdåligt.

Billy Zane med i en ganska stor roll och det är en syn för gudarna. Vilken SYO-konsulent gav honom rådet att söka sig till skådespeleriet? En döv, blind, masochistiskt lagd människa som inte bara ville Billy illa utan hela mänskligheten? Jag blir förbannad när jag ser honom och han gör verkligen inte en redan dålig film bättre. Snarare är han kompisen som skjuter slangbella och träffar bästa polaren mitt i ögat och sen skrattar gott efteråt.

Tom Berenger själv är filmen igenom camouflagesminkad och gravallvarlig och bär en militär huvudbonad som ser ut som en fyra storlekar för liten grön truckerkeps. Det räcker så. Jag får nog. Mår lite illa. Blir lite trött men är samtidigt glad över att min filmbloggarkollega Sofia också sett filmen och – får jag anta – har vettigare saker att skriva om den. Klicka över dig till  Rörliga bilder och tryckta ord och läs mer om denna ”fantastiska” film vettja. Själv ser jag fram emot nästa tisdag. Det kan inte bli sämre än såhär.

Veckans Berenger: KRIGSHUNDARNA

Jag minns det som det var igår.

Jag och gymnasiekompisen Q satt i hennes rum i evakueringslägenheten hennes familj fått när deras jättehus brann ner till grunden. Vi tittade på hyrvideo på hennes lilla TV när vi hade våra ”Tom Berenger-fredagar”.

Det fanns inte så många Tom Berenger-filmer att hyra och som jag minns det valde vi Krigshundarna ganska många fredagar. Skitdålig film, om det var vi väldigt överens, men det funkade, det dög för det var Tom Berenger i rörlig bild och våra krav var inte speciellt höga.

När jag nu ser om denna famösa lilla film märker jag att jag inte minns nåt alls. Jag minns inte ens Tom Berenger, vilket borde vara en omöjlighet. Christopher Walken däremot, han gör ett fint porträtt av krigisen Jamie Shannon men han var en nobody i tonårstjejers ögon så honom spolade vi gärna över. Ahaaaa! DÄR har jag det! Vi spolade oss igenom filmen, det är DÄRFÖR jag inte minns nåt. Hahaha, va sjuka vi var.

Fast jag förstår beteendet. Filmen är inte speciellt bra. Kanske är den bättre om man gillar krigsfilm men jag är inte så svag för den genren och jag har inte riktigt samma hang-up på Tom Berenger nu som då, alltså funkar filmen inte riktigt för mig. Jag blir ganska uttråkad faktiskt och väntan på Berengers entré i filmen är låååååång. Spolknappen är nära. Mycket nära.

Här finns filmen att hyra.

Veckans Berenger: I MAKTENS SKUGGA

Kitt Devereux (Melanie Griffith) är en höjdaradvokat som inte räds jobbiga fall som manglas i massmedia. När en ung kvinna som också är dotter till en rik affärsman sexmördas och den store rapstjärnan Bobby Medina är misstänkt gärningsman åtar sig Kitt fallet. Hon känner på sig att Bobby är oskyldig och har egentligen inte nåt mer än magkänslan att gå på. Hennes ex, åklagaren Jack Campioni (Tom Berenger) blir också inblandad i fallet som mer och mer drar åt konspirationshållet.

Nja. Jag vet inte. Känner mig lite skeptisk här. På ett sätt är I maktens skugga en ganska stereotyp Tom Berenger-thriller. Han är snygg och effektiv i bild och handlingen skyndar sig från A till Ö med ett tempo som visserligen är rätt sävligt men ändå snabbt nog för att lösa trådar ska hinna sopas under mattan.

Jag har absolut inget emot Melanie Griffith men hon är inte hypertrovärdig som klipsk advokat och speciellt inte när man får lära känna henne lite mer i filmen. Men det är klart, hon var fortfarande ett  relativt stort namn 1998 och ansågs säkert kunna matcha Herr Berenger. Jag personligen är mer tveksam.

Det här är en film som jag vet att jag såg när den var ny men jag minns inte ett dugg. När jag nu sett om filmen måste jag erkänna att redan till eftertexterna är den borta igen. Det är inget bra betyg trots att den inte är outhärdlig på något sätt medans jag tittar. Den är liksom bara…onödig.

Här finns filmen att hyra.

Veckans Berenger: VÄRSTA GÄNGET

Det finns många filmer jag minns med stor värme från min tonårstid men det finns rätt få som jag minns fick mig att skratta. Dagens film, Värsta gänget, är en av dom få.

Jag minns Värsta gänget som varm, mysig och rolig och med en handfull bra manliga skådespelare som gör sitt absolut bästa för att få fason på en på pappret rätt vanlig baseballfamiljefilm. Nu är det många år sedan jag såg filmen och jag inser att mitt minne antagligen spelar mig ett spratt. En omtitt av Värsta gänget kan vara förödande men det kan också bli fullständigt uuunderbart. Jag spelar högt, jag tar en chansning och jag avsätter ett par timmar en söndagseftermiddag till att återse Tom Berenger, Charlie Sheen, Corbin Bernsen och Wesley Snipes i rumptajta vita baseballkläder.

Baseballaget Cleveland Indians har fått en ny ägare, ett riktigt osympatiskt as till bling-slampa. Hennes vision är att det ska gå så dåligt för dom som möjligt, det är hennes enda chans att flytta laget. Helst ska dom komma sist i ligan. För att nå detta mål anlitas ett gäng sportutövare som av olika anledningar passerat bäst-före-datumet med råge men det hon missat med sport som företeelse är att inte allt handlar om hur vältränad man är,  inställning och vinnarskalle kan ibland betyda mer för slutresultatet.

Om jag säger såhär: jag skrattade inte en enda gång men jag satt uppkrupen under filten och hade en väldigt mysigt stund framför TV:n. Värsta gänget är bästa sortens sportfilm. Inget krångel, bra flow, engagerande matchscener, ett tydligt slut. Att Tom Berenger klär i sin rött och att Wesley Snipes springer ofantligt snyggt i slowmo gör inte filmen på nåt sätt sämre.

Corbin Bernsen är en skådis som är snygg på det där 80-tals-viset – lite som Bros-bröderna – och det är något som ligger honom i fatet,  i alla fall nuförtiden. Ingen kan beskylla honom för att vara en karaktärsskådespelare men han gör det han ska och sätter känslan i filmen med sin blonda 80-tals-frilla. Charlie Sheen är också bra, han var bra vilket är lätt att glömma när jag ibland zappar förbi nåt gammalt avsnitt av Två och en halv män.

Som omtittsupplevelse var det ingen katastrof och det är jag glad för. Jag tycker – fortfarande – att det här är en liten sportfilmspärla och jag kommer se om den igen vad det lider. Även om jag inte vrålskrattade.

Veckans Berenger: A MURDER OF CROWS

Cuba Gooding Jr spelar i en liga som ganska få skådespelare befinner sig i. Ligan heter ”Absolut Överspel” och han är en klar topp-fem-kandidat där. På  nåt sätt lyckas han alltid spela exakt samma karaktär (sig själv?), det spelar ingen roll vilken film det är. I Jerry Maguire passade det som handen i handsken och han fick en Oscar för bästa manliga biroll för sin insats, ja, det var väl det. Han lyckades till och med spela över under prisutdelningen men det är svårt att värja sig, det är ju så charmigt med glada människor.

Lawson Russell (Gooding Jr) är en advokat som försvarar en mördare som han vet är skyldig. När samvetet sätter in beslutar han sig för att avsäga sig målet och i och med detta blir han utesluten ur advokatsamfundet. Han reser bort för att vila upp sig en smula och för att börja skriva en bok. I samma veva träffar han på Christopher Marlowe, en man som skrivit ett bokmanus som handlar om advokater som mördas på diverse vis, A murder of crows.

Tänk dig 80-talsmusik direkt skriven för en begravning. Denna musik går som ett gammaldags pärlband filmen igenom och det retar mig till vansinne. Det här är alltså en thriller men det kan lika gärna vara en spoof-film, jag vet inte vad jag ska tro. Jag såg filmen när den var ny men minns ingenting av den och nu förstår jag varför. Det tar över fyrtio minuter innan Tom Berenger visar sig och under tiden fram till dess har mitt ansikte fått femtiosju nya rynkor. Satan så tråkigt! Det händer ingenting och det som händer är så oengagerande att jag är nära att stänga av. Så kommer Tompa med jeansen och jag låter filmen vara på. Hans närvaro hjälper filmen att halka på ”rätt sida” det lägsta betyget men mer än så är det inte. Jag tror inte han är stolt över sin arbetsinsats. Cuba Gooding Jr däremot, han gjorde precis som vanligt, fick sin paycheck och gick hem, glad i hågen att ännu en gång bara behövt spela sig själv.

Veckans Berenger: BRAKE

Det skulle kunna vara en rip-off på Ryan Reynolds-rullen Buried. Det skulle kunna vara en fortsättning på Quentin Taratinos CSI-avsnitt. Det där med att titta på en ensam kille som ligger i en kista har jag liksom gjort förut, det är inget nytt under solen.

Den här gången är det Stephen Dorff som ligger i en plastkista och ska försöka ta sig ut eller åtminstone lista ur var tusan han befinner sig. En digital klocka tickar ner, en gammal mobiltelefon fungerar, en annan man pratar i andra änden, en man som verkar vara i samma situation. Nu fattar jag både av filmens titel och av postern att kistan är placerad i en bil och ingen annanstans och det retar inte direkt min klaustronerv på samma sätt som om kistan legat nergrävd tjugo meter i backen.

Vad gör då Tom Berenger i filmen? Han spelar Ben Reynolds, en bra…röst…att spela. Han är såklart med alldeles på tok för lite för min smak. Det skulle ha varit HAN som legat i lådan istället. En otymplig svampig man i övre medelåldern som ska försöka få plats och röra sig på en halv kvadratmeter. DET hade varit nåt det. Svettigt och dant. Spännande och klaustrofobiskt.

Det Stephen Dorff däremot ska ha cred för är att han är bra på att spela naturligt trasig, skitig och blodig.

Veckans Berenger: SKJUT FÖR ATT DÖDA

Dagens film är en i raden från det fantastiska filmåret 1988.

Skjut för att döda, Shoot to kill, Deadly pursuit – kärt barn har många namn och även om denna film inte är ett barn så är det verkligen ett kärt återseende. Jag såg den här filmen åtminstone en gång i veckan under ett halvårs tid i början på 90-talet och det berodde inte på att jag bara hade EN videofilm i min ägo. Jag tyckte helt enkelt att den var SÅ HIMLA BRA. Precis som så många gånger förut så var jag en anings pirrig i magen när jag skulle se om den, det har gått så många år och kanske har jag en helt annan syn på både Tom Berenger och på vad en spännande film är för nåt.

Nu tänker jag skratta en liten stund.

HahahHAHahahaHAhahahahaaaaha.

Ååååå så sköööööönt, så befriande! Jag är precis samma människa 2012 som jag var 1991. Aj löööööööv it! Vilken JÄVLA bra film det här är. Visst ser jag många saker med helt andra ögon men på nåt sätt känns filmen ännu bättre nu. Den är liksom välgjord ända in i sömmarna även om jag kisar och tittar genom värsta panschisförstoringsglaset. Det finns en scen när Sidney Poitier ringer sin fru som slår mig som en cymbal i skallen. Vilken klockren scen! Den säger så mycket om honom som man och människa att femtusen ord inte hade kunnat förklara lika mycket. Sånt tänkte jag inte på ”förr”, då var fokus mer på han med jeansen.

I mina ögon är det här en actionthriller i toppklass. Den håller från början till slut, den har vissa sekvenser som är andlöst spännande, den är välskriven och ROLIG. Tom Berengers skogsmullesnubbe Jonathan Knox och Sidney Poitiers knivskarpa polis Warren Stantin är en helt osannorlikt bra och karismatisk duo och jag myser och ryser och fortsätter skratta hela vägen till betygssättningen. Jag kan inte värja mig. Den här filmen är banne mig perfekt, precis som så många andra från 1988.

(Nästa vecka får Tom Berenger semester, då händer det andra saker här på bloggen.)

Veckans Berenger: DÖDLIGT SPEL

På 80-talet gjordes det en hel drös med thrillers som både var lite småsmarta, kluriga och ganska annorlunda sett till hur thrillers görs idag. Dödligt spel är en av dessa. Det är ingen stor film, inget ögonbrynshöjande, ingen klassiker av något slag MEN det är en film som fortfarande håller, som utsöndrar nåt slags charmigt 80-tal, är lite småspännande, har en twist som man kan genomskåda efter fem minuter om man är lagt på det viset eller inte fatta förrän på slutet om man är utarbetad och tokseg när man ser filmen. Jag gillar det.

Dan Merrick (Berenger) råkar ut för en bilolycka, hamnar som en påse köttfärs på sjukhuset och tappar minnet. Hans hustru finns lojalt vid hans sida och tillsammans jobbar dom med att få honom på fötter igen. Men i takt med att minnet kommer tillbaka blir Dans liv mer och mer skumt. Vad har egentligen hänt och är hans liv det liv han trott?

I den här typen av roller är Tom Berenger som bäst. Han känns absolut självklar och dom höga jeansen är på plats. Filmen håller över lag rätt hög klass både vad gäller manus, regi och övriga skådespelare. Det är helt enkelt inte så pjåkigt. Perfekt film att se en kulen höstkväll, speciellt om du inte sett den förut.

Veckans Berenger: PLUTONEN

När jag tänker på Plutonen så dyker två minnesbilder upp starkare än alla andra: Tom Berengers ärriga ansikte och introt till datorspelet med samma namn som brorsan hade till sin Amiga (tror jag det var). Spelet hakade oftast upp sig och jag lyssnade på introljudet i timmar (kändes det som).

När jag ser om filmen såhär många år senare slår det mig att det fortfarande är Tom Berengers ärriga ansikte som gör mest intryck på mig. Hans karaktär Sgt Barnes är av det mer vidriga slaget medans Willem Dafoe´s Sgt Elias är motsatsen. Snällisen. Han som inte får prinsessan och halva kungariket på slutet.

Chris (Charlie Sheen i en av sina bättre roller) är en ganska naiv yngling som frivilligt inställt sig som soldat i Vietnam. Hans aningen glorifierade syn på krig grusas snabbt och han inser att det inte enbart är Viet Cong som är fienden utan hans och hans soldatkollegors psyken.

När Oliver Stone regisserar är det sällan tråkigt men heller aldrig riktigt hundra. Plutonen var en medeltrea när jag såg den i mitten på åttiotalet, nu ser jag den aningens annorlunda. Krigsscenerna är bra men framförallt visar den klaustrofobi, utsatthet, misär, psykisk ohälsa och att krig ÄR bajs. Vetskapen om att filmen är baserad på Stones egna erfarenheter gör den mer intressant än ”vanliga” krigsfilmer men då det här är en genre jag har svårt att ta till mig så kommer den aldrig upp på några skyhöga höjder. Har man däremot fokus inställd på Herr Berenger så kan man inte bli annat än nöjd.

Kan det här vara hans bästa rollprestation ever?

 

Veckans Berenger: FEAR CITY

Fear City är en av dom få filmer jag sett som jag hade haft samma utbyte av om jag varit blind. Det är helt otroligt egentligen vad viktig ljud och musik är i filmer och i 80-talsfilmer mer än vanligt.

Med en ögonbindel hade jag förstått att Melanie Griffith strippade, även om jag inte sett att det var just Melanie Griffith. Jag hade förstått att det låg en elaking i gränderna som spanade efter snygga tjejer som jobbar i porrklubbskvarteren och som misshandlar dom illa. Jag hade utan tvekan kunnat sätta mig in i historien om Matt (Tom Berenger) som är ex-boxare och olyckligt kär i den stora strippstjärnan Loretta (Griffith) och att dom varit tillsammans men inte längre är det.

Med bongotrummor, kongas och synthar skulle jag kunna se dom långa och många halvnakna ”dansnumren” framför mig och kanske till och med tacka min lyckliga stjärna för att jag slapp se pudelpermanentade åttiotalsbrudar i minimala string.

Det enda av värde jag hade missat om jag sett denna film som gravt synskadad är uppenbarelsen av hur enormt lik en ung o-opererad Melanie Griffith är en ung o-opererad Nicole Kidman. Samma näsa, samma mun, samma sätt att slicka sig om munnen. Kanske har Nicole Kidman stil nog att inte tatuera in en jordgubbe på skinkan men nån större skillnad än så går knappt att se och det är en jämförelse som aldrig slagit mig förut.

Hur är då filmen? Förutom att den dryyyyyper av 80-talskänsla när den är som sämst så är det en överdriven Abel Ferrara bakom spakarna, en Jack Scalia som varken är eller någonsin har varit en karaktärsskådespelare av rang och Melanie Griffith med en klädkonto som luktar tillgodokvitto på en hundring på Myrorna. Men det är ju inte därför jag ser filmen. Tom Berenger är anledningen och han gör mig inte besviken. Han är härligt 80-talspumpad och solariebränd med uppknäppt svart skjorta och skinnjacka och han säger inte många stavelser i onödan. Det hade jag missat om jag varit blind och det hade ju varit tråkigt.

Här finns filmen.

Veckans Berenger: SINNERS AND SAINTS

Tom Berenger anno 2010 är porträttlik Sven-Bertil Taube i samma ålder. Det hade man aldrig kunnat tro.

Vithårig, lite stubbig, brunbränd, ja han ser rätt fräsch ut gubben, bra mycket fräschare än på länge. Synd bara att han inte får några vettiga manus att leka med.

Sinners and saints är en 100 minuter lång rockvideo, klippt av någon som har stenkoll på läget och yrkesstolthet i blodet men vad hjälper det? Halvvägs in i filmen tänker jag för femtioelfte gången ”vad fan handlar filmen om? Vad håller jag på med? Lägg av liksom. Stäng av filmen och bege dig ut i skog och mark, gör nåt vettigt av din fritid istället för att skina upp av nanosekunderna i Tom Berengers närhet som i det här fallet inte gör någon glad”.

Ibland kan det vara rätt skönt att se hjärndöd påkostad action. Dom små grå mår bra av att inte behöva arbeta jämt och pangar, kraschar, explositioner och biljakter blir som ögongodis för trötta hornhinnor. Men när en ”dumaction” inte ens är dum vad är den då? Ett sablans neutrum! Sinners and saints har liksom förutsättningarna för att vara precis sådär härligt korkad som många filmer i denna genre kan vara men för att det ska funka så måste det åtminstone finnas lite hjärta, kärlek till filmkonsten som sådan – inte bara till snabba klipp och sneda vinklar.

Orsaken till att jag inte skrivit nåt om storyn är för att jag inte fattar så bra vad filmen handlar om. Jag har ingen aning om vad den vill säga eller varför och är det så att den vill berätta något viktigt så har filmen misslyckats kapitalt.

Betyget blir ändå en tvåa för filmen ÄR snygg och Tom Berenger är med – må så vara som sistanamn i förtexterna.

Här finns filmen att hyra.

Veckans Berenger: I SKUGGAN AV ETT BROTT

Tom Berenger var en riktig hottie på 80-talet, en känslig machoman vars läppar alltid zoomades in när det vankades kysscener. Mimi Rogers var gift med Tom Cruise, hon var en ”äldre” kvinna, skitsnygg, classy och lite spännande eftersom hon lyckats lägra den där snyggingen från Föräldrafritt och det i en tid då yngre män sällan var tillsammans med äldre kvinnor, eller längre för den delen.

1987 lyckades Ridley Scott fösa ihop dessa tu i en spännande erotisk thriller som var en storfilm – då. Det var en såndär film som ”alla” såg och som jag själv såg om och om igen på video. Nu har jag sett om den och visst håller den fortfarande men det är en story som filmats alltför många gånger för att fortfarande kännas spännande. Ensam rik vacker kvinna blir vittne till ett mord och ska beskyddas nattetid av snygg gift polis. Klurigare och lurigare än så är det inte. Twisterna kan en vandrande pinne med lätthet tänka ut och jag blir nästan lite fnissig åt det charmen. Det finns nämligen ingenting att bli besviken åt – egentligen.

Längtar man efter att se en riktig 80-talare så är I skuggan av ett brott perfekt. Musiken, känslan, ljuset, kläderna, Tom Berengers paradkostym – dom högt uppdragna blåjeansen – är givetvis på plats liksom Mimi Rogers klassiska 80-talskrulliga page. Ridley Scott som regissör är kanske mest känd för några små sciencefictionfilmer som börjar på A och slutar på lien, för Thelma & Louise, för Gladiator,  Bladerunner och Prometheus (såklart) men det är lätt att glömma att han under åren även gjort flera såna här tämligen ”normala” thrillers.  Han behärskar även den genren även om jag tycker han glänser mer som regissör av egensinniga storvulna härliga effektfilmer, där är han tämligen svårslagen.

Jag är svag för den här filmen även om jag inte är lika svag som jag var i slutet på åttiotalet men för tusan, med charm och högt uppdragna byxor kan man komma långt. Kolla bara Tone Norum.

När jag såg den 1988:

När jag såg den 2012: